Det odlas, som förväntat, ekologiska grönsaker på gården. Utan konstgödsel och konstgjorda bekämpningsmedel tar vi till andra metoder som inte utarmar marken eller orsakar markdöd, förlust av biologisk mångfald och minskad resiliens (anpassningsförmåga och motståndskraft) vid klimatförändringar.
Obesprutad squash från gårdens växthus. Foto: Tove Dahlbom
Ett sätt att odla som vi använder oss av på gården är motsatsen till monokultur, det kallas polykultur. Att bara odla hektar efter hektar av en och samma sorts gröda ökar risken för angrepp från skadedjur och sjukdomar, vilket har lett till att många går över till GMO-grödor som är beroende av specifika bekämpningsmedel. Hållbart? Icke, eftersom för varje odlingscykel behöver bonden öka dosen gift, tillslut dör marken eftersom inga organismer klarar av att bo i och ta hand om jorden (och den maten ska vi äta!).
Ekologisk polykultur där majs och bönor drar nytta av varandra. Foto: Matilda Norelius
Användningen av specifika GMO-grödor och bekämpningsmedel leder också till minskad matsuveränitet eftersom bonden inte äger utsädet; det måste hela tiden köpas in nytt och får inte sparas från säsong till säsong. Så uppstår beroendet av företag, tills marken är så pass utarmad att det inte går att odla något; varpå storföretag kan köpa marken från de skuldsatta bönderna. Småbruk försvinner, och fler döda marker med GMO-grödor sprider ut sig.
Att använda sig av polykultur, dvs odla flera olika grödor tillsammans (till exempel som bilden intill visar där majs fungerar som växtstöd till bönor, som i sin tur fixerar nödvändigt kväve i jorden), ökar resiliensen och den biologiska mångfalden; ger bonden en bra avkastning; och ökar möjligheten till en starkare matsuveränitet. Att odla ekologiskt på det här viset utarmar inte jorden eftersom den som odlar också tänker på vad marken behöver för att klara av att producera maten vi äter.
Det har hänt en del hos oss i Ecuador, det här inlägget blir en liten ”recap” av två olika aktiviteter organisationen började arbeta med 2017! Cambugán har bland annat deltagit i mässor och startat samarbeten med skolor.
Vi har deltagit på en veganmässa och en hantverksmässa, evenemang med både quiteños, inhemska och utländska turister som besökare. Mässorna visar tydligt på Ecuadors mångfald bland grödor och hantverk beroende på höjden och förutsättningarna den ger, Quito stad ligger till exempel på 2850 m.ö.h. Klimatet i Quito brukar exempelvis sammanfattas som kallt (och visst har vi nyligen blivit påminda om just hur stor skillnaden är i jämförelse med kusten), men vi behöver ändå inte lämna Quito kommun för att komma till odlingar med banan, kaffe, kakao och kokos.
Från vår gård i Píntag (2830 m.ö.h.) erbjöds däremot produkter som förväntas finnas i regionen: majs, bönor, tomater, physalis, trädplantor, honung (inte på veganmässan), kål, lök, sallad, ostronskivling, örter, kryddor, gryner, chili osv. Folk kunde också adoptera inhemska träd för plantering på gården.
Närbild på lite av vad vi sålde på veganmässan. Foto: Matilda Norelius
Första dagen på hantverksmässan med Carmen. Foto: Tove Dahlbom
Vi har både besökt och fått besök av skolor. Organisationen lägger mycket arbete på att samarbeta med och starta utbyten med skolor i olika stadium för att sprida kunskap om arbetet med bevaring och återuppbyggnad av ekosystem till ungdomar. En eftermiddag i november följde vi med till Quito där en liten skolklass fick lära sig om hydroponik, dvs hur växter får näring från vatten istället för substrat. Vi fick se deras lilla odling de hade på skolgården. Med begränsad markyta är det tänkt att de ska börja använda sig av väggar för att kunna odla mer.
Odling av lök och sallad på en liten skolgård i Quito. Foto: Tove Dahlbom
Carmen förklarar och vi kollar in den populära libbstickan på gården. Foto: Tove Dahlbom
En skola här i Píntag har påbörjat ett hållbarhetssamarbete med gården, och allteftersom har det kommit hit klasser med elever i olika åldrar för att lära sig mer om ekologisk odling och gårdens olika hållbarhetsaspekter. Samarbetet kommer fortsätta under året och förhoppningsvis kan vi även hjälpa till att ordna en odlingsyta på skolans område. Eleverna som kommit hit har visat stort intresse för arbetet vi utför på gården och berättar gärna och entusiastiskt om egna erfarenheter, släktingars eller grannars odlingar.
Vi avslutade året på traditionellt ecuadorianskt vis och eldade upp en egengjord mansdocka som representerar det gamla året. En härlig start på det nya året!
Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel
Ett av bidragen till det ladakhiska samhället som Lingshed Area Development Foundation tillförde är Lingshed elevboende. LADF grundades året 2004 av Geyshes Nawang Jargchup, en buddhistisk munk som idag är även rektor på boendet. Lingshed elevboendet grundades med tanken på barn och ungdomar som kommer från Ladakhs avlägsna byar där inga skolor finns.
Elevboendet, precis som hela Ladakh, är beroende till en hög grad (cirka 50%) av maten som importeras från de lägre delarna av landet. Under vintern är dock den enda vägen som förbinder området med resten av Indien stängd på grund av snöfall. Under perioden från november till april är den enda möjligheten att transportera varor till Ladakh är att föra dem med flyg. Det har givetvis en negativ inverkan på miljön och å andra sidan gör priserna på varorna väldigt höga. På så sätt blir den importerade maten otillgänglig för de flesta av lokalbefolkningen. Brist på mat kan i sin tur leda till undernäring. Skolelever är bland de som är mest utsatta för detta.
En av lösningarna är ett Förbättrad Växthus (Improved Greenhouse) – en teknologisk lösning som utvecklades av LEHO. Konceptet är enkelt och kostnadseffektivt. Tanken är att fånga upp solstrålningen på dagen och konvertera den till värme som kan lagras och släppas under natten. Teknologin är välanpassad till det kalla men extremt soliga klimatet (Ladakh har cirka 360 soldagar per år). Detta gör att odling av lövgrönsaker är fortfarande möjlig trots så låg temperatur som minus 20 Celsius grader utanför växthuset.
För att maximera infångningen av solstrålningen är växthuset placerat mot söder. Huvudväggen tillsammans med den östra är svartmålad på insidan för att absorbera så mycket av solstrålningen och konvertera det till värme. Den västra väggen är vitmålad för att reflektera solstrålningen från tidig morgon.
Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh
LEHO hjälpte Lingshed Area Development Foundation att bygga två växthus som kan delvis försörja elevboendet med fräscha grönsaker. Ett av växthusen är dock mycket lägre. Det ska användas mestadels för plantproduktion.
Den 28 oktober deltog jag och Nathalie i en workshop som handlade om transplantation av växterna, främst spenat och sallad. Ghulam Rasul var resurspersonen som guidade workshopen. LEHO ser Rasul som en mycket progressiv bonde och därför har samarbetet med honom under många år. I workshopen har dessutom flera av barnen från elevboendet deltagit. På så sätt kunde den grundläggande kunskapen om odlingen av grönsaker överföras till den unga generationen av Ladakh-befolkningen. Både etablering av växthusen och utbildning av eleverna i ekologiskt jordbruk är mycket värdefulla aktiviteter för att stärka det lokala samhällets hållbarhet, inte bara här och nu utan även i framtiden.
Kurs i transplantation inuti ett av växthusen på Lingshed hostel
Medan ni därhemma har firat jul har vi här i Leh firat Losar (buddhistiska motsvarigheten till nyår). Under några dagar snöade det, men så fort det blev soligt igen smälte snön bort. Temperaturen ligger runt -15 grader på nätterna, och för varje dag som går så sträcker sig det vita lagret snö allt längre ner över de sandfärgade bergen, som vart vi än befinner oss omger oss likt en kuliss.
Bergen i Himalayan Range, sett från LEHO’s kontor
Att isarna världen över smälter när temperaturerna ökar är något som forskare länge har påpekat och bevisat, och mätningar från National Snow and Ice Data Center visar att isarna smälter allt snabbare. Trots att bergen här i Ladakh börjar täckas med snö och trots att mr Trump vill förneka klimatförändringarna går det att tydligt se hur glaciärernas minskande storlek påverkar böndernas liv i byarna kring Ladakh. De flesta byarna i Ladakh är beroende av vatten från glaciärerna, och invånarna har kunnat känna av hur glaciärernas minskande storlek påverkat vattenförsörjningen till byn.
Ladakh är en region med torrt bergsklimat, vintrarna är kalla och somrarna varma. Samtidigt har Ladakh en genomsnittlig nederbörd på enbart 158 mm per år, vilket gör att de helt är beroende av glaciärerna och de få vattendrag som finns för att få vatten. De korta somrarna gör även att odlingsperioden är kort, och att kunna förse jordbruket med vatten under dessa månader är avgörande för de ska kunna odla.
Under julhelgen har jag följt med LEHO för att genomföra workshops om vattenresurserna i byar runt om i Ladakh. LEHO arrangerar dessa workshops för bönder i tio olika byar som en förstudie inför ett kommande projekt, för att undersöka existerande vattenresurser, samt vanor och behov kring användningen av dessa. Under workshopen får bönderna kartlägga byns problem och möjligheter när det kommer till vattenanvändningen genom interaktiva övningar och metoder. I en övning ska de exempelvis rita ut vart byns vattenresurser finns (exempelvis glaciärer, vattendrag, vattenreservoarer) på en karta, och i en annan övning får de formulera årets vattencykel både när det kommer till behov och tillgång. När jag varit med under dessa workshops har det blivit tydligt att behovet är störst i börjar av sommaren (under april-juni) när de vattnar åkrarna inför odlingen, men att tillgången på vatten är störst under början på hösten, i augusti/september.
Invånare i Stakmo hjälps åt att rita upp en karta över byns vattenresurserKvinnor i byn Gangles ritar upp årets cykel av aktiviteter inom jordbruket
En man vid namn Punchok Namgyal som vi möter under workshopen i byn Gangles berättar att han år 1980 vandrade upp till glaciären Phulsey (som är den glaciär som förser just denna by med vatten) och såg hur den sträckte sig över ett stort område över bergen. Idag, berättar han, är ytan för samma glaciär ca 1 km2 mindre. När glaciärernas storlek minskar, kommer vattnet längre bort från byn vilket innebär att byn får mindre vatten i sin bäck och att smältvattnet från glaciären tar längre tid att nå fram till byn och kommer senare på våren. Somrarna i Ladakh är korta, liksom odlingsperioden. Bönderna är därför beroende av vattentillförsel i april/maj för att kunna påbörja jordbruket i tid. Försenas detta på grund av vattenbrist hinner inte grödorna mogna innan hösten och kylan kommer.
En av lösningarna på vattenbristen har de senaste åren varit att bygga artificiella glaciärer. De artificiella glaciärerna är placerade på lägre höjd än den naturliga glaciären och tekniken bygger på att stanna upp vattnet som smälter från glaciärerna och frysa ner det, så att vattnet sedan sakta kan börja smälta tidigare på året och förse byarna med vatten redan under april-maj, innan smältvattnet från den naturliga glaciären har nått bäckarna i byn. En annan lösning har varit att bygga vattenreservoarer till byarna, för att samla och förvara överflödigt vatten under de månader då isarna smälter som mest.
En artificiell glaciär av stenmurskonstruktion (bild: Josefin Winberg)
Under workshopen i Gangles fick invånarna möjlighet att själva formulera sina problem och utvecklingsområden, och komma med förslag på lösningar för att förse sina egna och byns behov. Metoderna för övningarna i byarna har varit inspirerande att se, och visar hur en kan använda sig av bönderna och bybornas kunskaper och erfarenheter inför att en skapar projekt. Att få höra böndernas erfarenheter och behovsformuleringar har även gjort det verkligt vilka problem vi står inför i och med klimatförändringarna, och hur pass akut det är att skapa en förändring.
En grupp invånare i byn Stakmo kartlägger byns system för vattenanvändningen
Som sagt var vi, Sara och Cajsa, i byn Cañisaya i nära två veckor och kom hem till Cochabamba häromdagen. Cañisaya är en by nära gränsen till Peru ca åtta timmar utanför La Paz där befolkningen talar quechua. VI hjälpte till att dokumentera när kvinnorna i byn gjorde fiskmat till sina foreller som de föder upp och också göra en video som ska locka turister till Cañisaya.
Vi bodde i en familj bestående av Doña Albertina och hennes tre barn, Jenoveva, Ever och Mary Luz, som fortfarande bor kvar i hemma. De andra syskonen har antingen flyttat till La Paz eller till andra byar. Tillsammans är de sju syskon efter att en av Albertinas söner gick bort 22 år i en guldgruva som ligger en dags promenad bort från byn.
När vi anlände till Cañisaya var brodern Ever inte hemma. Barnen som går i skolan hade precis fått sommarlov och då var det dags för honom att gå till gruvan för att arbeta in extra pengar till familjen. Han är 17 år och det här är hans andra sommar i gruvan. Vi fick höra många dagar att Ever var på väg hem från gruvan, men att han var sen. Anledningen till hans sena hemkomst fick vi senare veta var att det skett en olycka i gruvan. Dynamiten var dålig och hade sprängts för tidigt vilket slutade i en av Evers kollegors död, Reny, som inte var äldre än 20 år.
Att det är farligt att arbeta i gruvor i Bolivia är något som vi visste sedan innan. Men att vi skulle uppleva den utsattheten människor som jobbar i gruvor har på nära håll, det var något vi inte var förberedda på. Vad vi förstått så var det inte heller länge sedan det såg ut på det här sättet i Sverige också.
Sedan sist vi sågs har det hunnit hända mycket för oss som praktiserar på Kawsay i Bolivia. Vi har idag kommit tillbaka till Cochabamba efter en 17 timmars bussresa från Canisaya i Kallawaya där vi har bott och arbetat i tio dagar. Innan Canisaya har vi även hunnit med ett flertal resor både tillsammans men också ensamma.
Foto: Sara Nyberg Foto: Cajsa Mosbakk
Vi tänkte i detta blogginlägg skriva lite om de känslor och svårigheter som vi upplever när vi jobbar i nya sammanhang och reser till nya kulturer. Alla de reser vi har gjort hittills har känts som en berg och dalbana blandat av eufori och frustration. Självklart är det otroligt spännande att få se så mycket av Bolivia och att få leva tillsammans med urfolk i små byar som skiljer sig så från varandra. Ena veckan bor vi i 40 graders värme tillsammans med guaranibefolkningen nere i Amazonas och andra veckan bor vi uppe på 4000 m höjd med quechuabefolkningen. Naturen är magisk och gästvänligheten är oftast väldigt frikostig.
Det som har varit svårt för oss är att jobba med en del av de projekt vi har fått i uppgift att genomföra. En av anledningarna till svårigheterna vi har upplevt har berott tidsperspektivet som skiljer sig stort mellan Sverige och de byar vi jobbar i. Men med stora utmaningar kommer också stora vinster vad gäller personlig utveckling. Vi har börjat vänja oss vid att vänta. Vänta på att möten ska börja och att saker ska hända. Sättet att se tid i Sverige rör sig ofta om att vara punktlig och effektiv och även om vi var förberedda på att det skulle vara annorlunda här i Bolivia så är det ibland svårt att hantera. Tid här är inte av samma vikt som hemma, saker tar den tid den tar och det betyder att man ibland får vänta i tre timmar på att folk ska dyka upp till en planerad aktivitet. Ibland dyker folk inte upp alls och ibland får vi vänta ännu längre. Frustrationen med detta är att vi inte kan jobba på samma sätt som hemma. Det är svårt att kontrollera utfallet av aktiviteter och det är stundtals svårt att hantera att inte känna sig effektiv. Vi har insett att vi lägger mycket vikt i prestationer och att leverera, därav också stora delar av vårt egenvärde.
Detta har fått oss att fundera en del och sakta men säkert tänka om. Är vårt sätt egentligen de enda rätta sättet? Kan någon slösa vår tid genom att inte dyka upp och är det så att vårt värde ligger i vad vi presterar? Antagligen inte! Antagligen är vi mycket mer än resultatet av det vi presterar.
Detta är läxan vi håller på att lära oss för tillfället här i Bolivia. Vi är mer än de resultat vi levererar och vårt värde ligger inte hur fort det går att genomföra en uppgift. Nog kan vi lära ut en hel del i de byar vi besöker, men dem har också mycket att lära oss.
CIRHEP är en lokal organisation. De har under lång tid arbetat med ett ganska begränsat område och sakta men säkert, med projekt efter projekt, skapat faktiskt förändring där. Området som CIRHEP berör var i början av 2000-talet en stenig och i stort sätt obrukbar plats med mycket få invånare. Men så har det inte alltid varit. Backar man klockan ytterligare några årtionden så var det en plats med gott om grönska och barn som lekte i floderna.
– Jag brukade leka i floden varje dag! Vi gick så ofta på fruktig mark eller i vatten att vi hade mycket problem med utslag och sår mellan tårna. Varje kväll fick vi gnugga tamarind där, det hade en läkande effekt, säger CIRHEPs ordförande P.M. Mohan som var en av de barn som lekte i floden.
Men klimatet förändrades och den så viktiga monsunen uteblev år efter år. Sakta men säkert torkade floderna ut och den tidigare så gröna naturen blev enfärgat beige. CIRHEPs första stora projekt blev att göra det mesta av det lilla regn som trots allt föll. Grundvattennivåerna stabiliserades efter en tid och grönska började bryta av mot havet av beige. Människorna började återvända till platsen och försök till odling påbörjades. Den tidigare obrukbara marken luckrades upp och mängden organisk materia i jorden ökade.
Ökningen har nåtts genom en rad projekt som CIRHEP genomfört. Det senaste i raden kallas climate proofing project och drog igång 2016. För att det ska vara en jord i gott skick ska mängden organisk materia vara över 2%. När de första testerna togs 2010 var värdet knappt 0.2%. Denna soliga decemberdag hade resultaten av årets tester kommit tillbaka och Rajkumar, som håller i projektet, var exalterad.
– Snittet låg kring 0.6%. Det är en ökning på 0.4% och det är vi mycket nöjda med. Vissa av proverna visade på siffror kring 1.5% vilket är oerhört glädjande, säger Rajkumar.
Rajkumar delar ut provresultaten
För att berätta om resultatet och framförallt förklara vad det skulle innebära hade 30 av bönderna i området bjudits in till träningscentret.
– För de bönder som använder kemikalier så kan de med hjälp av dessa prover få reda på vilka kemikalier de behöver använda. Istället för att använda 100kg kemikalier så behöver de bara använda 25kg av rätt kemikalie, och resultatet blir dessutom bättre, säger Mohan.
Även för bönder som inte använder kemikalier är det viktigt att veta hur deras jord mår. Med hjälp av resultatet kan de se vilken typ av gröda som kommer växa bra och vilken typ av gröda som inte kommer göra det. Exempelvis var det en ekologisk bonde som kunde fördubbla sina intäkter med hjälp av informationen undersökningen gav, åtminstone i teorin.
– Det finns flera problem med detta. Framförallt så kan det vara svårt att förstå. Bönderna får ett papper av oss där det står en mängd siffror och fakta om deras jord. Men om de inte förstår vad siffrorna betyder så blir allt förgäves. Så idag hade vi en kunnig person med på mötet som kunde förklara för de på ett bra sätt, säger Mohan.
Efter mötet avslutats pratar vi med en ovanligt känslosam Rajkumar.
– Vi har jobbat i 13 år med samma bönder, i samma område, och jag är väldigt lycklig över att arbeta på detta vis. Vi har under årens lopp kunnat följa den utveckling som skett i området och eftersom problemen uppstått sökt att lösa dem. Arbetet har underlättats av att vi har en relation till människorna och genom den har en tillit vuxit fram, säger Rajkumar.
När vi möter B. Arokkiyamary är det mitt på dagen och solen står i zenit, för att skydda sig från solens värmande strålar har hon tagit tillskydd under husets altan. Arokkiyamary bor i byn Semmedu precis intill Kadavakurichi och har under hela sitt vuxna liv arbetat med småjordbruk på sin egna gård.
När hon började bruka jorden gjorde hon som de andra i området och odlade monokulturellt. Med hjälp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel märkte hon snabbt hur grödorna växte snabbare än vanligt. Efter flera års arbete med de kemiska medlen började hon dock lägga märke till andra, mer negativa, konsekvenser kopplade till kemikalierna. Den jorden som besprutades blev hård och hade svårt att binda näring, maskar och andra djur som är väsentliga för att binda näring och göra jorden mjuk kunde inte leva där efter besprutningen. Resultatet blev att ca vart femte år så uteblev skörden. Arokkiyamary fick även fysiska problem pågrund av alla kemikalier, olika former av hud, ögon och hjärtproblem kantade hennes tillvaro när hon arbetade med kemikalier.
Hennes väg att komma bort från de problem som kemikalierna bidrog med var att söka sig ifrån det kemiska jordbruket och istället börja odla organiskt. Tillsammans med sin familj sökte då sig Arokkiyamary till CIRHEP för hjälp och utbildning i hur man på bästa sätt kan odla organsikt utan kemikalier i området. Med CIRHEPs hjälp så har hon gjort en helomvändning i det jordbruk som de utför, numera arbetar de endast med ekologiskt jordbruk på deras gård.
Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.
Tillsammans med CIRHEP så har hon även varit med och startat en Participatory Guarantee System (PGS) grupp i hennes by, som hon blev ledare för. Gruppen består av bönderna i byn som odlar ekologiskt. De har möte minst en gång i månaden där de diskuterar och utvärderar hur jordbruket går. Arokkiyamary tillägger dock att bönderna i gruppen ofta kommer till henne utanför mötena för att be om råd och tips om hur de ska gå tillväga för att förbättra sitt jordbruk. Hon hjälper mer än gärna bönderna och försöker lösa alla tänkbara problem de kan ha. På senare tid har hon även börjat att hålla i utbildningar för bönderna, dessa utbildningar riktar sig både till bönder som redan odlar ekologiskt och vill utveckla sitt jordbruk men även till de bönder som fortfarande odlar med kemikalier där hon talar om fördelarna med ekologiskt odlande.
För Arokkiyamary har övergången till ekologiskt jordbruk även förbättrat hennes livsvillkor markant. Hennes hälsoproblem har numera försvunnit och hon uttrycker en stor lättnad över att hennes hjärt, syn och hudproblem har lagt sig. Marken har också fått lättare att binda näring vilket har lett till att hennes skördar är större och frukterna håller längre. Med hennes enorma kunskap inom ekologiskt odlande har hon även blivit en viktig aktör i samhället.
Den senaste månaden har uppropet #metoo spridit sig över världen, där kvinnor uppmanas dela med sig av sina upplevelser av sexuella övergrepp. I Sverige har hundratusentals kvinnor brutit tystnaden och trätt fram under hashtagen för att berätta om vad de utsatts för på bussen, i skolan och på sina arbetsplatser. Även här i Indien har metoo tagit upp debatten om det utbredda våldet och trakasserierna kvinnor dagligen utsätts för. På Twitter och andra sociala medier har Bollywoodstjärnor såväl som andra kvinnor delat med sig av sina berättelser.
Mumbais kollektivtrafik är heller ingen fredad zon från trakasserier. Varje dag färdas 7,5 miljoner människor med stadens lokaltåg för att kunna ta sig till och från sina arbeten, skolor och stadens shoppingstråk. För många kvinnliga pendlare innebär dessa resor en risk för att utsättas för allt från catcalling till tafs i trängseln. Ett förekommande fenomen är att män står i dörröppningen till tågvagnen och snärtar till kvinnor på brösten när tåget är på väg att lämna perrongen. “Detta har hänt flera jag känner”, berättar min vän Iskra. “Det är ingen idé att anmäla då gärningsmannen försvunnit bort från stationen innan man ens hunnit reagera”, tillägger hon.
För att få bukt med tafsandet och öka säkerheten för kvinnor i kollektivtrafiken har statliga åtgärder vidtagits. För 24 år sedan blev Mumbai den första staden i världen att inrätta speciella vagnar enbart för kvinnor. På utsidan har färgglada klisterlappar satts upp, föreställande kvinnoansikten. Allt för att män inte ska kunna förvirra sig och hoppa på fel vagn i rusningstrafiken. Övervakningskameror har installerats på alla tågstationer och efter klockan åtta på kvällen finns det numera en polis utstationerad i varje kvinnovagn.
Många kvinnor jag har pratat med berättar att de känner sig tryggare av vetskapen om att en polis alltid finns nära till hands om något skulle hända. Tidigare undvek många att ta tåget på kvällen då kvinnovagnen ofta var tomma, vilket ökade risken för överfall. Men så är inte längre fallet. Initiativet har lett till att fler och fler kvinnliga resenärer väljer att åka kollektivt även under kvällstid.
Men trots dessa åtgärder hör man ständigt om nya fall där kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier i Mumbais myllrande kollektivtrafik. Bara för några veckor sedan rapporterade nyheterna om att en 13-årig flicka vårdas på sjukhus för sina skador efter att hon hoppat av ett tåg i farten. Flickan hade försökt fly från en okänd man som tagit sig in i den folktomma kvinnovagnen hon satt i. Mannen hade betett sig hotfullt och vägrat stiga av. När nödbromsen inte fungerade såg hon ingen annan utväg än att kasta sig ur tågvagnen.
Det är tydligt att mer behöver göras innan Mumbais järnvägsystem kan räknas som en säker plats för kvinnor och flickor att vistas i. Kvinnovagnar och en ökad polisiär närvaro kan endast ses som tillfälliga lösningar på ett mycket mer omfattande samhällsproblem. Ett problem som grundar sig i patriarkala strukturer där kvinnors kroppar ses som allmän egendom. Det som behövs är en attitydförändring hos inte bara män utan i samhället i stort. För att se till att kvinnors historier om övergrepp och trakasserier tas på allvar och mäns agerande slutas bortförklaras. Frågan är om metoo kan bli det första steget för en sådan samhällsförändring. Inte bara i Indien utan resten av världen.
