Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid – Sida 21 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

26 februari, 201613 april, 2016

Makten att skildra sin verklighet

”Och de ska själva fotografera odlingen?” PECOHUE:s projektledare Alejandra Babbitt tittar frågande mot oss. Ellen ger mig en snabb blick och jag nickar mot henne. ”Ja, precis. De ska själva avbilda sitt projekt och sina upplevelser här.”Alejandra ser ut att bli nöjd med svaret. Den förmiddagen håller jag och Ellen vår första workshop i deltagande fotografi, men vi har inte börjat kalla det så än. Vid dagens slut hoppar en av deltagarna upp och ner och bokstavligt tjuter av lycka. ”Me gustó, me gustó!” ropar han, om och om igen. ”Jag tyckte om det, jag tyckte om det!”

Om sanningen ska fram var ingen av dagens aktiviteter planerade. Faktum är att det hela är ett stort missförstånd och vi tror att vi ombetts komma för att fotodokumentera en helt vanlig ekologisk odling. Men det är ganska långt ifrån vad det här projektet är. Här på PECOHUE samlas ungdomar mellan 16-21 år som alla har en förhöjd social eller mental sårbarhet. Den ekologiska odlingen är deras arbetsterapi, men det är lika mycket en plats för att skapa gemenskap och samhörighet. Nu sitter vi här, med ett dussin förväntansfulla ungdomar och en projektledare som utlovat någon slags aktivitet för dem. Hon förstår inte ens vad jag menar när jag säger att vi ska fotografera. ”Du menar att ni ska visa dem hur man fotograferar?”

Det är så enkelt, naturligtvis är det de som ska fotografera sitt odlingsprojekt. Vi improviserar fram en workshop i hur man fotograferar med systemkamera och kan snart sätta igång. Först går vi igenom det allra enklaste, som fokusteknik, och hur optiken ska vila i vänsterhanden. Vartefter får nya råd leta sig in när deltagarna tycks redo ”Vad händer om du zoomar istället för att gå nära? Hur blir denna bild om du sätter dig på huk?” Varje deltagare får en knapp timme för att pröva sig fram. Några kliver försiktigt efter mig, med kameran i ett nästan högtidligt grepp. Andra vill kasta sig iväg efter två minuter och har redan tusen vinklar att ta sig an innan timmens slut. Vi försöker vara följsamma och anpassa oss efter hur workshopen utvecklas. Prövar olika tekniker för att förklara, stötta, och inge mod att ta sig an det nya uttrycksmedlet.

Makten över ordet

Det ska dröja till dagens slut innan vi hinner reflektera över det tvära kastet i planeringen och varför det omedelbart kändes så rätt. Det hade varit enkelt att komma till odlingen ett par gånger och, med en utomståendes blick, tagit några illustrativa bilder. Det här blir något helt annat. Bytet av fotografer är viktigt för att det tangerar frågor om vem som oftast har ordet och med vems blick något avbildas. Här inryms deltagarnas skiftande perspektiv, de fotograferar vem och vad de själva vill. Det blir ett enkelt och ärligt sätt att avbilda projektet inifrån, men det handlar framförallt om själva makten över hur något beskrivs. Där fotografiet är ett berättargrepp och där värdet av att vara berättarrösten i sin egen verklighet är högt.

En ganska abstrakt tanke om tolkningsföreträdet av sin tillvaro har tagit fäste i oss, men vi är ännu inte klara över hur bilderna ska användas. En ekande tom Facebook-sida blir den konkreta lösningen. På projektets sida finns ett par, tre, bilder på odlingsfälten och inte mycket mer. Ändå har sidan mer än 1000 följare och en strid ström av volontärer och studenter söker sig till odlingen. Här ska förstås bilderna få vara, med varje persons namn utsatt som fotograf på respektive bild. Det där handlar delvis om att äga rätten till sin egen berättelse, men allra mest handlar det om stoltheten och den enkla glädjen i att se sitt namn invid något man skapat.

Detta är den fristående fortsättningen på ett tidigare inlägg om odlingsprojektet PECOHUE. Jag som skriver är, tillsammans med Ellen Arnesson, praktikant på Fundación Proyecto Pereyra, en argentinsk frivilligorganisation aktiv inom social och miljömässig hållbarhet.

25 februari, 2016

”Change is not fighting the old, but bringing the new”

Vi närmar oss den 8 mars och den internationella kvinnodagen. Runt om i världen planeras det aktioner och manifestationer med kvinnan i fokus. Den 8 mars är dagen då kvinnors röster skall uppmärksammas, en dag då kvinnors erfarenheter ska stå i fokus, en dag för att lyfta fram just kvinnor. Överallt i världen finns det personer som jobbar med att synliggöra genusrelaterade problem – men det är den 8 mars som nivån höjs, vi tar på oss genusglasögonen och granskar samhället i sömmarna. Men för att förändra kvinnors livssituation behöver detta fokus få mer än en dags uppmärksamhet. Det som sägs den 8 mars skulle behövas repeteras dag in och dag ut. För att uppnå ett mer inkluderande och jämställt samhälle behövs ett aktivt arbete där alla oavsett kön, involveras för att minska på det strukturella förtryck som kvinnor tvingas möta. Att kvinnor blir förtryckta utav patriarkala strukturer är ett problem som en kan se varhelst en vänder sig i världen. Förtrycket kan ha olika uttryck beroende tid och rum men för att uppmärksamma och synliggöra en del av den problematik som råder i Indien anordnade Holy Cross College den internationella konferensen Glow 16 i Trichy. Deltagande till konferensen var eleverna vid Holy Cross Collage men även internationella och nationella talare.

När vi kommer fram till universitetet möts vi av entusiastiska studenter klädda i skolans traditionella uniformer. Alla de kvinnliga studenterna bar sari och de manliga kavajbyxor med skjorta. Studenterna visar oss till den främre ingången där vi möts av en lätt rosvattendusch och får den traditionella gula bindin placerad mitt i pannan. Raderna med de vita plaststolarna i konferenshallen är nästan helt fyllda av människor, mest kvinnor men en och annan man kan skymtas längst bak i rummet. Vid tidigare tillställningar vi besökt har det uteslutande varit en majoritet av manliga deltagare, men dagens evenemang är ett uppenbart undantag. Innan konferensen börjar tänder samtliga talaren varsin veke i den stora blomsterdekorerade guldljustaken som får scenen att lysa upp.

”Att vara här på konferensen och uppmärksamma och utbyta erfarenheter om kvinnors problematik är ett steg mot kvinnors egenmakt”, börjat Gabriele Dietrich när hon som första talare inleder. Kvinnor blir utsatta för våld och förtryck på alla nivåer; i hemmet, i politiken och på arbetsplatsen. Det är strukturellt och formar hela samhället oavsett utbildningsnivå, kast eller status, fortsätter hon. Denna struktur håller inte bara tillbaka kvinnor utan även skulbelägger dem. Ett exempel som Gabriele Dietrich tar upp är gällande abort. Sedan 70- talet har abort varit lagligt i Indien och räddat flera tusentals kvinnor från att mista livet i osäkra abortmetoder. Problematiken ligger dock i den rådande överrepresentationen av aborterade flickfoster. I de flesta Indiska samhällen ses en dotter som en börda medan en son ses som en välsignelse som kan höja familjens status. Det finns oräkneliga fall där kvinnan skuldbeläggs ifall hon inte föder någon son. Denna press kommer inte sällan från maken och dennes familj, samtidigt som kvinnor anklagas av samhället och i media vid utförande av könsbaserade aborter. Mannen går skuldfri trots att det är en gemensam sak och paradoxalt nog dessutom är mannens sperma som avgör könet. En skulle kunna tala om dubbelbestraffning mot kvinnor.

Dr Anita Priya Raya menar att även skam och skuld är ett hårt slag mot kvinnors kroppar. Hon talar om att unga kvinnor ofta blir utsatta för oönskad uppmärksamhet och utsatta för sexuella trakasserier samtidigt som skulden tillskrivs den utsatta kvinnan. Skulden läggs på kvinnan inte bara från ett utifrånperspektiv utan även av henne själv. Dr Priya Ray är tydlig med att det inte enbart handlar om mäns förtryck mot kvinnor utan understryker snarare att kvinnor ofta är kvinnors värsta fiende. Det är kvinnor som läxar upp andra kvinnor hur de bör bete sig, klä sig och hålla sig innanför ramarna för normen och den stereotypa föreställningen om hur en kvinna bör vara. Detta bidrar inte minst till att kvinnor beskyller sig själva och därför ofta väljer att vara tyst om de erfarenheter av förtryck de upplevt. Det är inte en kamp där kvinnor står mot män det handlar om. ”Det är en kamp där alla måste delta, män som kvinnor”, fortsätter Dr Priya Ray.

Under konferensen lyfts även den positiva utvecklingen fram som under de senaste åren blivit synligare; allt fler kvinnor har mod att anmäla misshandel och våldtäkt till polisen, allt fler kvinnor är representerade på högre utbildningar och allt fler kvinnor höjer sina röster för att kräva sina rättigheter och tar större plats i det offentliga rummet. Men det är en lång väg kvar att gå. Trots högre utbildningsnivå bland kvinnorna har de i nuläget en väldigt lågt representerade på den officiella arbetsmarknaden. De hålls tillbaka och förbjuds att arbeta av sina makar och deras familjer eller tillåts inte in på arbetsmarknaden på grund av diskriminering. Likaså gäller lagstiftningen. Trots existerande lagar som fördömer diskriminering och våld mot kvinnor efterföljs dem inte pågrund av normer, strukturer och bristfällig implementering. Under de senaste åren har det alltså skett en positiv utveckling men det är fortfarande en lång väg till att kunna uppvisa ett helt jämställt samhällssystem.

Det är lätt att tänka att detta är problem som inte berör oss i Sverige, att detta är något som ”sker där borta” i de avlägsna landet på andra sidan jorden, långt ifrån vårt trygga svenska samhälle. Det finns mycket som tyder på att det är en förskönad bild utav hur det faktiskt är i vårt eget samhälle. I media och på internet kan en läsa om oändligt många vittnesmål om våldtäkt, våld och diskriminering mot kvinnor. Det strukturella förtrycket och våldet mot kvinnor sker världen över inklusive Sverige, ibland i liknande former som i Indien. Den hierarkiska könsordningen tar sig bortom etnicitet, kultur och nationsgränser. Tittar man på brottsförebyggande rådets (BRÅ) register är det en stark överrepresentation av kvinnor som utsätts för just sexualbrott, våldtäkt och våld av närstående med ett stort mörkertal av oanmälda fall. Där skulden allt för ofta hamnar på offret själv genom poängtering av klädval, berusningsgrad eller liknande. Men det sker en kamp. I Indien, i Sverige och resten av världen. Varje dag förs en kamp av människor oavsett kön, de som höjer sina röster på gatorna, som anordnar konferenser, organiserar sig och delar sina erfarenheter för en strävan efter ett mer jämställt inkluderande samhälle. När orättvisan gör sig påmind, då ska vi tänka på det Dr Anita Priya Raja sa ” Change is not fighting the old, but bringing the new”.

För mer info om BRÅ´s brottsstatistik besök:

http://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/vald-i-nara-relationer.html

https://www.bra.se/bra/brott-och-statistik/valdtakt-och-sexualbrott.html

Maja, Louise & Britta

24 februari, 201625 februari, 2016

Ladakh – En resa i tiden

Det är svårt att ge en rättvis skildring av Ladakh och människorna här, av deras liv, historia och kultur. Det är en plats som måste upplevas. Ladakh har ett mycket gammalt kulturarv som är levande än idag och det finns fortfarande människor som lever efter gamla traditioner. Detta arv är inget som vi kan eller får ta för givet, utan något som kan dö ut om det inte tas tillvara på. Förändringens vindar blåser över regionen och för mycket gott med sig såsom utbildning, vård och teknik. Dessa fördelar kan emellertid komma till ett högt pris om det sker för fort, okontrollerat eller utan vägledning. Det kan inte understrykas nog att även om utvecklingen här behöver vägledning så har vi från Europa otroligt mycket att lära av människorna i Ladakh.

Att resa på landsbygden i Ladakh är lite som att resa i tiden. Ca 80 % av befolkningen är i jordbrukssektorn och lever under relativt enkla förhållanden. Vid ett besök hos en välmående familj ute i en by serveras oftast te och mat som tillagas på thap (den ladakhiska braskaminen) i kombination med en mindre spisplatta som drivs på gas. Elektrisk belysning finns vanligtvis i några rum, men det finns oftast inte elinstallationer såsom lysknappar eller eluttag annat än i det kombinerade kök och vardagsrummet som är husets hjärta. Förutom braskaminen finns det sällan någon värmekälla och husen är dåligt isolerade. Vattentoalett och dusch saknas men vissa hushåll har tillgång till komposttoalett. Människorna här arbetar hårt på fälten och med andra hushållssysslor. Det mesta av arbetet görs under sommarhalvåret och på vintern saktar tempot ner då kylan blir mer påtagande och marken inte längre brukas i lika stor omfattning. Temperaturen på vintern kan i vissa delar gå ned till kring -30 ºC nattetid. Byborna sover därför ofta i samma rum som braskaminen eller i ett ouppvärmt rum nedbäddade i flera lager tjocka filtar.

Ett Ladakhiskt hus i byn Rumbak — Ett ladakhiskt hus i den lilla byn Rumbak i Hemis nationalpark.

Men trots avsaknaden på materiell lyx står dörren alltid öppen i ett ladakhiskt hem, det finns en glädje och styrka och en avsaknad av stress som är svårt att hitta hemma i Sverige. Ofta lever de ihop i större familjer där mor- och farföräldrar lever under samma tak som barnbarnen. Efter fyra månader i Ladakh har komposttoaletter, att duscha med hink, att klä sig varmt inomhus och att gå in till kontoret varje dag blivit vardag. Det går inte annat än att hänföras av den ladakhiska livsstilen; de lever av de resurser som finns och inom ramen för vad som är hållbart för regionen.

Men hur har livet på landsbygden förändrast? Enligt Tsering Wangdus på Ladakh Autonomy Hill Develeopment Council (LAHDC) så fanns kunskapen att producera i princip allt som behövdes inom byn för bara några årtionden sedan. Jordbrukare höll sig med mycket större hjordar med bl.a. getter, jakar, kor, åsnor och hästar för transport och djurens avföring användes som gödsel på åkrarna. Han berättar att när han var ung så skickade hans by ut handelskaravaner till tibetanska nomadområden. På en tre månader lång resa sålde de bl.a. korn, kornmjöl, aprikoser, valnötter och kryddor från Kashmir i utbyte mot jakar, får, getter, djurskinn och salt från tibetanska nomader i Rudok (nuvarande i Kina). Tsering Wangdus upplevde dock att detta gamla levnadssätt började att upphöra efter kriget 1962 med Kina då karavanerna avtog och byarna sakta men säkert blev beroende av pengar och varor utifrån. På den tiden fanns det totalt fyra jeepar i Leh medan det idag finns bilar överallt, precis som hemma i Sverige.

I dagsläget har jordbrukarna brist på arbetskraft då ungdomar som tidigare hjälpte till med djuren numera befinner sig i skolan och att hyra arbetskraft är för dyrt. Det har lett till att andelen djur som familjerna håller har minskat drastiskt vilket i sin tur leder till mindre gödsel och därmed mindre skördar. Ny teknik under 70-talet bjöd sedan på en till synes smidig lösning i form av konstgödsel som subventionerades av indiska staten. Konstgödsel gör arbetet på åkrarna lättare men förutom den ekonomiska kostnaden så kräver produktionen av konstgödsel fossila bränslen och kemikalierna försämrar jordkvalitén avsevärt. Detta blir speciellt ett problem i en region där bra odlingsjord är en bristvara. Den alltmer internationella marknaden med varor från hela världen och södra Indien har också gjort det tuffare för jordbrukare att sälja sina varor. Inhemska storföretag säljer bl.a. mjölk och smör och gör konkurrensen hårdare och idag odlar och producerar många familjer enbart för eget bruk.

Det finns dock eldsjälar och organisationer som LEDeG och LEHO som arbetar med just dessa frågor, som förespråkar hållbar utveckling och att kulturen och livsstilen ska få leva vidare. LEDeG och LEHO har t.ex. bidragit till konstruktion av komposter och komposttoaletter i flera byar. Detta skapar ett hållbart alternativ till konstgödsel; jordbruksavfall och mänsklig avföring omvandlas till jord som till stor del kan ersätta det gödsel som tidigare kom från de större hjordarna. Det gör att familjerna har kunnat få bättre skördar och en högre jordkvalité på ett hållbart sätt. Ett annat exempel är att LAHDC subventionerar hållning av mjölkproducerande djur till hushåll, där överskottet säljs tillbaka för att sedan förädlas och säljs som lokala mjölkprodukter under ett gemensamt varumärke. En annan ljusglimt är byn Takmachik som har samarbetat med både LEHO och LEDeG och för några år sedan beslutade att bli en helt ekologisk by (läs mer om byn Takmachik i LEHO-praktikanternas inlägg här).

En kompost hos en familj i den ekologiska byn Takmachik.

Förändring är oundvikligt men Ladakh har möjligheten att ta steg i rätt riktning för en hållbar utveckling. Det är samtidigt farligt att romantisera och påstå att allt var bättre förr då livet på landsbygden har varit mycket hårt och både utbildning och sjukvård saknades. Samtidigt visar människorna här att det går att leva ett lyckligt liv där saker lagas och återanvänds, ett liv utan inplastade lyxvaror med en sundare inställning till vänner och familj. Ladakh dras med i den globala moderniseringen, på gott och ont, men med en tillbakablick på vår svenska livsstil kan jag inte låta bli att fråga mig om utvecklingen är ett steg tillbaka eller ett steg framåt?

18 februari, 201618 februari, 2016

Kampen för kvinnors rättigheter i Ladakh

”Gift dig aldrig! Du kommer ångra dig när du inser hur mycket ansvar det innebär!”. Dessa ord har upprepats av flera kvinnor i Leh när vi talat om äktenskap. Det som generellt för oss är en handling för att bevisa sin kärlek för en livspartner, har för dessa kvinnor varit början på ett liv fyllt av ansvar och hårt arbete. I det historiska jordbrukssamhället i Ladakh har kvinnor och män setts som jämlikar, men genom industrialisering och globalisering har kvinnor allt mer marginaliserats från vissa delar av samhället. Även om kvinnors situation i Ladakh är bättre än i andra delar av Indien betyder det inte att ett starkt patriarkat inte existerar. Ladakh kan verka jämställt på ytan men efter fyra månader i regionen och många möten senare har uppfattningen förändrats. Att vara kvinna i Ladakh kommer med vissa förväntningar. Förväntningar på beteende, äktenskap, moderskap, klädsel och arbete. Vad som verkade vara ett jämställt samhälle har visat sig vara ett samhälle med djupt inpräntade könsroller där oftast kvinnorna blir förlorare.

Kampen för kvinnors rättigheter i Ladakh har sedan 1991 förts av organisationen Women’s Alliance of Ladakh, WAL, som även de är den del av Framtidsjordens nätverk. Organisationen grundades av Helena Norberg-Hodge för att stärka kvinnors position i samhället och öka kvinnors möjligheter till utbildning och arbete, samt för att bevara traditionell kultur och traditionellt jordbruk. Genom WAL:s verksamhet finns det nu en kvinnoorganisation och kvinnliga självhjälpsgrupper i varje by i Ladakh, där kvinnor kan diskutera sina problem och lösningar till dessa och arbeta tillsammans för att generera inkomster under vinterhalvåret. WAL verkar även för ett grönare och renare Ladakh genom städdagar i Leh. De var även den första organisationen som förbjöd användning av plastpåsar i Leh, ett förbud som än idag lever kvar och som har ersatt plasten med pappers-, tidnings- eller tygpåsar. Organisationens främsta aktivitet idag är en kampanj för att öka medvetenheten om problematiken kring dowry systemet. Det är ett traditionellt system i Indien och Ladakh som innebär att brudens familj ska ge en bröllopsgåva till brudgummens familj för att kompensera för kostnaderna för att brudgummens familj får en ny familjemedlem och för att visa respekt för sina nya släktingar. Dowryn kan liknas vid en hemgift och dess summa har ansetts vara rimlig, men på senare tid har dowryns kostnad i Ladakh ökat kraftigt och kan idag motsvara så mycket som en ny bil eller ett hus. Detta är ett resultat av en tävlan mellan rikare familjer som vill hävda sina ekonomiska möjligheter och status, vilket nu även tvingar fattigare familjer att betala summor över sin förmåga. Vissa familjer måste till och med ta banklån för att kunna betala för sina döttrars hemgift.

När frågan ställs om Ladakh är jämställt svarar WAL:s styrelse enigt jakande.
– Lönerna för samma arbete är lika och kvinnor har samma möjlighet till utbildning som män, säger Murup Dolma, ordförande för WAL.
Men när vi börjar diskutera hur arbetsfördelningen ser ut i hemmet, männens ansvar eller hur många kvinnor som sitter i den lokala regeringen målas en annan bild upp. Är Ladakh verkligen jämställt när det finns en tydlig uppdelning av kvinnosysslor i form av matlagning, uppassning, barnpassning, tvätt, städning och jordbruksarbete, när det inte finns något som heter pappaledighet och när det inte sitter en enda kvinna i den lokala regeringen? Det visar sig vara svårt att diskutera denna aspekt av jämställdhet, men det är omöjligt att blunda för det faktum att kvinnor i Ladakh inte har samma möjligheter som män.

Men det finns också exempel på kvinnor som vägrar infinna sig i dessa stereotypa roller. Ett exempel är Thinlas Chorol som är grundare av och arbetar på Ladakhi Women’s Travel Company, LWTC. Hon började tidigt intressera sig för vandring och började efter gymnasiet att söka jobb som vandringsguide. Men när alla resebyråer nekade henne anställning på grund av att hon var kvinna bestämde hon sig för att starta ett eget bolag. Sedan 2009 har Thinlas drivit LWTC, Ladakhs första och i nuläget enda kvinnliga resebyrå, där hon även arbetar som guide. Under turistsäsongen anställer hon ca 20 kvinnliga guider och varje år lär hon upp nya kvinnor, visar dem vandringsturer och hur man bedriver ekoturism samtidigt som hon hjälper dem att förbättra sin engelska. Responsen har mestadels varit positiv, framförallt från kvinnor i byar där guiderna övernattar med turister under sina vandringsturer.
– Många unga kvinnor kommer till mig och frågar om arbete eftersom arbetsmöjligheterna är väldigt begränsade för dem. Män kan ta värvning i militären eller arbeta på en restaurang, men för oss är annars det enda alternativet att studera för att få jobb, säger Thinlas.
Hon är även aktiv i och grundare till flera andra kvinnoinitiativ. Ett av dem, Ladakh Women’s Welfare Network, arbetar med rättvisa för kvinnor som utsatts för övergrepp eller misshandel, eller som behöver laglig hjälp i skilsmässor eller vårdnadstvister. Ett annat initiativ är Women’s Ice Hockey Foundation som arbetar mot diskriminering inom ishockey. Just nu är hon fullt upptagen med att arrangera firandet av internationella kvinnodagen för andra året i rad. Temat för i år är kvinnligt politiskt engagemang där kvinnor uppmanas att skicka in bidrag till en essätävling med förklaringen till varför det saknas kvinnor i den ladakhiska politiken.

Det är kvinnor som Thinlas Chorol som ger hopp om att Ladakh kan gå emot ett mer jämlikt samhälle. Hopp om att kvinnor inte begränsas till vissa typer av yrken och sysslor, och därmed kan få en annan status i samhället och familjen. För just nu är det kvinnornas eget ansvar och ansträngningar som krävs för att uppnå den nivån av respekt som krävs för politisk inkludering. En orättvis kamp för en självklar rättighet.

11 februari, 201611 februari, 2016

Millet – climate smart and healthy food

Different types of millets have been cultivated in India for thousands of years. These crops are drought tolerant, climate smart, and very rich in nutrients. But the commercialization of rice in the last decades have made many farmers shift into irrigated rice cultivation, and traditional crops have been left behind.

Climate changes are being noticed all over the world, where some areas are experiencing more rain, and other areas less precipitation. Some parts of Tamil Nadu, South India, are especially suffering of monsoon failures, and every year the agriculture suffers more due to the lack of water. As the ground water is depleting, irrigation becomes impossible. Many farmers take loans to deepen their wells, but this is not a sustainable solution, since the ground water level continues to sink, and the small scale farmers typically end up with heavy economical burdens.

Kudumbam NGO is working with organic farming in Tamil Nadu, and the promotion of millets and other traditional crops is an important part of the work. While conventional farming receives different subsides from the state, organic farming gets much less support. The government sets a support price for rice, but this is not the case for traditional crops. Rice is also distributed for free to many families through the Public Distribution System, where families below the poverty line in Tamil Nadu receive 20 kg of rice every month. The sad part of this is that the white rice has a low nutrient content, and it is cultivated with a lot of pesticides harmful to the environment.

Millets used to be a staple food in South India, but it is nowadays hard to find in the market. This is worrying since the cultivation of millets requires much less water than rice, and the nutrient content is much higher. There are many varieties of millets, such as; Barnyard millet, Finger millet, Foxtail millet, Kodo millet, Pearl millet and so on. Each type of millet can be prepared in different ways, and during my stay with Kudumbam I have tried many tasty dishes.

Kudumbam is not only supporting organic farmers, but also try to link them to the consumers. One way is to organize food stalls at different events, where different dishes of millets are being served, and organically labeled products are sold. Recently one such food stall was held at a market in central Trichy, and this weekend Kudumbam will participate in an Agricultural Expo.

Millet food stall organized by Kudumbam NGO

10 februari, 201610 februari, 2016

Forskning utmanar skörbjugg och felnäring i Himalaya

Den oförlåtande vintern innebär för Himalayas invånare en bristfällig och ensidig kost. I regionen Ladakh i Indien lider många av fel- och undernäring och en orsak är brist på variation och kvantitet i kosten under vinterhalvåret. Forskare i området gör nu vad de kan för att hitta en väg framåt.

En grön metallport gnisslar när den öppnas. Ett fält breder ut sig och gruset knastrar under fötterna. Här borde inget växa, men nedanför höga snöklädda toppar vilar ett 20-tal växthus. I växthusen bedrivs forskning i ett projekt under High Mountain Arid Agriculture Research Institute. Institutet forskar om jordbruk i höghöjdsområden i bergstrakter och är en del av Sher-e-Kashmir; jorbruksuniversitetet i Kashmir. Här arbetar forskarassistenterna Tashi Angmo och Tsering Angmo tillsammans med Sonam Spaldon, doktor inom agronomi.
– Vi arbetar med forskning på grönsaker och växter. Projektet startade 2009 av Precision Farming Development Centre och det finns 22 projekt i Indien inklusive detta i Ladakh, säger hon.

Forskare arbetar under projektet framför allt med olika typer av plaster för att skapa gästvänliga miljöer inuti växthus. De arbetar också med kompostering och olika typer av bevattning.
– Under vintern håller vi till stora delar av tiden i utbildningar i olika områden i Ladakh för att bönder ska kunna maximera sin produktion. På sommaren fokuserar vi huvudsakligen på vår odling och utvärdering av sommargrönsaker som tomater, paprika och aubergine som inte kan växa i öppna förhållanden i det ladakhiska klimatet, säger Sonam Spaldon.

Världens näringsbrist

Att forskning av denna typ sker är behövligt i Ladakh , i stora delar av Indien och resten av världen. Enligt Global Nutrition Report, som görs varje år av några av världens främsta forskare på ämnet, lider två miljarder människor runt om på planeten av brist på mikronäringsämnen. Bristen på vitaminer och mineraler orsakar stora problem för kroppen och påverkar i sin tur utvecklingen i länder. Till exempel visar rapporten att hämmad tillväxt hos barn kostar Malawi tio procent av landets BNP varje år. Det går också att läsa att 161 miljoner barn under fem år i världen är för korta för sin ålder och att 51 miljoner barn inte väger tillräckligt för sin längd. Felnäring orsakar förödande skador på jordens befolkning.

På forskningsområdet som ligger vid byn Stakna i östra Ladakh finns det flera olika typer av växthus. Inuti en typ av kinesiskt växthus odlas det kinesisk kål, sallad, spenat och betor. Det är tre dubbelväggar av tegel med isolering emellan och en sista vägg bestående av ett polyetenplastskynke som släpper in värmen. Grönsaker som förhoppningsvis ska komma bönderna till nytta.
– Det är ett växthus som delvis har utvecklats på statlig nivå. Alla växter här är temperaturkänsliga och har sitt ursprung i europeiska områden med liknande klimat. Här odlar vi, granskar och mäter grönsakerna och utvärderar resultatet, säger Sonam Spaldon.

Hjälper bönderna

Forskarna på institutet försöker att utveckla en ökad variation i produktionen och ta fram resultat för olika typer av grönsakers lämplighet i ladakhiska förhållanden. Forskning som ämnar att hjälpa bönder och deras jordbruk.
– Under minst tre år sker forskningsförsök på olika grönsaker och allt utvärderas under hela tiden. Först efter det kommer vi med rekommendationer till bönder, Sonam Spaldon.

Institutets rekommendationer kan komma att betyda mycket för Ladakhs invånare. I en rapport gjord vid universitetet i Kashmir, publicerad i European academic research – en erkänd forskningstidskrift, visar forskare på stora problem med fel- och undernäring i Ladakh. Forskarna bakom rapporten menar att bristen på variation i näringsämnen i den lokala dieten på grund av agroklimatiska förhållanden, socioekonomisk status och fattigdom har påverkat befolkningens hälsa på ett kraftigt negativt sätt. I rapporten går det att läsa: ”Analysen visar att majoriteten av den vuxna populationen är felnärd och lider av olika sjukdomar orsakade av näringsbrister.” Av de undersökta personerna led 35 procent av sjukdomar kopplade till felnäring. Den vanligaste sjukdomen var anemi som hade drabbat 23 procent av alla fall. Därfter visar rapporten att 20 procent led av skörbjugg och 19 procent av nattblindhet. Skörbjugg var vanligast och allvarligast i områden där det är dålig tillgång till frukt.

För få kalorier

Enligt rapporten från universitetet i Kashmir är den totala konsumtionen i Ladakh 1540 kilokalorier (kcal) per person och dag. Rekommendationen från Indiens nationella institut för näringslära är att en person med ett vanligt arbete som kvinna ska få i sig 2230 kcal och som man 2730 kcal. Den ladakhiska befolkningen ligger alltså långt under gränsen. Det innebär att befolkningen både får i sig för få kalorier och samtidigt har för dålig i variation i det de äter och missar viktiga näringsämnen. Fel- och undernäring leder till att kroppen växer dåligt, ger undervikt, ökad risk för näringsbrist- och infektionssjukdomar och har en negativ effekt på mental utveckling och motorik. Forskning som den som sker på High Mountain Arid Agriculture Research Institute blir därför extra viktig. Projektet med odling av olika typer av grödor i Stakna kan öka produktionen för bönderna och samtidigt ge en bättre variation i vad som äts. Brister maten, brister kroppen.

5 februari, 20165 februari, 2016

Solens varma strålar

Vi sitter i ett litet rum intill kökek på Secmol campus några kilometer utanför Leh. Solen lyser in genom fönstrena och och ger sällskapsrummet ett behagligt ljus. Frukosten är precis avslutad och några elever har stannat kvar för att ta hand om disken. Stanzin Yangskit, som på SECMOL är känd som Nicky, har tagit en paus i sitt arbete för att svara på våra frågor. Nicky kom hit som volontär första gången för några år sedan. Hennes familj bor I Nubra valley som ligger några timmars bilfärd bort. Nicky har nu jobbat på Secmol sedan 2013 och är ansvarig för trädgården och skolans kor. The Students’ Educational and Cultural Movement of Ladakh (SECMOL) grundades 1988 av en grupp unga Ladakhier. Intiativet till SECMOL kom som ett svar på det svaga utbildningssystemet.
Secmol ville arbeta för att anpassa och göra skolan mer relevant för kulturen och miljön i Ladakh. Tanken var att skapa ett system och en skola som skulle fungera självständigt. Secmol är idag även en del av framtidsjordens nätverk.

Tack vare de attached greenhouse som omsluter campusbyggnaden är det en behaglig värme trots den kalla vinterluften.

SECMOL campus är byggt utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Byggnaderna på campus är sydvända och ligger I nedåtsluttning för att kunna ta till vara på solenergin och att leda vatten med hjälp av gravitation. De större byggnaderna har ett system som kallas Attached Green House (AGH), vilket betyder att i anslutning till fasaden finns ett utryme med en UV-duk som bevarar värme från dagens solljus och fungerar som en luftsluss för byggnaden. Utöver detta har skolområdet ett antal ekovänliga komposttoaletter som efter två års deponi fungerar som gödsel för skolans odlingar. SECMOL har tre egna kor, några mindre odlingslotter samt aprikosträd. Hela skolan genomsyras av ett helhetstänk där allt tas tillvara på och målet är att vara så självförsörjande som möjligt på naturliga resurser. SECMOL vill vara en förebild för andra och visa på alternativa byggnadskonstruktioner som fungerar på naturens egna villkor.

Några elever kommer skrattande in genom dörren, de hälsar glatt på oss och fortsätter in I köket. Den kyliga morgonluften hann smita in genom dörren och biter till I ansiktet. Nicky berättar för oss att många elever som kommer till SECMOL för första gången kan vara ganska blyga och tystlåtna, och att tiden på skola verkligen kan få eleverna att växa och våga ta för sig mer.

I december och februari varje år anordnar SECMOL ungdomsläger för elever som precis gjort sin tenta för 10 :e klass. Syftet med lägret är att stärka elevernas självförtroende och öka deras medvetenhet inom kultur och miljöfrågor. På lägret får de även lära sig om Ladakisk historia och geografi, vilket inte lärs ut I konventionella skolor. En annan viktig del i utbildningen på skolan är interaktionen med de volontärer som kommer till SECMOL året runt. Genom volontärerna får eleverna möjlighet att öva på sin engelska.

På SECMOL får eleverna lära sig om hållbara energikällor och att ta tillvara på solens energi.

Stora delar av utbildningen på SECMOL är praktisk och att delta i de vardagliga sysslorna är en viktig punkt. Studenterna tar hand om allt på campus och har olika ansvarområden. Det är allt från skötsel av solenergin till mjölkning av kor och matlagning.
– “Det är frihet under ansvar “ säger Nicky och sträcker sig efter sin tekopp.
På SECMOL får eleverna lära sig med naturen som vägvisare. Solenergi och miljömedvetenhet ligger till grund för utbildningen. Nicky berättar att det är stor skillnad mellan SECMOL och en statlig skola.
‘’Här arbetar vi med att skapa en förståelse för det vi läser och lär oss. På SECMOL blandas teori med praktik. ‘’

Nicky berättar att när hon själv gick I skolan var hon inte lika medveten om vad som hände I andra delar av världen som hon nu blivit på SECMOL.
“ SECMOL har öppnat en ny värld för mig. Idag vet jag att jag vill arbeta med miljöfrågor “
Nicky ler lite blygsamt och berättar att hon sökt ett nytt jobb. På nature conservacy i Ladakh. SECMOL vill erbjuda ungdomar möjlighet att själva fundera kring vad de vill göra i sitt liv, stärka deras självförtroende och öka deras medvetenhet kring miljö och hållbarhet. SECMOL är en otroligt viktig plattform för ungdomar där det erbjuds en alternativ undervisningsform. Nicky hoppas att fler ska förstå värdet i den utbildning och liv som SECMOL erbjuder.
‘’Här lär vi oss om livet säger hon leende och lutar sig tillbaka för att fånga solens varma strålar. ‘’

3 februari, 20163 februari, 2016

Där ekologisk odling möter mental hälsa

Det skyfflas jord, plockas ogräs ur salladslandet och sätts nya sticklingar i växthuset. På den ekologiska odlingen finns arbetsuppgifter av olika svårighetsgrad och alla kan hugga i någonstans. Lite då och då kommer någon förbi och köper nyskördade grönsaker. Ayelen Barcelona, en av deltagarna, kommer raskt springandes för att hjälpa till. Ett slitet träbord får agera disk.

I utkanten av centrala Buenos Aires ligger Agronomifakulteten, en grönskande oas mitt bland stadens buller. Den stora parken har blivit samlingsplats för många människor: musiker, hundägare, besökare och producenter vid den månatliga ekologiska marknaden, och inte minst studenter vid fakulteten. Men i parkens inre del är det rofyllt, dånet från staden når inte in. Här ligger det lilla odlingsprojektet PECOHUE.

”Folk tycker att PECOHUE låter som ett ord på mapuchedungun!” berättar projektledaren Alejandra Babbitt med ett leende. ”Alltså det språk som talas av mapuchefolket i Chile och Argentina.” Men namnet har de faktiskt hittat på själva och står för ”Programa de Emprendimientos Sociales en Compost y Huerta” – ett program för social verksamhet inom kompost och odling. Här förenas ekologi med psykisk hälsa och arbetsterapi. Hit kommer ungdomar mellan 16 och 21 år som alla har en ökad social eller mental sårbarhet. Projektet ska hjälpa dem med den arbetsmässiga och sociala integrationen i samhället, ge dem erfarenhet av att ta sig an uppgifter och befinna sig i en arbetsmiljö. Samtidigt får de lära sig om det ekologiska odlingssättet och se resultatet av den egna arbetsinsatsen växa fram.

En mötesplats utanför institutionerna

Projektet PECOHUE förverkligas med hjälp av ett statligt barn- och ungdomssjukhus, men själva odlingen inryms på den agronomiska fakulteten vid Buenos Aires Universitet. Denna koppling har gjort det enkelt för studenterna att komma förbi och hjälpa till med det praktiska arbetet. Någon är här som volontär medan en annan deltar som en viktig del i sina socionom- och terapeutstudier. Det värmer i hjärtat att se entusiasmen hos dem som valt att engagera sig. Platsen och verksamheten är en stor kontrast till gråa boenden och stängda behandlingshem som ofta kännetecknar sjukhus, stödboenden och institutionella miljöer. Dessutom skapar projektet ett sammanhang och en stark gemenskap för de ungdomar som fått turen att komma hit. Tänk om mer arbetsterapi och rehabilitering kunde få se ut just såhär.

PECOHUE inrymmer mängder av möjligheter och entusiasmen från alla involverade smittar av sig. Här ska nämligen vår nästa workshop i deltagande fotografi äga rum – men det kommer ni kunna läsa mer om i nästa inlägg.

Vi som skriver är praktikanter hos Fundación Proyecto Pereyra, en organisation verksam inom många olika projekt i Buenos Aires-området. Läs mer om vårt arbete med deltagande video här.

2 februari, 20162 februari, 2016

En kan inte äta rosor

Cayambe ligger vackert till. Framför mitt hus breder La Mojanda ut sig, ståtliga och stadiga berg som möter mig varje morgon när jag lämnar mitt rum och går ut på gården. Bakom oss, den snötäckta vulkanen Cayambe, som även går under namnet El Nevado. Jobbar vi i i potatislandet och det inte är allt för molnigt välkomnar den oss med sin snöklädda skönhet. Åker vi högre upp i bergen, för att få en vacker utsikt över Cayambe är det däremot något annat som drar till sig min uppmärksamhet. Det som jag vid första anblick trodde vara stora vita sjöar, visade sig istället vara stora områden blomplantager. Ecuador exporterar ett stort antal blommor, främst rosor. De största inköparna är Ryssland, USA och olika länder i Europa. Inom Cayambes territorium finns 300 blomplantager.

Låt oss prata om rosor och skatter. Inte skatter som glimmar utan skatter som betalas av medborgarna i ett land. I förra veckan bjöds det på ett möte där det diskuterades markskatt. Bland de talande fanns borgmästaren Guillermo Churuchumbi. Den första borgmästaren i Cayambe på 500 år som tillhör ursprungsfolket. Under mötet diskuterades även rosplantagerna och skattereformen som Guillermo Churuchumbi lyckats få igenom tillsammans med sitt parti. Tidigare existerade enbart en typ av skatt, vilket innebar att den med lågt markvärde (liten mark=liten produktion) var tvungen att betala samma summa som den med högt markvärde (stor mark=stor produktion). Numera har Cayambes borgmästare fått fram ett nytt skattesystem där en, beroende på markvärde, kan placeras i fem olika kategorier. Kategori 1 hamnar de med lågt markvärde vilket innebär att ingen skatt betalas. Kategori 2, betalar en mindre andel skatt, nivå 3 högre och så vidare. Tack vare denna reform innebär att de med lågt markvärde, människor med ofta mycket låg produktion och ofta de som tillhör de allra fattigaste i området skonas. Samtidigt har markvärderingarna inte varit helt problemfria, i vissa fall har marker värderats högre än vad som egentligen är fallet. Under mötet menade borgmästaren att dessa marker måste omvärderas, så att rätt skatt betalas.

Borgmästarens ord ekade högt och upprepades vid flera tillfällen under fredagens möte; ”Den som har mest ska också betala mest” varje gång som orden klingade i lokalen nickades det och ropades medhållande. Guillermo Churuchumbi berättade om sina problematiska möten med många ägare av rosplantagerna i området. Han menade på att flera är bittra och upprörda över skattehöjningarna. Samtidigt presenterade borgmästaren rosplantagernas årliga vinster, vilka är så höga att det är svårt att få grepp om. Guillermo påstår sig vara beredd på att lätta på skattetrycket om de ansvariga är beredda på att arbeta mer för att deras anställda ska få bättre villkor samt att det sker ett aktivt arbete för att skona naturen från diverse gifter som används i produktionen av icke-ekologiska rosor. 26 av de 300 rosplantager som finns i Cayambes område har lyckats genomföra dessa förändringar. De behandlar sina arbetare bättre, vilket bland annat innebär att de förser dem med tillräckliga skyddskläder. Samtidigt har de valt att arbete för en mindre användning av farliga kemikalier, vilket innebär att mindre gifter läcker ut i naturen. Men de som behöver mest stöd och support menar borgmästaren är alla småjordbrukare, de matproducenter som arbetar hårt för biodiversitet och för att vi ska ha möjlighet att äta bra och hälsosam mat, fri från gifter. Rosplantagerna står för en stor del av landets BNP men näringsmässigt är de inte så efterfrågade.

Det märks att borgmästare Guillermo Churuchumbi är populär i Cayambe. Men det existerar också de som inte gillar att en person som representerar ursprungsfolken sitter på en hög post. Hans arbete hotar även många av de starka ekonomiska krafter som existerar i området och i Ecuador.