Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid – Sida 23 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

18 december, 201515 december, 2015

När valmöjligheten inte längre finns

Vi svänger av från den asfalterade vägen in på en smal grusstig. Vi hoppar av mopparna och möts av Gunasekaran, en jordbrukare i femtioårsåldern. Han visar oss sina odlingar och berättar om vilka grödor han har: hirs som odlas ekologiskt, blommor och bomull. Det var bomullen som hade gjort oss intresserade av just den här bonden. Tidigare hade Chandra, vår handledare på organisationen, berättat att hon upptäckt att några bönder i området odlar GMO-bomull utan att de själva visste om det. Här är GMO en ickefråga, något som inte många känner till, inte ens de som odlar med det. Detta blir mycket intressant då vi fått reda på att 93 % av all bomull som odlas i Indien är genetiskt modifierad. Hur kommer det sig att bönderna inte vet om vad de odlar?

Vi sätter oss i gräset mellan två av bomullsfälten. Det är mulet och ovanför våra huvuden flyger trollsländorna kors och tvärs. De är ovanligt många, troligtvis beror det på att Tamil Nadu fått mer regn i år än på länge. Så börjar vi vår intervju. Gunasekaran berättar att han odlat med samma bomullsfrön i två år, såkallad Bt- cotton, genetiskt modifierade bomullsfrön från det multinationella företaget Monsanto. Bt-fröna har en transplanterad gen från en bakterier som producerar gift mot olika skadeinsekter men har även en negativ påverkan på andra djur. Han vet själv inte om att fröna är genmodifierade då informationen på påsen är på engelska, ett språk han inte kan. Det var butiksförsäljaren i den lokala jordbruksbutiken som tipsade honom om de ”nya” fröna som skulle ge större avkastning än alla andra frön. Gunasekaran var egentligen där för att köpa nytt gödningsmedel till sina blommor men när han kom ut från butiken stod han med nya frön, nytt kraftfullare bekämpningsmedel och nytt konstgödsel. För att ha råd med de nya produkterna, som var mycket dyrare än det han tidigare använt, var han tvungen att låna pengar från en privat långivare. Men försäljaren försäkrade att med de nya fröna skulle han lätt kunna betala tillbaka lånet efter att han skördat. Dessutom skulle de nya bomullsfröna klara sig på enbart regnvatten och på så vis kräva mycket mindre vatten än hans föregående tomatplantor. Men eftersom Tamil Nadu har ett torrt klimat och 2014 var ett mycket regnfattigt år, klarade inte sig bomullsplantorna och hans skörd blev förstörd. Gunasekaran hade då en stor skuld han inte kunde betala tillbaka. För att lösa situationen lånade han ännu mer pengar för att kunna köpa nya bomullsfrön, nya kemikalier och avsatte även mer mark att odla fröna på. De enda han nu kan hoppas på är att det skall falla mer regn i år, men hittills är hans brunnar fortfarande torrlagda. ”Annars får jag väl sälja marken till långivaren” säger Gunasekaran och skrattar. Trots att han skrattar är det inget skämt. Risken att det blir verklighet är tyvärr stor. Chandra berättar att många skuldsatta bönder i området blivit tvungna att sälja sin mark och migrera till städerna i hopp om att få jobb inom industrin.

En bit bort från där vi sitter har två herdar fullt sjå med att hålla getterna borta från bomullsodlingen. Gunasekaran berättar att bomullsbladen gör att getterna får diarré. Även annat liv har påverkats. Han säger att fjärilar, sniglar och daggmaskar har försvunnit från hans odlingar, vilket gör att jorden inte längre är uppluckrad och syrerik utan blivit mycket kompakt och torr. Själv har han inte märkt någon påverkan på hans hälsa och berättar att han knyter en sjal över mun och näsa för att skydda sig mot kemikalierna.

Den grå himlen blir allt mörkare, det önskvärda regnet är förhoppningsvis på väg. Vi reser oss från marken och tackar Gunasekaran för hans tid och den information vi fått. Efter en timme har vår bild av jordbruket här blivit ännu klarare. Att välja ”rätt” frö är svårt när informationen är begränsad och vädret skiftar år till år. Men varje val är betydelsefullt och kan ha livsförändrande konsekvenser, så till den grad att några valmöjligheter inte längre finns.

Herden håller getterna borta från bomullsplantorna — Herden håller getterna borta från Gunasekarans bomullsplantor

/Britta och Maja

16 december, 201516 december, 2015

En ekologisk vision hotad av urbanisering

I möteshallen står brummande värmefläktar på för att skapa en behaglig temperatur och en svag doft av smörte ligger över rummet. Ett femtiotal förväntansfulla deltagare från 15 byar i Kharu distrikt har tagit sig till staden Leh för att lära sig om LEHO:s ekobykoncept. Det är en blandad skara av politiker, självhjälpsgrupper, rådsmedlemmar, bönder och kvinnogrupper som slår sig ner i den trånga möteshallen och småpratar i väntan på att en möjlig lösning för deras byar ska diskuteras.

Syftet med dagens workshop är att sprida kunskap om och marknadsföra ekobyar för att motverka de senaste årens förändringar där unga lämnar byarna för arbete i städer och traditioner och kunskaper faller i glömska. En ekoby enligt LEHO:s definition kombinerar ekologisk odling med lösningar på utmaningarna från ökande turism och urbanisering där hållbar utveckling står i centrum. Målet är att unga ska kunna stanna kvar i byarna och gå en ljus framtid till mötes.

Talar under dagen gör LEHO:s personal och anställda vid jordbruksdepartementet i Leh. En av dessa är Thinles Dawa, jordbruksofficerare i Leh. Han informerar om bekämpningsmedels och konstgödsels påverkan på jorden och dess fauna, samt strategier för självförsörjning och marknadsföring av jordbruksprodukter. Han har jobbat med jordbruksfrågor i Leh sedan 1994 och har under sin tid sett en viktig attitydförändring till ekologiskt jordbruk, både hos politiker och hos bybor. Idag rekommenderar regeringen giftfritt jordbruk istället för konventionellt och för bönder som vill göra marknadssatsningar finns det mikrolån med låg ränta att ansöka om från indiska staten. Thinles Dawa är själv övertygad sedan flera år tillbaka om att ekologiskt jordbruk är framtiden för Ladakh.
– Ekobykonceptet är viktigt för Ladakh och dess invånare, men för att vi ska uppnå en hållbar framtid skulle det behövas ekobyar över hela Indien och i resterande delar av världen också, säger han.

Att det redan finns en ekoby i Ladakh som kan agera modellby underlättar marknadsföringen. På workshopen finns representanter från ekobyn Takmachik som berättar om den positiva förändringen som skett sedan byborna valde att ställa om till ekoby för fem år sedan. LEHO:s förhoppning från dagens sammankomst är att byrepresentanterna ska ta med konceptet hem till sina byar och där presentera sina nya lärdomar. På detta sätt ska ekobykonceptet introduceras i hela distriktet för att LEHO:s vision om ett ekologiskt Ladakh stegvis ska uppfyllas.

Deachen Angmo, panch i byn Stakmo och deltagare på seminariet, är en av många som är positiva till ekobykonceptet och dagens diskussioner. Hon berättar ivrigt om vikten av biodiversitet i jordbruket och levande jordar.
– Jag tar med mig hem kunskaper om hur vi kan bevara fertila jordar utan kemikalier. Tillbaka i min by ska jag sammankalla alla bybor och berätta hur vi kan bli en ekoby.

Nästa steg för LEHO är att samarbeta med beslutsfattare i Leh, samt banker och företag som kan bidra med viktiga policybeslut, finansiering och teknologi för att den ekologiska visionen ska kunna bli storskalig och omfatta alla byar i Ladakh. Och arbetet för ett ekologiskt jordbruk som även är ekonomiskt hållbart är verkligen en aktuell fråga. Utflyttningen som sker från byarna är i högsta grad märkbar och är i sig ett hot mot fortsatt ekologisk odling. Bristen på arbetskraft gör att färre boskapsdjur kan hållas i byn, vilket i sin tur minskar mängden gödsel tillgängligt för ekologiskt jordbruk. Om det går för långt behöver konstgödsel återinföras för att kunna ge grödorna den näringen som de behöver. Lösningen kan vara välplanerade ekobyar som tar hänsyn till traditioner, förutsättningar och behov, marknadsföring, ekologisk certifiering och paketering. Nu är det upp till byborna själva att besluta vilken framtid deras by ska möta.

10 december, 2015

Organic farmers show the future in Tamil Nadu

Aravindan Neelamegam is an organic farmer in the Pudukkottai district, Tamil Nadu. He cultivates suger cane, and not only is this done pesticide-free and with organic fertilizers, but his farm is also drip irrigated with renewable energy from solar panels! By this means Aravindan shows the way of innovative sustainable agriculture for the 21^st century.

The area where Aravindan lives is a drought prone district, and the tendency during the last decades is less rainfall every year. This year brought a late and heavy monsoon with severe floods in the coastal areas of Tamil Nadu, resulting in destruction and many deaths especially in Chennai, the capital of Tamil Nadu. But around Pudukkottai, some 350 km south of Chennai, the farmers are still wishing for more rain. They are not only facing to little rain fall, but also depletion of the ground water level.

Aravindan has therefore opted for drip irrigation in his farm, which is less water consuming than conventional irrigation. Around the 15 acres (6,7 Ha) of sugar cane plantation, there are tubes with small holes buried in the soil, which are connected to an open well. The well has a pump set that is driven by an electric motor which receives energy from solar panels. The total potential from the solar panels is 12 kW, and Aravindan installed them two years ago.

Aravindan tells that he started to cultivate organic 10 years ago, after he had faced several years of bad yields, even though he was applying more fertilizers every year. He then came in contact with Kudumbam, an NGO that is working with organic agriculture in Tamil Nadu. He asked for advice and the trainers of Kudumbam explained to him that the heavy application of inorganic fertilizers was actually making his soil losing its organic matter and fertility. He was willing to try anything, and started to make compost and cultivate green manures (nitrogen fixing plants). And his efforts gave good result, only one year after going organic his yields were increasing, as the soil health at his farm improved. Aravindan is now a pioneer of organic farming in his village.

The solar panels installed for the drop irrigation — The solar panels installed for the drip irrigation

Aravindan shows one of the tubes buried in the soil for drip irrigation

8 december, 201513 april, 2016

”Som om vi var riktiga journalister!”

När vi kommer till dagens workshop är energin ganska låg, bara Marta ler glatt och verkar intresserad av att delta. Denna gång får vi med oss tre personer, gången innan var vi nästan tio. Till en början undrar vi om det är för få, men det ska visa sig att oron är obefogad.

I den lilla gruppen får varje person en helt annan plats än tidigare. Vi har tid att småprata och stötta i varje moment. Det får energin att stiga och vi beger oss ut i den kvava värmen. Snart kommer vi fram till ett av Buenos Aires alla små torg där vi bestämmer oss för att stanna. Solen är obarmhärtig, men kring muren som omger oss och i skuggan av träden pågår livet för fullt. Ljudet av tutande bilar och bussar är öronbedövande. En man i gröna kläder sätter igång en högtryckstvätt.

Deltagarna kommer från ett stödboende för personer med nedsatt mental hälsa. Vi som håller i workshopen är praktikanter från organisationen Fundación Proyecto Pereyra*. Med oss har vi vår handledare Pablo Stéfano. Tanken med aktiviteten är att de deltagande ska komma ut och våga ta kontakt med människor med hjälp av vår videoutrustning. Vi börjar med en enkel lek för att komma igång: ”la cámara imaginaria” – ”fantasikameran”. Pablo håller Marta om axlarna när de går över torget. Hon blundar, och försiktigt riktar han hennes ansikte uppåt. När han nyper till om hennes örsnibb öppnar hon ögonen. ”Marta är kameran och jag är fotograf. Överallt omkring oss utspelar sig en rad olika scener, stora som små. Precis som en fotograf väljer jag vad kameran ska se.”

Deltagande video

Vi plockar fram den riktiga videoutrustningen och gruppen börjar förflytta sig längs torget. En av deltagarna, Liliana, tar på sig hörlurarna och Marta sätter igång att filma. De frågar en ung kille om han vill låta sig intervjuas. Från att knappt ha yttrat ett ord under förmiddagen tar Liliana nu ett stadigt tag om mikrofonen och börjar självsäkert fråga ut den 22-årige argentinaren om hans liv. De båda lyser upp när det visar sig att de kommer från samma provins. Snart har han berättat att han är basist i ett band och att de till helgen ska spela på en bar i närheten. Lite generat men med ett stort leende bjuder han in oss att komma och lyssna. Marta böjer sig fram mot oss och viskar uppfodrande att han är riktigt snygg. Rosa, vår tredje deltagare, lyssnar och ler bredvid. Vi frågar om hon har lust att filma vid nästa intervju, och med lite uppmuntran tar hon över kameran.

Gång på gång inser vi hur varje sak vi gör är något nytt för oss allesammans. Med några enkla förberedelser och mycket utrymme för det oväntade blir varje tillfälle en överraskning. Tillgången till ljud och bild skapar ett annorlunda scenario. Kameran blir något att gömma sig bakom, en källa till mod för våga att närma sig sin omgivning. Förhoppningsvis skapas också en känsla av tillgång till det offentliga rummet. För en person med begränsade möjligheter att forma sin vardag blir alltsammans än viktigare. Pablo berättar om ett tidigare tillfälle. ”Vi var på väg mot en park för att filma och hade precis hoppat på bussen när en kvinna vänder sig mot mig och säger att hon inte åkt buss på 20 år.”

Eftermiddagssolen gassar när vi går tillbaka. Då och då stannar vi till för att filma och fotografera. En grupp duvor festar på en baguette vid vägkanten. De gamla husfasaderna pryds av färgstarka konstverk. Martas ögon lyser när vi pratar om personerna vi träffat under dagen. ”Det är som om vi var riktiga journalister!” säger hon och tittar nöjt mot väskan med videoutrustningen. ”Nästa gång tar vi med oss kaffe så att vi kan stanna längre!”

*Den argentinska organisationen Fundación Proyecto Pereyra är verksamma inom många olika projekt i Buenos Aires-området. De arbetar bland annat med deltagande video som ett redskap för att främja mental hälsa, samt i miljöpedagogiskt syfte.

**Eftersom workshopen hålls i en vårdmiljö är deltagarnas namn fingerade.

7 december, 2015

Så mycket mer än bara en korg

Det bränner i fingrarna av kyla. Klockan är strax efter nio på kvällen och vi sitter med böjda ryggar på små hemsnickrade pallar. Det enda som lyser upp våra ansikten är glödlampans dämpade sken. Våra fötter är omringade av gröna blad, kvistar och rötter, det som inte är av värde att sälja men som istället kommer att bli en hejdundrade festmåltid för våra kor. En salig blandning av diverse grönsaker och frukter knyts ihop, vägs och packas. Vi håller på att samla ihop det som min familj ska ta med sig till morgondagens sammankomst. Till det som mina ecuadorianska föräldrar helt enkelt kallar ”las canastas” och som på svenska översätts till ”korgarna”. Kvällen är kylig men bland oss finns det bara skratt och värme. Det märks på min familj att det vi gör är betydelsefullt, allting räknas minst tre gånger och packas försiktigt ner. Spenat, persilja, selleri, trädtomater, morötter och broccoli. Varje gröda på sin plats. Ingenting får gå fel.

En gång i veckan samlas småjordbrukare från sju olika organisationer, tillsammans bildar de nätverket RESSAK, vilket står för La Red de Economía Solidaria y Soberanía Alimentaria del territorio Kayambi – Kayambifolkets Nätverk för Solidarisk Ekonomi och Livsmedelssuveränitet. Under mötena planeras projektet kring korgarna och även andra relevanta frågor diskuteras, så som klimatförändringar och olika familjers tillgång till vatten. I projektet om korgarna deltar i sin tur 633 familjer och det är de som är producenterna. Bland dem finns det tio personer som jobbar volontärt, de organiserar och ser till att allting fungerar utan problem. Ginas ecuadorianska mamma Mirian är en av de som arbetar volontärt. För henne innebär det mycket arbete och ansvar, men det är inget som hon ser som problematiskt. Mirian pekar istället på alla de fördelar som arbetet innebär, hon menar att det är något som gagnar alla positivt.

En gång varje månad sammanställs och säljs de 210 korgarna som består av omkring 21 olika ekologiska varor. Varje familj bidrar med det som de odlar hemma hos sig. Vid varje månadsträff samlas varorna ihop, räknas, vägs och packas ner. Därefter körs de iväg för att hamna hos olika intresserade. Kundkretsen består av allt mellan olika politiska departement i huvudstaden Qutio till privatpersoner i byar utanför Cayambe, den gemensamma nämnaren är viljan att konsumera ekologiska varor (vilket påminner lite om en av de kända matkassar som vi har hemma i Sverige). Varje producent får sedan betalt för det som hen har bidragit med. Kunden får i sin tur en rejäl dos av potatis, rädisor, rödlök, gul lök, broccoli, rödbetor, paprika, trädtomat, sallad samt persilja och koriander. Även olika bönor, jordgubbar, physalis och ost brukar hamna i korgen. Allt beroende på säsong och tillgång.

Hela idéen med korgarna startade för ungefär två år sedan i Cayambe och med nätverket RESSAK. Projektet får bland annat stöd av MEGAP; Ministerio de Agricultura, Ganadería, Acuacultura y Pesca som ordagrant översätts till Departementet för Jordbruk, Boskap, Vattenbruk och Fiske. Under det senaste året har ideén spridit sig till fler provinser i Ecuador, som anammat samma arbetssätt. Tanken bakom projektet är att stärka småjordbrukarna. Istället för att ta sig till den lokala marknaden och försöka sälja sina varor, som de tidigare var tvungna att göra, blir det här ett sätt för producenterna att få en tryggare inkomst. Genom projektet hamnar makten istället hos jordbrukarna. De får själva överblick över försäljning och inkomst. Månadsträffarna innebär också en social tillställning där alla träffas, hjälps åt att räkna, väga och kontrollera att alla korgar får rätt innehåll. När korgana är färdigpackade och inlastade i bilar avnjuts en god lunch tillsammans.

Ett annat viktigt syfte med korgarna är att förhindra användning av kemiska bekämpningsmedel, att stärka efterfrågan av ekologiska varor samt erbjuda hälsosamma produkter till ett bra pris. En korg med ett betydelsefullt innehåll. Skapat av och med solidariska grunder.

Om ni vill veta mer om projektet så klicka gärna här.

Saludos / las practicantes en Ecuador

5 december, 20155 december, 2015

På jordens och böndernas egna villkor

Det är tidig söndag förmiddag i det lilla samhället Alugolla, i centrala Sri Lanka. Luften är fuktig och marken våt efter nattens regn. De omkringliggande bergen och skogen ger området en behaglig temperatur. I en trädgård har några kvinnor samlats, de diskuterar något på Sinhala och blickar ut över de sluttande plantagen. Sumitra är dagens koordinator, hon bär även huvudansvaret för Gami Seva Sevanas bondegrupper, ett nätverk av bönder i området kring Kandy. Grupperna träffas två gånger i månaden för att diskutera aktuella ämnen och ge stöd och råd till varandra. Idag har en grupp samlats för att tillsammans bygga en korg-kompost hemma hos en av gruppmedlemmarna.

”Suppi”, säger Sumitra skrattande och böjer sig ner för att plocka upp bambun som ska användas till komposten. Suppi betyder blomma på Sinhala och är namnet på Gami Seva Sevanas nyaste grupp i bonde-nätverket, som har samlats för att delta i dagens aktivitet. Sumitra berättar om fördelarna med att ha ett fungerande kompostsystem i sin trädgård; finns det ett fungerande kompostsystem behövs inga externa gödningsmetoder och det krävs inga kemikalier. I Konventionella jordbruk över används ofta kemiskt gödsel vilket inte behövs om det finns tillgång till organisk kompost.

Komposten ska vila i ungefär tre månader innan den är redo att användas. Det är viktigt att hitta en bra plats för sin kompost, lättillgänglig och helst med lite skugga. Komposten består enbart av saker som går att hitta på gården, kospillning, gräs och matavfall.

Bambu används till korgkomposten på grund av sin böjbarhet.

Här häller en av kvinnorna ner den från gården ihopsamlade kospillningen.

Nätverket består av 42 grupper. Majoriteten av medlemmarna är kvinnor. Det centrala för grupperna är arbetet med Kandyan homegardens – småskaliga ekologiska köksträdgårdar. Sumitra har arbetat med köksträdgårdar i många år och har stor kunskap inom ekologisk odling. Kandyan homgardens kan se ut på många olika sätt men grundar sig i plant mångfald och en strävan att efterlikna en naturlig skog med ett eget fungerande ekosystem. I Kandyan homegardens finns allt från kaffe till potatis, allt fyller en viktig funktion och är väl planerat. Det bördiga klimatet I centrala Sri Lanka är en stor fördel för kandyan homegardens då det ger möjlighet till stor variation i trädgården med många arter inom samma område som alla kan dra nytta av varandra.

Ekologiska bönder på Sri Lanka bedriver en viktigt men också svår kamp. Det saknas subentioner för eko-bönder och det är svårt att livnära sig på att odla ekologiskt. De bönder som väljer konventionellt jordbruk får stöd från staten genom kemiska bekämpningsmedel. Den ekologiska produktionen på Sri Lanka är främst småskaliga jordbruk.

Gami Seva Sevana har under många arbetat med stöd och rådgivning till eko bönder, de vill sprida kunskap om ekologisk odling och påvisa de positiva hälsoeffekterna med ekologisk mat och produktion. Tillgången till utbildning inom ekologisk odling har för många medlemmar varit en möjlighet till att utveckla sin köksträdgård. Det har blivit möjligt för många att livnära sig på sin köksträdgård, och att bli självförsörjande. Att både kunna förse sin familj med hälsosam mat utan kemikalier, men också att odla småskaligt för att sälja på den lokala marknaden är ett stort steg i rätt riktning för Sri Lankas jordbrukare.Bonde nätverket har sedan 1998 ett fungerande system för mikrolån som ger medlemmarna möjlighet att utveckla inkomstgenererande projekt. Mikrolånen ges gruppvis till de som arbetat fram ett godkänt projektförslag.

Många av grupperna har genom mikrolånen kunnat starta små företag och fått en ökad inkomst som bidragit till individens och gruppens ekonomi. Genom Gami Seva Sevanas mikrolån har många småskaliga jordbrukare sett en positiv framtid i att odla ekologiskt. Tillsammans kan de fortsätta sprida kunskap om ekologisk odling och ta upp kampen för Sri Lankas ekologiska framtid.

Den nybildade gruppens ledare, även hon en utav mikrolånstagarna, utstrålar lika mycket styrka på bilden som under det verkliga mötet.

/ Emelie och Louise

4 december, 2015

Dags för världsledarna att visa vägen, klimatförändringarna är redan här!

I Paris har vad som sägs vara vår tids viktigaste möte börjat, COP21. Världens ledare är på plats för att diskutera jordens framtid, huruvida 2-gradersmålet kan uppnås och hur det i så fall ska ske. Vi har ofta inställningen att det där med klimatet är något som inte kommer att förändras än, att det är ett framtida problem. Sverige har hittills klarat sig undan stora väderskiftningar men Indien är inte så lyckligt lottad.

Vägar och järnvägar under vatten, broar där vatten rinner ovanpå istället för under, människor som tvingats ta skydd på hustak, en man som bär ett spädbarn ovanför huvudet medan han själv har vatten upp till bröstkorgen, flygplan där vatten rinner från motorerna. Bilderna på TV:n förvånar oss. Det är översvämningar i Chennai, den värsta naturkatastrofen i området på 100 år. Det är svårt att föreställa sig när vi, bara 45 mil bort i samma distrikt, befinner oss i ett område där människor ber för att regnet skall falla. Inslaget från nyhetskanalen DD News forsätter visa bilder. Hittills har 269 människor förlorat sina liv, 322 000 har räddats och evakuerats medan närmare en miljon befinner sig på temporära boenden.

Under onsdagen kom det 345 mm regn, vilket är mer än dubbelt så mycket regn än vad som normalt brukar falla under hela december. Indiens premiärminister Narendra Modi menar att skyfallen i Tamil Nadu är en effekt av klimatförändringarna. Klimatförändringarna som inte bara visar sig i form av översvämningar och cykloner utan även en förlängd torrperiod några mil söderut. Medan de ovälkomna vattenmängderna i Chennai förstör deras dricksvatten oroar sig människorna här över det otillräckliga regn som låter deras brunnar stå tomma.

Under en intervju berättar den lokala bonden Gunasekaran att han kommer tvingas sälja sin mark och migrera ifall regnet inte kommer och räddar hans odlingar. Nästkommande dag träffar vi Vasantha Kumar P, en Chennai-bo som tvingats lämna staden på grund av situationen. Han berättar att hela staden är full av vatten, elen är borta och då transportmedlen ligger nere har folk svårt att ta sig från stadens medan medicin, mat och andra förnödenheter har svårt att komma fram.

Det här är bara ett exempel som visar att klimatförändringarna redan är här. Många forskare menar att jorden idag har uppnått en genomsnittlig temperaturökning på runt 0,8 grader sedan 1880. Efter att alla länder lämnat in sina frivilliga åtgärdsplaner inför COP21 står det klart att 2-gradersmålet kommer överstigas. Siffror från 2,75 till 3,5 grader har framkommit, siffror som förutsätter att länderna uppnår åtgärdsplanerna. Ifall de väderskiftningar som förekommer här sker redan vid en temperaturökning på 0,8 grader, tänk då vad som kommer ske om vi inte ens kan hålla jordens temperaturökning under två grader. För vi är alla del av denna jord, vi är alla bidragande till de förändringar som sker. Vårt levnadsätt och våra konsumtionsvanor måste ses över, vi bär alla ett ansvar. Det är nu dags för världens ledare att gå samman, sätta upp progressiva mål och leda vägen för en hälsosammare jord.

/Britta och Maja

Bilder från Chennai

Mer info om översvämningarna i Chennai

3 december, 20153 december, 2015

Ekologisk odling i huvudstaden

Att resa genom Montevideo består vyn mestadels av hus och ännu mer hus. Efter 1 timmes resa med buss kommer man ut till naturen. Vyn består inte längre av hus och en stad, utan av en natur med åkrar och palmer. Där möter jag Mauricio Vives, som ska ta mig till sitt jordbruk.

Uruguay är ett land som har stora problem med sin matsuveränitet. De lokala småbönderna konkurreras ut av stora internationella företag. Markpriser har ökat med 600 % de senaste åren och många har inte råd att driva sitt jordbruk. Ett land som är hotat av genmodifierade grödor och jordbrukskemikalier har haft en negativ verkan på miljön. Drömmen om ett ekologiskt område har blivit verkligt för Mauricio Vives. Mauricio är en ekologisk jordbrukare som tillsammans med fem andra grundade kooperativet Graneco. Kooperativet består av ett dussin jordbruksfamiljer och producenter, där var och en bor i ett landsbygds område i utkanten Montevideo. För tre år sedan, började man producera på övergiven mark, man odlade spannmål, främst vete, majs och korn. Mauricio berättar att idén med att producera mjöl kommer från den tid han bott i Sverige. Han berättar att i Sverige finns det möjlighet till olika sorters mjöl som är bra för hälsa och miljö, för att baka bröd. När Mauricio flyttade tillbaka till Uruguay efter ett par år i Europa så började han och hans fru sälja bröd på marknader. Han saknade det nyttiga och goda brödet i Sverige och det var då hans idé kom till, att skapa eget mjöl. År 2012 startade Graneco sitt projekt av ekologiskt mjöl. De gav en agronom en maskin och en liten skördare och man började med att odla sex hektar vete. ”Vi försöker att producera med naturen, inte mot naturen. Vi måste respektera balansen i ekosystemet och att ändra den så lite som möjligt. Vi tror starkt på ekologiskt produktion, men vi är inte fundamentalister”, säger Marucio. På tre år har Graneco gått från 6 hektar vete till 60 hektar, det är främst för att efterfrågan efter ekologiska produkter har börjat öka. ”Det finns många som menar att man inte kan odla på ett naturligt sätt och mätta hungern, men vi visar det motsatta, vi producerar mycket mjöl och billigt. Vi kanske inte kan mätta jordens befolkning men vi kan mätta dem i vårt område” säger Mauricio. Någonstans måste någon börja och Mauricio och hans kooperativ har börjat i ett landsbygdsområde i utkanten av Montevideo. Majoriteten av jordbrukarna i området använder sig av inhemska och ekologiska produkter och tillsammans försöker eftersträva mat suveränitet. De har i år även börjat sprida sitt kooperativ till ett landsbygdsområde i Canelones, som ligger en bit utanför Montevideo.

Jag blir upphämtad av Mauricio i paso de arena och vi kör ut till ett av Granecos odlingar. Maurico visar mig ett område där man just nu håller på att odla majs. Det är en majssort som aldrig används och man börjar på några få hektar för att se hur majsen blir. I mars berättar Mauricio att majsen kommer att vara användbar. Mauricio kör mig runt för att visa Granecos odlingar. Odlingarna är enorma, flera hektar av grödor som växer, helt ekologiskt. Till sist åker vi till Granecos kontor, som det fick för ett år sedan. Kooperativet började för lite mer än ett år sedan, få stöd av staten. I och med att efterfrågan ökades, började Graneco uppmärksammas. Inte enbart för den ekologiska odlingen men även för de stöd de ger till småbönder i Pagro. Kontoret ligger bredvid ett gammalt sjukhus och man får en lite kuslig känsla när man kör in till kontoret. När man kliver in i kontoret möts man av säckar med olika mjölksorter. Maskiner som används för hand för att skapa mjöl, för att sedan paketeras in till påsar. På baksidan står det ett litet kvarn, där man bevarar mjölet. Kvarnen invigdes för ungefär ett år sedan och har varit väldigt användbart för Graneco. Den nya fabriken är ett campus för kooperativet och har gett en möjlighet till utveckling och ökning. Fabriken har gett dem ett kontor, med en dator för att organisera marknadsföring och distribution, tillgång till utbildning, hyra en livsmedelstekniker som leder den tekniska industrin som en revisor och gör uppsökande att nå fler producenter och konsumenter.

Sedan Granecos uppkomst, har man som tradition anordnat en festival, innan skörden av vete och sådd av majs. Fiesta de la trilla, skörd festivalen firar en ny skördesäsong med utrymme för jordbrukare, sociala organisationer, offentliga institutioner och de kooperativa medlemmarna. Huvudsyftet med evenemanget är att bidra med generering av en gemensam identitet som bygger på Granecos erfarenheter. För närvarande arbetar kooperativet med att bygga en nationell ekologisk plan tillsammans med andra organisationer, så som Redes.
Ett av de viktigaste mål för evenemanget är att demonstrera att det går att odla ekologiskt. Det går att få kvalitativa produkter och mycket utan att använda sig av kemikalier.

2 december, 20151 december, 2015

Drömmen om en ekologisk by

Hösten har steg för steg tagit över efter sommaren. Löven har i takt med årstiden bytt färg och ramlat till marken. Nu ligger de som en glödande matta över jorden. I eko-byn Takmachik har alla aprikoser plockats och all säd skördats, byn har börjat gå in i en lugnare tid där fokus ligger på bröllop och sociala sammankomster snarare än odling.

Takmachik är en by i Ladakh som arbetar för att vara helt ekologisk och för att ha en så liten påverkan på planeten som möjligt. Byn har nästan 600 invånare och har samarbetat med den icke-statliga organisationen LEHO i fem år. Kommer du längs vägen till Takmachik ser du en skylt där byn stoltserar med att vara en ”Eco-village” och ”Culture-park”. Att deklerara sig som ekologisk by och kulturpark handlar mycket om att vara ett exempel för hela regionen Ladakh, men också om att locka turister till byn. Arbetet med Takmachik är ett projekt i sig, ett projekt och ett samarbete mellan byns invånare, Ladakhs politiker och LEHO.

I Takmachik har drömmen om en ekologisk by på många sätt blivit verklighet. Sedan 2011 använder byn inga kemikalier och inget konstgödsel i sitt jordbruk. All mat och all frukt som produceras här är helt ekologisk.
– Vi ska vara väldigt stolta över att vara en ekologisk by, det är den första i distriktet Leh. Arbetet är viktigt nu, men också fruktsamt för kommande generation, säger Stanzin Dolkar, som är Panch – byns näst högste ledare.

LEHO har på många olika sätt bidragit till arbetet i byn. Över allt finns det spår av organisationens visioner och slit. Tata trust är den stora finansiären, men det är LEHO som har lokalkunskapen och som gör det praktiska arbetet. När en översvämning drabbade Takmachik under 2010 förstördes många aprikosodlingar, åkrar och viktiga byggnader. Bland annat förstördes över 20 vattenkvarnar. Byborna har nu byggt upp en ny på egen hand och en annan står LEHO bakom. I kvarnarna mals vete, korn och bovete ner till mjöl, vilket är en betydande del i den lokala kosten. Byns vattenreservoar blev otjänlig efter översvämningen. Under våren 2015 påbörjades arbetet med en ny reservoar. LEHO stod för allt material och byborna färdigställde vattenreservoaren på 26 dagar. Vatten är en resurs som Takmachik har brist på och arbetet var därför av högsta vikt. Med reservoaren kan byborna kontrollera vart vattnet tar vägen och hur mycket vatten en åker ska ha.

Betydande för Takmachik har också LEHO:s arbete med växthus, grönsakskällare, deltagande certifiering – en sorts ekologisk märkning, och komposter varit. Den stora inkomstkällan för byborna är dock aprikoserna. Här är LEHO:s största bidrag aprikostorkare. Torkarna har fyra väggar och tak och inuti placeras brickor där frukten läggs upp. Aprikostorkarna förkortar torkningstiden, håller insekter och damm borta, och skyddar mot direkt solljus och det skadande regnet.
– Innan vi hade aprikostorkarna behövde vi ofta springa ut mitt i natten för att skydda frukten från regn. Vi är bara två som arbetar på sommaren, men med hjälpt av torkarna är det som att vi är två personer extra. Vi behöver inte stressa. Tidigare utan aprikostorkare förstördes runt 30 procent av frukten. Nu blir bara runt 10 procent procent förstört, säger bonden Tsering Angchuk.

Turismen väntas få ökad betydelse för byn. För tillfället är turismen viktig för Ladakh, men väldigt få delar av regionen har möjlighet att ta del av turismens monetära bidrag. På sommaren tredubblas Ladakhs befolkning i och med turisterna och det sätter ett hårt tryck på framför allt Leh som fungerar som knutpunkt för vidare resande. Tanken med att göra Takmachik till kulturpark grundar sig i detta.
– I Leh finns det så många turister. Alla åker till turistmål som Pangong lake och Nubra valley, men får inte uppleva ladakhisk kultur eller se hur vi lever. Här organiserar vi allt och turister kan faktiskt se det ladakhiska livet på riktigt, säger Takmachiks Goba, byns högste ledare, Tsering Norboo.

Turister som kommer får övernatta hos en familj om de vill för 500 rupies, cirka 70 kronor. Då ingår också mat under dagen tillsammans med underhållning och olika aktiviteter. Turister får uppleva den ladakhiska kulturen genom att se hur maten lagas, genom att lysssna på den lokala musiken, se traditionell dans och se hur arbetet med aprikoserna går till. Inkomsterna går direkt till individuella familjer som turas om att ta hand om turisterna. En liten entréavgift går till det gemensamma i byn.
– Den största orsaken till framgång är bybornas samarbetsvilja. Annars hade det aldrig gått, säger Tsering Norboo.

Arbetet i byn går vidare och kommer att göra så framöver. Takmachiks Goba Tsering Norboo vill fixa i ordning en vandringsled för att gynna turismen och bygga en stor samlingshall för bybornas skull. Tankar finns från LEHO:s sida att utveckla byn framåt och att göra Takmachik så klimatsmart som möjligt. Bland annat finns det en vision om att alla transporter inom byn ska ske genom elektriska fordon. Det är drömmar som ligger ännu en bit bort, men viljan finns att byns negativa fotavtryck på klimat och planet ska tyna bort. Ibland blir drömmar verklighet.