Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

Det finns över 800 miljoner hungriga människor i världen. Denna livsmedelskris är inte ny, men den blir bara värre. Traditionella livsmedelssystem som småskaliga jordbruk som syftar till att föda lokalbefolkningen, förstörs nu och ersätts av storskaliga jordbruk som skapats av transnationella jordbruksföretag, i syfte av att tjäna pengar. Den lokala livsmedelssystem och de organisationer som styrs av dem, hotas av två huvudprocesser. Den första är den globala omstruktureringen av jordbrukets livsmedelsindustri systemet. De transnationella företagen vinner kontrollen över olika länders livsmedelskedja. Lokalbefolkningens förlust av förmågan till självständighet och självbestämmande är en direkt följd av expansionen av den industriella systemet. Det andra hotet är att många strävar efter att uppnå millenniemålen som anser att det kommer att behövas en minskning av antalet personer som deltar i jordbruk, fiske och mark/vatten-baserad försörjning. Modellen med intensiva, storskaliga centraliserade jordbruket förvärrar inte bara livsmedelskrisen, men den är också en bidragande faktor till klimatförändringen. Detta är beroende av att människan släpper ut alldeles för mycket koldioxid genom bensin, gödningsmedel och bekämpningsmedel. Den globala marknadens drivna produktions- och distributionssystem resulterar i applicering av mat runt om i världen, vilket bidrar till luftföroreningar och den globala uppvärmningen. Med stöd av regeringar, har de internationella handelspolitiken tillåtit stora transnationella företag att komma in i sydliga länder och tvinga småskaliga, lokala bönder i konkurs. Fattiga människor runt om i världen förlitar sig på sina små, lokala gårdar. Lokala producenter och självförsörjande jordbrukare ersätts av exportinriktade storskaliga jordbruk som förvandlar mat till en handelsvara som ska spekulera i och göras till en vinst. Livsmedelsbistånd kan ytterligare undergräva livsmedelssuveränitet genom att ingripa i och förstöra lokala livsmedelssystem. Mat har blivit en handelsvara som skall importeras och exporteras över hela världen.

För två veckor sedan nådde min semester sitt slut. Jag fick äran att åka som representant för REDES till landet Victor Jara, Chile. Jag medverkade på ett tre dagars seminarium kring landsbygds utbildning och agroekologi som en väg att uppnå matsuveränitet. Seminariet anordnades av organisationen ANAMURI som arbetar med kvinnor på landsbygden, ursprungsbefolkning och agroekologi. I Latinamerika breder sojaodlingar för djurfoder, sockerrörsplantager för etanol och eukalyptusodlingar för pappers produktion. Jordbruken är högteknologiskt, grödorna är ofta genmodifierade och stora mängder bekämpningsmedel sprids ut över marken. Allt för att exportera billiga grödor till USA och Europa. De stora transnationella företagen kommer och tar över mark och konkurrerar ut småbönder. Livet som en bonde i Sydamerika är inte enkelt. Landsbygden blir fattigare och fattigare och städerna blir rikare och rikare. Marken och folket blir sjukare. Allt för att skicka billiga exotiska frukter till Europa. Av denna anledning annordnade ANAMURI detta seminarium. Kontrollen över sin egen mark och territorium har glidit ut händerna på de latinamerikanska länderna. Det är dags för Latinamerika att återta kontrollen och uppnå livsmedelssuveränitet. Livsmedelssuveränitet innebär rätten till tillräcklig näringsrik, ekologisk producerande och kulturell anpassad mat. Människor skall ha rätt till att bestämma och kontrollera sina egna system för livsmedelsproduktionen. Den internationella handel hotar och förstör livsmedelssuveränitet. Man måste genomgå radikala förändringar så att jordbruket tjänar och matar människor, inte företagen som det gör idag. ”Vi måste gå tillbaka till småskaligt jordbruk för att skapa en förändring för människan, hälsan och moder jord, säger professorn Nelson”. De stora företagen har misslyckats med sina stora jordbruk att mätta människor magar, och på köpet har det förgiftat marken. ”Vi måste satsa på små lokala bönder som mättar människor i sitt område. Bönderna måste använda sig av agroekologiska principer säger Nelson”. Han menar på att en ekologisk bonde kan bevara den biologiska mångfalden, lokala kulturers, kyla planeten, skaffa sund mat och utkomst för alla. Bönderna har ett väldigt viktigt värde för människans grundläggande näring och levnadsbröd. Precis som Nelson så säger ANAMURI att man måste gå tillbaka till småskaligt jordbruk. Människan kan inte lyssna på de falska lögnerna om att genmodifierade grödor och andra företags leda teknik kan mätta jordens befolkning. Så hur kommer det sig att trots de stora transnationella företagen, så lägger sig över 800 miljoner människor hungriga? Fungerar verkligen deras system? NEJ, det gör det inte säger Viviana direktör för ANAMURI. Vi har ett tydligt bevis på det. Denna typ av jordbruk måste stoppas för att rädda mänskligheten och jorden. Det är dags för Latinamerika att åter ta kontrollen över sina territorium och mark. Kasta ut dåliga företag från kontinenten. De företag som arbetar med GMO och bekämpningsmedel, kom ihåg när den odlingsbara marken tar slut finns det ingen mat. Och pengar kommer inte kunna mätta jordens befolkning! Säger Viviana

Att vara en kvinna i ett samhälle där patriarkatet flödar är inte ett enkelt liv. En kultur där kvinnor ses som mindre värda och männen som den främste har skapat stora problem för kvinnor i detta samhälle. Att vara en kvinna i Uruguay ses du många gånger enbart som ett objekt, och det är vanligt att man gå längs gatorna med en obehaglig känsla. Inte för att det är ett otryggt land, utan det är tvärt om. Uruguay är ett land med lite våld och säkra system. Utan den där otrygga känslan kryper fram när man vandrar längs gatan, där män kallar på en som en hund, ropar saker efter en eller förföljer en. Att vara kvinna i Uruguay är inte enkelt och att dessutom vara en kvinna på landsbygden är svårare.

Ett nytt projekt har skapats under december månad, vi filmar kvinnor på landsbygden för att sedan i februari visa allmänheten hur det är att vara en kvinna på landsbygden i Uruguay. Det är inte lätt och jag slutas inte förvånas över olika situationer. Projektet har skapas av förfrågan från gruppen Red grupo mujeres rurales i Uruguay. Detta nätverk hade sin start för 20 år sedan, där man arbetar för kvinnors rättigheter. När vi sitter och pratar med Silvia, som är en av ledarna för nätverket berättar hon att under 20 år har arbetet förändrats. Det har inte blivit bättre eller sämre, utan annorlunda. När red mujeres hade sin start, arbetade man med kvinnor och mäns lika rätt. En kvinna för 20 år sedan, lämnade knappt sitt hem. En kvinna har en kropp som är till för att föda ett barn, inte en man. Detta innebär inte att det är enbart kvinnan som skall ta hand om barnen, utan det är två som har skapat barnet. Så förr (eller fortfarande idag), så skulle kvinnan stanna hemma med barnen och ta hand om hemmet. Detta begränsade kvinnan från det sociala. Man lyssnade inte på kvinnan när hon var ute och gjorde ärenden, utan det var mannen som var ledaren för familjen. När det fanns möten så skickades männen till mötena, när det fanns ärenden var det mannens jobb och att till och med gå till en bank för att hämta pengar var mannens uppgift. Det finns många män ute på landsbygden som tar alla pengar från jordbruket och kvinnan står kvar tomhänt. Idag har många olika delar för kvinnans rättigheter utvecklats. En kvinna kan idag göra ärenden åt familjer och kan gå på möten istället för mannen. Man måste komma ihåg att även om kvinnan har möjligheten till det, så finns det fortfarande på den kulturella planen en syn av att det är konstigt att kvinnan tar hand om ärenden och mannen som låter sina kvinna göra saker istället för honom kommer att ses mindre maskulin. Att bo på landsbygden idag är inte lätt. Kapitalismen försvårar levnadsstandarden på landsbygden, oavsett man eller kvinna. Men en kvinna tas ifrån många rättigheter, där är skillnaden. Idag är synen på kvinnor på landsbygden annorlunda, en kvinna styrs av kapitalismen och moderniseringen av världen, men står fortfarande kvar i den gamla kulturen av patriarkatet. En kvinna är trots framgångar, sedd som lägre en man och synen på att kvinnan skall ta hand om familj och hem kvarstår.

Red grupo de mujeres rural startades för 20 år sedan av ett par kvinnor som alla arbetar på landsbygden. Arbetet har förändrats, men det betyder inte att gruppen behövs, utan den behövs än idag. När gruppen hade sin start var de inte alls accepterade av samhället, främst av männen. Det sågs som djävulsdyrkare och de tror att rädslan fanns för att män var rädda att kvinnor skulle ta över samhället. Red mujeres arbetar med olika form av arbete. Man utbildar kring rättigheter, en kvinna behöver förstå sina rättigheter säger Silvia. Man hjälper kvinnor som lever i ett våldsamt förhållande och man jobbar främst med att stötta kvinnor på landsbygden. Det är svårt nog att vara kvinna på landsbygden, men idag har jordbruken börjat konkurrerats ut av stora företag och den ekonomiska biten är ännu svårare. De kvinnor som väljer att stanna kvar har ekonomiska svårigheter och man försöker med det lilla nätverket har att hjälpa kvinnorna ekonomiskt. På grund av detta så väljer många kvinnor att lämna landsbygden och kvar blir de äldre.

Nätverket består av ett flertal kvinnor som bor på landsbygden. Alla inom nätverket bor runt om hela Uruguay.
Två gånger i månaden träffas alla medlemmar, i alla fall de som kan. Under dessa två dagar diskuterar man kring arbetet och planering av aktiviteter. Jag fick ta del av red mujeres möten och två dagar av olika aktiviteter, diskussioner och föreläsningar. Denna gång så diskuterades kring vad kommunikation är för något och hur man skall arbeta med kommunikation. Den första dagen som mötet hölls, fick olika kvinnor dela med sig av sina erfarenheter, gamla som nya. Man delades in i grupper och skulle tillsammans ta fram vad red mujeres innebär, vad kvinnors rättigheter innebär och varför gruppen behövs. Under dagen målades, flätades och stickades olika material för att visa vad allt innebär för vardera. Den andra dagen hölls det föreläsningar kring kommunikation. För gruppen behöver kommunikationen mellan varandra förbättras för att arbetet skall vara möjligt. Kommunikationen till allmänheten behöver också förbättras, de måste sprida orden kring vad landsbygden innebär och varför det behövs kvinnor där. De vill visa att en kvinna som är behandlat dåligt ute på landsbygden är inte ensamma, utan att det kan få stöd och hjälp. När jag frågade kvinnorna vad det hoppas på att ändra inom landsbygden för kvinnor, svarade alla att det vill att fler kvinnor ska stanna och flytta tillbaka till landsbygden, man behöver båda könen och att det ska finnas fler unga människor. När jag sitter på mötet med kvinnorna ser jag en som är i in ålder, resten är närmare pensionen, en ung kvinna!