Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid – Sida 10 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

7 januari, 20197 januari, 2019

El choro i andernas hjärta

Imaynaya! – hur är läget? (quechua)

Jag är heter Vile och är praktikant på organisationen Kawsay i Bolivia som har sitt kontor i Cochabamba. Kawsay jobbar med att stödja ursprungsbefolkningen i landet på olika sätt, bl.a. genom återhämtning av kultur, stärka rättigheter samt självständighet.
Syftet med min praktik är ett interkulturellt utbyte mellan olika världar. Min huvudsakliga uppgift på Kawsay är jobba med olika projekt i El Choro, en liten bergsby uppe i den andinska cordilleran utanför Cochabamba på 4000 meters höjd. Här kommer jag att spendera halva min tid som praktikant. Jag kommer även att besöka många andra platser där de arbetar, lära mig hur organiseringen i Kawsay fungerar och arbeta med kommunikation.

Jag med vänner och lärare på en skolavslutning i grannbyn Suchuni

Jag kommer under min tid här i Bolivia att skriva ett flertal inlägg om mina projekt och livet här i el Choro, organisationen Kawsay och annat aktuellt som sker i Bolivia i en tid där politiken och moderniteten förändrar och delar upp landet snabbare än någonsin.

I det här inlägget tänker jag introducera El Choro lite kort:

El Choro är en liten by med 35 familjer (ca 200 personer). De som lever här är en liten del av Bolivias ursprungsbefolkning och tillhör quechuafolket. De är ättlingar till inkariket och har bott här sedan urminnes tider. I el Choro och tillhörande distrikt Cocapata rör sig alla människor med språket quechua. Männen och barnen förstår samt pratar lite spanska, medan kvinnorna endast pratar quechua.

Landskapsvy i El Choro över min värdfamiljs gård

Hur lever de här i El Choro?

Sett ur ett utanförperspektiv lever de ett ganska så simpelt eller ”fattigt” liv; väldigt lite pengar, enkel boendeform i lerhus utan toalett samt matlagning som sker över öppen eld bredvid en halmsäng. Men när man kollar närmare ser man att det inte är går att det inte riktigt är så, de har en frihet, yta, kultur, familj, vänner, och fridfull natur som kanske är mångt mer värdefull än materiella saker.

Går fattigdom eller glädje att mäta? Enligt de som jobbar på Kawsay har det historiskt sett inte funnits pengar eller privata egendomar och mark i de bolivianska kulturerna innan kolonialiseringen förändrade landet. Hunger eller fattigdom har inte heller funnits pratas det om. Därmed är fattigdom lite av ett koncept från västvärlden som stämplas hejvilt utan reflektion. Konsekvenserna av hundratals år i förtryck och modernisering har hur som helst blivit att många människor från ursprungsbefolkningen i Bolivia upplever sig själva som värdelösa och misslyckade trots att de lever enligt den kulturen de alltid har gjort.

Kvinna som rensar ogräs i sitt potatisland

Livet för absolut alla människor i El choro cirkulerar kring potatis. Mat, försäljning, arbete prat, så mycket potatis så att man nästan blir galen till en början. Byn ligger nämligen på en höjd där denna härliga planta växer perfekt, men där allt annat är svårt att försörja sig på. Här i bara El Choro finns det upp mot 300 olika sorter. De flesta män, kvinnor och barn spenderar dagarna i ända att odla och att sköta om sina djur (när barnen inte går i skolan givetvis).

Att mansrollen och kvinnorollen ter sig olika är tydligt, men samtidigt väl kompletterande. kvinnan sköter barnen och matlagningen medan mannen arbetar med odling och är familjens representant utåt sett.

En kvinna och hennes butik i grannbyn Totorani

2 januari, 201916 december, 2018

”El Espino” byn med det första solenergiverket i Bolivia

Nu är jag åter tillbaka till byn där jag gör min praktik här i Bolivia. En by med 280 invånare, med en befolkning av urfolket Guaraní. Det är här som det första solenergiverket i landet installerades, för ungefär tre år sedan och det blev känt som ”El Espino projektet”.

Från början var planen att minst 130 familjer skulle gynnas av det här projekt och det var avsett att nå minst 235 hushåll inom 20 år.

Detta var ett samarbete mellan PEVD, regeringsavdelningen i Santa Cruz och elbolaget CRE som detta projekt startades. PEVD står för ”El programa de electricidad para vivir con dignidad” som på svenska översätts till ”Elprogrammet för att bo med värdighet”. Det är ett program med initiativ av nuvarande regeringspartiet MAS, med anledning att fler ska få tillgång till el i Bolivia och därmed förbättra levnadsförhållandena, minska fattigdomen och samtidigt skapa arbetstillfällen. PEVD är ett program som arbetar med hållbara energimodeller. Även om solenergiverket i El Espino använder sig av diesel, så är den förbrukningen av bränsle minimal. I huvudsak är det solenergi som är den dominerande energikällan.

Ett problem med solenergiverket var batterierna som används. De har en begränsad livslängd på cirka fem år och efter den tiden bör de bytas ut. Det skulle kosta 150 till 200 dollar för en familj, vilket de flesta familjerna här inte skulle ha råd med. Detta löstes via att elbolaget CRE tar de kostaderna och sköter den processen, vilket gör det möjligt att genomföra det här projektet.

Innan solenergiverket installerades var de flesta familjer här i byn utan elektricitet. Några hade generatorer för hemmabruk, men inte många. Nu för tiden kan folk i byn få el till sina hus genom att skaffa sig ett motsvarande kreditkort och därefter kan de köpa elektricitet på banken i den större byn Cabezas, 6 mil härifrån. Så även om det är omständigt att införskaffa sig el till sitt hem, har det gjort en stor skillnad för människor i sin vardag, i skolan och på sjukhuset här.

”El Espino projektet” har resulterat i att alla i byn har tillgång till el och målet för MAS är att alla i hela landet ska ha elektricitet i sina hem år 2025.

Men fastän det finns el i hela byn, betyder inte det att det bara är att ta fram en stekpanna och slå på spisen för alla i El Espino. Fortfarande är det många som lagar mat över öppen eld, eftersom de inte har pengar till att köpa en spis. Så även om elektriciteten finns där, finns inte möjligheten att utnyttja den till allt.

12 december, 201813 december, 2018

Granja Agroecológica San Isidro

I utkanten av staden Pintag, cirka en timme från Quito, ligger Granja Agroecológica San Isidro (GASI). GASI är en del av Fundación Cambugáns verksamhet och är den plats jag och Elise bor på under vår vistelse i Ecuador.

Gården har varit i Fundación Cambugáns ägo sedan 2009 och är ca 10 hektar stor. Som det mesta i det andinska området ligger den på en sluttning och längst ner i dalen rinner en å. På andra sidan ån vill Fundación Cambugán restaurera marken och återbeskoga, något är deras hjärtefråga.

På gården bor och arbetar också Don Hector som med stor kunskap om växter och djur alltid finns till hands om vi har frågor eller funderingar. Jobbar här gör också Jorge som är agronom. Han ansvarar för driften av gården och de projekt som bedrivs här.

Don Hector till vänster och Jorge till höger!

Ett av dessa projekt är Mushuk Tukuy, ett nätverk av lokala jordbrukare. Mushuk Tukuy är Kichwa och betyder ungefär återfödelse. Nätverket startades upp i år och består hittills av cirka 10 personer. Mushuk Tukuy träffas varje torsdag, ibland hos någon av medlemmarna och då hjälper vi till med arbetet på gården vi är på, följt av lunch med hela gänget. Träffas vi inte hemma hos någon sker mötena på GASI och då kan olika saker stå på schemat, vi har bland annat bakat bröd inför Dìa de los Difuntos, tillverkat physalis marmelad och lärt oss om sticklingar av Jorge. Tillsammans diskuterar Mushuk Tukuy viktiga frågor, hjälper varandra att utveckla sina verksamheter och stöttar varandra genom produktionen.

Att gården är agroekologisk innebär bland annat att inga bekämpningsmedel, konstgjorda hormoner eller GMO används. I samma odlingsbädd odlas också flera olika typer av växter, inte bara en, för att öka mångfalden. Gårdens fokus ligger på konservering av inhemska plantor och växter. I framtiden kommer ett mer djupgående inlägg om agroekologi och hur det fungerar i praktiken.

En odlingsbädd med rödkål, lök och mangold.

Här finns två växthus, ett där det odlas grönsaker, frukt och örter, och ett som är till för inhemska växter. Det är framför allt växthuset med matproduktion som det arbetas aktivt med men organisationen hoppas på att snart få igång arbetet i det andra växthuset också. Delar av maten som produceras i det större växthuset säljs på kontoret som ligger i Quito. Just nu har vi dock ett överskott av produkter, vi producerar mer än vad vi lyckas sälja.

Ett av lammen framför det stora växthuset.

Ett nytt inslag på gården sedan drygt två veckor tillbaka är tre bikupor som står längre ner i dalen, varje kupa inhyser cirka 15 000 bin.

Förutom vi människor bor här också sex kor, tre lamm samt hunden Rambo.

9 december, 201810 december, 2018

La Fundación Cambugán

Hej!

Här kommer ett kort inlägg för att presentera oss som gör vår praktik på Fundación Cambugán i Ecuador. Det är vi, Elise och Agnes, som under fem månader kommer delta i arbetet som organisationen gör. Verksamheten består bland annat av studier och restaurering av molnskogen och arbete på den ekologiska gården Granja Agroecologica San Isidro.

Vi har nu befunnit oss i drygt en månad i Ecuador och börjar komma in i livet här. Vi lär oss nya saker varje dag, stort som smått, och vi är båda två otroligt förväntansfulla över de kommande månaderna, över allt vi kommer få uppleva och lära oss här.

Det ni kan vänta från oss i framtiden är inlägg om restaurering av molnskogen och ekosystemet där, ekologisk odling, lokala produktionsnätverk, workshops för stora och små och mycket mer. Vi syns!

Tack Jonathan Elbaz för den fina bilden!

6 december, 201813 december, 2018

”El Espino” ett av Che Guevaras alla stopp på sin revolutionära färd genom Bolivia

Över 50 år sedan hade den marxistiska revolutionären Che Guevara vägarna förbi denna by som jag befinner mig i nu. Byns namn är ”El Espino”, som på svenska översätts till Hagtornet och ligger i sydöstra delen av landet.

Che Guevara skulle sedan dra vidare västerut, där han skulle bli skjuten och få händerna avhuggna av CIA, i en by som kallas ”La Higuera” som ligger 11 mil härifrån.

Hans syfte var att sprida den socialistiska revolutionen ifrån Kuba till Bolivia och kämpa emot kolonialismen och imperialismen, men kampen slutar inte där. Sedan det socialistiska partiet MAS kom till makten här i Bolivia har det hänt mycket, huvudpersonerna har gått ifrån att vara minoriteten i landet till majoriteten, ursprungsfolken.

Här i El Espino har MAS starkt stöd. ”Jag hade aldrig kunnat köpt mig en bil innan MAS kom till makten, sa en släkting till familjen som jag bor hos.

Den första jag möttes av när jag kom hit var ledaren här i byn som hade en t-shirt med texten ”Si Evo”. Denna text möts man ofta av här i Bolivia. Speciellt på landsbygden, på murar och husväggar.

Här kopplas Evo Morales och MAS inte bara ihop med korruption, utan som ett parti som står på de utsattas sida, i ett land präglad av rasism och fattigdom.

I den tropiska byn El Espino är det politiska intresset starkt. Tempot är lugnt och temperaturen hög. Det är Guaranífolket som lever här och deras språk är guaraní. Här finns det skola, sjukhus, apotek och tre kyrkor. Byn har också en stor anläggning med solpaneler som försörjer byn med elektricitet. De har även två kvinnogrupper och en ungdomsgrupp.

Det är en aktiv by med hönor, grisar och hundar som springer fritt. Ifrån husen låter rytmer av Cumbia, grannar går mellan varandra, dricker Mate och diskussionerna flödar på guaraní och spanska. Historien om Che Guevara kommer upp emellanåt och folk berättar om vilka i byn som var med under den tiden.

Även om Che Guevara misslyckades med att föra den kubanska revolutionen till Bolivia, så är folket i Bolivia inte reaktionärer, de är revolutionärer.

Jag har aldrig varit i ett land tidigare med människor som har stått upp för sig själva och protesterat för sin sak som här. Vare sig det är ute på gatorna i La Paz eller långt ute på landsbygden, som i El Espino.

2 december, 201811 december, 2018

7000 plantor räddar julen

Du befinner dig på en strand, blickar åt vänster och stranden fortsätter så långt du kan se. Sedan går blicken åt höger, samma där, en vacker sandstrand så långt ögat kan nå. Solen värmer din hud och du känner att någonting att tugga på inte skulle sitta helt fel. Du har hört att grannbyn tydligen har gott om scampi och att det är en delikatess som du ej bör gå miste om. En ska då ändå unna sig. Du beställer ett fat med vitlöksfräst scampi. Många av de andra turisterna på stranden har gjort samma sak. Visst är det allt bra härligt här vid havet på stranden. Snart ska du bege dig upp tillbaka till ditt hotellrum, så skönt att den efterlängtade semester äntligen är här.

Nej, detta låter lite för bra för att vara sant. Och när någonting är för bra för att vara sant har jag fått lära mig att man ska vara uppmärksam. Uppmärksam kring vilken påverkan en resa som denna har på samhället och naturen. Vad för påverkan har egentligen de val, av till exempel resor, som vi gör? Inte en positiv påverkan ur ett miljöperspektiv. Ett av de områdena som påverkas negativt av både jätteräkor (scampi) och semesterresande är mangroveskogarna.

Ett skott av en mangrove som kan växa upp till att skydda landområden mot hav och ta tillvara på biologisk mångfald

Mangrover utgör en övergångszon mellan hav och land och skyddar landområden mot hav. I delar av världen är 35–50% av de ursprungliga mangroveskogarna skövlade. Skövlingen har skett då man byggt hotell, räkodlingar, vattenbrukssystem och saltodlingar. Minskandet av mangroveskogarna skapar en påverkan på flera olika nivåer. Det påverkar dels det mångfaldiga ekosystemet som mangrover innehåller. Många djurarter finner frid i dessa skogar och lever samt reproducerar sig där.

Mangrover utgör också en skyddsbarriär för landområden. Träden har stora trädkronor och långa rötter som slingrar sig. Denna uppbyggnad ger en barriär för att skydda mot tropiska stormar, översvämningar och jorderosion. En ytterligare funktion som skogarna utgör är det livsviktiga skydd och inkomst som den utgör för människor som bott i generationer bredvid skogarna. Många grupper har länge levt i samspel med skogarna där de fiskar, hämtar ved, skapar naturlig medicin vid sjukdomar och skador. De miljoner människor som bott där i flera generationer tvingas att flytta då deras livsinkomst försvinner. Främsta anledningen av avskogning är för att privatisera områdena och skapa stora, tätt placerade räkodlingar. Räkodlingar skapar visserligen en inkomst genom försäljning, men kommer på längre sikt inte skapa en hållbar inkomst. Odlingarna överproducerar scampi och släpper ut kemikalier i grundvattnet. Det mångfaldiga ekosystemet som mangroveskogarna erbjuder rivs upp för att skapa snabba och icke hållbara lösningar för inkomst, tvingar människor på flykt, och skapar en skörhet samt bidrar till miljöförändringar och naturkatastrofer.

Indien har förlorat 40% av dess mangroveområden under det senaste århundradet. I Indias State of Forest rapport från 2017 är siffrorna för mangroveskogarnas yta i olika delstater statiska eller med en liten ökning under de senaste 10 åren. Ett NGO som arbetar med att återuppbygga och öka andelen skogar är Srushtidnyan. Srushtidnyan har sitt kontor i Mumbai men har ett mangroveprojekt i en liten landsbygdsort som heter Sindhudurg, 50 mil söder om Mumbai. Projektet tog sin form i mars 2018 när det första tältet med plantor av mangroves stod på plats. Tältet är byggt av bambu och presenning, har en stor vattentank och mangrover över hela marken. I tältet finns det 7000 mangrover som är i fart med att växa upp för att planteras i havet. I oktober fick de möjlighet att sätta upp ett till tält för att utöka antalet mangroveplantor.

Srushtidnyans verkställande direktör, Prashant Shine, informerar att målet med projektet är att återuppbygga och öka antalet mangroveskogar samt att sprida information om dem. I dagsläget är två familjer involverade i plantagen i Sindhudurg, men Prashant hoppas att flera snart ska få upp ögonen och vilja engagera sig. Projektet har väckt intresse från andra delar i Indien. Förra veckan besökte en grupp på 50 kvinnor från norra Mumbai plantagen. Organisationen har tidigare år inte bedrivit projekt kring mangroveskogar men anser att det behövs för en hållbar värld. Srushtidnyan har fått stöd för hur man ska gå tillväga av Bombay Natural History Society (BNHS), en motsvarighet till Sveriges naturskyddsföreningen. Prashant och Laxman Tari, en från familjen som är involverad i projektet, hade förra veckan möte med BNHS för att diskutera nästa steg i mangroveprojektet. Det blir att plantera. Plantorna kommer då att förflyttas från tältet till havet runtom i Sindhudurg.

Prashant och Laxman berättar om projektet

Srushtidnyans projekt för att öka mangroveskogarna är en av de positiva initiativen för att återuppbygga och öka tillväxten. Men initiativ till trots, det kommer att ta tid för en betydande omvändning (och för att klimatångesten ska avta). Bland annat eftersom efterfrågan för att få ligga på en hotellstrand och käka scampis gör att utbudet för att skapa dessa platser samt möjligheter fortsätter. Genom att informera vilken påverkan konsumenters val har och uppmuntra organisering för att öka mangroveskogarna kan en långsiktig vändning ske.

God jul & käka inga scampis.

Hälsningar från Isabell Carlsson i Indien

22 november, 201810 januari, 2019

Vad kan vi inte äta mer av?

På den internationella vegandagen följde jag och Isabell Carlsson med Sangeeta Kharat som är projektledare på NGO:n Shrushtidnyan, för att besöka en myndighet i Mumbai. Sangeeta var där för att inspirera till klimatvänliga och hälsosamma kostalternativ. Samtalen fick mig att reflektera över kopplingen mellan klimatkrisen och förändrade matvanor i Sverige och i Indien.

I Mumbai är effekterna av en överansträngd miljö ständigt påtagliga. Smogen ligger som en dimma över staden. Jämnåriga vänner från Mumbai berättar att de inte har sett stjärnor på natthimlen sedan de var barn. Det är också en plats där olika kulturer och livsstilar möts. På bara några veckor har vi sett hur skyskrapor skjuter upp och hur slumområden krymper. Indien är världens snabbast växande ekonomi och Mumbai en metropol på framväxt. Med en befolkning på 1,3 miljarder leder förändrade matvanor snabbt till konsekvenser globalt.

Indien är ett land med en uråldrig tradition av vegetarisk kost. I Mumbai skyltar nästan varje resturang med om de serverar VEG eller NON-VEG. Runt 30 procent av alla människor i Indien är vegetarianer. Majoriteten av dessa konsumerar mycket mejeriprodukter. Konceptet veganism och livsstilen som följer med det (där alla former av animaliska produkter utesluts) är praktiskt taget okänt för de flesta indier. Ändå menar FN:s miljöprogram UNEP i en rapport att ett globalt skift mot en vegansk diet är vital för att rädda världen från hunger, fattigdom och klimatförändringarnas värsta konsekvenser. Vegandieten är också kritiserad. Exempelvis för bristen på vitamin b12 och för att specifika veganalternativ påverkar miljön negativt. Dieten är kontroversiell i vissa sammanhang i Indien eftersom kor och komjölk kan ha ett kulturellt och ett religiöst värde. Koslakt har förbjudits i många delstater och kyckling är numera den populäraste formen av kött. Förbuden polariserar landet och regeringen har kritiserats för att föra en hindunationalistisk agenda som slår emot minoriteter.

Inför besöket diskuterar vi hur utvecklingen mot klimatvänlig kost måste ske med respekt för andras mattraditioner. Matval är både i Indien och i Sverige ett sätt att markera sin identitet och sin tillhörighet. Sangeeta serverar mig och Isabell traditionella chakli lagade på hirs. Ett sädesslag som Sangeeta berättar har sociala, hälso- och klimatmässiga fördelar. Chakli påminner om knäckebröd och vi knaprar igenkännande på. Sangeeta menar att i Indiska hushåll är det främst ekonomin och ideologin som avgör vilka livsmedelsval som görs. Oftast finns klimatet inte med i åtanke. I Delstaten Maharashtra äter många kött eller fisk på tre specifika dagar i veckan. Andra unnar sig kött vid särskilda tillfällen eller föredrar en icke-vegetarisk kost när deras ekonomi blir bättre. Sangeeta har i sitt arbete märkt att människor inte är medvetna om näringsinnehållet i maten de äter. Tillgången på snabbmat, vitt bröd och billigt hybridris har ökat kraftigt. De flesta i Indien har råd med denna mat och den fyller magen snabbt. Men Sangeeta är oroad över att den typen av mat byter ut en varierad kost tillagad på ett traditionellt sätt.

På myndigheten håller jag och Isabell en kort presentation om förändrade matvanor i Sverige. Vi nämner att Axfood ökade försäljningen av vegetariska produkter med 41 procent på ett halvår. Att dubbelt så många kvinnor som män uppger att de äter vegetariskt. Att enligt livsmedelsverkets undersökning äter svensken i genomsnitt 55 kg kött per person och år. Samt att hela 65 procent av svenskarnas utsläpp av växthusgaser kan kopplas till produktion utomlands, främst från nötkött och palmolja.

När vi åker taxi hem i den fuktiga Mumbaihettan har det väckts olika tankar om resurser och ansvar. Rutorna är nere på bilen så att den varma luften fungerar som en fläkt. Från bilfönsterna ser vi hur moppar, bilister och gångtrafikanter skyndar sig för att komma hem innan den värsta rusningstrafiken. Extremväder betyder här att årstiderna har suddats ut. Det är runt 30 grader på vintern och uppemot 40 grader på sommaren. Det försvårar arbete för alla som arbetar utomhus eller utan luftkonditionering. Längst hela kedjan leder konsument- och livsmedelsval till konsekvenser. Konsekvenser som framförallt drabbar människor. Det tar egentligen inte slut vid maten. Jag tänker på hur skadliga kemikalier som har används vid tillverkningen av mina kläder? Hur många länder har jag besökt och vilket avtryck mina flygresor haft? Det är troligt att jag tillhör gruppen som har störst ansvar i och med att vi släpper ut mest. Mina egna vanor är lättare att granska och ifrågasätta men svårare att förändra.

Spelar det någon roll om jag väljer bort kött? Det går åt tio gånger mer vatten, energi och mark att producera kött än vegetabiliska livsmedel. Kött är alltså det livsmedel som har störts påverkan. Rimligtvis behöver stora köttkonsumenter kompensera för sitt fotavtryck. Exempelvis borde kött vara svindyrt. FN rapporten från IPCC beskriver en kuslig framtid. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer jorden inom tio år att ha värmts upp två grader. Det läskiga med detta är att när det inträffar är det enligt forskarna troligt att uppvärmningen skenar till mycket högre grader väldigt fort så att jorden inom kort blir obeboelig.

Självklart skulle det vara möjligt att förhindra denna utveckling om en större organisering och en politisk vilja till ett hållbart samhälle fanns. Jag tror att det nu behövs fler som vågar bryta de ohållbara normer och vanor som omger dem. NGO:n Shrushtidnyan menar att människor har lättare att ta till sig ny information och göra stora livsstils omställningar om de får tillgång till konkreta alternativ. Exempelvis genom att få laga och provsmaka alternativ klimatvänlig mat.

Medan taxin slingrar sig fram mellan olika filer och fordon far mina tankar runt och blandas med nya intryck, bilder och lukter. Utanför breder sig en stad ut där skillnaden mellan fattiga och rika är enorm. Där jag nästan aldrig får en tyst stund för mig själv. Men det gör inget för jag omges av inspirerande människor och fylls med nya perspektiv. Jag andas ofrivilligt in avgaser samtidigt som vi åker förbi gatuförsäljare, marknader och snabbmatstånd. Nu när solen gått ner väcks gatulivet och försäljningen till liv. Jag hoppas så att fler i denna stad, och i Sverige för den delen, har viljan och resurserna att klimatanpassa. På alla sätt möjliga måste vi ju vända denna utveckling så att jordklotet vi kallar vårt hem håller för nästa generation. Jag hoppas att vi kan bromsa den galopperande klimatkrisen något, genom att förändra vad vi har på tallriken.

Sangeeta Kharat och anställda på en myndighet i Mumbai pratade om klimatsmarta kostalternativ, 1 November 2018.

26 juni, 201819 november, 2018

Riskvarn: 10 ton ris per dag!

I Tamil Nadu äter en medelklass Indier ca 100 gram ris per person och dag, men då har vi bara räknat med lunchen.

Om vi sedan räknar med både frukost och middag som också i huvudsak består utav risbaserade rätter, får vi lägga på 200 gram till. Vilket i slutändan blir ca 108 kg per år! Ris är en vattenkrävande gröda vilket inte är till sin fördel i det nu mera torkdrabbade Tamil Nadu.

Vi praktikanter på Kudumbam fick möjligheten att följa med vår kollega Lalitha på ett besök till en utav kvarnarna som ligger utanför Trichy i delstaden Tamil Nadu.

Madhaa Modern rice miller.

Riskvarnen vi besökte är relativt nyöppnad och har ca 35-40 anställda, kvarnen framställer ca 10 ton ris per dag.

Kvarnägaren Regesem är en av många som framställer ris bara till konsumenter i Tamil Nadu, ingen export sker.

Kvarnen får in många olika sorters ris men den vanligaste sorten är ’Ponni’ riset. Det är ett traditionellt ris i Tamil Nadu som är lättsmält för magen.

Tre säckar med det traditionella Ponni riset.

Processen av hur de hanterar Paddy på denna kvarn kan delas in i 6 steg (Paddy är en handlingsterm för oskalat ris).

Steg1. Paddy transporteras in till kvarnen från olika gårdar runtom i Trichy, av bönderna själva eller via mellanhänder.

Steg 2. Paddy kvalitén kontrolleras av arbetarna innan det töms ner i jättelika ”grytor” och kokas.

Steg 3. Paddy-fröerna torkas i stora maskiner.

Steg 4. Skalet tas av med hjälp utav stora maskiner som försiktigt skrubbar av skalet.

Steg 5. Riset sorteras. Ris som trots varsam skrubbning gått sönder i steg 4 hamnar på ena sidan av golvet och sorteras bort för att säljas för en billigare peng.

Steg 6. Detta är det sista steget innan leverans, där riset förpackas i olika stora påsar.

Här sys rissäckarna innan det är dags för packetering.

Här kokas riset innan det torkas.

Lalitha, Irene och kvarnägarens son ser på när riset sorteras.

Här torkas riset

Traditioner är svåra att bryta och Regesem och hans arbetare är bara mellanhänder. Kvarnen framställer det människor efterfrågar, det är också en utav anledningarna till varför de inte får in mer ekologiskt ris till kvarnen.

De säljer ekologiskt ris för samma pris som ”vanligt” ris, men ändå är åtgången på det ekologiska riset väldigt liten. Risbönder själva äter inte det konventionella riset, utan de har en egen liten ekologisk odling för eget bruk och säljer det konventionella riset till marknaden.Förändring tar tid.

Men om organisationen Kudumbam fortsätter sitt arbete så som de gör idag så ser framtiden om mindre vattenkrävande grödor och mer ekologiskt odling, ljus ut!

Kvarnen stor redo för förändring och framtiden är ljus!

Framtiden är ljus!

11 juni, 201811 juni, 2018

Skolbarn ritar lösningen på miljöproblem

När vi går in på skolgården till Government Higher Secondary School i Odugampatti sitter barnen under träden i skuggan och vinkar glatt till oss. Vi är här för att hålla en liten inspirerande föreläsning om ekologiskt jordbruk och miljötänk. Vi leds in i ett större rum där vi sätter upp projektor och dator. 60 barn i åldrarna 11 till 14 sitter på golvet framför oss när vi kort börjar med att introducera Sverige. Var det ligger på världskartan, hur många bor där jämfört med Indien, hur fungerar de fyra årstiderna och hur ser de ut. Barnen lyssnar och funderar när vår handledare Poppy översätter allt till tamil.

”Vad tänker ni på när ni hör begreppet miljöproblem?” Flera händer flyger i luften. Avgaser, plast, industriutsläpp, skövlandet av träd, skräp i naturen. Vi går igenom en lång lista med miljöproblem tillsammans och visar sedan en kortfilm som vi gjort angående klimatångest och klimathopp. Flera ”ååh” och ”bläh” hörs bland barnen under filmens gång.

Sedan kommer vi till huvudsyftet med besöket. ”Kan ni rita hur ni anser att det går att lösa miljöproblemen?” Barnen sätter sig i ringar på golvet och får färgpennor och papper. När de får reda på att bilderna sedan kommer tas till Sverige för att visas växer ivern för att göra ett så noggrant arbete som möjligt. Det skramlas med linjaler, suddgummin går varma och pennor rullar runt på golvet kors och tvärs.

Teckningarna är över allas vår förväntan. Barnen har tänkt till och jobbat hårt för att få till bilderna. De visar hur man ska ta cykeln istället för bilen, hur man tar till vara på regnvatten, att det är ekologiskt jordbruk som gäller, sluta använda plastkassar och ta återanvändbara material, plantera mera träd och använd solenergi. Vi blir imponerade och barnen är glada och visar stolt upp sina teckningar. Att se barnen så inspirerade och kunniga ger en energi och hopp för framtiden. Barnen är vår framtid!