7000 plantor räddar julen

Du befinner dig på en strand, blickar åt vänster och stranden fortsätter så långt du kan se. Sedan går blicken åt höger, samma där, en vacker sandstrand så långt ögat kan nå. Solen värmer din hud och du känner att någonting att tugga på inte skulle sitta helt fel. Du har hört att grannbyn tydligen har gott om scampi och att det är en delikatess som du ej bör gå miste om. En ska då ändå unna sig. Du beställer ett fat med vitlöksfräst scampi. Många av de andra turisterna på stranden har gjort samma sak. Visst är det allt bra härligt här vid havet på stranden. Snart ska du bege dig upp tillbaka till ditt hotellrum, så skönt att den efterlängtade semester äntligen är här.

Nej, detta låter lite för bra för att vara sant. Och när någonting är för bra för att vara sant har jag fått lära mig att man ska vara uppmärksam. Uppmärksam kring vilken påverkan en resa som denna har på samhället och naturen. Vad för påverkan har egentligen de val, av till exempel resor, som vi gör? Inte en positiv påverkan ur ett miljöperspektiv. Ett av de områdena som påverkas negativt av både jätteräkor (scampi) och semesterresande är mangroveskogarna.

Ett skott av en mangrove som kan växa upp till att skydda landområden mot hav och ta tillvara på biologisk mångfald

Mangrover utgör en övergångszon mellan hav och land och skyddar landområden mot hav. I delar av världen är 35–50% av de ursprungliga mangroveskogarna skövlade. Skövlingen har skett då man byggt hotell, räkodlingar, vattenbrukssystem och saltodlingar. Minskandet av mangroveskogarna skapar en påverkan på flera olika nivåer. Det påverkar dels det mångfaldiga ekosystemet som mangrover innehåller. Många djurarter finner frid i dessa skogar och lever samt reproducerar sig där.

Mangrover utgör också en skyddsbarriär för landområden. Träden har stora trädkronor och långa rötter som slingrar sig. Denna uppbyggnad ger en barriär för att skydda mot tropiska stormar, översvämningar och jorderosion. En ytterligare funktion som skogarna utgör är det livsviktiga skydd och inkomst som den utgör för människor som bott i generationer bredvid skogarna. Många grupper har länge levt i samspel med skogarna där de fiskar, hämtar ved, skapar naturlig medicin vid sjukdomar och skador. De miljoner människor som bott där i flera generationer tvingas att flytta då deras livsinkomst försvinner. Främsta anledningen av avskogning är för att privatisera områdena och skapa stora, tätt placerade räkodlingar. Räkodlingar skapar visserligen en inkomst genom försäljning, men kommer på längre sikt inte skapa en hållbar inkomst. Odlingarna överproducerar scampi och släpper ut kemikalier i grundvattnet. Det mångfaldiga ekosystemet som mangroveskogarna erbjuder rivs upp för att skapa snabba och icke hållbara lösningar för inkomst, tvingar människor på flykt, och skapar en skörhet samt bidrar till miljöförändringar och naturkatastrofer.

Indien har förlorat 40% av dess mangroveområden under det senaste århundradet. I Indias State of Forest rapport från 2017 är siffrorna för mangroveskogarnas yta i olika delstater statiska eller med en liten ökning under de senaste 10 åren. Ett NGO som arbetar med att återuppbygga och öka andelen skogar är Srushtidnyan. Srushtidnyan har sitt kontor i Mumbai men har ett mangroveprojekt i en liten landsbygdsort som heter Sindhudurg, 50 mil söder om Mumbai. Projektet tog sin form i mars 2018 när det första tältet med plantor av mangroves stod på plats. Tältet är byggt av bambu och presenning, har en stor vattentank och mangrover över hela marken. I tältet finns det 7000 mangrover som är i fart med att växa upp för att planteras i havet. I oktober fick de möjlighet att sätta upp ett till tält för att utöka antalet mangroveplantor.

Srushtidnyans verkställande direktör, Prashant Shine, informerar att målet med projektet är att återuppbygga och öka antalet mangroveskogar samt att sprida information om dem. I dagsläget är två familjer involverade i plantagen i Sindhudurg, men Prashant hoppas att flera snart ska få upp ögonen och vilja engagera sig. Projektet har väckt intresse från andra delar i Indien. Förra veckan besökte en grupp på 50 kvinnor från norra Mumbai plantagen. Organisationen har tidigare år inte bedrivit projekt kring mangroveskogar men anser att det behövs för en hållbar värld. Srushtidnyan har fått stöd för hur man ska gå tillväga av Bombay Natural History Society (BNHS), en motsvarighet till Sveriges naturskyddsföreningen. Prashant och Laxman Tari, en från familjen som är involverad i projektet, hade förra veckan möte med BNHS för att diskutera nästa steg i mangroveprojektet. Det blir att plantera. Plantorna kommer då att förflyttas från tältet till havet runtom i Sindhudurg.

Prashant och Laxman berättar om projektet

Srushtidnyans projekt för att öka mangroveskogarna är en av de positiva initiativen för att återuppbygga och öka tillväxten. Men initiativ till trots, det kommer att ta tid för en betydande omvändning (och för att klimatångesten ska avta). Bland annat eftersom efterfrågan för att få ligga på en hotellstrand och käka scampis gör att utbudet för att skapa dessa platser samt möjligheter fortsätter. Genom att informera vilken påverkan konsumenters val har och uppmuntra organisering för att öka mangroveskogarna kan en långsiktig vändning ske.

God jul & käka inga scampis.

Hälsningar från Isabell Carlsson i Indien

Hjälpa människor eller utnyttja systemet?

Grönskan runt Sirummalai är väldigt vacker
Grönskan runt Sirummalai är väldigt vacker.

Indien är ett av värdens största länder, både till yta och befolkning. De har en rik kultur, fantastiska människor och går idag igenom en snabb utveckling. Men bakom allt det fina finns ett enormt problem med social orättvisa i landet, det finns ett gigantisk gap mellan de som har mycket och de som inte har något alls.

Politikerna i Indien har försökt att minska gapet i många år genom olika regulatorer och hjälpprogram, med varierande resultat. År 2014 så klubbades en ny lag igenom i Indien, lagen gjorde det obligatoriskt för företag, med en årlig vinst på över 10 miljarder rupier (ca 1,25 miljarder sek), att skänka minst 2% av nettovinsten till välgörenhetsprogram (Cooperate Social Responsibility-program (CSR-program)). Det enda kravet var att pengarna skulle gå till program som jobbade med; fattigdom, hunger, utbildning, genus eller jämnlikhet.

Med en årlig vinst på mer än 10 miljarder rupier är det multinationella företaget AMWAY ett av de företag som måste skänka pengar till välgörenhetsprogram. Pengarna delades upp till flera olika projekt med olika mål. Ett av projekten handlade om att höja grundvattennivån i Dindigul distriktet.

Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.
Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.

CIRHEP arbetar i Dindigul distriktet och är den organisation med mest kunskap om ämnet. AMWAY kontaktade då Mohan på CIRHEP och undersökte möjligheterna för ett nytt Watershed projekt. Gemensamt kom man överens om att bygga en Watershed vid Sirummalai Reserv Forest. Med hjälp av detta projekt så skulle 7 byar bestående av mer än 1700 bybor få bättre tillgång till vatten. Arbetet vid Sirummalai utfördes dock inte av CIRHEP själva utan man skapade en ny organisation som skulle få sköta all kontakt med AMWAY. Green Venture blev namnet på den nya organisationen som är en fristående organisation men som arbetar nära CIRHEP.

Projektet har blivit uppdelat i två olika faser och täcker totalt en yta på 1000 hektar. Under den första fasen, som tog slut i december 2016, så byggdes det bland annat Percolation Ponds, Field Bunds, Check Wiers, Farm Ponds m.m. Resultaten var enastående och effekten var att grundvatten nivån höjdes med mer än 30 meter. Den andra fasen som officiellt tog slut 2017, men där arbetet har fortgått in under 2018, gick ut på att både bygga nya Watershed-konstruktioner, rensa området på vattenkrävande ogräs och att renovera och utveckla gamla konstruktioner.

Det jobb som har gjorts under de två faserna har höjt livskvalitén och underlättat livet för byborna ifrån de 7 byarna. Tillgången till vatten är nu inte längre ett lika stort problem och området har gått ifrån att vara en torr brun plats, till att bli en bördig grön plats.

Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.
Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.

Även om CSR-programmet har hjälpt CIRHEP i deras arbete så finns det även mycket kritik riktat mot denna typ av program. En återkommande kritik är att när det blev lagstadgat att företagen var tvungna att ge pengar så flyttade intresset av välgörenhet ifrån den goda viljan in till styrelserummet. Det finns tendenser som visar på att projekten oftast görs i närhet av vart företagen är aktiva, vilket tenderar till att gagna företagen också. T.ex. AMWAY-projektet hjälper inte bara de 7 byarna utan AMWAY har även en fabrik i området som är beroende av vatten och som också drar stor nytta av den höjda vattennivån.

Annan kritik som ofta syns i debatten kring CSR-programmet är att företagen som är tvungna att ge pengar till välgörenhet i själva verket kan vara de stora bovarna. De använder sen pengarna för att ”tvätta” bilden av företaget och få det att se ut som ett väldigt bra företag.

Frågan är då ifall om CSR-programmet är rätt väg att gå tillväga för att minska den social orättvisan i Indien eller om det har utvecklats till ett medel för företagen i Indien att förbättra sina egna möjligheter och bilden av sig själva?

Vattenflödet stoppas upp med hjälp av en check wier och vattnet får långsamt sjunka ner och höja grundvatten nivån.
Vattenflödet stoppas upp med hjälp av en check wier och vattnet får långsamt sjunka ner och höja grundvatten nivån.

Konsten att tänka långsiktigt

Det hårda arbetet genomförs till stor del av kvinnor.
Tungt arbete i den 40 gradiga hettan, men med god stämning. Trots min bristande tamil förstod man snabbt att skämten haglade.  

På CIRHEP arbetar man mycket med så kallade watershed projekt. Projektens mål är att man ska ta till vara på så mycket som möjligt av det vatten som torra områden får tillgång till. Detta uppnår man genom en rad konstruktioner som gör allt från att minska erosion till att höja grundvattennivåerna.

När konstruktionerna väl är byggda är CIRHEPs roll i det utspelad. Det är bönderna själva som ska sköta underhållet av dem och se till så att det vatten som genereras används på ett bra och hållbart sätt. Alla som äger en bit mark i området får därför komma till organisationens träningscenter där organisationen håller kurser i ämnet. CIRHEP lägger också stor vikt vid att de ska känna sig delaktiga i arbetet redan från början, därför inleds alltid alla watershed projekt med något som kallas shramadan.

Det är då det första faktiska spadtaget tas och det ska alltid genomföras av de boende i området. Oftast är det en damm som grävs eller något av liknande karaktär. Något som ger direkt inverkan i form av ökad tillgång till vatten, något som bönderna i området behöver. Det finns tydliga riktlinjer för hur mycket arbete som måste göras. Det inspekteras noggrant efter det färdigställts och om inte det uppfyller kraven så avbryts projektet. I sann indisk byråkratisk anda.

Vem som var chef på arbetsplatsen var det ingen tvekan om. Denna unge herre styrde och ställde med rak arm.
Vem som var chef på arbetsplatsen var det ingen tvekan om. Denna unge herre styrde och ställde med rak arm.

Det finns flera anledningar till varför man ser det som så viktigt att involvera folket, dels är det ett absolut måste eftersom CIRHEPs anställda annars enbart skulle syssla med att åka kors och tvärs för att se till så att de tidigare projekten fungerar som det ska. Men den viktigare anledningen ur ett större perspektiv är att man genom projekten utbildar folket i vikten av att värna om sin miljö.

De har alla upplevt den förändring som deras närmiljö genomgått de senaste åren eftersom området som CIRHEP arbetar med i dagsläget är mycket torrt. För mindre än en generation sen var grönskan dominerande och det fanns välfyllda vattendrag. Men att se och förstå är två olika saker. Det CIRHEP visar med sina watershed projekt är varför miljön förändrats och vad som händer om man värnar om den.

Arbetet sker uteslutande för hand och de stora mängder med jord transporterades bort på huvudet.
Arbetet sker uteslutande för hand och stora mängder med jord transporteras bortpå huvudet.
Den i övrigt torra och enfärgade platsen fick nytt liv med vackert färgade saris.
Den i övrigt torra och enfärgade platsen fick nytt liv med vackert färgade saris.

Odling i möjligheternas megastäder

För någon som för tillfället bor i miljonstaden Mumbai är det svårt att tro att Indien är ett av världens minst urbaniserade länder. Omkring hälften av världens befolkning lever idag i städer. I Indien bor 65 procent av befolkningen fortfarande på landsbygden. Men allt fler rör sig mot storstadsmyllret. Varje vecka bestämmer sig drygt tre miljoner människor för att överge landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Här i Mumbai samsas över 20 miljoner människor om det begränsade utrymmet. Om utvecklingen fortsätter som tidigare kommer mer än två tredjedelar av jordens människor ha bosatt sig i städer år 2050. Vilka blir konsekvenserna för klimatet, miljön och matförsörjningen? 

Gamla vattentunnor används som odlingsbehållare på en takterass i Mumbaiförorten Khar East. Foto: Srushtidnyan
Gamla vattentunnor används som odlingsbehållare på en takterass i Mumbaiförorten Khar East. Foto: Srushtidnyan

Tät trafik och energiintensiva industrier är förstås ingen drömkombination ur klimatsynpunkt. Miljonstäderna genererar stora utsläpp av växthusgaser, luftföroreningar och sopberg. När betonglandskapen breder ut sig hotas dessutom naturmiljöer. Värst blir konsekvenserna i tropiska miljöer, där artrikedomen är som störst. Att odlingsmarker går förlorade kan också få konsekvenser för jordens matförsörjning. Redan idag ökar kostnaderna för att transportera mat från landsbygd till storstadsområden i takt med växande avstånd. Om bara några år kommer en krympande skara jordbrukare att behöva producera mat till allt fler människor, på en allt mindre yta odlingsbar mark. Det är en utmaning som kräver effektivitet, mindre matsvinn och en rad smarta lösningar.

Vad gäller effektivitet är megastäderna trots allt inte så dumma. Att leva trångt är förhållandevis resurssnålt. Tätbefolkade städer kan till och med bli en nödvändighet om vi vill behålla så mycket skog, djurliv och odlingsmark som möjligt. De är betydligt mycket mindre energikrävande än våra typiskt svenska villastäder. I glesa stadslandskap är ofta avstånden mellan bostadsområden, affärer och arbetsplatser stora. Ofta krävs en egen bil för att ta sig till närmaste shoppingcenter. Det ideala är istället stadsmiljöer där människor kan leva, jobba och handla mat utan att behöva annan transport än kollektivtrafik.

Här odlas kryddpeppar. Foto: Srushtidnyan
Här odlas kryddpeppar. Foto: Srushtidnyan

Att växa upp i asfaltslandskap utan tillgång till grönområden är dock inte optimalt för vårt välmående. Studier visar att stadsbor löper högre risk att drabbas av ångestsjukdomar och depression än människor som bor på landsbygden. Enligt brittiska forskare kan vistelse i naturmiljöer bidra till minskad stressnivå, lugnare andning och jämnare hjärtfrekvens. Förklaringen är att naturliga omgivningar (även i små doser) påminner om den miljö vi evolutionärt utvecklades i. Därför har våra sinnen lättare att tolka information om växter och vattendrag än om gatumiljöer, vilket bidrar till att kroppen slappnar av.

Vi behöver alltså naturen för att må bra. Men att kombinera tätbefolkade städer med grönområden är lika viktigt som klurigt. Ett smart sätt att utnyttja begränsade utrymmen på är stadsodling. Kanske kan det till och med bli en nödvändighet i framtidens städer, när avstånden mellan producent och konsument ständigt ökar. Stadsodling kan innebära allt från odlingslotter insprängda i stadsmiljöer till småskalig odling på takterasser eller balkonger.

Även små odlingar som inte ger någon större ätbar skörd är värdefulla. De kan användas för att öka kunskaperna om odling och matens ursprung, vilket blir allt viktigare i en värld där majoriteten av oss lever i städer.

Sangeeta på Srushtidnyan planterar drumstick tillsammans med lärare och elev. Foto: Srushtidnyan
Sangeeta på Srushtidnyan planterar drumstick tillsammans med lärare och elev. Foto: Srushtidnyan

Stadsodling som pedagogiskt verktyg är något som organisationen Srushtidnyan i Mumbai använder sig av. Organisationens huvudfokus är att sprida kunskap om miljö och klimatförändringar till framförallt skolelever. Srushtidnyan har hjälpt till att anlägga fem stadsträdgårdar (eller terrace gardens som de kallas här) i Mumbaiområdet. Tre av dessa finns på takterasser hos organisationens samarbetsskolor. Syftet med trädgårdarna är helt enkelt att lära elever i stadsmiljö om odling. De får kunskap om vad växter behöver för att överleva och hur lång tid det tar innan de bär frukt. Eleverna får också lära sig om växters egenskaper och hur de kan användas. Under särskilda workshops har de bland annat fått framställa aloe-verajuice. Eftersom skolorna odlar på takterasser används olika typer av odlingsbehållare. Den typen av småskalig odling kallas ibland för mikroodling, eller micro gardening. Srushtidnyans samarbetsskolor odlar främst i återvunna vattentunnor. För att få eleverna att fundera över vad ett kretslopp är får de också tillverka gödsel av matavfall. Tanken är att de ska inspirera sina föräldrar till att odla, gärna ekologiskt.

Blad från kokospalmer används som utfyllnad i odlingsbehållarna. Foto: Srushtidnyan
Blad från kokospalmer används som utfyllnad i odlingsbehållarna. Foto: Srushtidnyan

“Vissa elever har aldrig tagit i jord innan. De vet inte hur en tomatplanta ser ut, trots att de äter tomater varje dag”, berättar Sangeeta på Srushtidnyan. “Nu har de lärt sig att det går att odla en papaya på bara 6-8 månader”, fortsätter hon. Sangeeta hoppas att trädgårdsarbetet kan göra eleverna mer motiverade att ta hand om växter och miljön i stort. Förutom frukter och grönsaker odlas medicinalväxter och särskilda växter som attraherar fjärilar. Syftet med de så kallade fjärilsträdgårdarna är väcka elevernas intresse för insekter, djur och växter i omgivningen. Genom att följa insekternas livscykel kan de lära sig mer om biodiversiteten i närområdet. “Och dessutom, vem tycker inte om att titta på fjärilar?” tillägger Sangeetas kollega Kunal.

Stadsodlingsprojekten i Mumbai visar att det finns hopp om fler gröna inslag i världens megastäder. Och tänk om vi i Sverige skulle ta tillvara på våra odlingsmöjligheter lika effektivt som mikroodlande Mumbaibor? Då skulle kanske larmen om Sveriges oroande låga självförsörjningsgrad snart vara historia. 

 
/Zelda, Mumbai

Resurser läggs på utbildning

Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter
Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP har under en längre tid haft som projekt att utbilda lokalbefolkningen, i alla åldrar, om ekologiskt odlande, kvinnofrågor, trädplantering, klimatförändring, vattenförbrukning osv. Att öka kapaciteten och kunskapen kring dessa problem är väldigt viktigt för att landsbygden i södra Indien ska kunna utvecklas. Utbildningarna, som hålls på CIRHEPs träningscenter, är väldigt uppskattade av både deltagarna och organisationens donatorer och de har gett goda resultat.

Den statliga banken för jordbruk och landsbygdsutveckling (NABARD) är en som har sett effekten av de kapacitetsbyggande projekt som CIRHEP genomfört och hur lyckade dessa program har varit. I början av 2018 beslutade NABARD därför att finansiera kapacitetsbyggande program på CIRHEPs träningscenter för 280 personer. Utbildningen ska fokusera på aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändring genom olika Watershed Projects.

Deltagarna på kursen kommer vara bönder från de berörda områdena samt personal från andra 7 andra NGOs som arbetar med Watershed Projects och resistens mot klimatförändring. Det som var viktigt för både CIRHEP och NABARD var att könsfördelningen på utbildningen skulle vara 50/50 så lika många kvinnor som män fick ta del av den.

– För att möjliggöra bästa tänkbara utbildning så kommer vi dela upp de 280 deltagarna i mindre grupper på 40 personer per tillfälle, säger Mohan.

Den första gruppen av 40 personer kommer till träningscentret i början av den här veckan (Vecka 4) och stannar under två dagar. Första dagen kommer bestå av klassisk utbildning, ledd av Rajkumar och Mohan, andra dagen kommer bestå av fältbesök till olika Whatershed Projects runt Kadavakurichi.

– Vi vill ha ett kunskapsutbyte med personalen och bönderna som kommer ifrån andra delar av Tamil Nadu. De kan lära sig mycket av oss men vi kan även lära oss mycket av dom, konstaterar Mohan.

Hädan efter kommer det, i snitt, komma en ny grupp per vecka och målet är att vara klara med utbildningen för alla 280 personer i slutet av februari.

När Mohan pratar så lyssnar alla
När Mohan pratar så lyssnar alla

Med teknikens hjälp

Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.
Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.

En teknisk revolution i hög hastighet sveper över hela Indien. På Tamil Nadus landsbygd har det tagit lite längre tid för tekniken att nå fram, men för var dag som går når tekniken allt fler och fler. Än så länge är det en relativt simpel teknisk utrustning som gemene man i området har tillgång till, exempelvis en mobiltelefon. Men även en så pass enkel och självklar sak som en mobil kan göra stor skillnad om man är lite kreativ.

På CIRHEP har man regelbunden kontakt med andra organisationer som arbetar med liknande frågor och utbytet av information är en viktig del i deras nätverks framsteg. Projektet som i dagarna håller på att färdigställas är frukten av ett sådant utbyte.

Målet med projektet är att hjälpa bönderna att bättre kunna hantera det klimat som de nu lever i. Genom att få en bättre koll på vädret kan exempelvis en skörd som skulle gått förlorad räddas eller boskap som skulle vart i fara skyddas. Informationen som kommer nå ut till bönderna via deras mobiltelefoner är vad CIRHEP kallar väderrelaterad jordbruksrådgivning. De har delat upp informationen i två delar.

1. Väderleksrapporter. Exempelvis vara ett meddelande om att det kommer bli tre ovanligt heta dagar utan någon nederbörd, att (mer sällan) stora regnmängder är att vänta eller att det kommer vara blåsigt.

2. Rådgivning rörande djurhållning, ekologiskt jordbruk och aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändringar.

Råden är tänkta att ges i relation till den information om vädret som skickats ut. Exempelvis kommer det ett tips om att kommande vecka bör ni bevattna åkrarna då nederbörden kommer vara låg och då grödorna är i ett känsligt skede.

– Det första problemet som behövdes tacklas var att många i målgruppen inte kan läsa. Vi löste det genom att skicka ut informationen som röstmeddelanden istället, säger Chandra som håller i projektet.

Deadlinen för projektets start är i slutet av januari och andra problem kommer säkerligen uppstå, men på CIRHEP är optimismen påtaglig.

– Alla telefonnummer är insamlade och nästa vecka kommer en teknisk expert hit för att färdigställa det sista bitarna för att få igång systemet. Deadlinen är mycket snart men vi jobbar hårt. Jag är övertygad om att detta kommer gå, säger Chandra.

Ibland undrar man hur många projekt som kunnat bli av utan Chandras fantastiska humör
Ibland undrar man hur många projekt som skulle blivit av utan Chandras fantastiska humör
Informationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd
Informationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd

Praktiskt arbete med abstrakta problem

När vi i Sverige pratar om klimatförändringar lämnar det en ofta med en bitter eftersmak. Eller så känns det åtminstone för undertecknad. Det är globala problem såsom en temperaturhöjning i haven, en utdöende fauna i hela världsdelar eller öknar som breder ut sig på platser där det tidigare vibrerat av liv.

När man presenteras med fakta som visar att det är så situationen är och att alla tecken pekar på en fortsatt negativ trend kan det bli svårt att inte falla ner i hopplöshetens och ångestens mörka djup. Vissa av oss hanterar det bättre än andra och kan borsta av sig känslan, men för andra kan känslan bita sig kvar. Olika typer av aktivism kan då bli som ett sätt att hämta andan. Vi måste göra något, men vad kan man göra för att stoppa så pass oöverskådliga problem? Känslan har till och med fått ett namn: klimatångest. Vi går med i organisationer som kämpar för förändring, köper second-hand, tar cykeln till jobbet och sorterar sina sopor. Men trots allt det kan känslan bita sig kvar. Måste. Göra. Mer.

Med denna bakgrund anlände vi till CIRHEP och södra Indien.

Rajkumar, en av de som jobbar på CIRHEP, håller full koll på de 3500 plantorna som ska delas ut.
Rajkumar, en av de som jobbar på CIRHEP, håller full koll på de 3500 plantorna som ska delas ut.

När en av grundarna till organisationen, Mohan, satte sig ner med oss för en grundlig genomgång av problemen som de ställs inför så började undermedvetet bygga upp murar för att hantera den fruktansvärda situation som man kunde ana att de hade. Efter att han pratat ett tag kikade jag upp bakom muren. Vänta nu, vad är det han säger. Situationen var som väntat illa. Området ligger i en regnskugga på grund av bergskedjan Western Ghats som girigt suger åt sig det mesta av regnet, och flera av de senaste åren har den årliga regnmängden sjunkit till under hälften av genomsnittet. Men när Mohan pratade om det var det med en helt annan retorik än vad man vant sig vid. När han lagt fram problematiken gick han snabbt vidare till det som organisationen gör för att förbättra läget. Och här kommer det fantastiska. Det gjorde skillnad och det kunde han visa. Känslan var ren och skär eufori och hjärnan gjorde frivolter av lycka. Det var befriande att inte tänka på klimatförändringar på en global nivå, utan på den lokala nivå som organisationen arbetade med. Det kändes så självklart. Det här är det område vi arbetar med förklarade Mohan och det här är de problem vi ställs inför. Vi har genomfört dessa projekt och det här är resultatet.

"Langen går" gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur.
”Langen går” gällde när den fullproppade lastbilen med plantor skulle lastas ur.

Kommande vecka skulle flera tusen nyfödda fruktträd delas ut, något som inte kostat så mycket men som kommer att göra skillnad. Det är ett projekt som hjälper människorna såväl som naturen. Framförallt är det två fördelar som kommer av projektet: Fruktträden planteras i anslutning till åkrarna och stärker på så sätt motståndskraften (exakt hur det fungerar tänker jag inte gå in på här) och frukten som de genererar ger viktiga näringsämnen till människor som är i stort behov av det.  Praktiskt arbete med distribueringen av träden upptog mycket av vår tid. Hundratals bönder vallfärdade till centret för att få sin beskärda del. En stor mängd av de små träden lastades på en lastbil och kördes till en by en bit bort och där möttes än fler bönder och ingen gick hem tomhänt.

Mötet inleddes med ett tal från representanten från jordbruksdepartementet.
Mötet inleddes med ett tal från representanten från jordbruksdepartementet.

Veckan efter var det dags för ett möte på centret. 37 bönder slog sig ned under takfläktarna i den luftiga byggnaden. Till mötet hade även en myndighetsperson kommit och han tog plats längst fram tillsammans med CIRHEPs personal. Myndighetspersonen höll ett inledande tal och möttes av vad vi tolkade som varma applåder. Sen var det dags för mötets höjdpunkt. Var och en av de närvarande bönderna hade valts ut noggrant, kravet var att de skulle vara progressiva och arbeta på ett ekologiskt vis. En efter en ropades de upp och fick komma fram till podiet. Där fick de skriva under en rad papper. Därefter fick de ett värdepapper för ett lån. Ett lån som de inte skulle kunna fått utan stöd från CIRHEP. Lånen var öronmärkta för specifika saker som just de behövde men med den gemensamma nämnaren att de skulle underlätta deras ekologiska jordbruk.

Vid podiet satt Dhanabalan och Rajkumar från CIRHEP och fördelade lånen.
Vid podiet satt Dhanabalan och Rajkumar från CIRHEP och fördelade lånen.

Efteråt när vi pratade med personalen på CIRHEP om hur det gått gick leendena från öra till öra. Pengarna som bönderna fick tillgång skulle med största sannolikhet bli använda väl och de var barnsligt glada över att ha fått vara med om den stora händelsen i böndernas liv.

Indien

Alex

Alexander Hellsing, 28 år, ska praktisera på CIRHEP i Indien. Alexander har en examen i journalistik och har jobbat på TV4 och en lokaltidning. Med en stor nyfikenhet har han försökt lära sig om och uppleva så mycket som möjligt av världen. Helst av allt ser han den från en motorcykel.

——————————

Ludvid klad

Ludvig Sjöblom, 25 år, ska till CIRHEP i Indien. Ludvig har en kandidatexamen i Freds och Utvecklingsstudier ifrån Linneuniversitetet. Han har ett stort intresse av mänskliga rättigheter och ett hållbart levene. Han har även en förkärlek till havet och spenderar gärna sin fritid med att dyka, surfa, bada osv.

——————————

Natalie purrf

Nathalie Vukmanic, 28 år, ska praktisera på organisationen LEHO i Ladakh i norra Indien. Nathalie har en examen i antropologi och genusvetenskap och har arbetat som projektledare inom frågor som rör ungdomars rättigheter. Nathalie brinner för aktivism och vill genom sin praktik lära sig mer om gräsrotsrörelser och internationellt organisationsarbete.

——————————

DSC_0370_edited

Natalia Michalak (27) kommer att praktisera hos LEHO, Indien

”Ett av mina viktigaste mål i livet är att arbeta för utveckling av ett hållbart samhälle som kan fungera på lokal, regional och global nivå. Därför har jag påbörjat studier vid Uppsala Universitet där jag utbildar mig inom ämnet hållbar utveckling. Anledningen till att jag valde just det programmet är min starka vilja att driva förändring. Att praktisera hos LEHO kommer att ge mig en möjlighet att bidra till bildandet av ett sådant hållbart samhälle från gräsrotsperspektiv, samtidigt som att applicera mina universitetskunskaper och färdigheter på ett verkligt fall.

För övrigt, har jag inget ”fast” hobby. Jag gillar istället att lära mig nya saker, särskilt om kopplade till hållbar livsstil. Just nu är jag i en period där jag håller mycket på med att tillverka egna kosmetika. ”

——————————

 

Zelda

Zelda Tuvesson ska göra praktik på organisationen Srushtidnyan i Mumbai, Indien. Zelda har läst statsvetenskap i Lund och vill utbilda sig till gymnasielärare. Hennes i särklass bästa transportmedel är cykel.

——————————

Tova

Tova Andersson, 20 år gammal ska praktisera på organisationen Shrustidnyan i Indien. Har under åtta års tid varit engagerad i barnrättsorganisationen Plan international. Stark förkämpe för hundar i hund vs katt-frågan.

Vi har mens!

10122016-dsc_0309

Mens! En naturlig del av livet, något som de flesta kvinnor har men väldigt få människor vågar prata öppet om. Varför är ordet mens så tabubelagt egentligen? Varför tvingas kvinnor till ett ständigt smusslande? På jobbet, i skolan och på gymnastiken. Och hur är det ens möjligt att mens än idag kopplas ihop med skam och anses vara smutsigt? Det är ju bara lite blod. Frågorna är många och vi har långt ifrån alla svar, men vi lyfter gladeligen debatten för att fler kvinnor ska ha möjlighet att leva ett hälsosamt liv med det vi tjejer har en gång i månaden – ja ni vet, mens!

mens_kvinnorFörsta dagen på organisationen Keystone fick vi oss en tankeställare. Det skulle komma att bli en dag i mensens tecken. Inom the Indigenous People’s Programme hade en bestämt sig för lyfta frågor som rör just kvinnor och mens. Allt från grundläggande kunskaper om vad som händer i kroppen till problem som kvinnor stöter på i samhället. Klockan hade slagit halv tio denna måndag och i föreläsningssalen var det full aktivitet. Vi slog oss ner på varsin dyna med utsikt över de iögonfallande väggmålningarna från golv till tak, skapade av urfolksgruppen Kurumba i byarna runt Kotagiri. De olika motiven i grönt, brunt och rött har målats med färg tillverkad av blad, bark och jord och visar bybornas dagliga aktiviteter, traditioner och kultur. På golvet satt Kathy från Ecco Femme tillsammans med personal från Keystone och ett tjugotal kvinnor från olika byar i området. Vi huttrade lite, klädda i för tunna kläder och insåg att det var tur att vi båda valt att ta på oss hela skor och strumpor den dagen. Klimatet i Nilgiribergen är helt annorlunda från det vi blivit vana vid sen vi kom till Indien för drygt sex veckor sedan. På 1800 meters höjd är luften både friskare och kyligare, och utsikten här är svårslagen.

Vi började med att berätta om vår första mens och vårt starkaste minne därifrån. Redan där snurrade
tankarna. Har vi någonsin suttit i ett rum och pratat öppet om mens med okända människor? Har vi någonsin pratat om våra känslor kring mens med andra än våra vänner? Aldrig. Men i skolan då… har vi någonsin gått igenom vad som händer i kroppen vid mens? Nja. En snabb genomgång på sexualundervisningen möjligtvis, där majoriteten av klassen satt och fnissade. Annars nej. Så fort ordet mens nämns i Sverige känns det ofta som att folk ryggar tillbaka. Mens. Usch, sådant ska en ju hålla för sig själv.

Kathy berättade även om olika mensskydd. Hur bindor och tamponger innehåller osynliga kemikalier, som är skadliga för kroppen och naturen, och vilka andra alternativ som finns. Diskussionerna om mens var därmed i full gång och många hade svårt att vara tysta. Det är lätt att munnen går i ett när något som är en så pass viktig del av livet äntligen är i fokus. När menskoppen kom fram kunde kvinnorna i rummet inte dölja sin chock. ”It looks scary” säger en av dem och skrattar. Trots att många tyckte att menskoppen var konstig blev den populärast bland alla.

22112016-dsc_0183-2Ecco Femme är en organisation som arbetar för ökad sexuell hälsa, genom att tillverka miljö- och
människovänliga mensskydd och hålla seminarium för kvinnor om mens. Det största problemet enligt Kathy är att vi, alla människor oavsett kön, pratar för lite om mens. Mens anses vara fel och framförallt pinsamt. För att sudda ut denna tabu, måste vi som har mens gemensamt lära oss själva att prata om det. Först då kan vi förmedla kunskap till andra, och börja prata öppet om mens. ”The more that we get comfortable and knows how it works, we can be able to help others in our community” säger Kathy.

Det senaste året har indiska medier börjat belysa ämnet mens allt mer. I Indien handlar diskussionen mer om kvinnors rätt att röra sig fritt under sin menstruation, framförallt deras rätt att besöka hinduiska tempel och moskéer. Allt fler kvinnor börjar höja sin röst och lägga anspråk på sina rättigheter för att normalisera mens och frigöra sig själva. Men som sagts tidigare, i grund och botten måste vi börja prata mer. Vare sig det är med våra politiker, våra kompisar, vår partner eller människan framför oss i kön på Ica. Vi kommer inte sluta prata förrän mens anses vara lika rent som vatten. Frågan är om detta räcker? Vi tror det.