Inlägg

Publicerat

Inblick i kampen för det goda livet

kawsaykontor

För tre veckor sedan anlände vi, Camila och Sonja, till Cochabamba i Bolivia. De kommande fem månaderna ska vi praktisera på Kawsay – en icke-statlig organisation som funnits sedan 1999. Kawsay betyder ”liv” på quechua som också är ett av de största urspråken i landet. Ordet används ofta i samband med ”sumaj kawsay”, en vision som kan översättas till ”vivir bien/buen vivir” eller ”det goda livet”.

Kawsays huvudsakliga syfte är att stärka och vitalisera urfolkens kulturer i Bolivia. I en allt mer globaliserad värld, där individualismen och kapitalismen breder ut sig befinner sig andra samhällssystem under hot. Genom organisering och ökad politisk medvetenhet vill organisationen återerövra de värden som annars riskerar att gå förlorade; värden om människans ett med naturen, värden om kollektivet och gemenskapen framför individen.

Innan den landsyta som vi idag kallar Bolivia blev kolonialiserad, så fanns inte tanken om en stat och en kultur. Utan människor med olika kulturer levde i autonoma samhällen sida vid sida. Under spanjorernas kolonialisering av befolkningen och naturen så rubbades tusentals år gamla samhällsbyggen. Bolivia blev självständigt från Spanien 1825, och genom en organiserad kamp som pågått i många år har urfolken i Bolivia krävt sina rättigheter tillbaka och vunnit många strider gentemot staten. 2005 så valdes kokaodlaren och aymaran Evo Morales med absolut majoritet till president, och fem år senare erkändes Bolivia som en mångnationell stat.

Evo Morales och Det socialistiska partiet (MAS) för, som namnet indikerar, en socialistisk politik.

”Varken kapitalismen eller socialismen är ekonomiska system som främjar oss”, säger Leonel Cerruto, en av grundarna av organisationen Kawsay och själv av quechuafolket. Han menar att båda går ut på att kontrollera ekonomin, vare sig det är marknaden eller staten som håller i tyglarna, på ett sådant sätt som kräver industrialisering och exploatering av naturen.

Sumaj kawsay innebär nämligen grundtanken om att allt är sammanlänkat. De antropocentriska idéerna om att människan står ovanför naturen med rätt att härska över den för egen vinning delas inte. Tvärtom anses människan vara en del av naturen, vars element och komplexa kretslopp hen inte kan, eller bör, styra över. Sådant som i västerländska termer kallas för ”naturresurser” ses snarare som naturens gåvor, och måste respekteras. Vår praktik går ut på att vi ska få ta del av den kompetens som finns på organisationen och inom de områden Kawsay verkar, för att sedan sprida den i våra kanaler. Bloggen fungerar delvis som ett verktyg för detta, men kunskapsspridningen kommer också äga rum väl tillbaka i Sverige. Vad arbetet mer konkret kommer bestå av är uppgifter som Kawsay delegerar till oss. Det handlar bland annat om att sprida kunskap om så kallade effektiva mikroorganismer (EM) och hur dessa kan vara ett verktyg för matsuveränitet och en ekologisk omställning av jordbruket. Dessutom pågår hyfsat nystartade projekt om ekoturism samt uppmuntring av ungdomar till kritiskt tänkande på nätet. Vi ser med spänning fram emot vår boliviavistelse och ovan ger er ett hum om vad våra framtida blogginlägg kommer handla om.

 

Hasta luego!

Sonja Román & Camila Enciso

Publicerat

Klimatförnekare på världens mäktigaste post

 

Att Donald Trump blir USA:s nästa president kom som en chock för många, även för mig. Beskedet damp ner i min mobil samtidigt som jag deltog i en föreläsning om ekologisk odling på Kudumbams ekogård Kolunji utanför Trichy. Tillsammans med de andra praktikanterna, Therese och Sigrid, samt annan personal från Kudumbam åkte vi till gården i en jeep genom den indiska heta landsbygden. Södra Indien är svårt drabbad av torka till följd av klimatförändringarna. På Kolunji pratar man om klimatförändringarna som ett faktum och jobbar aktivt med att hitta alternatm fångar upp regnvatten, som en slags reservoar för bevattning av åkrarna.

Jag inspireras av människorna som jobbar här på Kudumbam, med deras starka övertygelse om att det går att förhindra en global temperaturökning, om alla hjälps åt. Metoderna finns, så varför inte använda dem? Kolunji ekogård lär ut metoderna till agronomstudenter, bönder och andra intresserade, från världens alla hörn.blogg-tove-2

Att världens länder lyckades enas om ett nytt globalt klimatavtal, det så kallade Parisavtalet känns som en stor seger! Speciellt för Kudumbam, andra liknande organisationer och eldsjälar som i så många år har jobbat i motvind för att sprida sin övertygelse om att återställa våra ekosystem till någonting hållbart igen. Någonting hållbart utan miljögifter och föroreningar så att vi efterlämnar en ren värld till våra avkommor. Jag har känt stor glädje med ratificeringen av klimatavtalet, men samtidigt en stor sorg över att det har tagit en sådan lång tid. När jag sedan läser i FN:s miljöprograms årliga rapport om att Parisavtalets löften om klimatminskningar inte räcker för att hålla klimatmålet fylls jag av skräck. Jag läser om oundvikliga mänskliga tragedier i form av klimatflyktingar, fattigdom, sjukdomar och konflikter. För att inte prata om alla möjliga ekologiska tragedier. Detta skulle i såna fall bli en bitter eftersmak av ett stort misslyckande.

Som en extra käftsmäll vann en klimatförnekare valet i USA! Trump har sagt att han vill skrota avtalet, han har twittrat om att ”global uppvärmning är något som Kina har hittat på för att sänka USA:s konkurrenskraft”. För oss som följer klimatfrågan är det en stor oro att han har blivit vald. Trump tror helt enkelt inte på höjda medeltemperaturer, smältande isar, kraftigt höjda havsnivåer, torka, skyfall och stormar. Hur kommer det sig att en sådan osympatisk människa har kunnat hamna vid en av världens mäktigaste poster? Samtidigt undrar jag hur Sverigedemokraterna kan var ett av Sveriges största parti? Jag tror mig veta åtminstone en som jublade inombords över valresultatet den 9:e november, Jimmie Åkessons politik platsar faktiskt delvis in inom ramarna av republikanernas ställningstagande.

Hur har det blivit såhär egentligen? Kanske måste vi rannsaka oss själva, vad har vi själva gjort för att påverka den negativt nedåtgående spiralen? Både i Sverige och här i Indien där jag nu befinner mig sker en ständig exkludering av människor. Det orättvisa kastsystemet lever fortfarande kvar i det indiska samhället, och min vithet blir ofta uppmärksammad som något eftersträvansvärt. Många har också en nedlåtande attityd mot människor på landsbygden, människor med annat ursprung, människor utan utbildning, människor som utesluts ur samhället. Kanske borde även vi ta deras oro på allvar, precis som Trump och Åkesson har gjort, och lyssna på dem?

För att återgå till klimatfrågan, som egentligen är min huvudpoäng, vill jag avsluta det här blogginlägget med att sprida lite hopp. Det är ännu inte ett faktum att vi misslyckats med att återställa klimatet. Att gå ur klimatavtalet kan ta fyra år och förhoppningsvis kommer Trump tycka att det är alldeles för invecklat för att lägga ner den tiden. Än finns det alltså hopp! På ett personligt plan försöker jag att kanalisera min skräck till någonting konstruktivt istället, och väljer att fokusera på det som faktiskt görs för att minimera utsläppen. Jag låter mig därför inspireras av de människor som jobbar för hållbarhet både här på Kudumbam och alla andra som vågar försöka. Kan de, kan jag! Kan jag, kan ni!

//Tove Ellingsen

Publicerat

¡Bienvenido!

montevideo sunset

Jag och Frida har nu bott i Montevideo i drygt två och en halv vecka. För varje dag som går känner vi oss mer hemma och vårt tycke om staden växer likaså. Dels beror detta på att staden är mycket vacker och vädret är behagligare än det som råder i Sverige. Men framförallt beror det på människorna här i Montevideo. Varken jag eller Frida har förut vart i Montevideo och om jag ska uttrycka mig fint så är våra spanska kunskaper begränsade. Det skulle kunna vara en början på ett äventyr som skulle kunna sluta hursomhelst, men som för oss börjat underbart. Redan första dagen på bussresan till Montevideo visade befolkningen här att de var hjälpsamma människor. När vi konkade på tunga väskor och inte hade en susning vart vi skulle tog busschauffören på sig att säga till oss när det var dags att hoppa av. När vi står förvirrade på gatan med vår karta i högsta hugg kommer det fram människor för att guida oss rätt. När vi gång på gång pratar med vår knaggliga spanska möts vi aldrig av trötta blickar eller uppgivna miner, utan alltid med uppmuntran om att fortsätta och ger oss komplimanger i tid och otid. Vart vi än går eller vem vi än möter blir vi alltid bemötta med leenden och värme. Människorna här har gjort att vår vistelse i Montevideo börjat på allra bästa sätt. Det är genom mötena med dessa människor som vi alltid känt oss trygga, glada och välkomna. Förringa aldrig vad den enskilda människan kan göra eller framkalla hos en annan. Medmänsklighet och omtänksamhet kan betyda så ofantligt mycket vilket lätt kan glömmas i hårda och kalla tider.

Lisa Ek & Frida Grundahl

Publicerat

”Agriculture has become a gamble – You either win or loose”

01112016-dsc_0223

Torkan är ett faktum i delstaten Tamil Nadu, ett av de torraste områdena i södra Indien. Regnet lyser med sin frånvaro och för bönderna i de små byarna i närheten av staden Nilakottai innebär det livsavgörande omställningar. För många finns det inte så mycket mer att göra än att vänta och hoppas på regn. S. Kalpana började märka förändringar i klimatet för sju år sedan: ”I was very sad and worried, will it remain like this or change?”, frågar hon sig. ”We know that the rainfall wearies every year. But we have no other options than doing agriculture. We need to do agriculture according to the rainfall”.

S.Kalpana med sin dotter.

Vi har pratat med människorna som bor här och Kalpana är inte den enda som är oroad. I södra Indien är tre skördar om året standard, men flera av den yngre generationens bönder har aldrig upplevt detta. Det beror framför allt på att regndagarna är färre jämfört med för ungefär 30 år sedan. Förr kunde det regna konsekvent i 40 till 60 dagar per år. Numera är regndagarna utspridda över året och varar totalt i ungefär två veckor. Det här innebär i sin tur att jordbruk har blivit ett oberäkneligt sätt att livnära sig på då risken för missväxt är stor: ”Agriculture has become a gamble, you either win or you loose”, säger Shylet Moni, konsult från organisationen Visions Global Empowerment.

I och med detta vågspel har böndernas levnadssätt förändrats. Fler vänder sig till lönearbete, antingen på fält hos andra bönder eller emigrerar till städerna. Bönderna blir därmed färre, trots att möjligheten att bruka sin egen mark finns. Problemet är att många saknar kunskap om hur en ska odla klimatanpassat. Som det ser ut nu har bönderna stor kunskap i traditionellt jordbruk där en förlitar sig på att regnet faller, men när det kommer till att överleva med färre regndagar behövs utbildning. Vilka fröer bönderna bestämmer sig för att odla har nämligen stor betydelse för ett hållbart jordbruk i dagsläget, då vissa fröer inte är lika beroende av regn.

Men framtiden ser ljus 01112016-dsc_0183ut. Shylet Moni har tillsammans med CIRHEP och Suresh Kenna, facilitator från organisationen Kudumbam, påbörjat ett projekt i utbildningssyfte där fokus ligger på hur bönderna kan fortsätta bedriva sitt jordbruk anpassat efter klimatförändringarna. Inför projektstarten i januari har de träffat bönder i olika byar för att ta reda på vilka kunskaper som finns och vad som behöver stärkas. Planen är till en början att nå ut till 450 familjer i området runt Nilakottai, där flera ser positivt på initiativet och inte drar sig för att komma med nya idéer. “There is certainly a hope for a new beginning”, säger Suresh Kanna. I Tamil Nadu fortsätter väntan på regnet, och om den nordöstliga monsunen verkligen kommer att komma kan ingen svara på.

 

 

 

/ Josefin Aldegren & Rebecka Strand

Publicerat

Informationen som inte når fram

I vår globala värld har konkurrens fått stor betydelse. Med fördelaktiga handelsavtal har internationella storföretag fått det allt enklare att slå sig fram på nationella marknader. Därför är det av extra vikt att vara med i utvecklingen för att kunna konkurrera på marknaden, inte minst gällande jordbruksprodukter. I ett tidigare blogginlägg berättade vi om bonden Gunasekaran som fått ta höga lån för att kunna odla BT- bomull. Ett bomullsfrö han fått rekommenderat av den lokala fröförsäljaren med lovord om stora inkomstgenererande skördar. Trots nederlag föregående år, på grund av bristfällig information och torka, satsade Gunasekaran återigen. Detta år med högre lån och mer avsatt mark, i hopp om att det omtalade fröet skulle ge den rika skörd som kunde hjälpa honom ur hans skulder. För att försöka förstå den rådande situationen av informationsbrist om den genmodifierade BT-bomullen beslutade vi att intervjua fröförsäljarna i den närliggande staden Nillakottai.

I intervju med Gunasekaran stod det klart att Genetiskt Modifierad Organismer (GMO) var ett okänt namn med lika okänd innebörd. Under våra intervjuer med fröförsäljarna tog det inte lång tid att förstå att desamma gällde där. Men när namnet BT- bomull kom på tal blev svaret ett annat. Fröförsäljaren Kumar förklara att det var ett framforskat hybridfrö av mycket hög kvalitet, ett frö som inte krävde något bekämpningsmedel. Informationen hade han fått från tidningar och skulle gladeligen själv sålt fröna ifall hans leverantör haft dem. Så var inte fallet för de två andra butikerna utan de sålde dem redan med förklaring att det var på kundernas begäran. Vi fick även förklarat att de sålde bomullsfrön från olika företag under olika namn. Men att oavsett företag var det samma typ av frö, enligt dem ett hybridfrö men inte genetiskt modifierat (GM). Försäljaren Paraman frågade dessutom vart man kan köpa GM-bomullsfrön. En aning motsägelsefullt då alla påsarna är märka med namnet Bollgard 2, vilket betyder att de olika företagen använt sig av Monsantos BT- teknik för att framställa bomullsfröna. Med andra ord har alla dessa frön transplanterade gener från bakterien Bacillus thuringiensis (BT) och är där med GM-bomullsfrön. Något som även resulterar i att alla bomullsfrön framtagna med BT- teknik har avtal med det multinationella storföretaget Monsanto. Då det är Monsanto som sitter på patentet och på så vis även dem som kammar hem större delen av intäkterna, oavsett vilket annat företag som står på paketet. Varför andra internationella och nationella företag betalar så höga summor för tekniken kan jag inte svara på. Men jag antar att vikten av att följa med i den tekniska utvecklingen för att kunna agera konkurrenskraftigt på marknaden har ett finger med i spelet.

DSC_0068Problematiken kring BT- bomull verkar på flera plan där en stor del berör den otillräckliga tillgången till information och bristen på val, något som i slutändan framförallt drabbar bönderna. Till exempel Gunasekaran som köpte BT- frön för 900 Rs per påse istället för 100 Rs per påse av traditionella frön. Varför? För att det inte längre finns traditionella bomullsfrön att få tag på i området och den information han mottagit om BT-bomullen är endast positiv. Gunasekaran fick lägga höga summor på dyra frön, gödningsmedel och åtskilligt mer än beräknat på kemiska besprutningsmedel. Något som resulterade i att han i år fick lägga ut lika mycket pengar som han tjänade på bomullen. En summa som inte inkluderar lön för arbetet han och hans familj lagt ner eller ränta på lånet som måste återbetalas. Vilket gjorde att han tvingats ta andra arbeten utöver hans jordbruk. Gunasekaran är bara en av flera småbönder i liknade situation.

Fröförsäljaren Murugan förklarar att de första åren han sålde BT-bomullen fungerade odlingarna bra men att det under det senaste året kommit in allt fler klagomål. Så som att löven blivit röda och stora problem med skadeinsekter. Trots att BT-bomullens främsta egenskap är att inte behöva använda yttre bekämpningsmedel förklarar Murugan att det nu behövs i allt större utsträckning. Bekämpningsmedlet han rekommenderar är dyrt, stark och trots att han berättar om skyddsåtgärder för bönderna menar han att de inte följs. Fall där kunden kommit tillbaka med utslag och klåda har uppstått, säger han. Problematiken Murugan känner till kring BT-bomullsodlingarna har han fått via erfarenheter från bönderna som köpt BT- fröna från honom. Utöver det har Murugan inte hört någonting om problematiken, varken från hans distributör eller andra källor. Det han vet har dessutom inte nått ut till bönderna innan de börjat odla med BT-bomullen.

Det handlar således om försäljarnas okunskap om vad de säljer men även om svårigheten att veta vad det är för frö då det säljs av flera olika företag under olika namn. Jag själv, som inte hade speciellt stor förkunskap, fick spendera en hel del tid på internet för att pussla ihop fakta för att förstå hur det hänger samman. Det står inte direkt i klartext och tillgång till internet och kunskap i det engelska språket är mer eller mindre ett måste. Något som inte är en möjlighet för bönderna i området och därför utgör just fröförsäljarna en viktig kunskapskälla för dem. Det handlar inte enbart om faktumet att det är ett GM-bomullsfrö utan även om problematiken som uppstått kring just dessa bomullsodlingarna. Något som inte bara uppmärksammats i Indien utan på ett flertal andra håll i världen. Det handlar i slutändan om tillgång till kunskap så att bönderna ska kunna fatta informativa val. Men vem bär egentligen ansvaret för att bönderna ska få information om vad de odlar?

Kort informationsfilm om problematiken kring GMO

 

Maja & Britta

 

Publicerat

Ekoturism leder vägen för hållbar utveckling

Leh är turisternas stad. Överallt kantas gatorna av souvenirbutiker, resebyråer, hotell, restauranger med västerländska menyer och butiker med utbud anpassat för turister. Turismen har varit en viktig språngbräda för Ladakhs ekonomi och medfört en explosionsartad utveckling av staden Leh, men till ett högt pris för Ladakhs känsliga naturmiljöer, samt dess anrika traditioner och kultur.

Sedan 1974 har Ladakh lockat turister från när och fjärran med sin indo-tibetanska kultur och vandringsleder bland snötäckta berg och gröna dalar. Framförallt har turistskaran utgjorts av västerländska turister från Europa och Nordamerika, men de senaste tio åren har den inhemska turismen närmast tiodubblats från drygt 13 500 indiska turister år 2005 till 116 900 år 2015. Förklaringen ligger dels i Indiens ökande medelklass, men den största anledningen sägs vara den indiska Bollywood-filmen Tre idioter som marknadsfört Ladakhs unika natur och kultur.

Varje turistsäsong mellan maj och augusti tar den annars lugna lilla staden Leh emot dryga 150 000 turister. Staden fungerar som en bas för turismen utifrån vilken utflykter görs till populära turistmål som Nubra Valley, Pangong Lake och Tsomoriri. Den snabba ökningen, från knappt ingen turism alls i början på 1970-talet till nulägets mängder, har inneburit stora förändringar i Ladakh. I Leh har ett stort turistcentrum byggts upp med moderna hotellkomplex, shopping och restauranger, och de nya arbetsmöjligheter lockar ladakhierna att lämna sina byar för en inkomst i staden. Tack vare turismen har många fått det bättre ekonomiskt ställt och stadens infrastruktur har utvecklats. I den snabba utvecklingen har dock flera sektorer halkat efter. De främsta är vatten- och avloppshantering, sophantering och återvinning. På varje hotell är vattentoalett och dusch standard, trots att inget avloppssystem eller reningsverk existerar och trots den rådande vattenbristen i området. Turisterna ställer även krav på tillgång till västerländska produkter, produkter som importeras med en betydande miljöpåverkan och som genererar stora mängder skräp från förpackningar. I Leh finns inget hållbart sophanteringssystem, utan merparten av soporna samlas ihop från gatorna av den lokala regeringen och dumpas på deponier utanför staden eller eldas upp. Dessutom innebär turisternas transporter luftföroreningar och utsläpp av växthusgaser, och turister gör i vissa fall intrång på känsliga ekosystem, gör upp eld på fel platser och skräpar ned.

Tsering Sandup, nybliven minister för turism i den lokala regeringen i Ladakh, är orolig över turismens utveckling och påverkan på Ladakh.
­– I den hastighet som turistindustrin i Ladakh utvecklas idag, och dess exploatering av resurser och traditioner, är turismen inte hållbar, säger han.
Tsering har studerat och arbetat med turism de senaste fem åren och vill under sin tid som minister försöka leda om Ladakhs viktigaste näringsgren till en mer hållbar väg. Mer fokus ska läggas på att bevara regionens kulturarv och främja det självförsörjande levernet från jordbruksaktiviteter och hantverk, i kombination med en mer exklusiv turism.
– Vi måste hitta en balans mellan turism och traditioner där miljöns och växt- och djurlivets välbefinnande respekteras, avslutar han.

Tsering Sandup, minister för turism i Ladakhs lokala regering

Flera av turismens baksidor är ett resultat av ren okunskap från turisternas sida. Omedvetna om sin påverkan agerar många turister utan respekt eller utan förstående för konsekvenserna av sitt handlande. Detta kan avhjälpas genom striktare krav och utbildning, något som Ladakhs turistdepartement ska fokusera på det kommande året. Det gäller även för Ladakhs befolkning att välja vilken sorts turism man vill erbjuda, och vilket pris man är villig att betala för turistnäringen. Här delar sig ofta den yngre och äldre generationens uppfattning, där den yngre har växt upp med en snabb utveckling och exponering av det moderna samhället och vill fortsätta på samma bana, medan den äldre först på senare år fått vänja sig vid moderniteter och en förändrad livsstil och helst vill bibehålla det traditionella livet och värderingarna. Generationsklyftan komplicerar samhällsutvecklingen då bevarandet av det traditionella samhället ställs emot influenser från andra delar av Indien och från väst.

Ett svar på dagens ohållbara turism är så kallad ekoturism, vilket innebär ansvarsfull turism som strävar efter att bevara miljön på plats och hänsynstagande till lokalbefolkningens välmående. Det finns en stor potential att utveckla ekoturism i Ladakh, något som uppmärksammades av Ladakh Environment and Health Organisation, LEHO, redan för några år sedan. De har introducerat ett ekobykoncept som främjar hållbar turism genom att värna om traditioner, ekologi och en självförsörjande livsstil. Konceptet finns än så länge endast i byn Takmachik där turister erbjuds att uppleva ladakhisk kultur, livsstil och mat, och får chansen att delta i byns ekologiska jordbruk. Genom ekobyar sprids turismen utanför staden Leh och ger byborna en möjlighet att överleva på inkomsterna som genereras ute i byarna. Det bidrar till turism på Ladakhs villkor, inte ett Ladakh som utvecklas inom ramen för turism.

Publicerat

Nätverksmöte i New Delhi 10-15 Mars 2016

Luften i källarlokalen är något kvav men stämningen i rummet är god. Nu den 10:e – 15:e mars i New Delhi hålls ett möte för Framtidsjordens nätverk i Asien. På mötet möts representanter från nätverkets medlemsorganisationer i Indien och Sri Lanka för att diskutera framtiden. Mötet är en förlängning av det nätverksmöte som hölls på GSS i Sri Lanka i oktober 2015 (läs mer om det mötet här). Det huvudsakliga syftet med mötet är att förfina de mål som togs fram under det föregående mötet för att sedan ta fram en slutgiltig programmatris som ska genomsyra organisationernas arbete under de kommande fem åren.

StorgruppII
Diskussion för att förfina och förtydliga delmålen med stöd från Dr Lakshimi och Dr Thamizoli.

Det läggs stor vikt vid att alla deltagare är med i processen att ta fram mål och delmål och att det finns möjlighet att verifiera och och mäta de förändringar och resultat som organisationernas arbete medför. Detta blir speciellt viktigt då det som bestäms här kommer att utgöra grunden för arbetet som bedrivs under de kommande fem åren. Som stöd och moderatorer under mötet finns två doktorer, Dr. Lakshimi och Dr. Thamilzoi, som är doktorer i agronomi respektive antropologi som har studerat och utvärderat organisationernas  arbete och som har god förståelse för jordbruk och utvecklingsarbete.

I skrivande stund har organisationerna precis kommit överens om att det femåriga programmet för nätverkets medlemmar skall vara:

”Strengthening People Centric Climate Resilient Practices for Sustainable and Equitable Livelihood”

och programmet har följande tre delmål:

  1. Strengthen local community’s climate resilient capacitites and influencing for people’s centric policies to ensure sustainable and equitable livelihoods.
  2. Strengthening of grass root level democracy for the communities to have access and control over natural resources, production and market.
  3. Empowering women and margnalized section for creating equitable and inclusive society.

 

Förenklat kan dessa mål översättas till att organisationernas projekt ska förstärka det lokala samhällets klimatanpassningsförmåga samt yrka för politik och lagstiftning som fokuserar på människan för att säkerställa hållbara och jämställda försörjningsmöjligheter. De ska även försöka stärka demokratin på gräsrotsnivå för att samhällen ska ha tillgång till, samt kontroll över, naturresurser, produktion och marknad. Slutligen ska de sträva efter att förstärka kvinnors och marginaliserade gruppers position för att skapa ett jämställt och inkluderande samhälle.

På mötet får deltagarna också en genomgång av Result Based Management som är den modell som Forum Syd använder för projektbeskrivningar och uppföljning. Deltagarna får också en uppdatering om hur ansökningsprocessen går till för organisationernas projekt och de får en chans att öva på att utforma sina projektansökningar så att de passar in i nätverkets program och mål. Organisationerna har sedan som uppgift att ta fram en baseline, ett utgångsläge som de sedan mäter förändringar utifrån. Samtliga delmål har sedan förväntade utfall och resultat som det är tänkt att organisationernas projekt och aktiviteter ska sträva efter att uppnå. Organisationerna kan sedan ansöka om bistånd från Framtidsjordens vängrupper  i Sverige för att starta upp projekt som kan tillskrivas de olika delmålen i nätverkets program. I projekten ingår även att följa upp de förändringar som projekten har resulterat i.

Prashant Shinde från organisationen Srushtidnyan i Mumbai säger att han är mycket nöjd med nätverksmötet. Miljörörelsen Srushtidnyan är det senaste nytillskottet i Framtidsjordens nätverket vilka valdes in under 2015. Prashant säger att det känns viktigt att vara en del av Framtidsjorden och att mötet har varit givande. Stämningen på mötet har varit god och många av deltagarna känner varandra sedan tidigare. Organisationerna har mycket att delge och prata om och mötet genomsyras av att alla strävar mot samma mål även om de har olika bakgrund, arbetar på olika platser och på olika sätt över Indien och Sri Lanka.

Gruppbild

På mötet deltog representanter från Keystone, GSS, Amchi Sabha, Women’s Alliance, Kudumbam, TEDE-trust, LEHO, LEDeG, Srushtidnyan, SECMOL och Framtidsjorden.

Publicerat

Mat är bara mat.. eller?

Kött och mjölk är några av de grundläggande maträtterna i de svenska hushållen. I Sverige använder man sig inte av bekämpningsmedel  och matar djuren med sojaprodukter, som innehåller mycket protein. Därför kan man med samvete äta kött och mejeriprodukter. Eller? Sojabönorna som används i Sverige är importerade mest från Brasilien och andra delar av Sydamerika. I Sverige är det olagligt att använda sig av bekämpningsmedel som innehåller vissa ämnen. Men i Brasilien och i de andra sojaproducerande länderna används just denna typ av bekämpningsmedel för att hålla undan insekter och ogräs. Många vet säker inte vilka konsekvenser det blir av användning av bekämpningsmedel och genmodifierade grödor. Vad vi äter och producerar i Sverige påverkar andra länders miljö, hälsa och demokrati. I länderna där sojan produceras genomgår det kränks dom mänskliga rättigheterna, landssuveräniteten suddas ut, miljö och ekosystem förstörs och samhällen blir förgiftade. Vi kanske inte använder oss av gifter för att förstöra den svenska miljön och människan, men man har en ignorans och ”tillåter” det ske i andra länder. Det har blivit ”vi” och ”dom”, ”Vi” är lite viktigare än ”dom” och struntar i konsekvenserna.

För 20 år sedan kom Monsanto till Uruguay för att försöka odla soja. Argentina, Bolivia, Paraguay och Brasilien blev alla testländer för Monsanto. Sojan blomstrade och sojaodlingarna har nu tagit över ländernas jordbruk. För 20 år sedan i Uruguay odlade man inte soja, utan köttet har alltid vart Uruguays viktigaste exportvara. Idag ligger köttexporten på tredje plats efter sojan och majs. I Paraguay består 80 procent av all odling av soja. Samma problem har uppstått i Brasilien och deras regnskog, som har en väldigt viktig betydelse för jorden, skövlas. Expansionen av sojan åtföljs av massiva projekt av transportinfrastruktur som förstör livsmiljöer över stora områden, långt bortom avskogningen direkt orsakad av sojaodling.  Den oreglerade utbredningen av sojaplantage och boskapsfarmer tar plats från familjer, ursprungsfolk och småbrukare. Den lämnar tusentals jordlösa lantarbetare och personer från ursprungsfolk i desperation utan några möjligheter att skapa sig ett värdigt liv, odla för sin överlevnad och säkra framtiden för kommande generationer. images Denna form av jordbruk används inte enbart för soja och majs. De flesta frukterna, grönsakerna och mjöl används av GMO frön. Användningen av jordbrukskemikalier ökar i Uruguay på grund av att gmo frön är det enda som visualiseras för allmänheten. Man visualiserar om ett bättre jordbruk, mindre insekter och billigare. Det andra problemet är av en ekonomisk fråga. Det är mycket billigare och det är klart att folket kommer att använda sig av de billigare produkterna, för i slutändan handlar det om att tjäna pengar. I Uruguay har jordbrukare väldigt svårt ekonomiskt. Dom allra flesta lever på lån som man måste betala tillbaka. Jordbruk är dyrt att driva och utan stöd av staten tar människor lån för att kunna driva sitt jordbruk. Dock handlar det inte om själva marken eller hemmet  eftersom det finns en lag i Uruguay som säger att; om man har mer än 1000 hektar mark som tillhör marken staten och man får då istället hyra marken att producera på. Man har i utbyte av att hyra marken, blivit tvungna till att odla majs och soja för det är det som efterfrågas främst på den internationella marknaden.

Bakom den stora majoriteten av sojaproduktionen och GMO frön finns transnationella företagsjättar som Monsanto, Cargill och Bunge. I Uruguay har Monsanto i princip monopol på utsäden genom att ha skapat ett effektivt genmodifierat frö som är det enda som får tillverkas med den specifika genuppsättning som är resistent mot de stora mängder bekämpningsmedel som sprutas på odlingarna. Syftet är att på ett enkelt sätt hålla undan ogräs och insekter. Den som står bakom bekämpningsmedlet är också Monsanto. De transnationella företagsjättarna har ett otroligt inflytande på regeringarna. I Uruguay styrs man av Monsantos miljöpolitik. Människor tas ifrån sin rätt att uttrycka sitt missnöje med GMO frön. Det finns fall i Paraguay där bönder som strävat emot, blivit mördade. När jag pratade med Pablo Galiano, biokemist, så uttrycker han att tas ifrån sin röst är det som hotar Uruguay mest. Demokratin i landet tas bort. Ett annat stort problem som Pablo upplyser om är att de som producerar sojan i Uruguay är inte befolkningen utan de är Mosanto och Cargill. Folket får ingen del av pengarna.

En stor del av sojan och 80 % av majsen är GMO i Uruguay som kräver en tung användning av giftiga jordbrukskemikalier som54c2288ac7109-2försämrar vatten och jord samt hotar människan och djurens hälsa. Sedan användningen av jordbrukskemikaliers uppkomst har vattnet försämrats och blivit giftigare. Det är ett växande problem med algblommor av potentiella giftiga cyanobakterier i vattenmassan, vilket tyder på en potentiell risk för gifter i vattenfördelningen. Detta har påverkat dricksvattnet. Problem med vattnet är en följd av aktiviteten av gårdarna och industriella verksamhet har genererat stora koncentrationer av näringsämnen som fosfor och kväve som underlättar framväxten av cyanobakterier som kan leda till döden för djur och människan. En grad av övergödning av växter vilket innebär att du har ett överskott av ovanstående näringsämnen som orsakar att vattnet blir grundligt. I de andra sojaproducerande länderna har man också kunnat se en negativ inverkan på miljö, hälsa och demokratin. I Paraguay tas bönder ifrån sin rätt att utrycka och blir oftast mördade. Floden som omringar Paraguay har alldeles för mycket jordbrukskemikalier i sig och floden har påverkats av att vattnet stiger. Människor som bor kring floden tvingas lämna sin mark och hitta ett nytt hem. Men dessa människor är oftast fattiga och bygger sina hem där de finns plats. När jag åker genom Asunción, så finns dessa små trähus överallt. Djur som dricker flodvattnet dör oftast. Jag träffar Diana, som äger en farm av kossor. Hon berättar att 70 procent av hennes kossor dör för att dom blir förgiftade. Både i Brasilien och Paraguay har uppkomst av sjukdomar och cancer ökat.

 I Uruguay, Paraguay, Brasilien och Argentina, där sojan är den största produktionen har sojan påverkat länderna negativt. I alla dessa områden dör marken pågrund av gifterna. När marken tar slut så kommer Monsanto och de andra företagen att lämna länderna i fattigdom. Där står länderna utan mark, vatten, jordbruk och pengar.

Publicerat

Livets byggstenar är buddhism

I ett land där hinduismen dominerar, i en delstat där majoriteten är muslimer, finns undanskymt i ena hörnet av Indien en annorlunda region. I Ladakh blomstrar buddhismen. Religionen genomsyrar stora delar av samhället och religion är vardag.

Hon lägger sig på mage ner på marken. Pannan vilar mot gruset. Ur munnen flyter som i sång orden ”Om mani padme hum”. Ord som upprepas tusenfalt under dagen. Kvinnan är inte ensam. Flera hundra människor, män som kvinnor, vandrar runt om i Leh och upprepar det buddhistiska mantrat på sin väg framåt. Det tar lång tid, efter bara ett fåtal steg genomförs bönen på nytt och alla faller ner tillsammans på marken i dyrkan. Det är den heliga bönemånaden Tangpo och den som själv vill kan delta i bönevandringen som är runt åtta kilometer lång och tar två hela dagar att genomföra. Vandringen är krävande och kläderna ryker av vägdammet, men ska ge deltagarna själslig renhet. Det är en av alla aktiviteter som visar på befolkningens hängivenhet till sin religion.

I Indien är majoriteten av befolkningen hinduer och delstaten Jammu och Kashmir är Indiens enda delstat som har en muslimsk majoritet. I denna delstat ligger regionen Ladakh som på många sätt genomsyras av tibetansk buddhism. Islam har också en betydande ställning, speciellt i distriktet Kargil som ligger mot gränsen mot Pakistan, men i mångt och mycket bygger den ladakhiska kulturen på influenser från Tibet och dess version av buddhismen. I jämförelse med många mer sekulariserade länder och områden har religionen en självklar plats i vardagen. För dem flesta är den lika given som att äta eller sova. Böner, rökelse, strävan efter upplysning, besök till kloster, stupor utspridda här och var och böneflaggor fladdrande i vinden, Ladakh andas buddhism.

 

Bouddha (3)

 

Utbildning

Buddhismen är en naturlig del av samhället och därför också en del av utbildningen för många. Mahabodhi international meditation centre, eller bara Mahabodhi centre, är en icke-statlig organisation som startades 1986 av munken Bhikkhu Sanghasena. Han ansåg att utbildning var det främsta vapnet att bekämpa orättvisor i samhället med och riktade från början in sig på marginaliserade grupper i samhället. Förutom att utbilda människor från hela världen i meditation har organisationer flera olika program som ämnar att ge människor bättre möjligheter i livet. Organisationer utbildar bland annat nunnor och arbetar för att stärka kvinnors rättigheter genom läskunnighetsprojekt. På organisationens campus bor runt 500 människor av vilka många är unga studenter som får mat, husrum och utbildning helt gratis. Studenterna kommer från fattiga omständigheter runt om i Ladakh och får här en chans att lyftas ur fattigdom. Organisationen har på sitt område ett eget sjukhus och ett äldreboende. Här finns också ett program för människor som lider av synskador. En återkommande slogan för organisationen är ”compassion in action” och är något som ska genomtränga allt arbete som görs. Buddhismen har en given plats här. Buddhism är på sätt och vis en lika självklar del av utbildningen här, och andra ställen i Ladakh, som vetenskap är. En omöjlighet i sekulariserade samhällen, men en verklighet här.

 

Bouddha (1)

 

Religiösa splittringar

Buddhismens läror syns på många olika plan i samhället och i vardagen. Under vissa högtider äter buddhister inte kött och tillåts heller inte att lägga ut gift för skadedjur. Buddhisterna i Ladakh är också lätta att övertyga att gå tillbaka till ett ekologiskt jordburk. Bekämpningsmedel tar död på allt liv i jorden och det vill buddhisterna inte vara en del av.

Buddhismen har på många sätt ett järngrepp om Ladakh. Ladakh buddhist association, LBA, är en buddhistisk intresseorganisation med stort inflytande. Under 1989 var det stora oroligheter mellan muslimer och buddhister i Ladakh och organisationen införde då en social och ekonomisk bojkott av muslimska invånare. Något som lär ha skapat en stor klyfta mellan grupperna, med eftervärkningar än idag. Konflikten mellan muslimer och buddhister går att följa upp på delstatsnivå, där Ladakh känner sig underprioriterade i politiken. Ladakh är i Indien på många sett en minoritet i sig, men har inga planer på att ge upp sina övertygelser för det. I detta lilla norra hörn av landet går livet sin gilla gång, på sitt sätt, och den vägen framåt pryds av buddhismens böneflaggor.