Tidigare i november avslutades FN-klimattoppmötet i Marrakech, Marocko, där Parisavtalet följdes upp. Det kom till stor del att präglas av oron för Trump och hans motstånd mot Parisavtalet, fördelningen av utsläppsminskningar, finansieringen för dessa samt omställningen till förnyelsebart. I Ladakh har COP22 inte uppmärksammats nämnvärt och de flesta har vid fråga ingen aning om att det har pågått. Den gångna veckan har istället präglats av den annars nästan ständigt lysande solens frånvaro och det tjocka moltäcke som har legat över regionen.
Under hösten har jag ständigt fått höra hur saker och ting förändras och ingenting längre är som det brukade vara. I bäckarna rinner inget vatten, november som brukade vara så kallt är nu rena rama sensommaren och uppe på Khardung La passet, 5359 meter över havet låg till för någon dag sedan marken bar. Där brukade snön annars ligga nästan året runt. Veckans moln som nu börjar luckras upp har lyckligtvis fört med sig lite snöfall och det ligger nu ett tunn snötäcke på de högsta topparna runt Leh. En Lehoanställd, Ajaz Ahmad, uppväxt i Leh konstaterar dock att bergen brukade vara täcka med snö halvvägs ned till dalen i november när han växte upp. Tashi Thokmat fyller i och berättar om hur snön i hans hemby Domkhar kunde vara midjehög när han var liten, men där faller snön sällan längre.
Klimattoppmötet i Marrakech har främst ägnats åt formalia, ytterligare förhandlingar och fler teorier. Siffror kring finansiering diskuterades kraftigt. Likaså ökning av medeltemperaturen, som enligt Parisavtalet bör hållas till 1,5 graders uppvärmning men som med dagens löften kring länders temperaturminskningar ser ut att hamna på runt 3 graders uppvärmning. Siffor som för de flesta är abstrakta nummer. I Ladakh är dessa siffror verklighet och påverkar människors liv. I dag, med runt 1 grads uppvärmning är redan konsekvenserna stora. Glaciärerna som förser byar med dricksvatten smälter och byggs inte på under milda vintrarna utan nederbörd, grundvatten sjunker, vattenkällor torkar ut, nederbörden är oregelbunden och kommer ofta i form av skyfall samt att insekter och skadedjur flyttar längre norrut och förstör skördarna.
Trots detta så talas det inte så mycket om klimatförändringar bland invånarna här, utan snarare de förändringar och konsekvenser som de för med sig och hur de påverkar människors liv. Lokala organisationer, däribland LEHO arbetar med olika projekt kring medvetenhet, minskad miljöpåverkan och klimatanpassning runt om i Ladakh. Däribland artificiella glaciärer, vattenreservoarer, avfallshantering och ekologiskt jordbruk. Detta ger människor och annat levande runt om i Ladakh möjlighet och förutsättningar att fortsätta bo kvar och leva sina liv. Dessvärre så kan dessa insatser inte göra underverk, utan ett förändrat klimat som en följd av mänskliga utsläpp sätter tillslut en gräns. En stor del av lösningen finns därför utanför Ladakh, på ett globalt plan.
Samtidigt under COP22 så underströks vikten av att bekämpa klimatförändringarna men inte vem som ska ta ansvar, hur mycket olika länder är beredda att minska eller vem som ska stå för de redan existerande skadorna. Detta till stor del för att detta enligt arbetsplanen ska vara klart först 2018. Det är om 1-2 år, när förändring måste ske nu. I känsliga områden som Ladakh räknas varje minut och här kämpas redan mot de skador som de själva inte har orsakat. Människors möjlighet till att leva ett gott liv minskas kraftigt för att andra vägrar att förändra sitt. I Ladakh gör människor som står för en nästan obefintlig del av världens samlade utsläpp vad de kan, för här handlar det om överlevnad. Det måste också ske globalt, för vi är alla en del av vår omgivning. Det är nu upp till länder, politiker, företag och privatpersoner över hela världen att ändra sitt sätt att leva och tänka. För hela planetens välmående och fortlevnad.
mmal är sekreterare i en grupp av kvinnor som för ganska exakt ett år sedan startade ett mjölkkollektiv. Då var de bara fem, nu har gruppen femton medlemmar som tillsammans levererar runt 2200 liter mjölk per 15 dagar. Det var främst på grund av det låga priset de fick för sin mjölk som Parzhaniyammal tillsammans med fyra andra kvinnor bestämde sig för att starta projektet tillsammans Kudumbam. När de började var mjölkpriset på 15 rupees/l. Genom att gå ihop och sälja sin mjölk gemensamt har de lyckats förhandla upp priset från köparen till runt 25 rupees/l. Gruppen har bestämt att medlemmarna får 23 rupees/l. Skillnaden mellan priset från köparen och betalningen till gruppens medlemmar sätts in på ett gemensamt konto. De pengarna används dels till att betala lön till de som lägger ner tid på projektet men de kan också användas till att ge medlemmarna lån, eller delas ut som bonus. Hur de används bestäms av medlemmarna.
Mjölkkollektivet har förbättrat mycket för de här indiska mjölkbönderna, men de har fortfarande stora problem att tackla. Det största av dem är klimatförändringarna. Området har lidit av torka de senaste fyra åren. När jag träffar Pazhaniyammal har det inte fallit en droppe regn på över två månader. Kvinnorna i gruppen har ingen tillgång till bevattning och kan därför inte odla ris längre, en gröda som kräver mycket vatten. Istället tvingas de köpa dyr halm till foder. De odlar gräs och örter, men skördarna är låga. 
Om en månad börjar den indiska sommaren. Jag frågar kvinnan framför mig vad hon tänker om det. Pazhaniyammal ser bekymrad ut och berättar att hon kommer att få gå långt för att hitta vatten till korna. Vissa väljer att sälja sina djur när vattenbristen blir för stor. Hon säger också att det på grund av de här svårigheterna är extra viktigt att få tillräckligt betalt för mjölken.
