Inlägg

Publicerat

Inclusion is the solution!

Som praktikant möter man ständigt nya människor, finner sig i nya situationer man behöver hantera och upplever saker man aldrig vart med om tidigare. I detta virrvarr av intryck kan man ibland känna sig förvirrad. När då ett möte sticker ut så tydligt i denna djungel så vet man att det är speciellt. För oss praktikanter som håller till på LEDeG var ett sådant möte träffen vi hade med organisationen PAGIR (People´s Action Group for Inclusion and Rights). Organisationen jobbar med funktionshindrades inkludering i samhället genom att förse dem med den ekonomiska frihet som de ofta saknar i Indien idag. Sedan starten 2007 har den sakta men säkert blivit en väldigt viktig kraft i samhället här uppe bland bergen och har idag ett tätt samarbete med den lokala regeringen i Leh där de även får sin största sponsring.

Vårt första möte med organisationen var på den publika vattentoalett som LEDeG hjälpt till att bygga i Leh. Toaletten (som kostar 5 rupiees att besöka) och det tillhörande caféet drivs av personer från PAGIR. Förutom att ta emot betalningen för toalettbesöken så säljer de även handgjorda produkter som medlemmar av PAGIR gjort ute på sitt kontor i utkanten av Leh. Säljandet av dessa produkter är ett exempel på hur PAGIR försöker bygga ekonomisk frihet för funktionshindrade i Ladakh. Ett annat exempel som vi verkligen blev imponerade av var hur de återvinner papper från företag i stan och via sin kompressor gör om till byggstenar som används till isolering. Dessa säljs vidare, bland annat till Framtidsjordens nätverksorganisation SECMOL som har använt denna isolering till sina hus på sitt campus.

Förutom att skapa ekonomiska förutsättningar för funktionshindrade i Ladakh så jobbar PAGIR även med utbildning och inkludering. De har därför startat upp en skola där funktionshindrade kan få extra hjälp. Skolan jobbar även mycket med inkludering, därför är alla elever välkomna att studera där. Segregering av funktionshindrade är något som PAGIR ständigt jobbar med och skolan är ett steg på vägen mot inkludering. I anslutning till skolan finns ett hostel och skolan tar hjälp av volontärer för att hjälpa till med det dagliga arbetet.

PAGIRs arbete började och bygger än idag på att motarbeta de fördomar som finns mot funktionshindrade i Ladakh. Det finns en bild av funktionshindrade som en börda och några som det ska tyckas synd om. Dessa nedvärderande tankar gör att många människor i förlängningen tas ifrån sitt aktörskap. För att motverka detta så jobbar PAGIR med påverkansarbete genom att åka runt till familjer som har barn med funktionsnedsättningar och berätta om deras arbete och alla de framtidsmöjligheter som deras barn kan få. Detta påverkansarbete har gett resultat på den lokala och nationella regeringen. När organisationen startade 2007 fick de inte något bidrag från regeringen till funktionshindrade, men tack vare deras arbete skapades en egen kategori samt budget till dem. De på PAGIR hoppas även att denna budgetpost ska ska bli ännu större i och med Ladakhs nya status.

Allt detta extremt viktiga arbete som PAGIR gör träffade oss rakt i hjärtat och när vi lämnade mötet kände vi att detta perspektiv är något som Framtidsjordens nätverk skulle behöva. Vi har uppmanat PAGIR att ansöka om medlemskap i Framtidsjorden och kommer under våren stötta och hjälpa dem i denna process och förhoppningsvis kan PAGIR bli Framtidsjordens nästa välbehövliga medlem.

Publicerat

Molnskogens hjältar

I hjärtat av de colombianska Anderna, timmar bort från närmsta stad, ligger den lilla byn El Cairo. Insvept ett hav av moln och placerat på toppen av en bergsplatå, ser det nästan ut som att detta färgglada lilla samhälle svävar. Den gröna omnejden består av en blandning av den mycket artrika biotopen molnskog och en myriad av odlingar, framförallt bestående av kaffe. För att bevara och förstärka allt det goda med denna speciella plats, bildades miljöorganisationen Serraniagua år 1996 i El Cairo.

Vi praktikanter som har den stora glädjen att ta del av organisationens arbete är Emma och Gunnar från Framtidsjorden. Jag, Gunnar, studerar biologi i Lund, och har en stor passion för att arbeta med natur och miljö. För mig är det otroligt spännande få ta del av allt ifrån hållbart jordbruk till praktisk naturvård i detta mycket speciella område. Min förhoppning under praktiken är att få arbeta i fält och få en inblick i hur praktiskt miljöarbete kan se ut. Emma å sin sida är klar med studierna och har hunnit att jobba ett par år med global utveckling men vill fördjupa sin kunskap om hållbart jordbruk, rural utveckling och praktiskt genomförande av utvecklingsprojekt på lokal nivå. Emma är inspirerande i hur mycket hon brinner för det hållbara entreprenörskapet och vilken skillnad socialt och miljömässigt hållbara produkter kan göra för både natur och människor världen över, något hon ser fram emot att förkovra sig i den här våren. Vi ska stanna i El Cairo tills i mitten av juni och ta del av organisationens verksamhet och har på bara en vecka redan lärt oss massor!

Fältbesök utanför den närliggande byn Doxura med delar av organisationen. Från vänster: Laira, Melkin, César, Gunnar, Emma och Cristhian

Trots byns skönhet finns det många stora utmaningar i och runtomkring El Cairo. Områdets höga kulturella och biologiska mångfald är hotad och i akut behov av skydd. Industriell avskogning, hänsynslös gruvverksamhet och ohållbart jordbruk har resulterat i problem så som kritiskt hotade ekosystem, erosion och förödande perioder av torka. Detta har givetvis tagit ut sin rätt på befolkningen, och tyvärr påverkas de redan utsatta värst av alla. Småbrukare, afrocolombianer, ursprungsbefolkning och kvinnor på landsbygden är de som utsätts hårdast av denna pågående problematik.

Som svar på dessa problem grundades organisationen Serraniagua, som arbetar aktivt för att bevara, förstärka och knyta samman mångfalden i området. Genom skapa och förvalta strategiska naturreservat och implementera hållbart jordbruk i området skapas så kallade gröna korridorer, med målet att knyta samman de fragmenterade ekosystemen. Hoppet är att kunna rädda denna så kallade hotspot av biologisk mångfald, och knyta samman den med andra ekologiskt viktiga regioner i Colombia. Samtidigt, med ökad vegetation, kan vattnet fångas upp upp effektivare vilket resulterar i mindre torka och även minskad erosion.
Detta miljöarbete kombineras med att stärka sociala band, i form av att exempelvis skapa nätverk av kvinnliga bönder, regelbundna inkluderande lokala marknader och workshops, informationsspridning över lokala radiokanaler och mycket mer. Kort sagt handlar stora delar av Serraniaguas mycket holistiska arbete om ökad sammankoppling, både ekologiskt och socialt.

Med mycket tacksamhet och motivation tar vi oss an dessa fyra månader av praktik. Vi kommer kontinuerligt dela med oss av vår verksamhet här på denna blogg samt på Framtidsjordens Instagram. Vi hörs!

Abrazos,
Gunnar och Emma

 

Publicerat

Liveable Leh: en mänsklig rättighet

Tankarna ska fyllas på var andre till tredje dag. Istället kommer vattenbilarna förbi en gång i veckan. ”Det räcker inte för vår familj, vi behöver få mer vatten till tankarna men istället måste vi gå till den gemensamma kranen i området” – säger Tsering Youdon

Tsering Youdon med sin familj i Skampari

Staden Leh är belägen på en så kallad kall öken, där nederbörden är låg. Vatten är därför något som ständigt diskuteras och är ett av de största problemen i området. Befolkningen förlitar sig på Himalayas smältande glaciärer för att kunna fylla på vattenreservoarerna vilket i tider av klimatförändringar gör tillgången nyckfull.

En studie gjord på klimatet i Ladakh (Chevuturi, Dimri & Thayyen 2018) visar att området mellan 1901-1979 hade en högre medeltemperatur än idag. Detta resulterade i att viss gammal/lokal kunskap har kunnat användas till dagens, mycket mer radikala, temperaturökning. Ett exempel på detta är de konstgjorda glaciärerna  men på grund av den snabba ökningen av temperaturerna som nu sker är dessa kunskaper inte tillräckligt effektiva, vilket problemen med vatten för hemmabruk tydligt visar.

Sedan ungefär två år tillbaka har LEDeG jobbat med ett projekt som de döpt till ”Liveable Leh”. Projektet skapades för att få upp levnadsstandarden utan att påverka den traditionella kulturen i området. Projektet fokuserar huvudsakligen på vattenresurserna i området men också på andra samhällstjänster så som: vägar, sophantering, katastrofhantering och tillgång till toaletter. Eftersom Leh växer från cirka 30 000 till 300 000 människor under turistsäsongen fokuseras en stor del av projektet på sophantering och infrastrukturen. Men för att få störst inverkan på projekten krävs inte bara att personalen från LEDeG arbetar med det, utav även personalen inom andra institutioner. Därför dedikeras även tid till att lära upp anställda inom kommunen om hur projektet ska förverkligas och hur det kan tänkas påverka den ekologiska utvecklingen inom de urbana områdena.

Projektet går under Agenda 2030 och är inne på sin andra fas, därför pågår ett arbete för att få ytterligare bidrag från EU för att kunna slutföra projektet. Som hjälp i ansökan har vi praktikanter fått hjälpa till att utföra en del enkäter i närliggande områden runt om Leh. Genom att ha knackat dörr och pratat med lokalborna om bland annat deras vattentillgångar har vi kunnat få en bra insikt av hur stort problemet verkligen är. Vi besökte två olika områden där befolkningen hade olika förutsättningar när det kom till de olika samhällstjänsterna, främst vattenresurserna. Det dominerande sättet att skaffa vatten på i ett av områdena var främst via vattentankar som regelmässigt ska fyllas på ett par gånger i veckan. Men eftersom vattentankarna, främst under vintern, endast kommer en gång i veckan tvingas folket till de gemensamma vattenkranarna, där förfrusna rör försvårar deras grundläggande rättighet ytterligare. I det andra området var främst strömmar och gemensamma kranar det övervägande sättet att få fram vatten på. Eftersom det var färre människor som bodde där sågs det inte som ett vidare problem att kranarna förfrös under vintern, då de oftast kunde vända sig till strömmarna.

Vy över byn Gunpa, ett av områdena som vi utförde enkäterna

Vattenbristen är ett stort problem under vintern i Leh och när omliggande områden. Detta är speciellt påtagligt när bland annat vattentankarna fylls på mer sällan och kranarna förfryser. Situationen blir inte lättare under turistsäsongen då vattnet i reservoarerna omdirigeras för att förse den växande befolkningen i stan med vatten till bland annat toaletter och duschar. ”Liveable Leh”-projektet lägger därför stor vikt på deras mål om att kunna förse hela Leh-området med rinnande vatten inom 2 år. Något som personalen på LEDeG är väldigt angelägna att klara. Tillsammans med kommunen samt nya och gamla teknologier ser möjligheterna goda ut att kunna förse människorna med den mest grundläggande mänskliga rättigheten inom den förutbestämda tidsramen. Men det krävs inte bara gemensamma krafttag från folket i Leh utan även från människor i resten av världen att få bukt med sina koldioxidutsläpp för att förhindra ytterligare vattenbrist.

Källa:

A, Chevuturi., A.P, Dimri & R.J, Thayyen (2018). Climate change over Leh (Ladakh), India.

 

Publicerat

Vårt Buenos Aires

Trots att staden för oss fortfarande är svår att förstå och förklara, är det lätt att bli förälskad i Buenos Aires. Med solvarmt damm och sommarlovstomma avenyer, matedrickande par på gröna bänkar och tidningsstånd på varje gathörn. Vi tar oss fram längs de spikraka gatorna som mer och mer självsäkra “porteños” för var dag och lyckas till och med hoppa på en buss som tar oss dit vi ska.

Mikaela och Rakel heter vi som är här för att praktisera hos Fundación Protecto Pereyra, en argentinsk organisation som arbetar med lokala bönder som driver ekologiska jordbruk, samt miljöpedagogik och olika typer av videodokumentation.

Under vår första tid här har vi med med kameran i hand upptäckt staden och i videoformat försökt förmedla vår känsla av gatorna vi ska bo och arbeta på de kommande månaderna.

Håll till godo så hörs vi snart igen med mer om Pereyras arbete!

Publicerat

Safety on road gives good tea at home

Vanakkam allesammans,

Vi som är årets praktikanter på Kudumbam i Tamil Nadu, Indien, heter Saralinn Wallin och Lovisa Åstrand. Saralinn är en termin ifrån färdig sjuksköterska och Lovisa är statsvetare med inriktning internationella relationer. Vi båda delar intresset för att upptäcka olika kulturer och nya platser vilket syns tydligt i våra pass. Saralinn har engagerat sig inom Dandelion Africa i Kenya samt praktiserat på sjukhus i Thailand inom ramen för sin utbildning, främst inom förlossningsvård. Lovisa har bott i Australien samt pluggat internationell politik i Nederländerna. Vi båda brinner för folkhälsa, mänskliga rättigheter och samhällsfrågor. Under de två veckor som vi bott här i Tiruchirappalli har vi 1. Någorlunda hunnit acklimatisera oss till värmen (35 C i skuggan) 2. Upptäckt den fantastiska rispannkakan dosa 3. Vant oss vid att ett ihärdigt tutande är en självklar del av bilkörningen 4. Blivit duktiga på att vicka på huvudet (som en hälsning) 5. Varit på två vackra bröllop.

Hittills har vi observerat olika delar av Kudumbams verksamheter. Vi har bland annat besökt organisationens ekologiska gård Kolunji där vi lärt oss om olika grödor, hur lokala bönder kan anpassa sitt jordbruk till det förändrade klimatet och vilka utmaningar de möter. Förutom detta har vi även introducerats till de projekt som organisationen bedömer aktuella och tror är särskilt passande för oss. Vårt nyckelfokus är att utreda hur klimatförändringarna påverkar befolkningen i närområdet. Hur har tillgången på lokalproducerad mat förändrats som en effekt av detta? Vilka konsekvenser har de fört med sig? Under åtta av de senaste tio åren har delstaten Tamil Nadu drabbats av omfattande torka som påverkar skördar, människor och djur. För trettio år sedan var grundvattennivån ~50 meter djup men på grund av brist på regn har grundvattennivån under de senaste åren sjunkit till ~300 meter vilket försvårar för bönderna att bevattna sina åkrar. Förändringar i klimatet drabbar de allra fattigaste och i synnerhet kvinnor. Olönsamma skördar och arbetsbrist tvingar människor att flytta in till städer i jakt på andra jobb. Oftast är det männen som migrerar i hopp om en stabilare ekonomisk tillvaro, men på grund av arbetsbrist även i städerna har de inte alltid möjlighet att skicka hem pengar till familjen. Kvinnorna lämnas därmed ensamma att ta hand om barn, hem, ekonomi och äldre släktingar.

Under vår praktik kommer vi att undersöka sekundära effekter av de rådande klimatförändringarna. Vi kommer dels att genomföra en jämförande studie mellan människors hälsa i olika byar för att utreda betydelsen av ekologiskt jordbruk. Sjukdomsförekomsten verkar nämligen vara högre i områden som i huvudsak inte livnär sig på ekologiskt jordbruk och i högre utsträckning använder kemikalier. Hur skiljer sig förekomsten av exempelvis diabetes, njursjukdom och fibromyalgi byarna emellan? Hur kan kosten fortsättningsvis vara varierad samtidigt som klimatförändringarna begränsar förutsättningarna för jordbruket? 

Vi kommer även att undersöka änkors upplevelse av sin tillvaro och deras syn på rådande samhällsstrukturer och attityder. Änkor är nämligen en utsatt grupp i det indiska samhället vars rättigheter begränsas i samband med att deras män dör. Vi kommer att utreda vilka behov som finns i dagsläget och vilka långsiktiga medel som kan underlätta deras situation framöver.

To be continued!

Bästa,

Lovisa och Saralinn

Utanför Kudumbams kontor

Mr Kalaiselvan berättar för oss om sitt ekologiska jordbruk. På bilden sysn även två representanter från Emmaus Frankrike
Publicerat

Historien om den 60 mil långa demonstrationen

För snart 30 år sedan, den 16 augusti 1990 samlades närmare 300 människor i staden Trinidad här i Bolivia, för att börja vandra den 60 mil långa vägen till La Paz. De som samlades var ledare för olika comunidades (gemenskaper) ute i Amazonas och i El Chaco området. Byn som jag befinner mig i ”El Espino” ligger i El Chaco och ledaren här i byn, var med och deltog i marschen.
De marscherade för att kräva tillbaka stulen mark till ursprungsfolken, landets majoritet och för att få igenom en ny grundlag, för urfolks rätt till självstyre. Marschen fick namnet ”La Marcha por el Territorio y la Dignidad” som på svenska översätts till Marschen för territorium och värdighet. Det tog 34 dagar för demonstrationståget att ta sig till La Paz och flera andra människor anslöts sig på vägen dit. Till slut var det över en halv miljon människor som deltog i demonstrationen.

 

 

Med hjälp av utländska biståndsorganisationer med fokus på urfolksfrågor, lyckades man sätta hård press på landets makthavare. Det resulterade i att den dåvarande regeringen skrev under internationella konversioner, som garanterade urfolks rättigheter och 1996 infördes också en jordreform. Detta hände 500 år efter européernas ankomst till Amerika. Marschen för territorium och värdighet blev den första av en rad otroliga marscher ifrån ursprungs- och lantbrukarrörelser. Det är en historisk händelse och ett stort första motstånd mot den nyliberalism som fördes i landet av de kastilianska makthavarna.
En av de första frågorna som ställdes av journalister i La Paz till marschdeltagarna inför marschen, var om de skulle komma nakna med fjädrar och om det var värt att skicka en fotograf. Även fast det har hänt mycket sedan 90-talet här i Bolivia, finns det otroligt mycket rasism kvar än idag. Men det som hände den där dagen 16 augusti 1990, blev ett första steg för en fördjupad kamp, en kamp för ursprungsfolkens rättigheter. Det är en kamp som inte kommer att upphöra förens den är uppnådd och ”Marschen för territorium och värdighet” är en händelse som aldrig får glömmas bort.
Publicerat

Syrebrist, superheater & snöstorm

Efter en vecka av acklimatisering uppe bland bergen på 3500 m.ö.h. har det nu blivit dags för det andra Ladakh-gänget att presentera sig. Vi är en grupp på tre bestående av Filippa, Hilda och Clara och vi håller till på LEHO, Ladakh Environment & Health Organisation, som arbetar med bland annat ekologiskt jordbruk, hållbar samhällsutveckling och självhjälpsgrupper för kvinnor. Vill ni göra en djupdykning i organisationens arbete och historia kan ni läsa vad förra omgångens praktikanter från Framtidsjorden skrev om detta för lite dryg ett år sedan här.

LEHO:s kontorsbyggnad

Så vilka är då dessa tre filurer som har flyttat in på tolv gemensamma kvadratmeter tillsammans med sin superheater (gasolvärmare) och samsas om sex täcken?

Först ut har vi skogstokiga Filippa Ekroth från den mysiga byn Vemdalen. Filippa har de senaste åren varit bosatt i Stockholm där hon har studerat internationella relationer och hållbar utveckling. Hon har också hunnit säsongsarbeta i både Schweiz och Norge då hennes största fritidsintresse är skidåkning. Utöver det gillar Filippa att laga mat i alla dessa former och odlar gärna sina egna grönsaker.

Näst på tur kommer ulltokiga Hilda Kivimäki från fjällstaden Kiruna som efter en tid i Göteborg kände att längtan till naturen blev för stor och flyttade till ett litet torp i Dalarnas djupaste skogar. När Hilda inte badar isvak eller odlar potatis kan det hända att hon jobbar som rasborrare 1020 meter under jord. Utöver detta har hon genom sitt intresse för mänskliga rättigheter tidigare arbetat som praktikant på Zanzibar inom projektet WEP, Women Education Project.

Sist ut har vi tetokiga Clara van den Bos från slätten utanför Linköping. Hon lämnade slätten direkt efter gymnasiet för tre år i Jönköping där hon läste globala studier, kulturella aspekter och perspektiv var något som ständigt fascinerade under utbildningen. En vanlig kväll sitter hon mest troligen framför en dokumentär medan händerna plockar med någon typ av planta eller pyssel.

Från vänster: Filippa, Hilda och Clara

Sämsta hittills: Att bagaget kom på efterkälken på grund av snöstorm och fortfarande befinner sig någonstans mellan Amsterdam och Leh.

Bästa hittills: Den magnifika panoramavyn över de omgivande bergen vi vaknar upp till varje morgon. De fantastiskt vänliga människorna här i Ladakh, till exempel vår omtänksamma och goa husmor Chuskit. Att vi, oftast, klarar att av stanna den lokala bussen på rätt plats i rätt tid.

Det vi ser fram emot de nästkommande fyra månaderna är att se perspektiv och lösningar som skiljer sig från hemma i Sverige, hur naturens och de praktiska förutsättningarna och begränsningarna avgör hur vardagen ser ut och att få en inblick i den ladakhiska kulturen. Vi hoppas att vi kommer kunna dela med oss av allt detta och mycket mer på bloggen framöver.

Julley från Filippa, Hilda och Clara

Publicerat

Ivimarae – paradiset på jorden?

Ivimarae är ett väldigt viktigt ord för Guaranifolket och betyder direkt översatt till spanska tierra sin mal, tierra sin dueño

Detta är en del av Guarani-kulturens vision och grund för hur man ska leva och sköta marken som vi alla delar på moder jord. I denna syn menar man att det inte finns någon ägare av de resurser som finns, jorden vi förbrukar och djuren som vandrar fritt.

 

En get (eller chiva som man säger på spanska) som känner sig hemmastadd i Ivimaraes landskap

Det viktiga enligt Ivimarae är att leva i symbios med naturen, vilket innebär att vi respekterar den jorden inte påverkas för mycket av våra avtryck. Naturen har inga gränser och inga ägare. Därmed är det också viktigt att vi människor samlever kollektivt.

Detta låter kanske som en hippiedröm, men är ett sätt som guaranifolket har levt i hundratals om inte tusentals år. Tyvärr har detta förändrats på grund av den tidigare kolonialiseringen och på senare dagar mötet med det ”moderna” samhället. Idag lever Guaranífolket sällan enligt visionerna och det kollektiva levernet är inte lika starkt som förr.

 

Här är en skylt som visar vart området börjar.

Därför har vi på Kawsay i samarbete med engagerade människor från olika Guaraníbyar i Charagua utanför Santa Cruz startat igång ett projekt som heter just Ivimarae där dess visioner ska uppfyllas; ett kollektivt liv och egenproduktion kombineras med natur som inte belastas av människan.

Ivimarae har sedan två år tillbaka tilldelats en markyta i byn La Brecha för att fullfölja visionerna. Detta är en av de varmaste regionerna i Bolivia, ett område som heter El chaco, ett område som är stekhett och väldigt torrt vanligtvis men som nu under regnperioden har fått sig lite grönska.

 

Möte med byns representanter från La Brecha och de drivande i projektet.

Huvudmannen, vaktmästaren och den stora inspiratören för projektet, Roberto Moreno bor på platsen tillsammans getter, hundar, fiskar och höns och jobbar dagligen för att kunna få igång ett liv som ska kunna ska ske enligt traditionerna.

Utmaningarna han nu har är att samla mer människor som vill bo, arbeta och engagera sig i projektet för att kunna skapa det kollektiva liv som är en viktig del av visionen

 

Här är några av oss som arbetade under veckan. Från vänster: Victor, Roberto, Vile, Eulogia, Effrain, Bernando

För ett par veckor sedan åkte vi från Kawsay och samlades alla för att tillsammans ta ett krafttag under 4 dagar. Vi byggde en damm åt fiskar så att de kan överleva när sjön torkar ut. Vi förberedde odlingsland som ska försörja gården och projektet, planterade träd och växter samt såg till bikolonierna som flyttade in på gården förra året.

 

Dammbygget färdigt, här flyttas de till sitt nya hem.

Vi hade också ett visionsmöte med ledare från området där idéer och planer smiddes. Bland annat bestämdes det att nästa besök och samling ska ske i april och att det då ska läggas fokus på att bygga ett ekohus enbart på material från Ivimarae. Kollektivgården kommer nämligen behöva mer yta för samlingsplats och boende för de som vi vara en del av projektet.

Kanske kan detta bli en bra förebild på hur ett hållbart socialt liv i samlevnad med naturen fungerar utmärkt. Ett paradis på jorden helt enkelt

 

Publicerat

Hur vågar ni!?

Den ständiga frågan en får från vänner, familj, arbetskamrater och den där random personen på baren är ”hur vågar du?”. Att våga lämna det trygga hemmet för att åka iväg runt halva jorden på praktik är inte något man bara gör i en handvändning. Det krävs mod och viss eftertänksamhet och anledningen till att våga ta det steget ser olika ut för alla oss som skriver på denna blogg. Trots att vi alla är i liknande åldrar så är vi i många olika faser, från många olika städer och från olika bakgrunder vilket påverkar hur vi hamnat här och hur vi har vågat. Vi som skriver detta inlägg är Sonja, Julia och Markus som just nu är på plats på LEDeG (Ladakh Ecological Development Group) i Leh, Indien. Vi kommer kort beskriva hur vi hamnade på denna magiska plats och hur vi vågade ta steget. Detta är ett perfekt inlägg för dig som också funderar på att ta steget och åka iväg på praktik med Framtidsjorden.

Från vänster: Julia, Sonja, Markus

Julia jobbar i restaurangen på IKEA Karlstad sedan några år tillbaka. Förutom att göra räkmackor och sleva köttbullar jobbar hon också ständigt med att minimera matavfallet i köket, och det är en av anledningarna till att hon blev uttagen som praktikant på framtidsjorden. Hon hade inga planer på att lämna Sverige under våren, men blev rekommenderad praktikantprogrammet av en vän som råkat scrolla förbi en annons på nätet. Hon fick inte platsen förrän i december, men bestämde sig på kort varsel för att våga ta den, då detta är en chans en inte får många gånger i livet.

Sonja håller för tillfället på att slutföra sin master i hållbar utveckling och bestämde sig för att ta en paus innan hon påbörjade sitt examensarbete. Hon fick tipset av en vän som tidigare varit praktikant hos framtidsjorden att söka till deras program. Och så blev det! Eftersom hon har en kandidat inom textil produktutveckling, som inte osar ekologiskt jordbruk eller hållbarhet, blev hon glatt överraskad när hon blev antagen redan innan sommaren. Därav har väntetiden att få åka iväg varit lång och hennes längtan efter ett äventyr lika så. Så, hur vågade hon? Genom en pushande vän som garanterade henne att framtidsjorden ständigt letar efter folk med olika bakgrunder, suget efter ny erfarenhet och perspektiv samt den ständiga känslan att vilja komma ut ur sin trygga bubbla, tog hon steget och klickade på ”ansök här”.

Sist men inte minst har vi Markus. En stockholmare som spenderat 3 år i Lund studerandes Freds och konfliktvetenskap och som halvåret innan utresa praktiserat på Framtidsjordens kansli i Stockholm. Markus fann praktiken via SIDAs utmärkta sida ”engagera sig” och kände att detta var det perfekta komplementet till hans studier för att faktiskt få se riktigt utvecklingsarbete på plats. Anledningen att Markus vågade lämna vardagen hjälptes till stor del av tidigare erfarenheter av resor i Indien och tidigare volontärarbete.

Utsikt från vägen till kontoret.

Att våga är dock inte något som slutar när man lämnar Sverige, utan något som man ständigt behöver göra på plats och det kan vara i det stora såväl som i det lilla. Att våga gå på utedasset utan ficklampa mitt i natten i minusgrader; att våga lämna sin varma sovsäck och säga till hostelgästen i rummet under att det inte är läge att spela ukulele och sjunga för full hals mitt i natten; och att våga knacka dörr där bara 10% förstår vad man säger för att be dem fylla i en enkät på engelska(mer om just denna utmaning kommer i vårt nästa blogginlägg så håll ögonen öppna). Att våga är alltså något som ständigt följer med oss praktikanter men resultatet av modet är minnen och upplevelser som kommer finnas med oss resten av våra liv.

Som avslutande ord på vårt första blogginlägg: våga söka! Även om ni känner att ni inte har erfarenheten så letar Framtidsjorden ständigt efter praktikanter med olika bakgrunder som kan komplettera de olika organisationerna i nätverket. Ni kommer inte ångra er!

MVH: Julley, Sulley och Mulley!