Cajsa och Sara är tillbaka i Ivitipora för en kortare tid, närmare bestämt fem dagar innan vår vardag avbryts med de karnevaler som drar förbi över hela landet. Inte så illa tycker vi.
Denna gång har vi för avsikt att samla intervjuer med de boende här på temat urfolksuatonomi. Som vanligt bor vi i olika familjer i byn, något som blir lite trevligare för varje gång då vi har skapat lite starkare relationer till alla här. Kvällarna slutar ofta med te-drickande och det samtals högt och ljudligt om de mesta.
Foto: Cajsa Mosbakk. På bilden: Sopplockning i byn med skolbarnen
Här om kvällen fick vi lite mer insyn i byns historia som mot förväntan inte sträcker sig så långt bak i tiden.
För elva år sedan flyttade Guaraní folket till Ivitipora. Anledningen var svåra odlingsförhållanden, brist på vatten och tillgång till mat. Närmsta varuhandel låg fyra timmar bort, till fots. Vardagen var tuff för folket och de svåra omständigheterna ledde till de gemensamma beslutet att hitta nya frodigare marker.
Platsen blev den by där vi befinner oss idag. Den döptes till Ivitipora som är Guaraní för ”loma hermosa” och på svenska betyder ”den vackra kullen”.
Byn har utvecklats snabbt och levnadsförhållanden har skiftat med tiden. Till en början bodde alla byns invånare i ett stort tält medan konstruktionen av de nya husen ägde rum. Denna boendesituation i tält pågick i omkring ett år. Först för fyra år sedan kom de husen som vi kan se i byn idag. Med hjälp av regeringen har idag alla familjer ett hus med två rum och kök, samt toalett. Idag kantas även byn av en skola och påbyggnaden av den tredje kyrkan är igång.
Majoriteten av all världens kakao produceras idag i västra Afrika; Elfenbenskusten, Ghana, Nigeria och Kamerun (tillsammans med Indonesien) står för mer än 80% av världens kakaoproduktion idag (enbart Elfenbenskusten står för 30%). I jämförelse med dessa jättar på marknaden bidrar Ecuador med fjuttiga cirka 2,8%, och hamnar då även efter Brasilien (som dessutom importerar mer kakao än vad det producerar).
Av världens produktion av kakao idag är dock endast 5% det som brukar kallas ”kvalitetschoklad”, i Ecuador av typen arriba. Av dessa 5% står Ecuador för 63-65% av produktionen, och är alltså den största producenten av kvalitetschoklad!
Vad betyder då fin- eller kvalitetschoklad? Jo, inom kakaoindustrin i Ecuador används två typer av kakao, arriba, somframöver i inlägget kommer kallas nacional, och CCN51. Skillnaden mellan de olika typerna är påtaglig när det kommer till slutprodukten. Nacional är full av smak och arom, medan CCN51 framförallt har en hög fetthalt. Under vår vistelse i Quevedo, hos rättviseorganisationen ’Machete y Garabato’ (en del av Centro Agrícola de Quevedo) i området kring Mocache lärde vi oss att många av chokladindustrierna där använder sig av 9 delar CCN51 och 1 del nacional, för en bättre och mer välsmakande och doftande slutprodukt. Under besöket hos ’Machete y Garabato’ fick vi även bekanta oss med den vilda kakaon som i Mocache med omnejd bara planteras för den biologiska mångfaldens skull, men vars frukt och bönor till exempel konsumeras i olika byar i östra Ecuador.
Varför odlas då inte bara den mer aromatiska och välsmakande nacional? Jo, CCN51 är en korsning av olika sorter, som bär mer frukt (fyra gånger mer än nacional, och anses även vara den mest produktiva kakaon i världen) och har en högre resistens mot sjukdomar, angrepp och klimatförändringar. Nacional bär gula frukter, medan CCN51 karaktäriseras av de röda frukterna. Nacional har det som proffesionella chokladkonnässörer brukar beskriva som en blommig doft och fruktig smak, något som tack vare Ecuadors unika klimat och geografi koncentreras i frukten. Under de senaste årens choklad-VM, har flera ecuadorianska märken kammat hem många priser.
Under vår vistelse hos ’Machete y Garabato’ fick vi chansen att uppleva den traditionella resan från skörd till slutprodukt. En frukt mogen för skörd har ett ihåligt läte när en knackar på den samt gult skal (nacional). Det lilla fruktkött som finns runt bönan är vitt, sött och lite syrligt.
Översta bilden till vänster: Kakaofrukter i väntan på att bli mogna. Översta bilden till höger: Vår lilla kakaoskörd!
Nedre bilden till vänster: En öppnad kakaofrukt med sitt vita fruktkött. Nedre bilden till höger: En gul och röd kakaofrukt, ibland sker korsbefruktning. Foton: Tove Dahlbom
Efter skörd läggs bönorna ut på tork och fermentation i ett par dagar, folk använder vad de har, vägar eller gården där de bor. Fruktköttet torkar och ramlar av, kvar finns bönan. När den är helt torkad rostas bönan tills skalet lätt faller sönder då en tar på det (och kan exempelvis användas som te eller som smaksättare till sprit). Den kvarblivna bönan (säljs som kakaonibs om den svalnar och delas) mals till en fet massa som sedan formas till en kaka. Det traditionella sättet att konsumera chokladen är att sedan finhacka eller riva kakan och blanda ner den i antingen mjölk eller vatten, tillsammans med socker och kanel, kryddpeppar och ev. andra kryddor.
Övre bilden till vänster: Kakaobönor soltorkas och fermenteras. Övre bilden i mitten: Kakaobönor rostas. Övre till höger: Skalade kakaobönor
Nedre bilden till vänster: Kakaobönor mals till massa. Nedre bilden i mitten: Valeria och Matilda formar massan till kakor. Nedre till höger: Färdiga chokladkakor. Foton: Tove Dahlbom
Kakaon och chokladen vi smakade på kommer från småskaliga odlingar, oftast bara för familjens egen konsumtion. Processen är fri från gifter, prisdumpning, barnarbete och slaveri, något som annars är vanligt inom konventionell chokladproduktion. Stora monokulturer utarmar både jord och människor, och i längden själva kakaoproduktionen i sig. Att dessutom få äta choklad med dess egna kakaosmör istället för en variant utblandad med palmolja gjorde mycket, dels för smakupplevelsen, men också för palmodlingar förstör mycket för den biologiska mångfalden och minskar småjordbrukares möjligheter att stanna kvar på landsbygden. Detta på grund av de stora mängder gifter som används på palmodlingar sprids till närliggande gårdar, något som både utarmar jorden och orsakar sjukdomar för arbetare och grannar.
För en god upplevelse uppmuntrar vi er helt partiskt att leta efter ekologisk och rättvisemärkt choklad från Ecuador, kakaons hemland!
Förra veckan fick vi möjligheten att åka till Quevedo (cirka 5-6 timmar sydväst om Quito med buss) för att spendera tid och lära känna arbetet som Centro Agrícola de Quevedo utför. Det var en vecka full med glädje, kunskap och matbananer. Staden Quevedo ligger i provinsen Los Ríos och hör till “la costa”. Eftersom lilla Ecuador uppvisar stor mångfald gällande klimatzoner är landet uppdelat i tre delar; la costa (kusten), la sierra (berget) och el oriente (orienten). Klimatet i Quevedo är alltså varmt och fuktigt. Historiens alla vulkanutbrott med tillhörande lava, samt klimatet i sig har gjort provinsen Los Ríos till en av de bördigaste i landet. Till skillnad från kalla och relativt svårodlade Píntag (där Fundación Cambugáns gård ligger), vallfärdar transnationella storföretag till Quevedo och Los Ríos. Under vår bussresa dit blev det tydligt när smågårdar med polykultur på brant terräng övergick till stora monokulturer med banan, majs, kakao, kaffe etc på de bördiga slätterna.
Till folket som lever på landsbygden, i stort sett bara bönder, erbjuder staten så kallade “tekniska paket” till markerna. Paketen innehåller fröer och tillhörande bekämpningsmedel mot insekter, svamp och annat som kan tänkas skada de framtida plantorna. Det är alltså storföretagen som ger ut sina ofta genmodifierade produkter med tillhörande gifter genom staten (enligt konstitutionen ska Ecuador vara en stat fri från GMO och i harmoni med naturen).
Centro Agrícola cantonal de Quevedo – För rätten till vattnet, jorden och livet. Foto: Tove Dahlbom
Centro Agrícola de Quevedo kämpar med att bönder istället ska använda sig av agroekologi och agroforestyoch inte falla för frestelsen med “tekniska paketen”. Bland annat har organisationen sen ett antal år ett bankkooperativ där medlemmar kan ansöka om mikrolån. Alla medlemmar lägger in en liten summa månatligen som resulterar i återbäring i slutet av året, beroende på låntagares återbetalning för tillfället. Medlemsbanken bygger mycket på förtroende, och än så länge är banken tillräckligt stor för att klara den nuvarande kapaciteten, men de planerar ändå att växa och lära på ett hållbart sätt.
Regnig och rättvis lördagsmarknad i Quevedo. Foto: Tove Dahlbom
Organisationen kämpade länge för att få hålla i en marknad i Quevedo. Staden hade dispositionsrätt till konceptet, men efter en långdragen kamp kunde Centro Agrícola återta sin plats. Idag finns 10-20 producenter (medlemmar eller associerade med Centro Agrícola) på plats varje lördag och säljer agroekologiska varor. För att undvika “falsk konkurrens” så garanterar organisationen att varje producent är ensam om att sälja sin produkt, till exempel en säljer vaktlar och vaktelägg, en säljer matbananer. När vi var där så regnade det väldigt mycket, därför var antalet producenter och besökare lite lägre än vad som är vanligt.
Emblematiskt för kusten: Matbananer! Foto: Tove Dahlbom
En del av Centro Agrícola är samhällsprojektet ’Machete y Garabato’ som arbetar i grannkommunen Mocache. Projektet startade med kollektivt arbete för att städa och rädda floden som rinner genom området och utvecklades sedan till den rörelse det idag är. Grannar och boende i närområdet arbetar tillsammans och hjälper varandra att utveckla användandet av agroekologi, med olika tekniker, uppmuntran och dela plantor och fröer med varandra. Centro Agrícola har ett liknande “klubbhus” där det även genomförs aktiviteter som bingo och fester och där grannarna har en plats för umgänge och utbildning. ’Machete y Garabato’ är också en del av ett större nätverk som har utbyten och utbildningar med andra likasinnade organisationer på kusten.
Centro Agrícola, ett rättviseprojekt värt att lära av!
Hasta luego, Matilda och Tove
P.S. Inom kort kommer ett inlägg om kakao från Quevedo-besöket, håll till godo!
Det är inte mycket som syns av Ecuador i nyheterna i Sverige. Kanske tänker du oftare på bananer, Galápagos, Julian Assanges vistelse på den ecuadorianska ambassaden i London eller att Framtidsjorden har praktikanter i landet för tillfället. Vad som händer här politiskt är inte lika känt utomlands, men här har det hänt en hel del de senaste åren, något som märktes av i en omfattande folkomröstning nu i söndags.
En logga för Ja-sidan i folkomröstningen
En logga för Nej-sidan i folkomröstningen
Upptakten till folkomröstningen har att göra med den tidigare presidenten Rafael Correa, som genomförde förändringar i konstitutionen under tveksamma omständigheter. Utomlands är han mer känd som mannen som ledde Ecuador bort från fattigdom, men verkligheten här är tyvärr annorlunda. Enligt människor vi har pratat med så har de som redan var rika fått det bättre, medan större delen av befolkningen har fått det sämre ställt. Correa jobbade inte med systemiska samhällsförändringar, och de förändringar som skulle leda till det bättre var inte alltid systematiska. Under de 10 år som Correa satt vid makten så försvann många av de rättigheter folket hade kämpat för under lång tid; småbönder, fackförbund och urfolk fick se sina möjligheter, rättigheter och inflytande minska till nära noll. Människor som uppmärksammade den stora korruptionen bakom kulisserna blev satta i fängelse eller tystade, och stora summor pengar har lämnat landet tack vare makteliten. Samtidigt sade sig Correa vara en del av den latinamerikanska vänstervågen, och klädde sig i traditionell urfolksdräkt tillsammans med Bolivias Evo Morales och Venezuelas Nicolás Maduro. Utomlands har Correa fortfarande ett gott anseende, och han bor numera i Belgien. Han är talför och lyckades länge charma sitt eget folk och media utomlands, men här i Ecuador har glansen falnat rejält. Ju mer tiden går, desto mer skandaler kommer fram.
2008 införde Correa en ny konstitution, en som skulle vara i harmoni med natur och människor (el buen vivir), samtidigt som gruvdriften och oljeutvinningen tog fart. Correa blev omvald för en andra, och sista, fyraårig mandatperiod (hur han lyckades sitta i tio år istället för åtta är märkligt i sig), under vilken han kämpade för att ta bort gränsen för att bli omvald, något som han också lyckades med. Däremot ställde han inte upp under ett tredje omval eftersom folket protesterade mycket, och när hans efterträdare Lenín Moreno blivit vald, under något dubiösa omständigheter, åkte han till Belgien (kanske för att bida sin tid inför nästa presidentval, med hopp om att opinionen skulle vända till hans fördel).
Allt det här leder oss till söndagens folkomröstning, där folket skulle rösta om hela sju frågor! Frågorna rörde bland annat huruvida människor dömda för korruption inte ska få ställa upp i politiska val, att politiker bara kan bli omvalda en gång, att sexbrott begångna mot barn inte kan preskriberas, att urbana områden och värdefull skyddad natur i fortsättningen skyddas mot gruvdrift, att det ska bli svårare att värdesätta natur ekonomiskt, och ifall en nationalpark skulle skyddas ytterligare mot oljeutvinning.
Att rösta ’Ja’ ansågs stötta Moreno, att rösta ’Nej’ skulle stötta Correa. Det blev ett rungande ’Ja’, Morenos sida fick mellan 60 och 75 % av rösterna, beroende på fråga. Det här ska förhoppningsvis leda till förändringar som leder landet mot en mer demokratisk riktning vilken tar hänsyn till utsatta människor och naturen. Söndagens valdeltagande låg på 82,1 %.
Övriga fakta om röstning i Ecuador:
Att rösta i Ecuador är en obligatorisk handling, om du inte röstar får du betala böter. När du lagt din röst får du ett kort som du behöver bära med dig till nästa röstningstillfälle, och som till dess behövs vid exempelvis bankärenden. Har du inte röstat får du till exempel inte ansöka om lån. Män och kvinnor röstar separat i olika lokaler.
Att döden är en del av livets cykel vet vi alla. Utan tvekan är sannolikheten att var och en av oss kommer att dö är hundra procent. Det finns inget att räkna på, det är ett faktum. Ändå, trots allt detta vetande blir vi chockerade när vi nås av ett besked om någon bekants eller familjemedlems död. Ibland faller vi in i djup sorg och ställer ofta en fråga: ”varför?”.
I västvärlden mycket fokus ligger på att ifrågasätta de olika teorier och tillstånden vi kommer i kontakt med. Trots det händer det sällan att vi ifrågasätter våra (o)kunskaper kring just en av händelserna som en gång i tiden var en av de vanligaste i människoliv: döden. Att vi oftast är rädda för något okänd är inget nytt heller. Därför okunskap kring just döden kan vara en av faktorerna som leder till rädsla och gör att vi upplever döden som en väldigt tragisk händelse. En bra idé är då att skaffa sig dessa kunskaper för att dels avdramatisera ens själv död men även för att kunna hålla sitt sinne klart för att hantera situationen på bästa sätt när ett sorgligt besked når en.
Här i Ladakh döden är en naturlig följd av livet som alla är inte endast beredda på men även förberedda inför. Detta, bland annat, eftersom de flesta i samhället följer Buddhism – en av de få religionerna som har ett pragmatiskt förhållningssätt kring både liv och död. Denna religion förutom att förklara i detalj vad som händer med en person som dör, klargör även hur man kan förbereda sig inför ens själv död. Den tillhandahåller också en tydlig vägledning för de som drabbats av en närstående personens död och hur terminalvård kan ordnas på ett sätt som är mest fördelaktig för både den som är döende men även för den personens omgivning. Vad som är ännu mer märkvärdigt med beskrivningen av döende processen som erbjuds av Buddhismen är att den allra första delen av denna process är även vetenskapsbekräftat*.
Enligt de buddhistiska lärorna befinner vi oss i bardo (på tibetanska: ”mellan två”) som betyder i princip mellantillstånd eller övergångstillstånd. Det finns sju olika bardo: av blivande, död, dröm, döende, liv, meditation och ”sådanhet” som är delar av livets cykel. I vilket bardo vi än befinner oss i bör vi komma ihåg att det tillståndet kommer inte att vara för evigt. Vi är alltså alltid under en process av övergång från ett bardo till ett annat.
Buddhismen styrs inte av dogmer men det finns några antaganden som en är fri att acceptera eller förneka. En av dessa är att vårt sinne är som rymd, där allt finns och allt kan ske. Sinnet är ingenting som har skapats, det har alltid funnits och därför inte kan försvinna eller bli förstörd. Allt som händer är rymdens fria lek. Dock, så styrs vi av en illusion av en ”jag” som är en ström av upplevelser och känslor. Det leder till att vi separerar oss från det som verkligen är. Detta tillstånd gör att vi inte kan uppleva lyckan alltid och överallt. Därför är upplysning ett mål som alla buddhister strävar efter. Upplysning är det tillståndet som gör det möjligt för oss att uppleva saker som de verkligen är, utan att vi blir styrda av de fem olika störande känslor: ignorans, begär, ilska, stolthet och avundsjuka. För att uppnå det upplysta tillståndet gav Buddha metoder anpassade efter sina elevers förmågor. De flesta metoderna tillämpas i bardo av liv och meditation men visa är särskild användbara i de andra bardo.
En av dessa metoder är Phowa – en meditation där man lär sig att skicka sitt medvetande in i hjärtat av Buddha av Gränslöst Ljus (Skt. Amitabha) medan man säger mantran OM AMI DEWA HRIH som förberedelse för sin egen död. Det är även lämpligt att öva på denna meditation tillsammans med en kvalificerad lärare. Då kan man även lära sig att hjälpa andra genom att göra Phowa åt döende eller döda vänner eller familjemedlemmar som har önskats det, vilket från buddistiskt perspektiv är en mycket värdefull handling.
Buddha av Gränslöst Ljus
Ofta tillåter omständigheterna att även förbereda sig inför en närstående personens död genom att, bland annat, ge terminalvård. Då finns det utrymme för att skapa en behaglig miljö och vara en del av personens döende process på ett medvetet sätt. Dock ibland omöjliggör förhållanden sådana förberedelser i fallet av en plötslig död, exempelvis en trafikolycka. Då är det viktigt att försöka fokusera på den som dog och göra önskningar så att personen kan komma vidare på ett lättsamt sätt. Enligt författaren av ”Fearless Death. Buddhist Wisdom on the Art of Dying” lama Ole Nydahl samt Sogyal Rinpoche som skrev ”The Tibetan Book of Living and Dying” är sörjande något som gör den döde förvirrad då han eller hon under de första dagarna inte är medveten om sitt tillstånd. Under den perioden händer även något som kallas för ett ”avgörande ögonblick” då den döde upplever sitt sinne som det är. Om en kan hålla in och ut i det tillståndet blir man en buddha, alltså en upplyst varelse. Från och med den stunden har man möjlighet att välja ifall man vill smälta med det tillståndet eller leta efter en ny kropp för att kunna igen bringa nytta till så många varelser som möjligt. Det kan hända att den döde missar det ”avgörande ögonblicket” och då är det högst tillrådligt att säga så ofta som möjligt: ” Var inte rädd, allt är ditt eget sinne!” (S. Rinpoche; The Tibetan Book of Living and Dying”). Om detta är förstått kan det leda till befrielse från den existentiella smärtan eller åtminstone skapa goda intryck i den dödes sinne som kan användas efter återfödelse för att igen bringa nytta för andra varelser.
Det ovan presenterade förhållningssättet verkar vara väldigt rationellt och kan för många i västvärlden kännas helt främmande och känslolös. Det är dock värt att komma ihåg att här i Ladakh har Buddhismen med dess läror och metoder praktiserats sedan flera århundraden. Detta har bidragit till att en viss nivå av medvetenhet har uppnåtts och blivit inrotade i det vardagliga livet. Det är även viktigt att minnas att livsstilen bland det ladakhiska folket, särskilt ute i byarna, har inte förändrats lika mycket som vår i västvärlden de senaste tvåhundra åren. För dessa som känner sig inspirerade och det pragmatiska förhållningssättet upplevs som rätt – det är aldrig för sent att börja praktisera. För de som inte känner sig bekväm med det buddhistiska synsättet kan det vara en bra idé att hitta eget sätt att förbereda sig för det som ändå inte kan undvikas.
P. van Lommel, Conciousness Beyond Life: The Science of the Near-Death Experience (New York: HarperCollins, 2010)
Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter
CIRHEP har under en längre tid haft som projekt att utbilda lokalbefolkningen, i alla åldrar, om ekologiskt odlande, kvinnofrågor, trädplantering, klimatförändring, vattenförbrukning osv. Att öka kapaciteten och kunskapen kring dessa problem är väldigt viktigt för att landsbygden i södra Indien ska kunna utvecklas. Utbildningarna, som hålls på CIRHEPs träningscenter, är väldigt uppskattade av både deltagarna och organisationens donatorer och de har gett goda resultat.
Den statliga banken för jordbruk och landsbygdsutveckling (NABARD) är en som har sett effekten av de kapacitetsbyggande projekt som CIRHEP genomfört och hur lyckade dessa program har varit. I början av 2018 beslutade NABARD därför att finansiera kapacitetsbyggande program på CIRHEPs träningscenter för 280 personer. Utbildningen ska fokusera på aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändring genom olika Watershed Projects.
Deltagarna på kursen kommer vara bönder från de berörda områdena samt personal från andra 7 andra NGOs som arbetar med Watershed Projects och resistens mot klimatförändring. Det som var viktigt för både CIRHEP och NABARD var att könsfördelningen på utbildningen skulle vara 50/50 så lika många kvinnor som män fick ta del av den.
– För att möjliggöra bästa tänkbara utbildning så kommer vi dela upp de 280 deltagarna i mindre grupper på 40 personer per tillfälle, säger Mohan.
Den första gruppen av 40 personer kommer till träningscentret i början av den här veckan (Vecka 4) och stannar under två dagar. Första dagen kommer bestå av klassisk utbildning, ledd av Rajkumar och Mohan, andra dagen kommer bestå av fältbesök till olika Whatershed Projects runt Kadavakurichi.
– Vi vill ha ett kunskapsutbyte med personalen och bönderna som kommer ifrån andra delar av Tamil Nadu. De kan lära sig mycket av oss men vi kan även lära oss mycket av dom, konstaterar Mohan.
Hädan efter kommer det, i snitt, komma en ny grupp per vecka och målet är att vara klara med utbildningen för alla 280 personer i slutet av februari.
Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.
En teknisk revolution i hög hastighet sveper över hela Indien. På Tamil Nadus landsbygd har det tagit lite längre tid för tekniken att nå fram, men för var dag som går når tekniken allt fler och fler. Än så länge är det en relativt simpel teknisk utrustning som gemene man i området har tillgång till, exempelvis en mobiltelefon. Men även en så pass enkel och självklar sak som en mobil kan göra stor skillnad om man är lite kreativ.
På CIRHEP har man regelbunden kontakt med andra organisationer som arbetar med liknande frågor och utbytet av information är en viktig del i deras nätverks framsteg. Projektet som i dagarna håller på att färdigställas är frukten av ett sådant utbyte.
Målet med projektet är att hjälpa bönderna att bättre kunna hantera det klimat som de nu lever i. Genom att få en bättre koll på vädret kan exempelvis en skörd som skulle gått förlorad räddas eller boskap som skulle vart i fara skyddas. Informationen som kommer nå ut till bönderna via deras mobiltelefoner är vad CIRHEP kallar väderrelaterad jordbruksrådgivning. De har delat upp informationen i två delar.
1. Väderleksrapporter. Exempelvis vara ett meddelande om att det kommer bli tre ovanligt heta dagar utan någon nederbörd, att (mer sällan) stora regnmängder är att vänta eller att det kommer vara blåsigt.
2. Rådgivning rörande djurhållning, ekologiskt jordbruk och aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändringar.
Råden är tänkta att ges i relation till den information om vädret som skickats ut. Exempelvis kommer det ett tips om att kommande vecka bör ni bevattna åkrarna då nederbörden kommer vara låg och då grödorna är i ett känsligt skede.
– Det första problemet som behövdes tacklas var att många i målgruppen inte kan läsa. Vi löste det genom att skicka ut informationen som röstmeddelanden istället, säger Chandra som håller i projektet.
Deadlinen för projektets start är i slutet av januari och andra problem kommer säkerligen uppstå, men på CIRHEP är optimismen påtaglig.
– Alla telefonnummer är insamlade och nästa vecka kommer en teknisk expert hit för att färdigställa det sista bitarna för att få igång systemet. Deadlinen är mycket snart men vi jobbar hårt. Jag är övertygad om att detta kommer gå, säger Chandra.
Ibland undrar man hur många projekt som skulle blivit av utan Chandras fantastiska humörInformationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd
Inom den indiska skolan är pressen stor på studenterna ska lyckas. I ett land med djupa klassklyftor och ett bristande socialt skyddsnät är en bra utbildning en försäkring om en ljus framtid. Utbildningssystemet är helt baserat på prov. Det huvudsakliga målet med undervisningen är att förbereda eleverna för sina slutexaminationer. Samtidigt bortprioriteras kunskap och egenskaper som förbereder barn och ungdomar för vuxenlivet. Under vårterminen drar provperioden igång för alla indiska skolbarn runt om i landet. I varje årskurs skrivs ett prov i varje huvudämne. Man måste få godkänt på dessa för att kunna gå vidare till nästa klass. Slutexaminationerna i årskurs tolv anses av många avgöra studenternas framtida yrkeskarriär. Förväntningarna från föräldrarna är skyhöga på att just deras barn ska prestera bra och komma in på en prestigefull utbildning, vilket ökar deras barn chanser att få ett välbetalt arbete i framtiden. Dessutom är konkurrensen om att knipa någon av platserna på landets toppuniversitet stenhård. Det krävs att man presterar runt 90 av 100 procent av sitt sammanräknade resultat på sin slutexamination. För många studenter blir pressen för stor att hantera. Under vårterminen rapporterar nyheterna dagligen om unga som tagit sitt liv på grund av stress inför prov eller rädsla inför att få tillbaka låga resultat. Indien är ett av de länder i världen med högst självmordsstatistik bland ungdomar mellan 15-29 år. Varje timme tar en ung student i miljardnationen livet av sig.
Det indiska skolan har heller inte de resurser som krävs för att kunna uppmärksamma varje enskild elevs behov. I en vanlig skolklass kan det vara uppemot hundra barn på en lärare. Det höga antalet barn i varje klass gör det omöjligt för läraren att ge den hjälp och stöd som varje barn behöver. Jakten på höga resultat i kombination med överfyllda skolklasser har gjort att marknaden för privatundervisning har exploderat i Indien de senaste tio åren. I Mumbai syns privatundervisningsföretagens reklam på var och varannan busstation, taxibil och reklampelare. De marknadsför sig som en nödvändig investering för alla föräldrar som vill att deras barn ska lyckas. En stor andel av indiska medelklassföräldrar spenderar varje månad runt en tredjedel av sin inkomst på någon form av privatundervisning. En privatlärare tar mellan 1000 till 4000 rupees (motsvarande omkring 126 till 503 svenska kronor) i timmen medan privatundervisning i grupp kostar runt 100 till 600 rupees i månaden, beroende på årskurs och ämne. De flesta familjer låter sina barn undervisas privat redan från årskurs fem medan andra börjar så tidigt som från första klass. För dessa barn väntas ytterligare tre timmars undervisning när skolklockan ringer ut för dagen. Privatklasserna har inte enbart bidragit till högre studieresultat utan har även skapat en hel del problem i den vanliga undervisningen. Skolor runt om i landet vittnar om elever som helt slutat vara uppmärksamma på lektionerna och enbart förlitar sig på sin privatlärare. Många av skolornas bästa lärare har valt att gå över till privatundervisning med löften om högre löner och mindre arbetsbörda. Kvar på skolorna finns de lärare som helt tappat motivationen till att undervisa. De resonerar att det inte är någon idé att förbereda lektioner när det ändå inte är några elever som lyssnar på vad som sägs.
Den Mumbaibaserade miljöorganisationen Srustidnyan har i sin klimatundervisning valt ett nytt sätt att utbilda skolelever, från lågstadiet till högskola. Deras pedagogik skiljer sig från det traditionella indiska skolsystemet. Här existerar inga examinationer eller konkurrens mellan eleverna om de högsta resultaten. Istället lär sig klasskamraterna om klimatförändringar och hållbar utveckling genom olika former av aktiviteter och övningar.
En av organisationens projekt är väderstationer. Varje skola de samarbetar med har blivit tilldelade en termometer, barometer, regnmätare och hygrometer. Eleverna använder sedan redskapen för att dagligen mäta temperatur, lufttryck, luftfuktighet och regnnivå som de sedan antecknar i en loggbok. Tack vare dessa väderstationer får eleverna chansen att lära sig om hur vädret förändras med de olika årstiderna och hur temperaturen stiger på grund av den globala uppvärmningen. Klimatförändringar blir på så sätt inte bara ett abstrakt fenomen som man hör om på nyheterna utan något som eleverna faktiskt kan följa med egna ögon. De kan själva jämföra med tidigare år för att avgöra om monsunen är för tidig eller sen. Eller att temperaturen är högre än vad den vanligtvis brukar vara under vintermånaderna.
Ett annat intiativ är att upprätta urbana trädgårdar i skolorna de arbetar. I trädgårdarna har organisationen tillsammans med eleverna planterat medicinalväxter, grönsaker och olika typer plantor som attraherar fjärilar. Här får eleverna möjlighet att följa växternas årscykel och lära sig mer om den indiska faunan. De får också chansen att studera den biologiska mångfalden i området som de urbana trädgårdarna lockar fram. Organisationens utbildningsfilosofi bygger på idéen att när barn och unga får vistas i naturen och får kunskap om de djur och växter som finns där blir de också mer motiverade att skydda den.
Det är ett faktum att det finns en hel del brister inom det indiska utbildningssystemet. Alternativa undervisningssmetoder i samma anda Srushtidnyans klimatundervisning behövs för att kunna skapa en mer jämlik skola. En skola där undervisning om natur och klimat prioriteras och där lusten att lära står över prestation.
Vad möts du av när du tittar ut genom fönstret? Kala, frosttäckta träd, en grå himmel eller kanske snöblandat regn? För läsare som befinner sig i Sverige i januari kan tropiska skogsområden tyckas ganska avlägsna. Det gör de faktiskt för oss i Mumbai också. Men eftersom Tova och jag praktiserar på den minst sagt mångfacetterade organisationen Srushtidnyan får vi chansen att lära oss om en rad olika projekt – både i stadsmiljö och på landsbygden. Ett av de nyaste handlar om att återplantera mangroveskog. Att rädda kustens räddare, Saving the saviour of the coast, är namnet på det treåriga projektet som startade i april 2017.
Mangroveskogen som ska räddas ligger omkring 40 mil söder om Mumbai i det relativt glesbefolkade distriktet Sindhudurg. Där finns, förutom 37 historiska fort, en rad fiskar- och jordbrukarsamhällen. I Sindhudurg växer dessutom en liten del av Indiens mangroveskog. Srushtidnyans projekt är finansierat av Mumbais naturhistoriska förening (Bombay Natural History Society). Målet är att återställa mangroveskogen genom att återplantera utrotningshotade arter. Syftet är också att involvera de boende i området för att de själva ska kunna underhålla och bevara mangroveskogen. På så sätt kan flera grupper i området dra nytta av projektet. Bland andra fiskare, skolelever och bybor i allmänhet.
Ett av de små fiskarsamhällena i distriktet Sindhurdurg, strax norr om Goa. Foto: Srushtidnyan.
Men vad är mangrove egentligen? Och varför är det så viktigt att bevara?
Mangrove används som samlingsnamn för olika arter av träd och buskar som växer i salt eller bräckt vatten i tropiska och subtropiska tidvattenzoner. Mangrove är värdefullt av en rad olika skäl. Först och främst är det ett av de ekosystem i världen med rikast biodiversitet. Deras stora rotsystem bildar unika undervattensmiljöer. I dessa artrika ekosystem trivs allt från alger och svampdjur till fisk och skaldjur som ostron, räkor och humrar. Fisk och skaldjur är inte bara en självklar del av människors basföda. De genererar också viktiga inkomster till fiskarna och deras familjer.
Mangrove i byn Wadatar, Sindhurdurg. För att rötterna i mangroveskogen ska kunna andas även när tidvattnet är högt växer de rakt uppåt. Foto: Srushtidnyan.
Den träskliknande skogsmarken täcker idag omkring en halv procent av jordens kuster. Samtidigt är mangroven fenomenal på att fånga in och lagra kol. Mangroveskog kan lagra tre gånger mer koldioxid per hektar än tropisk regnskog. Den beräknas stå för 10-15 procent av kolinlagringen i kusternas ekosystem. Merparten av kolinlagringen sköts inte av själva växterna utan av den havsindränkta jorden som de lever i. Lagringen blir på så sätt mer långvarig, förutsatt att skogen får stå kvar. Problemet är att kolet frigörs om växterna huggs ner. Och idag är över 35 procent av världens mangroveskog utrotad. Stora områden har försvunnit i utbyte mot dammar för räkodling eller infrastrukturssatsningar som väg- och hamnbyggen.
En av de tusentals unga plantor som återplanteras i mangroveprojektet. Sticklingen på bilden är av arten Avecinnia marina, och kan bli upp till 14 meter hög. Foto: Srushtidnyan.
En annan av mangrovens funktioner är att skydda kustlinjerna från erosion, stormar och flodvågor. Mangroveskogen fungerar som en slags dämpande barriär mellan vågorna och landytan. Den är alltså inte bara viktig för att sakta ner klimatförändringarna utan bidrar också till en bättre anpassning till ett förändrat klimat. Dock är de unga plantorna i Srushtidnyans odling fortfarande känsliga. Det fick organisationen bittert erfara i höstas när cyklonen Ockhi slog till mot Indien och Sri Lankas kuster. Cyklonen drabbade området kring Sindhudurg hårt och en stor del av de unga mangroveplantorna förstördes. Men det är bara att ta nya tag, menar Prashant Shinde som är huvudansvarig för mangroveprojektet. Målet är att odlingen i Sindhudurg ska ha kapacitet för 30 000 plantor. Och de är redan en bra bit på väg.
