Sophögarna tornar upp sig i var och varannat gathörn och demonstrationerna avlöser varandra i centrala Santiago. Den sociala kontexten som söndagens presidentval utspelar sig i är helt annorlunda än tidigare val. Dessutom har väljarkårens sammansättning förändrats genom automatisk inskrivning i röstlängderna vilket gör att varje förutsägelse ackompanjeras av ett efterhängset orosmoln.
Söndagens presidentval i Chile är, enligt de som är insatta, så gott som redan avgjort. Att tidigare presidenten Michelle Bachelet kommer göra en comeback verkar de flesta vara överens om, men om detta kommer ske på en gång eller det blir en andra valomgång och hur de andra 8 kandidaterna kommer placera sig är svårare att säga. De rekordmånga presidentkandidaterna säger alla att de vill förändra Chile. Det verkar nästan omöjligt att säga något annat i dagens Chile som många menar förändrats radikalt sedan 2011. Förändringar som diskuterats och utlovats av vissa kandidater är bland annat gratis utbildning till alla från grundskola till universiteten, en ny konstitution, laglig abort och samkönat äktenskap.
Chile efter studentdemonstrationerna 2011 är ett land där sociala rörelser springer upp överallt och där social rättvisa krävs av både studenter, arbetare och ursprungsfolk. Just den här chilenska våren märks i Santiago främst kommunarbetarnas strejk och krav på 8,8% löneökning vilken resulterat i att sophögarna växer i centrum då sophämtarna nu strejkat i omkring en vecka, dock en kort tid om en jämför med Valparaiso där sopstrejken varit igång sedan vi landade i Chile i slutet av oktober. När en så kryssar mellan sophögarna i centrum så springer en varje dag på en eller annan demonstration som de strejkande kommunalarbetarna anordnar. De olika kommunerna i Santiago har olika demonstrationer så det är inte sällan en stöter ihop med flera demonstrationer med bara några hundra meters mellanrum.
Studenterna har en inte märkt av än. Detta kanske beror på att många av ledarna för studentprotesterna 2011 nu kandiderar till parlamentet med Bachelets Nueva Mayoria-pakt eller också för att de själva varit inblandade i val till studentfederationen på Universidad de Chile, vilket klarades av nu i början av veckan, mindre än en vecka innan presidentvalet. Nya tag förväntas alltså av studentrörelsen i början av nästa år när både den nya presidenten installeras i mars och studenterna återvänder efter sommarledigheten samma månad.
Hur stora är då förhoppningarna på de utlovade förändringarna? Att Bachelet kommer utföra alla de stora förändringar hon har utlovat verkar inte de vi träffat ha några stora förhoppningar på. Däremot verkar folk överlag vara överens om att Chile post-2011 har kommit in i en period av förändring. Bara det att så många som 9 kandidater ställer upp i valet, varav åtminstone fyra är från små partier utanför det två-blockssystem som cementerats sedan demokratins återkomst 1990. Dessa fyra; Roxana Miranda, Marcel Claude, Alfredo Sfeir och Marco Enríquez-Ominami, kan tänkas få ända upp mot 30% av rösterna tillsammans. Många av de förändringar som utlovats har växt fram ur kraven från de sociala rörelserna som växt i storlek sedan 2011. De som hyser litet förtroende för parlamentarikerna har lagt fram ett radikalt förslag på att folk ska skriva ”AC” (Asamblea Constituyente, ung. konstitutionell folkomröstning/årsmöte) på sina valsedlar om de vill att konstitutionen, som skapades under Augusto Pinochets diktatur, ska omarbetas eller skrotas och göras om helt i ett folkligt initiativ, så det inte enbart blir en fråga för de två blocken som hittills gynnats av denna konstitution. Detta förslag har också godkänts av valkommisionen som säger att röster som markerats med AC inte kommer att underkännas utan räknas de med. Det är med andra ord många saker som händer och mycket som står på spel i valet på söndag… kanske framförallt för etablissemanget som står inför en helt ny medborgare som ställer krav på ett sätt som inte skett de senaste 20 åren av demokrati.
