Från vänster: Pacha Cabascango, Politisk aktivist för urfolks rättigheter. Diana Cabascango, Pueblo Kayambi. America Tuquerres, Kawsay. Esthela Castillo, Pueblo Kayambi.
Jag befinner mig i staden Cayambe i Kayambi territoriet i de Ecuadorianska Anderna. Jag bor hos och spenderar mina dagar tillsammans med America Tuquerres, eldsjäl och oändlig inspirationskälla.
Förutom att sköta alla hushållssysslor, fostra barnen, delta i skolaktiviteter, arbeta i jordbruket och ha ett heltidsjobb så har America även ett politiskt engagemang för urfolkets rättigheter. Åratal av diskriminering, men också erfarenheter av sociala politiska rörelser, har gett henne insikten att förändring är möjlig, den sker genom folklig organisering och kamp!
Jag frågar America om det finns någonting en kvinna inte kan göra som en man kan. En låga tänds, hon som alltid pratar långsamt och tydligt för att jag ska förstå språket kan inte hjälpa att engagerat fara iväg; ”Tidigare i vårt land var kvinnans roll i hemmet. Hennes arbete var att ta hand om huset, barnen och mannen. Idag ser det annorlunda ut. Det finns inget en kvinna inte kan göra. Vi sköter fortfarande hemmet, vi är fortfarande mödrar och hustrur men vi har samtidigt professionella yrken och deltar i arbetslivet. Vi deltar i det politiska arbetet och driver utvecklingen framåt”.
Fredagen den 25/11 på internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor organiserades en stor demonstration här i Cayambe. Deltog gjorde utbildningsinstitutioner, organisationer och privatpersoner, tillsammans utgjorde de 600 människor som marscherade genom staden for att kräva kvinnors rättigheter och få ett slut på våldet. Folkets kampsånger ekade mellan bergen som omsluter staden; ”Ingen mer diskriminering, inget mer våld och inga fler mord! Inte en enda gång till! Vi vill leva”.
Bland deltagarna befann sig representanter från Fundacion de Kawsay, organisationen där America arbetar och jag praktiserar. Kawsay arbetar för att främja urfolks kultur och livsvillkor, bland annat genom att skydda deras rätt att odla ekologiskt med respekt för Pacha Mama” – moder jord.
”Idag är en mycket viktig dag, för att minnas det som varit och för att föra kampen vidare. Vi befinner oss i Kayambi territoriet, ett område med en historia av starka kvinnliga ledare som gett sitt liv för att uppnå frihet för alla människor. Så i dag höjer vi våra röster i protest mot våldet mot kvinnor och familjerelaterat våld”, säger America. ”Kawsay arbetar mycket med att stärka kvinnor och informera om våra rättigheter. Kvinnor är precis lika kapabla som män och bör därför ges samma möjligheter och ansvar. Vi, kvinnor från stan såväl som från landsbygden, delar med oss av våra visioner, erfarenheter och tillsammans stärker vi varandra”.
Kawsay strävar efter att ha en mångfald av deltagare, kvinnor, män, unga och gamla, på alla deras aktiviteter. Syftet är att hela samhället ska delta i att driva utvecklingen framåt och tillgodose allas rättigheter och förbättra deras livsvillkor.
Fredagens marsch avslutades i Coliseo de Cayambe där alla samlades for att lyssna på tal av bland annat vice borgmästare Dolores Silva och Dina Farinango som representerade organisationen Pueblo Kayambi. Pueblo Kayambi delar Kawsays politiska vision och har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter.
Mina Ecuadorianska systrar inspirerar mig. Det finns inget en kvinna inte kan, tillsammans är vi starka och kan skapa förändring, lokalt och globalt.
Upp till kamp, Viva las Mujeres!!
Syntolkning:Bild från demostrationståget med en mångfärgad flagga med en symbol föreställande solen och månen, detta är en symbol för urfolkenss kamp i Ecuador. Den här flaggan tillhör organisationen Pueblo Kayambi med samma politiska ideologi som Kawsay som har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter tillsammans.Syntolkning: Bild från demostrationståget. Längst fram står lärare med en banderoll från en av Cayambes grundskolor, bakom skymtar elever, balonger och banderoller med slagord.
I fredags, den 25 november, inföll den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor, en dag som infördes i kalendern för att påminna om FN deklarationen rörande avskaffandet av våld mot kvinnor. En dag om året för att påminna om att vi behöver arbeta mot en värld där kvinnor inte ska utsättas för våld. En dag för att påminna om att en förändring behövs. Och en påminnelse är något som vi alla borde få. En påminnelse om att omkring en tredjedel av alla världens kvinnor någon gång under sitt liv kommer att utsättas för våld. En tredjedel.
Dessa siffror skiljer sig såklart åt beroende på vart i världen man tittar, i vissa delar är det mindre och i vissa mer. Latinamerika är en av de delar där våldsstatistiken är högre. Men trots att statistiken skiljer sig och att våld mot kvinnor kan ta sig mycket olika uttryck så är grunden till problemet densamma oberoende av geografisk position. Könsbaserat våld grundar sig i sociala konstruktioner, så som den rådande och tyvärr mycket dominerande machismo kulturen i Latinamerika. Ordet machismo kommer ursprungligen från det spanska ordet ”macho”- som betyder man eller riktig man och används för att beskriva den manliga dominans och överlägsenhet som legitimeras av patriarkala strukturer och värderingar i samhället. Machismo påverkar och influerar maktförhållanden mellan könen i Latinamerika baserat på stereotypiska uppfattningar om hur män ”ska” vara. Dessa stereotypiska uppfattningar grundar sig i antaganden om att män är överlägsna kvinnor, på alla plan; fysiskt, intellektuellt och sexuellt. Baserat på dessa antaganden har samhällsstrukturer konstruerats som gynnar män och missgynnar kvinnor och som i sin tur legitimerar våldet mot kvinnor. Machismo är den term som de patriarkala strukturerna i Latinamerika fått, men dessa patriarkala strukturer återfinns i alla samhällen i världen.
Men överallt i världen, på olika nivåer och instanser i samhällen, anordnas allt från demonstrationer, kvinnogrupper, feministiska agendor, partier och resolutioner, till organisationer och rörelser. Dagen är en påminnelse om att förändring behövs. Om att en tredjedel av världens kvinnor har fallit eller kommer någon gång i sitt liv att falla offer för våld. Men dagen kan också verka som en påminnelse om att förändring är möjligt och faktiskt pågående.
Tidigare i november avslutades FN-klimattoppmötet i Marrakech, Marocko, där Parisavtalet följdes upp. Det kom till stor del att präglas av oron för Trump och hans motstånd mot Parisavtalet, fördelningen av utsläppsminskningar, finansieringen för dessa samt omställningen till förnyelsebart. I Ladakh har COP22 inte uppmärksammats nämnvärt och de flesta har vid fråga ingen aning om att det har pågått. Den gångna veckan har istället präglats av den annars nästan ständigt lysande solens frånvaro och det tjocka moltäcke som har legat över regionen.
Under hösten har jag ständigt fått höra hur saker och ting förändras och ingenting längre är som det brukade vara. I bäckarna rinner inget vatten, november som brukade vara så kallt är nu rena rama sensommaren och uppe på Khardung La passet, 5359 meter över havet låg till för någon dag sedan marken bar. Där brukade snön annars ligga nästan året runt. Veckans moln som nu börjar luckras upp har lyckligtvis fört med sig lite snöfall och det ligger nu ett tunn snötäcke på de högsta topparna runt Leh. En Lehoanställd, Ajaz Ahmad, uppväxt i Leh konstaterar dock att bergen brukade vara täcka med snö halvvägs ned till dalen i november när han växte upp. Tashi Thokmat fyller i och berättar om hur snön i hans hemby Domkhar kunde vara midjehög när han var liten, men där faller snön sällan längre.
Klimattoppmötet i Marrakech har främst ägnats åt formalia, ytterligare förhandlingar och fler teorier. Siffror kring finansiering diskuterades kraftigt. Likaså ökning av medeltemperaturen, som enligt Parisavtalet bör hållas till 1,5 graders uppvärmning men som med dagens löften kring länders temperaturminskningar ser ut att hamna på runt 3 graders uppvärmning. Siffor som för de flesta är abstrakta nummer. I Ladakh är dessa siffror verklighet och påverkar människors liv. I dag, med runt 1 grads uppvärmning är redan konsekvenserna stora. Glaciärerna som förser byar med dricksvatten smälter och byggs inte på under milda vintrarna utan nederbörd, grundvatten sjunker, vattenkällor torkar ut, nederbörden är oregelbunden och kommer ofta i form av skyfall samt att insekter och skadedjur flyttar längre norrut och förstör skördarna.
Trots detta så talas det inte så mycket om klimatförändringar bland invånarna här, utan snarare de förändringar och konsekvenser som de för med sig och hur de påverkar människors liv. Lokala organisationer, däribland LEHO arbetar med olika projekt kring medvetenhet, minskad miljöpåverkan och klimatanpassning runt om i Ladakh. Däribland artificiella glaciärer, vattenreservoarer, avfallshantering och ekologiskt jordbruk. Detta ger människor och annat levande runt om i Ladakh möjlighet och förutsättningar att fortsätta bo kvar och leva sina liv. Dessvärre så kan dessa insatser inte göra underverk, utan ett förändrat klimat som en följd av mänskliga utsläpp sätter tillslut en gräns. En stor del av lösningen finns därför utanför Ladakh, på ett globalt plan.
Samtidigt under COP22 så underströks vikten av att bekämpa klimatförändringarna men inte vem som ska ta ansvar, hur mycket olika länder är beredda att minska eller vem som ska stå för de redan existerande skadorna. Detta till stor del för att detta enligt arbetsplanen ska vara klart först 2018. Det är om 1-2 år, när förändring måste ske nu. I känsliga områden som Ladakh räknas varje minut och här kämpas redan mot de skador som de själva inte har orsakat. Människors möjlighet till att leva ett gott liv minskas kraftigt för att andra vägrar att förändra sitt. I Ladakh gör människor som står för en nästan obefintlig del av världens samlade utsläpp vad de kan, för här handlar det om överlevnad. Det måste också ske globalt, för vi är alla en del av vår omgivning. Det är nu upp till länder, politiker, företag och privatpersoner över hela världen att ändra sitt sätt att leva och tänka. För hela planetens välmående och fortlevnad.
Plötsligt, från en dag till en annan, ringlade sig köerna långa utanför bankerna här i Indien. Den 8 november kom chockbeskedet, premiärminister Narendra Modi meddelade att ”from midnight Nov 8, 2016 today, Rs500 and Rs1000 notes are no longer legal tender”. Sedlarna blev ogiltiga över natten, och det gick inte längre att betala med 500- och 1000 rupie sedlar. Beskedet innebar att 86 % av kontanterna i denna kontantberoende ekonomi förlorade allt värde. Det var 70 år sedan Indien försökte sig på något liknande. Fram till den 30 december går det att växla in gamla sedlar på bankerna. Alla måste och vill hinna växla. Indiens fyra pengatryckerier har svårt att förse hela landet med nya sedlar och många av Indiens bankomater gapar ständigt tomma. Handskrivna wellpappskyltar med orden ”Out of service” är en vanlig syn på bankomaterna.
Sedan beskedet kom har dagstidningar dagligen rapporterat om de ogiltiga sedlarna och om tragedier till följd av detta. Människor har svimmat i värmen, klämts till döds i bankköer och blivit nekade sjukvård. Modi har förklarat beslutet som ett försök att minska de svarta pengarna i samhället. Korruptionen är i många delar av landet väldig hög, och inte minst hos de ledande politikerna. Även hos högt uppsatta chefer, polis och fabriksägare finns mycket svarta pengar.Alla har drabbats av Modis beslut, att göra 500- och 1000 rupie sedlar ogiltiga, men som oftast är det de fattigaste som drabbas hårdast för de har varken id-handlingar eller bankkonton.
Av Indiens befolkning arbetar 49 % inom jordbruket, och är ofta en utsatt grupp som lever på små marginaler, som är beroende av en god skörd för att kunna betala tillbaka lån eller köpa nya fröer. Förutom en god skörd är jordbrukare även beroende av att sälja sina grönsaker, på marknaden, där all handel sker med kontanter. Bristen på kontanter har lett till att många gör sina köp med kontokort på affärer som tar emot kortbetalning vilket har pressat priset på grönsakerna som säljs på gatan.Skörden är i sin tur beroende av hur mycket regn som kommer, hur mycket gödsel och bekämpningsmedel jordbrukare har att tillgå. Chockbeskedet om de ogiltiga sedlarna kom precis i tiden för sådd för många jordbrukare vilket har resulterat i att folk därför inte kunnat köpa nya fröer, gödsel eller bekämpningsmedel. Den 21 november, knappt tre veckor efter premiärminister Modis beslut, meddelade regeringen att jordbrukare nu kan köpa fröer med gamla sedlar men bara från statligt ägda butiker. Många oroar sig dock för att beskedet kom för sent, då en sen sådd kan riskera att leda till en minskad skörd.
Det är ingen som inom snar framtid som kommer glömma de ringlande bankköerna som bildades på morgonen efter den 8 november 2016. Svårt kommer det också vara att glömma konsekvenserna av beskedet för alla viktiga miljö- och människoorganisationer i Indien vilka tvingats på lågvarv pågrund av beslutet. Det är många människor som behövt tagit dagar ledigt från jobb för att stå i köerna till banker. På grund av chockbeskedet hamnar allt annat i skymundan, allt media rapporterar om handlar om de ogiltiga sedlarna, och om att få ett slut på korruptionen, få bort de svarta pengarna. Vilket i sig är något positivt men just nu är det svårt att se om det verkligen kommer fungera.
Klockan slog precis om till midnatt här i Bolivia. Datumet är knappt synligt i det högra hörnet på min datorskärm men känns betydligt större inom mig. 25 november. Den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Detta är en enormt viktig dag, för varje år består likt förbannat patriarkatet. Varje år består det faktum att kvinnor världen över systematiskt får sina mänskliga rättigheter kränkta. Våldet mot kvinnor är en global pandemi, och kommer i olika former.
Förra veckan deltog jag och Camila i en mässa för urfolkens kommunikation i Abya Yala (det icke-koloniala namnet på Sydamerika). Mässan hölls på Univalle-universitetet i Cochabamba. Först fick vi skriva upp oss på ett utav nio huvudämnen, sedan hölls nio separata konferenser. Vi valde den som belyste genusperspektivet. Ganska direkt förstod vi vilket enormt intresse och engagemang det väckte, för klassrummet var smockat och tillslut satt det till och med folk på golvet. Här fanns representanter från Bolivia, Argentina, Guatemala, Mexiko, Colombia..
Julieta Paredes, representant för El Feminismo Comunitario, inledde med ett glödande tal om hur maktordningar samverkar i Abya Yala. Om hur kvinnokroppen är kolonialiserad. Kvinnor är ofria i sin sexualitet, i sina livsval, i sina kroppar och i sina roller i samhället. Är det en västerländsk konstruktion, frågade hon gruppen? En del som jag hittills har pratat med på praktiken om tiden före kolonialismen menar att de rätta värderingarna fanns då, att kampen som förs idag ska sträva efter att gå tillbaka till den harmoni som en gång rådde bland människor i Abya Yala. Paredes påpekade i sitt tal att en sådan syn är romantiserande och rasistisk. Det fanns visst krig. Det fanns visst orättvisor. Och patriarkatet existerade, om än i en annan skepnad. Jämfört med kvinnor i Europa vid samma tidpunkt, sent 1400-tal, hade kvinnor i Abya Yala det generellt bättre ställt. Men att påstå något annat än att urfolk är människor med brister som alla andra är ett gravt feltramp.
Julieta Paredes
På samma sätt som jag upplever att feminismen spretar (på gott och ont) hemma i Sverige, så var också konferensen en salig blandning av tyckare. Flera gånger bad en och samma man om ordet och pratade högt om något som verkade irrelevant för ämnet, och sedan förväntade han sig applåder. Hans agerande gjorde mig irriterad. Varför tog han plats just här? Varför gavs han ens plats? Hur kom det sig att ingen avbröt honom? En kvinna bakom mig uttryckte samma känsla högt, och Paredes bemötte omedelbart detta med vad som blev en viktig tankeställare för mig.
Paredes tog fram två scarves. En utsträckt lila och en cirkulär gul. Den lila symboliserade Europas tid, och den gula Abya Yalas tid. Hon förklarade att när européerna tog över så kapade dem en annan kontinents tidsuppfattning, och sa att från och med nu så förvisas den i sin helhet till historien. Den lila scarfen skulle nu råda, och blev norm. Den lila scarfen är linjär och tror på ett passerat förflutet och en ”utvecklad” framtid längre bort. Abya Yala skulle så småningom vandra samma väg, menade européerna. På så sätt försvarades också imperialismen med påståenden om att en gjorde gott och ”civiliserade” en befolkning i nöd. Liknande tankar existerar än idag.
Vad scarvsarna gjorde med mig var att jag insåg hur pass starkt min feminism, trots att jag vill något annat, är vinklad av min vithet. Mycket av mitt engagemang bygger på att jag relaterar till en upplevelse. Det jag upplevt själv och det förtryck jag utsätts för har därmed också format min kamp. När vithet samtidigt är norm så skapas en rörelse som stänger ute så mycket annat, och framför allt – andra. Detta har jag vetat rent teoretiskt innan, men här kunde jag så tydligt känna att jag missade något. En man med en blodig historia, en man som blivit ifråntagen sin kultur för att sedan återkräva den, en man vars kläder många vita bär som kostym på maskerad, en man vars språk inte finns att höra på en radiokanal, denne man delade en kamp med kvinnorna i rummet. ”Avpatriarkalisering och en avkolonialisering av våra kroppar kan inte ske utan männen” sa Paredes till mig och Camila efteråt. ”Vi vill ju ha våra bröder vid vår sida och kunna blomstra ihop.”
Så dels missade jag det uppenbara, att mitt manshat i svensk, medelklass och vit kontext inte gick att applicera här. Men jag tror också att frustrationen inom mig när män tar mycket plats, eller när kvinnor trycker ner sina systrar, har att göra med individualismen jag kommer ifrån. I kontrast med min upprördhet över någons bristande självinsikt så fanns det en stark tolerans i klassrummet mot mannen som må hända var ute och cyklade. Även han var offer för systemet patriarkatet, och den starka machismokulturen. Och även hon som proklamerade att kvinnor skulle veta sitt egna värde och sluta klä sig utmanande. För fokus för konferensen låg hela tiden på att förändring sker genom att ta makten över kommunikationen, redaktionerna och skildringen av sin egen existens. Förändring sker genom sexualundervisning och upplysning. Steg för steg. Lite i taget.
Och det är också därför som den 25 november är så viktig, för den belyser det stora, strukturella och det globala problem som patriarkatet är. Vi kan liksom inte rucka på det med ett finger. Vi måste vara flera händer. Hand i hand, eller hand på axel. Några som böjer sig ner för att låta sina ihopflätade händer bli någon annans trappsteg. Det är en dragkamp. Knutna nävar i luften. Att aldrig ge upp. Att alltid försöka vidga sitt synfält, för plötsligt finns där så mycket mer kraft att hämta.
Likt en gigantisk mur tornar bergen upp sig runt böndernas odlingar i området kring Nilakottai. Dagligen möter vi människor i sakta mak, vissa med en kanna vatten på huvudet och två i händerna. Barn leker vid sidan av vägen, getter snappar åt sig blad och en känsla av trygghet slår genast rot i den stillsamma omgivningen. Men hur trygga är människorna här egentligen? Trygga på så sätt att en går säker på natten och brottsligheten sägs vara låg, men annat har det varit med den sociala tryggheten. Vi sitter på CIRHEP:s kursgård tillsammans med 30 kvinnor i blandade åldrar, alla är bönder från olika byar i närområdet. Varje månad möts representanter från elva kvinnogrupper för att gå igenom aktuella projekt. Fläktarnas sus tar över i rummet och flera tittar nyfiket på oss när vi plockar fram våra kameror. Att det är så här tyst när kvinnorna från självhjälpsgrupperna träffas är ovanligt, Chandra från CIRHEP berättar att alla brukar pratar i mun på varandra och föra livliga diskussioner vid det här laget. Till sist bryts tystnaden och mötet kommer igång.
Kvinnorna berättar för oss om ett projekt som ger deras barn möjlighet till utbildning. Traditionellt har pojkarnas skolgång prioriterats, detta på grund av könsroller men även brist på pengar. Genom detta projekt hamnar flickors utbildning i fokus, och gamla normer suddas ut. CIRHEP och några mindre partnerorganisationer bidrar med finansiering så att kvinnorna har möjlighet att ta studielån till sina barn. Dessa pengar, plus ränta, betalas i sin tur tillbaka till självhjälpgrupperna för att fler ska kunna ta lån till barnens utbildning.
Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan. När Pandyammal var liten såg situationen för kvinnorna i byarna helt annorlunda ut. Hon slutade skolan efter femte klass för att arbeta ute på fälten och sedan gifta sig, att unga flickor skulle fortsätta studera och vidareutbilda sig var ytterst ovanligt. På den tiden var också kvinnorna hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför sin by. Trots att Nilakottai endast ligger fyra kilometer bort var de flesta tvungna att ha sällskap av sina män. Pandyammal kunde aldrig förlika sig med den här orättvisan under sin uppväxt, och detta var till en viss del starten för den feministiska organiseringen i området.
Tack vare självhjälpsgrupperna har kvinnorna idag en helt annan rörelsefrihet och kan själva styra över sin egen framtid. Med större möjligheter till utbildning kan många på egen hand röra sig långt utanför Nilakottais gränser, för ökad utbildning leder till ökad frihet. Gruppernas mikrofinansiering har även bidragit till ökad ekonomisk självständighet för kvinnorna, där många är på väg att bli ekonomiskt oberoende från sina män.
Helt abrupt, utan förvarning, avslutas mötet och flera kvinnor börjar resa sig. En av dem som vi har bokat en intervju med kommer fram oss och säger att hon tyvärr inte kan. Hennes man ringde precis, hon måste hem. Vi tittar på klockan och inser att det snart är tid för middag och nickar förstående mot henne.Vi tar intervjun i januari istället säger vi. Lite förvirrade lämnar även vi mötet, men bär med oss kvinnornas otroliga drivkraft. Här känns ingenting som en omöjlighet. När någon får en idé, oavsett hur omöjlig den kan verka vara, visar alla sitt stöd och får saker och ting att hända. Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.
LEHO höll nyligen* tillsammans med den ekologiska byn Achinathang ett seminarium kring ekologiskt jordbruk i Ladakh. Seminariet hölls just i Achinathang, vilken är en by som LEHO har arbetat med under flera år och som nu är en helt ekologisk by. Där drivs jordbruket utan kemikalier och konstgödsel. Inbjudna till seminariet var även en grupp kvinnor från byn Ganglas, en annan by som LEHO arbetar med och som just nu håller på att ställa om till att bli ekologisk.
LEHOs president Mohammed Deen inledde semirariet.
Seminariet kom att handla mycket om aprikoser, vilka odlas mycket i Achinathang och är en stor inkomstkälla för bönderna där och i många närliggande byar. När LEHO började arbeta och samarbeta med Achinathang identifierades just aprikoser som en produkt som hade stor potential för regionen eftersom den har så bra kvalitet. Sedan aprikoserna tillsammans med allting annat började odlas ekologiskt har bönderna kunnat flerdubbla inkomsten från försäljningen av aprikoser. Dels för att nya tekniker kring torkning och uppsamling har introducerats men framförallt för att produkten just ekologisk.
Aprikoser är någonting som odlas utöver de nödvändiga grönsaker och rotfrukterna som bönderna odlar för eget bruk för att tjäna extra pengar. Samtalen på seminariet tog därför ofta avstamp i just aprikoserna och exemplifierades med dessa men liknelser och relaterade frågor kan dras till många andra ekologiska grödor som odlas i området. Därför diskuterades bland annat priser, hur produkter kan göras bättre och mer attraktiva samt hur rätt marknader kan nås. Fördelen för dessa bönder som odlar ekologisk och småskaligt är att de inte är direkt beroende av några yttre aktörer för att kunna odla. Det som är nödvändigt för odlingen tillverkas och tillhandahålls nämligen av de själva eller andra lokala bönder. Därför har bönderna själva makten över sitt eget liv och kan styra över sin egen odling, hur de vill odla, vad de vill odla och hur mycket.
I det här fallet diskuterades allt från att sälja stora mängder aprikoser till militären i området för ett lägre pris men med varierande kvalitet, för en säker inkomstkälla med mindre jobb. Till att göra en lyxprodukt och sälja för ett högre pris i Delhi, vilket medför mer jobb och lite osäkrare inkomst. Bönderna själva kan alltså välja hur de vill odla och sälja sin produkt, hur mycket arbete de vill lägga ned och hur det relaterar till priset.
Bonden Tsiring Dolma talar om sina erfarenheter och tankar kring ekologisk odling.
Vidare diskuterades också det ofrånkomliga ämnet i dessa områden – klimatförändringar och global uppvärmning. I det här fallet handlade det mer specifikt om årets invasion av skadedjur och skalbaggar som förstörde 40-50% av årets skörd och försämrade kvaliteten avsevärt på de överlevande aprikoserna. Skalbaggarna som dök upp i år är vanligtvis inte så högt upp i bergen men som en följd av höjda temperaturer ökar antalet skadedjur och nya som inte varit aktiva i dessa områden dyker upp. Detta ses dock bara som ännu en anledning att fortsätta med ekologisk odling och arbetet mot mer omfattande ekobyar för att inte själva ytterligare bidra till klimatförändringar och negativ miljöpåverkan. Därför diskuterades även nya organiska bekämpningsmedel och andra anpassningar för högre temperaturer och dess konsekvenser. Något som vi i Sverige också märker av, med längre odlingssäsonger men också relaterade problem så som skadedjur som flyttar längre norrut i och med högre temperaturer.
En liten ljuspunkt i årets förlorade skörd är ändå bönderna i Achinathang är självständiga och starka genom sin ekologiska odling. De är inte i en beroendeställning mot yttre aktörer och de har inte investerat några stora summor i jordbruket, vilket gör att de inte är skyldiga externa företag pengar för frön, gödning eller bekämpningsmedel. Den enda investeringen som bönderna har gjort är sin egen tid. Så den kraftigt minskade skörden innebar förlorad inkomst men är inte livsnödvändig för att kunna betala tillbaka skulder och att inte gå i konkurs, som för så många andra bönder runt om i Indien.
Nu är odlingssäsongen över och vintern närmar sig men bönder runtom kring i Ladakh förbereder och planerar redan inför nästa år där ekologisk odling banar vägen för nästa steg mot en hållbar framtid.
* Nyligen när texten skrevs men på grund av att problem med internet så har inte texten kunnat laddas upp för än nu.
Ett intercambio innebär ett varuutbyte som äger rum två gånger om året för urinvånarna i Ecuador, i april och oktober. Det kallas för en alternativ ekonomi och gemensamt för deltagarna, ett par hundra individer, är att de är jordbrukare och är beroende av att pachamama, moder jord, ska ge dem dem lycka och god skörd. Utbytet äger rum i den lilla staden Ibarra, belägen i Anderna några mil norr om Quito och Cayambe.
Att detta kallas en alternativ ekonomi innebär att man här frångår det rådande systemet där tjänster/varor ersätter pengar. Frånvaron av sedlar och mynt ger istället utrymme för en annan typ av valuta, bönderna idkar istället byteshandel och byter varor med varandra.
Ecuadors placering på ekvatorn och varierande klimat och förutsättningar, gör att man till exempel i Anderna inte kan producera exotiska frukter som bananer och apelsiner. Den sortens odling är däremot möjlig i ”orient”-området, det platta området mellan Andernas berg och dalar och kustens stränder. Varje jordbrukare måste anpassa sig efter väder, vind och jordmån, och från marknaden i Ibarra kan Andernas bönder därför få med sig varor som de själva inte kan odla i utbyte mot sina egna produkter som i till exempel bröd, morötter, bönor och påsar med ärtor.
På marknaden i Ibarra byter varor händer och ägare i ett rasande tempo och ackompanjeras av dånande traditionell ecuadoriansk musik från uppställda högtalare. När musiken då och då tystnar intervjuar en representant från organisationen Trueke, som arrangerar eventet, personer, ibland på måfå och ibland direkt den person som agerar talesman för sin grupp och område. På så sätt får alla närvarande, om de lyssnar noga över sorlet på torget, ett hum om vad som erbjuds av respektive grupp.
Intercambiot pågår ungefär i tre timmar och när alla har bytt bort vad de hade att erbjuda, så börjar torget sakta tömmas på folk. Säckar och lådor bärs mot busshållplatsen och kvar lämnas kärnor och skal från frukter som redan ätits upp på plats, detta trots speakerns uppmaning att slänga skräp och rester i soptunnor. De soptunnor som tyvärr inte syns till någonstans.
Så utan att ha spenderat en enda dollar kan Andernas folk äta varor som annars måste köpas, men framför allt visar folken upp en inställning till jordbruket och dess olika förutsättningar i runt om i landet. Förutsättningar som gör det än viktigare att arbeta tillsammans.
Jag skulle likna Ivitipora med en oas, om det inte vore för ironin i att det här är den torraste platsen jag varit på. Allt liksom flämtar av värmeslag så länge solen är uppe, marken böljar och vinden känns som en gigantisk hårtork på max. Du hittar människorna i skuggan med små blöta handdukar som de regelbundet slår över axeln för en sekunds svalka. Och träden, de vasformade toborochiträden ser ut som enorma vattenbehållare. De skulle kunna tyckas utgöra en provocerande syn när solen står som högst på himlen, men för guaranífolket symboliserar toborochin liv och sammanhållning. För även om ingen grönska vittnar om det så finns det färskvatten i marken, och i tal är alla varandras systrar och bröder.
Ivitipora som det ser ut idag har funnits i tio år. Här, ett par timmar söder om Santa Cruz i Bolivia, lever 45 familjer av urfolket Guaraní. Skolan och hemmen är varandras träffpunkter. Barnen lär sig både kastelanska och guaraní, och genom organisationer som Kawsay får byn stöttning med att stimulera sin kultur och få den att leva vidare. Vi är här för att arrangera en workshop i konservering av frukt. Marluce Borges är inbjuden från Brasilien och är den bland oss med huvudkunskapen, som både ungdomar och vuxna får ta del av i olika omgångar. Marmelad och konservering står på tapeten, något som följande dagar också kommer stänka på golvet. I klassrummet vi befinner oss i har barnen smyckat väggarna. ”Basta a la discriminación!” står det på en plansch. Och sedan alfabetet skrivet i majskorn. Tanken är att byn ska komma igång ytterligare med den lokala produktionen – för att frångå importberoendet och närma sig matsuveränitet.
Workshopen går långsamt. Jag och Camila har fått i uppgift att filma allt, och agerar otåliga dokumentärfilmare. Vi kommer på tusen sätt som allt skulle kunna snabbas upp på. Men sedan tar vi några steg tillbaka för att försöka förstå var vår frustration kommer ifrån. Vi är båda så otroligt vana vid internet, vid att googla direkt och på några sekunder få den information vi söker. Snabbt. Snabbare. Ett informationssamhälle på steroider. När effektivt är synonymt med bäst så är det lätt att glömma vikten av den tredje metodiska genomgången av att koka sockerlag. Här möter vi nämligen ett muntligt informationssamhälle. Allt förs vidare mun till mun, öga mot öga. Det är en mekanik som kräver tålamod, framför allt i storgrupp, som vi inte riktigt är vana vid. Frågor som dyker upp hos deltagarna har bara en chans att få sitt svar: just där och då.
Det finns ingen täckning. Och när vi av en slump snappar upp att Trump vunnit valet i USA går vi desperat i cirklar runt det största trädet i byn, det ryktas om tre stolpar där. ”No signal”, och vi vankar besvikna hem genom natten, utan upprörda facebookstatusar och experters förklaringsmodeller på näthinnan. I stället ligger vi i vår våningssäng och pratar, försöker med vår egen tankekraft formulera vad som hänt och vad det kommer få för konsekvenser i världen. Vi vänder och vrider på saken, ställer motfrågor till varandra, upprörs och lugnas om vart annat. Aldrig tar ämnet slut. Det finns så mycket att fylla tiden med som inte består av just scrollande. Jag försöker inte förkasta internetsamhället, min poäng är att inte heller förkasta det internetlösa. Det är nämligen lätt att framställa samhällen som motsatser. Rikt eller fattigt. Upplyst eller isolerat. Civiliserat eller primitivt. Nästan alltid är det också det västerländska som upphöjs. Det är ett gammalt och ohållbart sätt att se på världen. Frångår vi den snäva idealbilden tror jag också vi har goda chanser att bryta inkörda, destruktiva mönster i världspolitiken och i mötet med varandra. Fundera bara på det laddade ordet ”utveckling”. Vad associerar du med det? Varför? Efter tre veckor hemifrån känns det som att det är jag om någon som kommer från en isolerad kultur i negativ bemärkelse. Isolerad från klimatförändringar. Isolerad från arbetarnas verklighet som möjliggör vår konsumtion.
I slutet på workshopen står vi i en ring på golvet och alla får chansen att säga några ord om dagarna som gått. Resultatet, ett dussin burkar med färdig mangomarmelad och konserverad papaya, står uppradade på katedern.
”Jag kommer börja tillverka det här, dels för att jag tycker det är roligt men också för att jag enkelt kan vända mig till mina systrar om jag undrar något.” säger Luciana Iropui. Hon understryker också vikten av att tillsammans hålla kunskapen vid liv genom att praktisera den, föra den vidare och våga prova sig fram.
Men innan det blir någon klibbig fruktmassa att tala om behöver Ivitipora först odla sin egen frukt, och det finns hopp om att både mango och ananas ska få fäste i marken. Tillsammans med byns ungdomar kommer Camila framöver göra en närmare kartläggning av växtligheten och vilka potentialen är. För mig har vistelsen här kommit till sitt slut, och jag tar med mig erfarenheten av att ha kokat marmelad i världens utåt sett torraste oas.
