Inlägg

Publicerat

Äktenskapets roll i det indiska samhället

I Indien är äktenskapet ofta sett som familjens högsta prioritet oavsett religion, kast eller generation. Hos majoriteten av den indiska befolkningen ses ett giftermål ge status, säkerhet och ekonomisk trygghet för familjen, i synnerhet när en kvinna gifts bort. För en kvinna planeras giftermål ofta så snart hon blivit myndig medan en man sällan gifter sig innan han fyllt 30. Det är vanligt att familjen är involverad i kommande giftermål och få beslut tas utan att konsultera föräldrar och äldre släktingar. Arrangerade äktenskap och inom samma religion förekommer främst på landsbygden medan det i städerna inleds äktenskap över religionsgränserna och något senare i åldrarna. Detta med hänsyn till att en stor andel indiska ungdomar vidareutbildar sig och önskar bli färdiga med sin utbildning innan giftermålet.

Antalet änkor växer över hela Indien och utgör idag en grupp om cirka 40 miljoner kvinnor. Anledningen till detta är att männen ofta är cirka 10 år äldre än kvinnorna vid giftermålet och inte sällan avlider de för tidigt på grund av hälsoproblem, olyckor eller självmord. Då männen i högre utsträckning utför mer riskfyllda arbeten, drabbas av diabetes och statistiskt sett har större problem med alkohol lämnas kvinnorna ensamma kvar för att ta hand om hem, familj och försörjning. Den ekonomiska situationen för änkor är oftast väldigt tuff och de behöver vara självständiga från dag 1, inte sällan utan någon ekonomisk support från deras vänner eller familj. 

När en kvinna i Indien förlorar sin man förvandlas hennes personliga identitet från ”hon” till ”det”. Hela hennes livssituation förändras dramatiskt och hennes rättigheter begränsas i samma stund som hon blir en änka. Situationen medför en ekonomisk uppförsbacke och en enkel och isolerad livsstil som påverkar hennes sociala liv och självkänsla. Änkor anklagas inte sällan för att vara ansvariga för sina mäns död och de många restriktionerna påverkar dem både fysiskt och emotionellt. Sociala och kulturella stigman avgör vad en kvinna får ha på sig samt hur hon förväntas agera och uppträda i sociala sammanhang. Traditionellt sett förväntas kvinnorna ta av sig sin bindi (pricken i pannan), inte bära smycken, inte ha blommor i håret och heller inte medverka i större sociala sammanhang som bröllop eller vistas i tempel. I vissa delar av Indien förväntas de även bära en vit saree som ett bevis på att de ständigt sörjer sin make och dedikerat sitt liv till att be för honom. Anledningen till den enkla livsstilen och nedtonade klädseln har sin grund i att kvinnan inte ska attrahera andra män utan leva ett simpelt och restriktivt liv. Omgifte är relativt ovanligt då det också handlar om ekonomiska möjligheter. Det förekommer ibland att en kvinna gifter om sig med sin döda makes bror för en tryggare situation och för att på så sätt stanna inom samma familj. Synen på ett ytterligare giftermål är delad och omgifte är mer accepterat bland yngre änkor utan barn än för dem med familj. En stor andel änkor lever tillsammans med sina söner och är beroende av deras löner för att överleva. Genom historien har kontroversiella traditioner varit förknippade med änkeståndet där några förbjudits, som exempelvis det omtvistade änkebålet kallat ”Seti”, och några fortfarande sker. Något som är väldigt tydligt är att situationen för dessa kvinnor i dagens Indien är problematisk och medför flera utmaningar.

Vi träffade Dr Suba som är professor på Department of Women Studies på Bharathidasan University för en intervju om kvinnors rättigheter. Hon berättade om de strukturer och sociala stigman som håller tillbaka kvinnorna istället för att främja deras självständighet. Hon ansåg att patriarkatet tillsammans med media upprätthåller föråldrade traditioner och kulturella förväntningar som begränsar kvinnornas rättigheter. Hon betonade även att kvinnors rättigheter behöver betraktas som lika självklart som mänskliga rättigheter istället för att kvinnor ska komma i andra hand. Samhället behöver förändra synen på kvinnan från att se henne som en karaktär som singel, gift, ensamstående eller änka till att se henne som en självständig individ med en unik personlighet. Detta är det första steget mot ett mer jämlikt och jämställt samhälle där alla kvinnor har makten att styra över sina egna liv. 

Under tiden vi lärde oss om den historiska aspekten och om sociala strukturer så gjorde vi intervjuer tillsammans med kvinnor som förlorat sina män. Kvinnorna bekräftade den problematik som änkeståndet medför och de fördomar och åsikter som finns gällande detta på många håll i det indiska samhället. Intervjuerna genomfördes i syfte att identifiera de behov som finns och på så sätt utgöra underlag för Kudumbams framtida projekt i att stötta och hjälpa kvinnorna. Under intervjuerna framkom även att historiska traditioner och förväntningarna på kvinnorna verkar vara under förändring och på väg att försvinna. Majoriteten av kvinnorna vi träffat har ett unikt driv till att ta hand om sin familj och sitt hushåll trots begränsade ekonomiska resurser. På individnivå har många av dem vi intervjuat starka och tydliga ambitioner att klara sig själva och trots små medel kunna betala för sina barns utbildning. Vad gäller strukturell nivå handlar det om att belysa den problematik som finns och att se änkor i samhället som de drivna, starka och kreativa kvinnor de är.

Anita Boss, 35,  är en av de kvinnor som vi intervjuat. Hon arbetar som sömmerska och med hantverk. 
Publicerat

Reap what you sow

Miguel och Luis plockar majs inför kvällens middag

Vi bakar sötsaker till den lokala grundskolan, pajer och muffins gjorda med sylt av frukter på gården

Gårdsplanen är täkt av dem, frukter som fallit från träd och som numer inväntar att ivriga händer ska plocka dem från marken. Från trädgrenar dinglar avokados, mandariner och apelsiner: en alldeles egen mataffär mitt i naturen.Vi följer efter Luis vana steg genom skogen i riktning mot den närmsta odlingen och lyssnar uppmärksamt medan han pekar ut vilka frukter som växer på vilka träd och vilka grödor som just nu är i säsong. Vi får med oss salladsblad, rucola, örter, mandioca och majs med oss hem. Ingen korg nödvändig, maten håller vi istället hårt i våra bara händer. Många av de begrepp som utgör kärnan i Framtidsjordens arbete kommer till liv här, bland regnskogsklädda berg och dammande röd jord. Begrepp som vi tidigare bara kunnat behandla i teorin. Här har vi möjlighet att se vad matsuveränitet innebär med egna ögon.

Luis är en småskalig producent i området Santiago de Liniers i Misiones, Argentina. En småskalig bondes odling är här oftare än inte även deras primära födokälla, något vi upplever om och om igen hemma hos Luis. Här äter man kort och gott det som odlas. Majsen vi plockar blir våran middag, mandarinerna pressas till juice inför morgondagens frukost. För de småskaliga bönderna i Santiago de Liniers, likt andra rurala samhällen med småskaligt jordbruk som främsta näringskälla, innebär ett skifte till ekologiskt jordbruk på så vis inte enbart fördelar för natur och miljö utan även en ökad tillgång till mat som är ren från föroreningar och giftiga bekämpningsmedel.

Begreppet matsuveränitet berör suveräniteten över våra kroppar och vad vi väljer att stoppa i dem. Utan en marknad eller kulturellt sammanhang som efterfrågar nativa, lokalt ekologiskt odlade produkter begränsas denna rättighet för många. Småskaliga bönder och deras produkter försvinner i havet av multinationella storföretag och deras jakt på vinster. Här i Misiones får vi iaktta hur betydelsen makten över maten har för människor i en beroendesituation annorlunda än vår egna. Det känns givet, att makten över maten bör vara deras, de som odlar den och de som konsumerar den och inte marknadskrafternas.

Genom att vara här får vi lära oss att se den globala kampen för miljön som den mångfacetterad kamp den är, med både stora och små aktörer med både stora och mindre mål. Kanske är det även där en del av vikten med begrepp såsom matsuveränitet ligger, i syftet att ge legitimitet och talan åt fler perspektiv i kampen för miljön och hållbar utveckling. 
Vi skalar Mandioca (Cassava) och lagar Reviro, traditionell kost bland Argentinska bönder.

 

Publicerat

International Earth Day

”Idag är en dag med syfte att  hylla vår planet och att uppmärksamma jorden som vårt hem och som vår moder. Vi firar internationella jorddagen för att komma ihåg att planeten och dess ekosystem ger oss liv och näring. Med den här dagen antar vi dessutom det kollektiva ansvaret för att främja en harmoni med naturen och moder jord och för att skydda planeten mot föroreningar och överexploatering av naturresurser”

Idag är det den internationella jorddagen. Det är även sista dagen att ansöka om att delta i Framtidsjordens praktikantprogram och vi tänkte därför passa på att ge en inblick i vår praktikupplevelse ifall du som läser detta inte skickat in din ansökan än.

Som en del av det arbete vi praktikanter får utföra här i Argentina har vi tillsammans med en organisation vid namn La red de consumidores under våren arbetat med att ta fram en miljökalender som de kan använda sig av i lokala skolor i syfte att öka medvetenhet och intresse för natur och miljö. Kalendern framhäver viktiga internationella miljödagar, såsom internationella jorddagen, som ger lite extra fokus åt olika miljöfrågor.

Pereyra arbetar mycket med miljöpedagogik och att lära ut genom deltagande.Att skapa en dialog runt miljö i tidig ålder är i Buenos Aires extra viktigt då barn och unga, likt i många andra storstäder, lever ett liv förhållande avskiljt från naturen.Till kalendern har vi därför också tagit fram kompletterande aktiviteter för lärare och elever att experimentera med på de olika dagarna för att ytterligare främja reflexion och medvetenhet. På internationella jorddagen ställer vi oss själva frågan ”vad kan jag göra för att ta hand om miljön och om vår planet?”, ”hur kan jag ändra min livsstil och mina konsumtionsvanor”?

Så, skänk vårt jordklot en extra tanke idag, men kom ihåg – bör inte varje dag egentligen vara internationella jorddagen?

Publicerat

Gemenskapens dusch

De miljövänligaste, vattensnålaste och mysigaste duscharna som vi någonsin haft har varit i vårt hem här i Leh. Redan första veckan fick vi information om att vatten kommer från vattenbilarna och att vi får fylla på hinkar för att sedan hälla över det i en solvärmare.

Åh denna solvärmare! En av de bästa uppfinningarna om ni frågar oss och något som vi tycker varje sommarhusägare i Sverige borde införskaffa sig, helst igår! Den lilla solvärmaren värmer successivt upp det kalla vattnet. Eftersom vattnet som kommer ut på andra sidan är rykande hett (hänt ett par gånger att man skållat sig under processen…) blandar vi ut det med kallt vatten tills vi får en behaglig temperatur.

Sen börjar den, gemenskapens dusch. Med lite hjälp hälls vatten över håret, schamponering sker och sedan sköljer vi. Kan ni gissa hur mycket vatten vi använder? 1,5 liter är än så länge rekordet! Inte illa, eller hur? Ni kanske även ser att vi inte använder vanligt schampo i videon. Både jag och Julia har införskaffat oss så kallade giftfria schampo-kakor. Detta för att minska vår plastanvändning och för att de tar minimal plats i resväskan. Kakorna håller dessutom extremt bra och ser knappt använda ut efter två månader. Eftersom luften är ganska torr i Leh tycker Julia, vår Rapunzel, att ett giftfritt balsam är en bra idé att ha med sig om du har långt hår.

Om det är något vi har lärt oss under denna tid i Leh är det resurseffektivitet. Att man kan tvätta håret med så lite som 1,5 liter vatten skulle kännas omöjligt innan vi anlände. Redan efter första tvätten började vi jämföra med våra rutiner i Sverige. Undra hur mycket vatten vi använder när vi duschar? Är det bara en tidsfråga innan vi får använda samma metod i Sverige som i Leh? Den extremt torra sommaren förra året i Svea rike blev en varningsklocka för många utav oss. Men hur många tänker på våra vattenresurser när vi står i duschen, sjunger på vår favoritlåt och låter vattnet rinna i 10, 20 kanske 30 minuter?

Vi på LEDeG är extremt tacksamma att vi har fått en sådan ögonöppnare när det kommer till vattenresurser och tycker även att fler borde få chansen till detta. Så SÖK till Framtidsjordens praktikantprogram och se om du kan slå vårt tvätta-håret-rekord på 1,5 liter.

 

 

Publicerat

Från tygbit till politisk rörelse – den gröna näsduken som delar Argentina

En våg av grönt har tagit över Argentina, en massiv politisk rörelse som kräver laglig, säker och gratis abort för alla. Fastknutna på ryggsäckar, runt handleder och som hårband – de gröna tygnäsdukarna (los pañuelos verdes) har blivit en mäktig symbol som visar att man är en del av kampen för aborträtt. De skymtas i varje tunnelbanevagn, varje kassakö och vid varje övergångsställe i Buenos Aires. De flesta är unga kvinnor, men också många män och äldre bär stolt tygbiten för att visa sin politiska övertygelse. Trots att mer än 60 procent av argentinare är för en friare abortlagstiftning, röstade senaten nej till förslaget att legalisera abort för graviditeter upp till 14 veckor förra året. Varje år utförs uppskattningsvis en halv miljon illegala, och inte sällan dödliga, aborter i Argentina, en siffra som motsvarar ungefär 40% av alla graviditeter i landet.

Med texten Educación sexual para decidir, anticonceptivos para no abortar, aborto legal para no morir (vilket kan översättas till “sexualundervisning för att kunna välja, preventivmedel för att undvika oönskade graviditeter, laglig abort för att inte dö”) har triangeln i klargrönt tyg snabbt kommit att representera en revolutionär rörelse som mobiliserar hundratusentals.

Den gröna kampanjen för aborträtt har varit så lyckad att ett flertal andra politiska frågor har fått representation i form av färgade näsdukar. Den orange pañuelon som ofta syns fastknuten på väskor bredvid den gröna indikerar att man är för en sekulär argentinsk stat, den blåa näsduken anger att man är emot en försvagning av de statliga universiteten, och så vidare. Detta innebär att kvinnor genom sin aktivism för aborträtt har bidragit till att uppmärksamma en rad demokratiska frågor i landet.

El pañuelo är i mångt och mycket den perfekta symbolen: liten i storlek samtidigt som den tar upp plats i offentligheten, synlig och tydlig i sitt budskap, och genom att bära den blir man en del av ett kollektiv – en större kamp.

Men hur och varför började folk i Argentina göra näsdukar till en del av sin vardagsklädsel för att markera politiska identitet?

Genom att titta tillbaka på argentinsk historia, och Guerra Sucia (”det smutsiga kriget”) i synnerhet, inser vi att dagens kvinnor med pañuelos har en föregångare: Las Madres de Plaza de Mayo. Det är nämligen inte första gången kvinnor driver politisk förändring i Argentina, ”las madres” mobiliserade civilt motstånd mot landets militärdiktatur 1976-83 genom att öppet protestera mot den brutala regimen under en tid då detta försatte en i livsfara. Med vita tygstycken knutna runt huvudet har kvinnor samlats på Plaza de Mayo utanför presidentpalatset i Buenos Aires varje onsdag i decennier för att kräva svar på vad som hänt med deras barn och de runt 30.000 argentinare som blev bortförda av militärdiktaturen. Kvinnorna avfärdades till en början som en samling galningar men deras manifestationer har kommit att bli en internationell symbol för kampen mot förtryck.

Dessa mödrar, med los pañuelos blancos, var inte bara viktiga i kampen för rättvisa under diktaturen, de har också inspirerat nya generationer av aktivister som bär liknande tygstycken som en symbol för mod och politisk kamp. De må verka i vitt skilda historiska kontexter och mot olika mål, men nu som då, gröna som vita, går argentinska kvinnor i bräschen för demokratisk och politisk förändring.  

 

Text och video: Rakel Alvstad

Foto: Mikaela Fredrikson

Publicerat

Indiska bönders kamp mot torkan

I delstaten Tamil Nadu i södra Indien börjar sommaren tidigt i år. Det är mars och temperaturerna letar sig upp över 40 grader under dagens varmaste timmar. Nederbörden är mindre än någonsin och grundvattennivån har sjunkit stadigt sedan 1980-talet. I spåren av klimatförändringarna kämpar lokala bönder överallt i landet med sina skördar för att trots torkan kunna gå runt ekonomiskt. I inlandet är gräset krispigt och blekt på grund av torkan medan åkrarna längst kusten är gröna och bördiga tack vare konstbevattning och besprutning. Tillgång till vatten är nämligen en förutsättning för att besprutningsmedel ska ha effekt på jordbruket. På lång sikt ger dock kemisk besprutning skadliga konsekvenser både för djur, människor och miljö.  

I spåren av klimatförändringarna

Under de senaste tio åren har endast två säsonger givit lyckade skördar på grund av vattenbrist. Det har inte regnat sedan mitten av december förra året och torkan undgår ingen. “Vanligtvis börjar inte sommaren förrän i maj, men nu lämnar få den ovanliga hettan okommenterad” berättar Oswald Quintal, grundare av organisationen Kudumbam. Konsekvenserna av rådande klimatförändringar syns särskilt tydligt just här och drabbar de mest utsatta som redan har en tuff ekonomisk situation. Förutom uteblivna monsunregn har även grundvattennivån sjunkit från 50 till 300 meters djup vilket försvårar för bönderna att bevattna sina åkrar trots påkostade vattenbrunnar. Den förändrade situationen beror på att jordbruket inte är anpassat till de ekologiska förutsättningarna. Detta resulterar i allvarliga problem med jorderosion på grund av överbetning och avskogning. Den överexploatering av naturresurser som skett under de senaste decennierna har lett till att jorden inte är lika näringsrik och det är svårt att odla som tidigare.  

Tamil Nadus inland är torrt och på få ställen är jorden tillräckligt bördig för att kunna odla ris och grönsaker. I 29 av delstatens 32 distrikt är bönderna beroende av regnvatten för att kunna bevattna sina åkrar eftersom grundvattnet är svårtillgängligt. Det innebär att de endast kan odla under 3 månader per år och hänvisas till mindre vattenkrävande grödor som exempelvis hirs och cashewnötter. Detta ger inte en lika hög ekonomisk avkastning vilket gör att många bönder behöver se sig om efter andra alternativ. På delstatens östkust däremot är vattenresurserna mer generösa tack vare floden Kaveri. I de tre distrikt som floden passerar kan bönderna bedriva ett intensivare jordbruk under totalt 8 månader samt odla mer vattenkrävande grödor som exempelvis ris. I området produceras majoriteten av landets ris och brukar i folkmun kallas “Rice Bowl district of India”.

Risets baksida

Att ris idag är en basvara i Indien och i stora delar av övriga Asien är något som kan tyckas självklart men så har det inte alltid varit. Innan 1960 var hirs det vanligaste spannmålet eftersom ris då ansågs som en lyxvara. Hirs är mer näringsrikt och kräver dessutom endast en tredjedel så mycket vatten som ris. Mellan 1960 och 1980 skedde en övergång från hirs till ris då nya upptäckter gjordes inom jordbruket. Tidigare hade långa och fiberrika risplantor odlats men nu upptäcktes nya rissorter som dessutom svarade bättre på något som tidigare inte använts inom jordbruket; kemiskt besprutningsmedel. Resultatet av den nya odlingsmetoden blev korta och mer snabbväxande risplantor som genererade en större ekonomisk avkastning. Detta gjorde att den indiska staten subventionerade det vita riset och få bönder hade råd att fortsätta odla enligt traditionella metoder. De nya effektivare rissorterna krävde mer solljus än tidigare och bönder över hela Asien uppmanades att hugga ner träd på och omkring sina åkrar. I det numera kala landskapet trivdes inte rovdjuren och i samband med att dessa försvann förlorades också en naturlig mekanism för att kontrollera antalet skadedjur. Det ledde till ytterligare förstörelse och bönderna tvingades därmed öka mängden av besprutningsmedel. Efter några år utvecklade skadeinsekterna resistens och därmed ökades även intensiteten av kemikalierna. En annan konsekvens som den ökade riskonsumtionen medförde var en växande förekomst av diabetes. Innan skiftet från hirs till ris var sjukdomen mycket ovanlig, medan Indien idag står för ca en femtedel av världens diabetes.  

Priset för maten

Området Nagapattinam är ett av tre distrikt vid kusten där besprutningsmedel används flitigast. På grund av längre odlingsperioder i området migrerar många unga män dit från inlandet för att arbeta med besprutning av jordbruksfält. I dessa distrikt finns odlingsmöjligheter under längre tid än i det torra inlandet. Besprutning är ett fysiskt krävande arbete, tanken de bär på ryggen är tung och arbetsdagarna är långa. Men framförallt innehåller besprutningsmedlet ämnena Endoselfon och Denogram som har hälsofarliga effekter vid konsekvent inandning. Trots att riskerna är allmänt kända motiverar ekonomiska faktorer de unga männen till fortsatt arbete inom besprutningen. De tjänar nämligen dubbelt så mycket i jämförelse med andra sysslor inom jordbruket. Användandet av besprutningsmedel slänger sin skugga över antalet änkor som uppmätts vara näst högst i hela landet. Männen dör vanligen i trettioårsåldern efter tio år av besprutningsarbete. Kvinnorna är då fortfarande unga och lämnas ensamma att ta hand om hem, familj, jordbruk och ekonomi. Dessutom tvingas de även möta andra sociala utmaningar som det innebär att vara änka i det indiska samhället. Problemen i det torra inlandet är istället att olönsamma skördar och undersysselsättning tvingar människor till att migrera till städer eller kusten i jakt på andra arbeten. Oftast är det männen som migrerar, men på grund av den utbredda arbetsbristen har de inte alltid möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Den ansträngda ekonomin spiller över på hela livssituationen och orsakar varje år omkring 12 000 suicid bland indiska bönder.   

Politikens effekter på jordbruket

Indien är en storproducent av ris vilket är en av de grödor som kräver mest vatten och besprutningsmedel. Majoriteten av handeln sker inom landets gränser och efterfrågan på denna råvara är stor från norr till syd. Mer än hälften av de yrkesverksamma indierna arbetar inom jordbruket, men trots att majoriteten av bönderna äger sin mark leder de alltmer kritiska väderförhållandena till undersysselsättning större delen av året. I och med att många kvinnor slutar arbeta i samband med giftermålet är majoriteten av alla invånare påverkade av jordbruket på ett eller annat sätt. Förutom effekterna av långvarig torka har bönderna under senare år drabbats av sjunkande producentpriser. Till följd av detta är många bönder skuldsatta och har svårt att försörja sina familjer. På senare tid har bondeprotester mot jordbrukspolitiken blivit allt vanligare.

En annan problematik ligger i hur politiken påverkar bönderna på lokal nivå. Multinationella företag producerar och säljer de kemikalier som används inom jordbruket, de har i sin tur lobbygrupper med stort inflytande i den indiska politiken. Företagen är även stora ekonomiska sponsorer till de två största partierna BJP och Kongresspartiet. På grund av partiernas ekonomiska beroendeställning gentemot företagen prioriteras inte diskussionerna kring kemikalier och dess hälsoeffekter. Den nu sittande premiärministern Narendra Modi lovade inför det senaste valet nya satsningar på jordbruket, att förbättra arbetsvillkoren och införa hårdare tag mot korruption. När världens största demokrati går till val i maj är dock missnöjet stort mot den sittande regeringen efter uteblivna vallöften.   

Konsumentmakt

Organisationen Kudumbam är ledande vad gäller ekologiskt lantbruk och hållbara odlingsmetoder. På gräsrotsnivå arbetar de för att anpassa jordbruket efter förändrade förutsättningar till följd av klimatförändringar. De har efter många år av nära samarbete med lokala bönder identifierat tillvägagångssätt för ett långsiktigt och framgångsrikt jordbruk. “För att möjliggöra ett jordbruk utan kemiska besprutningsmedel behöver vi odla mindre vattenkrävande grödor, som exempelvis hirs. Genom att öka mångfalden av grödor med ett systematiskt utbyte av fröer bönder emellan återskapas jordens bördighet. Dessutom innebär en större mångfald att kosten kan bli mer varierad vilket ger andra hälsobringande effekter” säger Oswald Quintal. Genom olika projekt inom Kudumbams verksamhet skapas därmed ett helhetsperspektiv på jordbruket som innefattar ekonomiska, sociala, kulturella och miljömässiga aspekter.  

För att återskapa och upprätthålla en värld fri från kemikalier måste vi ändra vår attityd som konsumenter. Vi behöver förstå omfattningen av problematiken som besprutningsmedel medför och inse att vi är starkt förbundna med den lokala producenten. Den avgörande faktorn i kampen för en hållbar och rättvis värld för alla är inte ökad produktivitet utan tillgången på livsmedel och möjligheterna till lokal produktion. Det bästa sättet att säkra en allsidig livsmedelstillgång utan besprutningsmedel är små jordbruk, men stora delar av jordbruksindustrin tillbakavisar dessa rön. Inom politiken behöver gröna lobbygrupper sätta press på politiker och multinationella företag för att prioritera matsäkerhet och matsuveränitet. Det kräver att vi som konsumenter efterfrågar hållbara och ekologiska alternativ där producenternas ersättning garanteras via exempelvis Fair Trade-märkning. I framtiden beräknas antalet indiska bönder minska med över hälften med hänsyn till de effekter som klimatförändringarna medför vilket gör situationen ytterligare akut. “Vi har tvingat in jordbruket i en väldigt trång återvändsgränd. Vi behöver skapa mindre och mer varierade produktionsenheter. Om vi med hjälp av vår inställning kan kontrollera vad vi äter, då kontrollerar vi även handeln och därmed politiken. Genom ett hållbart synsätt världen över kan vi skapa förutsättningar för ljusare framtid” säger Oswald Quintal hoppfullt.

Tre indiska bönder under en kurs i ekologiskt jordbruk anordnad av Kudumbam

Hirsplanta

 

 

 

Publicerat

Rädda folket från politiken

Colombia. Hela Amerikas mest ojämlika land efter Brasilien. Sug på den en liten stund.

 

 

I Colombia står så mycket som 10% av befolkningen för 40% av det konsumerade välståndet och i världen i stort innehar de rikaste 25 procenten 75 procent av världens resurser enligt 2017 års rapport från Världsbanken. Ojämlikhet är dock inte bara orättvist utan håller också utvecklingen tillbaka, bland annat hållbar utveckling och bekämpandet av klimatförändringarna enligt en nyligen publicerad rapport från Lunds Universitet. Målet om minskad ojämlikhet i världen är därmed intressant också i relation till de andra globala hållbarhetsmålen och för den vars hjärta klappar lite extra för klimat och miljö.

Vissa länder i Global South förklaras detta enligt det Latinamerikanska människorättsnätverket Dejusticia åtminstone delvis, genom att den nuvarande politiken som är riktad mot landsbygdsområden inte fokuserar på vare sig omfördelningsmekanismer eller erkännanden av ursprungsbefolkningarnas landområden. Istället gör landsbygdspolitiska program ofta det motsatta; kontroll av mark ges till olika företag för låga eller obefintliga kostnader, med generösa skatteförmåner och möjligheten att få tillgång till billig arbetskraft för att minska produktionskostnaderna.

Detta beror i sin tur på att den jordbrukspolitik som berör omfördelning av landområden har gett upphov till politiska åtgärder som betonar konsolideringen av stora arealer för utvinningsverksamhet eller agroindustriell produktion, ofta i form av monokultur. Detta till nackdel för både natur, biologisk mångfald, landsbygdsekonomin och ursprungsbefolkningars rättigheter.

Baserat på Gini-indexet för fördelning av rikedom anses Latinamerika som ett av de mest ojämlika regionerna i världen. Regionen har också några av de högsta ojämlikheterna i marktillgång, vilket enligt en studie av Oxfam är högre idag än vad de var under 1960-talet när delar av regionen genomförde omfördelande jordbruksreformer.

Detta leder inte helt oväntat till en ond cirkel av ännu mer ökad ojämlikhet, utarmade jordar, obefintlig matsuveränitet och lägre nivåer av lokal demokrati. När man då som vi här i El Cairo lever och andas  agroekologi var dag samt när man har mängder med vandrande exempel på Sydamerikas ojämlikhet framför sig var dag, förs tankarna inte helt osökt till om agroekologiskt jordbruk kan ha effekter bortom en ökad biodiversitet och bättre jordbruksmarker? Är ett holistiskt synsätt på utveckling med agroekologin i spetsen viktigare för Sydamerikas utbredda ojämlikhet än vi kunnat ana? Vad tror du?

Publicerat

La violencia contra las mujeres – Våldet mot kvinnorna

Feminicidio, är ett ord man kommer i kontakt med i bolivianska medier och nyheter emellanåt. Det betyder kvinnomord, vilket innebär att en kvinna mördas på grund av att hon är kvinna.
Under 2016 anmäldes 104 kvinnomord i Bolivia, 2017 anmäldes 109 kvinnomord och 2018 anmäldes 111 kvinnomord. Anmälningarna ökar för varje år i Bolivia, vilket främst beror på ett erkännande av feminicidio.
Sedan 2013 finns en omfattande lag för att garantera kvinnor ett liv fritt från våld och som syftar till att stärka de statliga insatserna mot våld mot kvinnor. Lagen erkänner 16 olika former av våld mot kvinnor. Några exempel på dessa är våld inom hemmet, arbetsrelaterat våld och politiskt våld.
Folkvalda kvinnor är särskilt utsatta för politiskt våld, många trakasseras, hotas, misshandlas och tvingas avgå av manliga partikamrater och politiska motståndare.
Enligt statistik är Bolivia det landet i Latinamerika där våldet mot kvinnor och flickor är som störst. Kvinnor mellan 18–30 år löper störst risk att drabbas av våld och det är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i reproduktiv ålder. 75 procent av kvinnorna i Bolivia har någon gång under sitt liv utsatts för våld i hemmet och 7 av 10 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld.
Bilder på kvinnor som har blivit utsatta för feminicidio, visas ute i demonstrationstågen på internationella kvinnodagen, utanför kyrkogården under ”dia de todos los santos” och visas på nyheterna emellanåt.
Här ute i byn El Espino där jag bor finns det två kvinnogrupper. De är otroligt viktiga för kvinnor, genom att de får stöd ifrån andra kvinnor, att de får prata och att få se andra som har lämnat sina män när de har blivit utsatta för fysisk och/eller psykisk misshandel.
Män kontrollerar kvinnor genom våld i hela samhället. För att kvinnor ska kunna ta makten över sina egna liv och i samhället, måste det bli ett slut på våldet och ett slut på detta kvinnohat som finns i Bolivia, i Sverige och i alla samhällen.
Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen och den dagen tillbringar jag i Santa Cruz, för att delta i demonstrationståg emot det fruktansvärda våldet som så många av våra medsystrar har fallit offer för här i Bolivia.
La Lucha Continua – Kampen Fortsätter.

 

 


Publicerat

Te, te och mer te – ett dygn i en ladakhisk by

Vi vaknar upp i en varm sovsäck med en kall nästipp och våndas över att behöva springa ut i kylan till utedasset som består av ett hål i marken. Efter första koppen sött mjölkte blir det dock lättare – och mer brådskande. Vi byter snabbt om i rädsla att någon av familjens medlemmar ska traska in i rummet utan förvarning och skyndar därefter ut till köket och husets enda värmekälla, en plåtkamin. I den eldas det allt från små tunna vedpinnar – då det knappt finns några större träd att tillgå – till skalet från aprikoskärnor och torkat kogödsel. Runt denna enda värmekälla samlas familjens alla medlemmar och diverse andra besökare längst med väggarna där ullmattor är utlagda. Framför dessa mattor står låga, vackert handmålade träbord som för ett otränat öga lätt kan misstas för bänkar. Vilket vi kan skriva under på utifrån tidigare försök att sitta på dem.

Barnen värmer händerna framför kaminen

Så har det blivit dags för dagens andra kopp te, troligen en kopp mjölkte. När vi knappt har hunnit svälja sista klunken ställs ytterligare en kopp fram, en mindre och nättare variant, som fylls till bredden med dagens första smörte, som består av mjölk, smör, svart te och eventuellt en nypa salt. Här börjar en procedur som upprepas varje gång en kopp te ställs fram på bordet, det vill säga varje gång vi själva sitter vid bordet. Efter första klunken fylls koppen direkt på och inte långt efter det blir vi ombedda att dricka lite mer för att sedan få koppen fylld till bredden igen. Så här håller det på tills vi vänligt men bestämt säger ”dikle” – det räcker. Frukosten serveras någon gång under denna procedur och består oftast av chapati – stekta bröd – och omelett.

En kopp smörte tillsammans med en bönesnurra

Efter frukosten tar alla tag i dagens sysslor som att mata djuren, arbeta på fälten, tvätta kläder, göra aprikosolja, ta hand om affären eller köra taxi. Det vi gör är att ta oss upp till byns samlingslokal för att hålla i en engelskakurs för en grupp kvinnor och barn. På vägen dit möter vi en flock getter, en hel del kor och några får, en syn som är vanlig var man än går här i byn. Efter kursen blir vi lotsade av några barn till vårt nästa hem där lunchen serveras, allt som oftast ris med dhal – linsgryta, ibland ett kokt ägg och såklart hela teproceduren igen.

Korna värmer sig i eftermiddagssolen

Sedan försöker vi hitta vår väg tillbaka, genom smala gränder, slingande stigar och öppna hagar, till huset där vi vaknade i morse för att hämta våra tillhörigheter. Där kan det eventuellt bli ytterligare en teprocedur, om vi har tur, innan vi eskorteras tillbaka av barnen som gärna hjälper till med att bära en sovsäck eller två.

Vy över huvudgatan i byn

Därefter bär det ut på tur, upp för det snötäckta berget förbi en samling stupas – ett buddistiskt monument, till toppen, med en samling glada barn iklädda Foppa-tofflor i släptåg. Uppe på toppen möts vi av en häpnadsväckande utsikt över Himalayas bergsmassiv.

Två stupas uppe på berget

När vi är tillbaka nere i dalen och eftermiddagen lider mot sitt slut tar vi återigen plats i köket runt kaminen där resten av kvällen spenderas. Elden sprakar, alla familjens medlemmar är nu hemma och mer te samt närodlade, ekologiska, torkade aprikoser serveras. Mitt emot oss sitter en äldre man, antagligen farfadern, och ber. I ett hörn står Tv:n på där nyheter om den uppblossade konflikten mellan Indien och Pakistan visas och i ett annat hörn kurar en katt ihop sig. Barnen leker på golvet medan matlagningen påbörjas. En sen middag serveras, någon gång mellan 21.00 och 22.30. Efter middagen tar vi återigen sats för att lämna den mysiga stämningen i köket och ge oss ut i den bitande kylan för tandborstning och dassbesök, för att sedan kunna krypa ner i värmen från sovsäcken med minst två filtar, mössa och halsduk på. Vi somnar sött efter en händelserik dag med många koppar te i magen.

Ett typiskt ladakhiskt kök där Tsewang Yangzes förbereder middagen

Förra veckan spenderade vi sju dagar i byn Skurbuchan som ligger cirka 14 mil från Leh, en bilfärd på 3–5 timmar beroende på väder och väglag. I byn bor det ungefär 1920 personer. Vi var där för att hålla i en engelskakurs för byns självhjälpsgrupp för kvinnor och deras barn. Varje natt sov vi i olika hem för att familjerna skulle dela på ansvaret för oss och vi fick därför äran att lära känna sex olika familjer och se deras vardagsmiljö. Då vi inte hade någon kontakt med omvärlden under denna vecka så fanns det mycket tid till att reflektera över skillnader och likheter mellan livet där och hemma i Sverige. Till exempel att flera generationer bor under samma tak och hjälps åt med allt från barnpassning till hushållssysslor och djurhållning. Denna hjälpsamhet genomsyrar hela samhället och skapar en känsla av trygghet och gemenskap. Efter några timmar sittande på golvet slogs vi även av att de äldsta verkar sitta bekvämt medan våra höfter och knän börjar säga ifrån. Något vi tycker är väldigt imponerande. Trotts brister i kommunikationen till följd av att vi inte pratar samma språk, kände vi oss hela tiden väldigt välkomna och omhändertagna.

I många byar runt om i Ladakh är så kallade homestays den enda boendeformen för turister. Vilket är ett ypperligt tillfälle att lära känna den ladakhiska kulturen på nära håll, någonting som vi varmt kan rekommendera!

Soliga hälsningar,

Hilda, Clara & Filippa

Bilderna i inlägget är tagna av Hilda Kivimäki