Efter två veckor i megastaden Mumbai har vi börjat känna oss hemma i folkmyllret, den klibbiga värmen och bland de miljontals ilsket tutande bilarna. Framförallt känner vi oss hemma bland kollegorna på organisationen Sryshtidnyan. Srushtidnyan arbetar främst med att sprida kunskap om klimatförändringar, deras orsaker och konsekvenser på lokal-global nivå. Den största målgruppen är skolungdomar i Mumbaiområdet. Organisationen är också verksam i ett landsbygdsområde kring staden Devrukh som ligger ca 30 mil söder om metropolen.
Då Indiens skolelever fortfarande är på ledighet efter firandet av ljushögtiden Diwali, är Srushtidnyans utbildningsverksamhet pausad. Istället har vi fått besöka ett nystartat projekt i Mumbaiförorten Khar, där en grupp kvinnor tillverkar produkter av det näringsrika spannmålet hirs. Initiativet är ett sätt att koppla ihop arbetet i Mumbai med det i landsbygdsområdet söder om staden. Hirsen är ekologiskt odlad och kommer just från småbrukare i byn Kundi nära Devrukh.
Kvinnorna är alla föräldrar till elever som deltagit i Srushtidnyans utbildningsprojekt. I mars hölls en workshop där deltagarna fick lära sig att laga hirsbaserade maträtter. De nya kunskaperna testades sedan i en matlagningstävling under sommaren. Hirsrecepten gjorde succé. Därför föreslog Sangeeta Kharat på Srushtidnyan att gruppen skulle börja tillverka hirsprodukter för försäljning. Omkring hälften av de 60 kvinnor som deltagit i tävlingen hoppade på tåget.
När vi träffar gruppen i Khar har de precis pustat ut efter ett intensivt Diwalifirande. Inför högtiden har de tillverkat och sålt mängder med traditionella sötsaker i ny tappning. Istället för ris eller vete utgörs basen av fingerhirs. Vi blir bjudna på kryddiga kakor, mörka chokladpraliner och nötbollar rullade i kokos. Det är överraskande gott.
Fingerhirs är bara av de tiotalet hirssorter som odlas i Indien. Trots att näringsinnehållet varierar mellan sorterna vinner de alla över både ris och vete. Hirs innehåller nämligen mer järn, protein, fibrer och kalcium än sina folkkära konkurrenter. Dessutom är hirs en stryktålig gröda som kräver relativt lite vatten.
Srushtidnyans projekt syftar till att sprida kunskap om hirs och hur den kan tillagas. Dessutom ges deltagarna i Khar en inkomstbringande sysselsättning. Merparten av kvinnorna i gruppen spenderar annars sin tid på obetalt hushållsarbete. Lönearbetet står männen för. Prachi Tawde, en av deltagarna som varit med sedan starten, poängterar att projektet är en möjlighet att göra något utanför hemmet. “För mig är vinsten mer än det rent ekonomiska. Jag har också fått nya erfarenheter och fått träffa nya människor.”, säger hon. Kavita Kudav, som också hon varit med sedan starten, håller med. Kavita tillägger att hon har fått en rad nya kunskaper. Bland annat i bokföring och pengahantering. Hon berättar att gruppen precis fått hjälp med att öppna ett bankkonto för intäkterna från framtida försäljning.
I dagsläget är dock inte hirsodling särskilt lönsamt. Det småfröiga sädesslaget har odlats i Indien i tusentals år. Ända tills för cirka femtio år sedan var sädesslaget ledande. Men med influenser från väst och nya, storskaliga jordbruksmetoder har veteodlingen blivit allt mer utbredd. I större delen av Indien idag är det vetemjölsbaserade brödet en lika självklar del av måltiden som vitt ris. Många indier saknar kunskaper om matens näringsinnehåll och ursprung. Varför välja en grovkornig och mindre vanlig gröda när vete är lättillgängligt, billigt och dessutom enkelt att baka med?
Bönderna vill ha grödor som genererar pengar, menar Sangeeta. Därför är det hoppfullt att fler än Srushtidnyan har tagit initiativ till att höja hirsens status i Indien. Förutom en rad ideella organisationer har centralregeringen engagerat sig i frågan. För fem år sedan lanserades en statlig kampanj för en ökad produktion och konsumtion av hirs. Låt oss hoppas att trenden är på väg att vända. Om bara en bråkdel av hirsentusiasternas engagemang skulle smitta av sig till resten av befolkningen skulle hirsen kunna återta sin ledande roll innan nästa Diwali.
/Zelda Tuvesson, Mumbai
Att nya, mindre anpassade grödor slår ut de inhemska och att stadsbor förlorar kopplingen till land och matproduktion är del av problemen som vi ser med nuvarande jordbruksindustrin. I Indien så väl som Sverige. Inspirerande att höra om Srushtidnyans arbete för matsuveränitet.