Kategori: Blogg

Nu har vi kommit till det 6e och sista avsnittet av Ladakh snack, Livet efter Ladakh.

Efter att ha spenderat fyra månader i Ladakh så har vi landat hemma. Det är svårt att inte jämföra Sverige med Ladakh så vi kommer att reflektera mycket över detta i avsnittet. Det finns också ett syfte med praktikantprogrammet, att Globala nord ska lära sig av det globala syd och dra lärdomar av hur livet i en annan kontext kan se ut, till skillnad från livet i Sverige. Så vi hoppas att vi kan bidra till det med detta avsnitt.

Frågor vi kommer att diskutera och lyfta i detta avsnitt är: hur det är att komma hem, hur livet förändrats efter denna upplevelse, lärdomar generats, vad vi vill se mer i Sverige efter att ha levt i Ladakh, men också vad vi önskar se mer av i Ladakh/Indien.

Detta avsnitt spelades in den 27 juli genom zoom-länk, detta betyder att vi befann oss på olika platser i Sverige och vi hoppas att ljudet ska vara okej!

En första reflektion när man landat hemma och varit hemma ett tag är hur märkligt det är att komma hem, fast ändå inte. Man kommer hem med en ganska ovanlig och annorlunda erfarenhet i ryggen men ändå så är livet hemma som vanligt, fast ändå inte som vanligt. Vi upplevde att det var väldigt skönt att komma hem men upplevde av att Corona var ganska frånvarande och att man snabbt ramlar tillbaka i samma rutiner och snabba tempo. Ibland glömmer man bort att man faktiskt varit borta. Vi trodde nog att det skulle vara mer konstigt att komma hem.

Det som har tagit tid att anpassa sig till att vara hemma igen är alla intryck och tempot. Eftersom att vi har befunnit oss i Lockdown i ca två månader så har antal intryck, personer man träffat och upplevelser varit väldigt begränsat. Så att komma hem och snabbt utsättas för många intryck, mer människor, snabbare tempo upplevdes för några av oss ganska stressande. Det blev svårt att bearbeta alla intryck och låta hjärnan anpassa sig.

Vi reflekterade också över att ha levt ett ganska enkelt liv, till att komma hem till ”lyx”. Man har fått ett annat perspektiv på hur man kan leva, mer avskalat och enkelt och trivas med det men att man ändå är så van vid det här hemma. Så att ta en vanlig dusch, gå på en vanlig vatten toalett blev inte en lika stor upplevelse som vi kanske trott, eftersom att det är något som är så normaliserat och självklart här hemma.

Ofta påverkas vi av sin omgivning, och i Ladakh upplevde vi att man blev mer lugn med mindre krav på sig själv. Vi upplevde att det fanns mindre prestationskrav. Man är också väldigt beroende av klockan i Sverige, den styr våra liv och kan bli en stress. I Ladakh kollar man inte mycket på klockan det är inte så ”noga”. Det är inte alls samma tempo, dom har mer en helhetsbild. En sundare kultur som inte är lika fixerad vid att hålla tider och prestation. Dom är mer accepterande och har mer fokus på dom sociala banden. Så tips till framtida praktikanter, det tar tid att vänja sig vid den kulturen. Hur vi lärde oss att anpassa oss till det va inte helt lätt, det var en utmaning! Så in och lyssna på podden för att höra hur vi anpassade och adopterade den mer avslappnade kulturen kring klockan. Vad kan man göra med den tid man får i väntan? Det kan du också höra i podden!

Dom ser på effektivitet på ett annorlunda sätt. Inte fokus på att tjäna pengarbara utan mer fokus på traditionella traditioner. På de organisationer vi varit på så handlar det mycket om att bygga relationer och grunda projekt i samhällena. Det måste få ta tid för att det ska vara förankrade och hållbara i längden.

Vi pratar också om att i Sverige så definieras ens person mycket genom det man gör. Finner sitt värde i det man presterar. I Ladakh under lock-down så hade man mer tid att verkligen lägga tid på det man intresserar sig för. Att finna ro i att inte göra något också. Hitta tid till för att ”inte göra någonting”. Hemma hittar man lätt hundra nya projekt att fylla sin tid med. Hemma kan man få dåligt samvete om man inte gör något en hel dag. Det var alltså något vi fick lära oss, att finna nytta i att inte göra någonting. Med lätt att tappa det igen, väl hemma i Sverige och tillbaka till rutiner och ”måsten”. Men något vi vill fortsätta påminna oss själva och andra om!

Livet i Lock-down medförde sig många lärdomar och insikter och vid begränsad tillgång till det mesta så lärde vi oss uppskatta saker som inte har med konsumtion att göra, man lär sig uppskatta sina sociala relationer mer och att utforska sin omgivning. När vardagen skalas av, minimalistiskt, då blir det tydligt vad som är viktigt i livet, relationer, hälsan och så vidare.

En rolig men också jobbig lärdom, som man uppskattar nu väl hemma, är att våga ha obekväma tystnader. Hur vi fick lära oss om det? Det jobbiga och lite (för oss svenskar) generande upplevelsen pratar vi om i podden. Vi svenskar har en tendens att vara rädda för dessa obekväma tystnader, men det fick vi öva bort i Ladakh. In och lyssna hur det gick till!

Vad ser vi i Ladakh som vi skulle vilja ta med oss till Sverige?

Ladakh är duktiga på att bevara det traditionella livet, bevara traditioner, gamla sätt att utföra saker på. Att hitta dom sakerna i Sverige, inte tappa tillvägagångsätt som man gjorde i Sverige förr som va bra. Hur man producerade mat, transport, byggde hus. De gamla men bra sätten.

Maten begränsad i Ladakh (mycket på grund av det ligger avlägset) men det är naturligt att man äter enligt säsong. Traditionellt har Ladakh ett jordbrukssamhälle och förvarar mat för hela vintern, tex potatis och morötter. Dom tänker i ett helhetsperspektiv, året runt. Vi upplever att Sverige borde äta mer säsongsbaserat, att tänka mer på vad som växer just nu och på så sätt kunna äta och förhoppningsvis kunna producera mer lokalproducerat. Återigen ställer vi oss frågan, är det rimligt att 365 dagar om året ha tillgång till Ananas på ICA?

Vi fortsätter vår diskussion om konsumtion kopplat till mat. Vi upplever en orimlighet med det överflöd av mat vi har i Sverige. Det ska självklart finnas mat så alla får ordentligt med mat, men det ska inte heller vara detta överflöd så att mycket behöver slängas. Vi diskuterar att kunna använda mer av det som finns i naturen, visste ni att det finns massor av växter man kan plocka och äta ute i naturen, fråga Lukas så kan ni få tips 😀 Eller gå en kurs för att lära er mer. Tex I Sverige går vi till Ica och köper ruccola som längre bak i tiden ansågs som ogräs. Mer söder i Europa köper man maskrosblad för att använda i salladen som i Sverige är ett ”ogräs”, som vi inte använder alls. Kanske vi måste fråga oss är mat bara det man kan köpa i mataffären? Vi behöver bli bättre på att se de resurser vi har ute i skogen och på våra fält. Men en problematik i storstäder är tungmetaller i växterna så man får ta sig ut på landsbygden och plocka. I Ladakh kommer denna kunskap mer traditionellt, den går från generation till generation.

Det är många i Leh stad som har små trädgårdsodlingar för att förse sig själva med en del grönsaker och potatis främst. Vi önskar mer småskaliga odlingar hemma i Sverige, även om det börjar bli mer populärt.

I Ladakh sker även en del ransonering av mat. Det är som sagt begränsad tillgång av bla grönsaker, men via ransonering kan man få tillgång till vissa matprodukter. Man delar begränsade produkter jämt över befolkningen genom ransonering. Kan man använda detta mer för att göra maten mer jämlik, att alla ska få samma tillgång till mat, speciellt nu under denna förändrande värld? Lyssna på våra resonemang i podden. Och varför det kan vara en bra idé i dagens värld. Att inte ta för givet att alltid ha tillgång till alla olika typer av produkter och mat, radikalt eller nödvändigt?

Vi har otroligt lättillgänglig mat I Sverige, man får tag på mat överallt (mackar, kiosker, mataffärer osv). Medan i Ladakh saknade vi under lång tid färska grönsaker. Vilket också lärde oss att uppskatta maten på ett helt annat sätt, man smakade på maten mer, det blev en riktig upplevelse där ganska starka känslor blev kopplat till att äta och smaka på maten. Just för att det inte var något man dagligen fick.

Utan tvekan har det globala nord otroligt mycket att lära av Ladakh, Indien och det globala syd! För att förenkla frågan diskuterar vi vad Ladakh och Indien skulle kunna lära av Sverige eller saker som inte fungerade helt önskvärt. Något vi nämner är byråkratin och rollfördelningen i detta och vilken frustration det kan skapa. Vi har ett exempel från när vi skulle lämna Ladakh och blev informerade om att vi var tvungna att gå och fixa ett utresetillstånd för att ens kunna få åka hem. Detta innebar att vi fick besöka ett kontor för att få detta, två dagar innan vi skulle flyga! Det visade sig dock efter att vi pratade med X antal personer att vi inte alls behövde detta eftersom vi hade gällande visum. Mycket förvirrande och med ett stort hopp att vi hade fått den rätta informationen och att personalen på flygplatsen inte krävde ett utresetillstånd för oss.

Det blir ibland även en krasch mellan viljan att ha det gamla och traditionella kvar mot att faktiskt få det mer bekvämt och ett enklare liv. Ett exempel är från när vi var i Nubra valley och fick sova i ett rum med minus-grader när det finns möjligheter att använda solen för att värma upp husen. Läs Marias blogginlägg Vem behöver element när man har solen? om hur man i runt Ladakh utnyttjar solen för att värma upp husen genom ”solar passive house”. Där finns även lite funderingar kring varför inte alla bor i såna hus och hur bl.a. LEDeG och Secmol jobbar med frågan.

En annan sak är att det ibland var svårt att få klara besked kring saker och ting. Och att saker och ting både tar tid och ofta inte händer i tid. Vi hade blivit förvarnade om detta innan men det var ibland jobbigt med väntan, men vi försökte vara kreativa genom att exempelvis sticka.

I Ladakh är det väldigt ovanligt att män eller killar har långt hår och Jakob med sitt svall hamnade i situationer där människor omkring inte var helt säkra på hans könsidentitet och därför blev förvirrade. Bland unga i Ladakh börjar homosexualitet bli mer och mer accepterat men flera av de vi pratade med menade att homosexualitet inte är något problem men att det mer eller mindre inte finns i Ladakh. Detsamma verkar gälla för transpersoner och även frågor kopplade till mens och sex är ganska tabu i samhället. Men med förändringen som verkar hända hoppas vi på en ökad mångfald och öppenhet kring det som avviker från normen.

Med allt detta sagt så finns det inte en lösning som fungerar överallt på exakt samma sätt utan det kan finnas många rätta sätt att göra saker och ting på. I Ladakh finns det fortfarande stora utmaningar kopplade till exempelvis genus och mänskliga rättigheter men i Sverige är problemen andra och lösningarna har därför ett annat fokus och kan då inte kopieras rakt av, man måste alltid förstå och sätta in saker i kontexten. Vi hoppas på att både Sverige & Ladakh fortsätta inspireras av varandra för att driva frågorna framåt.

En fantastisk grej med det ladakhiska samhället är känslan av ett kollektiv och gemenskapen. Ute i byarna när det är dags för skörd så samlas man och hjälper varandra genom att ena dagen skörda hos en familj och sedan går man vidare till nästa. Att inte känna sin granne, såsom de flesta av oss i Sverige lever, är i Ladakh helt otänkbart. Man gör heller inte skillnad på familj, släkt och vänner utan är det en liten kille så kallar man denne ”nono” vilket betyder lillebror.

Som sist grej reflekterar vi kring vad vi tar med oss från denna resan och några av de saker vi nämner är att dra ner på tempo och låta saker och ting ta sin tid, tänka kring vad är det man behöver i livet, att ta hand om sociala relationer framför materiella saker och är utifrån säsong. Vi tar med oss värmen från människorna vi mött och att man som människa är otroligt anpassningsbar. Vi har fått många verktyg till vår verktygslåda i livet.

Vi vill tacka alla som har lyssnat på våran pod och läst tillhörande blogginlägg! Vi har tyckt att det har varit superkul att både lära oss mer och fått berätta för er hur vår upplevelse har varit!

Tack till Framtidsjorden, LEHO & LEDeG, men framförallt tack till alla de människor vi har fått möjligheten att träffa genom denna upplevelse. Det är många möten i Ladakh som vi kommer bära med oss för resten av våra liv!

Julley!

/Ladakh-snackarna; Karolin, Maria, Jakob, Lukas & Caroline! <3

Då var det dags för femte avsnittet av Ladakh-Snack, som vi spelade in den 22 juli utspridda på olika orter i Sverige. Podcasten finns bl.a. på Acast och Spotify.

Medan livet förflöt i mångt och mycket som vanligt hemma i Sverige hamnade vi efter en dryg månads vistelse i Ladakh i en närmast total lockdown. Efter att ett nationellt utegångsförbud testats under en dag annonserades några dagar senare, med fyra timmars förvarning, att Indien skulle gå in i lockdown i tre veckor.

Utegångsförbudet kom sedan att förnyas vid flera tillfällen. Under lång tid gick det inte överhuvudtaget att lämna Ladakh då flygtrafiken var nerstängd och vägarna, som normalt sett endast är öppna under sommarhalvåret, hölls stängda långt in på våren. Den officiella informationen lämnade ofta gott om tolkningsutrymme, och som utomstående kan en ställas inför knepiga etiska resonemang kring att tolka direktiven till sin egen fördel.

Även när de nationella restriktionerna lättades höll sig byarna stängda för besökare. Ladakhierna är dock vana vid att vara isolerade och är, på både ett personligt och strukturellt plan, på många sätt oerhört väl anpassade att hantera en lockdown under lång tid. Ladakhs ekonomi präglas av en stark kontrast mellan den turistdominerade ekonomin i huvudstaden Leh och den lantliga bystrukturen där familjejordbruk och självförsörjande fortfarande dominerar. Den kontrasten präglar även regionens reaktion på Covid-19. Medan turismen utplånades fullständigt hade byarna för första gången på länge inte ont om folk. De allra flesta som bor i Leh har fortfarande starka familjekopplingar till minst en specifik by, och när landet stängdes ner åkte många till sina hembyar och deltog i jordbruket. Behovet av att ha distansundervisning är kanske den mest problematiska effekten av nerstängningen i Ladakh, eftersom tillgången till internet inte är universell.

Kontrasten till Indien i övrigt är dessutom kraftig. Konsekvenserna av utegångsförbudet för migrantarbetare har med rätta fått en del medial uppmärksamhet. Bristen på förvarning innebar att många fastnade i tätbefolkade urbana områden utan vare sig försörjningsmöjligheter eller möjlighet att ta sig hem till sina familjer, och behandlades i många fall brutalt av polisen. Islamofobiska konspirationsteorier har dessutom eldats på. Indiens strategi väcker frågor om betydelsen av både ett helhetsperspektiv och intersektionalitet när vi jämför olika länders respons på pandemin.

Det finns även en del spekulationer kring hur coronavirusutbrottet samspelat med den uppblossade gränskonflikten mellan Indien och Kina som utspelat sig på flera platser i Ladakh.

Kontrasten till Sverige är givetvis uppenbar på många sätt. I avsnittet diskuterar vi även hur våra erfarenheter i Ladakh skiljer sig från våra vänners upplevelse av pandemin, hur den präglat vår syn på Sveriges och svenskarnas svar på pandemin och vad som går och inte går att överföra mellan två så vitt skilda sammanhang.

Tack för visat intresse och tveka inte att höra av er med frågor och kommentarer.

Julley och på återseende!

Julley!

Hoppas ni alla mår bra och tar hand om varandra såhär i Coronatider. Nu har alla vi praktikanter som befunnit oss i Leh, Ladakh landat hemma på svensk mark igen. Vi fick avbryta vår praktik lite tidigare då livet plötsligt fick en vändning för oss alla och även uppe i Himalaya bergen var vi tvungna att anpassa oss till Coronas framfart genom världen. Vi befann oss i en karantän på LEDeGs Ecology Hostel under nästan två månader så vi fick vara kreativa för att försöka hålla oss aktiva på olika sätt. Vi har målat och gjort det fint på vårt hostel, i strävan att skapa en mysig känsla och ta in naturen på hostelet. Vi hade en utmaning att lära oss stå på händer och se hur många armhävningar på tå vi kan göra och vi satte lite frön i vårt växthus på gården bland annat. Tillsammans med praktikanterna på LEHO (som också ligger i Leh) så håller vi också att spela in en podcast. I denna podcast försöker vi diskutera ämnen som vi jobbat med eller stött på där uppe i bergen. Med detta blogginlägg tänkte jag ge en lite fördjupad bild av en utav sakerna vi kommer ta upp i ett av avsnitten och som vi på LEDeG stött på mycket, solar passive house. Det kan översättas ungefär som passiva solhus. Stay tuned för att lyssna på podden och under tiden så ska jag försöka förklara lite hur dessa hus fungerar men också lite kring byggnationen av hus i Ladakh generellt.

Under tiden vi befann oss i karantän så fick man en hel del tid att reflektera över livet i Ladakh jämfört med hemma och en sak vi pratat en del om är just hur husen är konstruerade där. Klimatet i Leh är ett väldigt kallt ca. 8 månader om året. Där temperaturen kan gå ner till -35 på vintern. Trots denna kyla så bor många i oisolerade cementhus. Vi var till exempel på besök hos en familj i en by som heter Iyee Village, i Nubra Valley ca. 150 km norr om Leh. Vi skulle sova hos en familj som hade ett stort, fint hus. De visade en otroligt gästfrihet och kvällen spenderades i deras sällskapsrum som värmdes upp med hjälp av en bukari som är en kamin som står mitt i rummet. Detta gör att det blir väldigt varmt i det rummet. Men när vi sedan skulle gå och sova så var det väldigt kallt i sovrummet. Vi klädde på oss alla kläder vi hade, kröp ner i våra sovsäckar och alla hade två filtar vardera på oss. På morgonen när vi vaknade var det frost på insidan av fönsterna = minusgrader inomhus! Detta gjorde oss svenskar som kommer från hus som är väl isolerade konfunderade. Varför är det såhär?

En bukari.

Vid besök på en av LEDeGs verksamhet Rural Building Center fick vi en större förståelse varför det är så. Kunskap! Det är tack vare organisationer som LEDeG och SECMOL man har börjat bygga solar passive houses. Innan har man byggt cementhus uppvärmda med hjälp av bukaris (kaminer) eller elektriska värmare. Traditionellt har man eldat med komocka vilket påverkar hälsan negativt. Det kan påverka lungorna och sjukdomar som astma och lungcancer kan uppstå. Detta är också en jämställdhetsfråga eftersom det är till störst del kvinnor som är ansvarig för matlagningen och därmed blir deras hälsa mest påverkad. Idag eldar man också med trä eller med bränsle som till exempel kerasin. Att elda i bukari är också ett problem ur klimatperspektiv då de producerar mycket rök som lägger sig som en svart yta på glaciärerna som därmed smälter snabbare. Detta är ett väldigt stort problem då samhällena och byarna till stor del är beroende av glaciärerna för att få vatten. Förutom de självklara användningsområdena, dricksvatten och hygien så begränsas även matproduktionen, då man odlar mycket av sin egna mat i byarna (hur man löser detta med smältande glaciärer kan ni läsa mer om här  och här ).

En lösning på att komma bort från dessa bukaris är solar passive houses. Det betyder att huset värms upp med enbart solljus. Solljus är verkligen inte en bristvara i Ladakh med mer än 320 soldagar om året. Det finns olika tekniker för att bygga passiva solhus. Jag tänkte förklara hur det huset vi bodde på, LEDeG Ecology Hostel, fungerar. För att kunna förklara på ett enkelt sätt har jag tagit hjälp av tre studenter från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Studenterna Leo, Sebastian och Rita var på LEDeG i vintras för att göra en studie med syftet att utvärdera passive solar houses som en möjlig lösning på uppvärmningsutmaningar som många står inför i Ladakh.

LEDeG Hostel, som är ett solar passiv hus.

En viktig första aspekt är att bygga huset så att sovrummen är vända mot söder för att fånga upp så mycket sol som möjligt under dagen. Den vägg som är vänd mot söder byggs som en Trombe Wall som är målad svart på utsidan mot solen, eftersom vi vet att svart absorberar mest sol (det vet vi alla när man väljer svarta kläder på sommaren, puh). Utanpå har man en glasvägg med dubbla glasskivor som fungerar lite som ett växthus. Trombe väggen är byggd med två väggar som har ett mellanrum mellan sig, för att den varma luften ska flöda enkelt in i rummet. Denna vägg kan vara byggd av till exempel cement eller ler-block. Vad som händer är då alltså att den svarta väggen absorberar solljuset, värmen från solen lagras i Trombe väggen som sedan sipprar in i rummet. Fönsterna har man för att få värmen att stanna kvar inne utan att hindra ljuset att komma igenom. Man använder också dubbla glasskivor för att speciellt under vintern minska värmeförlust. Till sist sätter man upp tjocka gardiner som täcker fönsterna så att det inte ska läcka ut värme därigenom.

Lånad från: ”A Study on the Effectiveness of Passive Solar Buildings in Ladakh, India” av Rita Nordström och Leo Björkman, och ”A study in solar housing technology: the impact of Trombe Walls in Ladakh” av Sebastian Arora-Jonsson, Kungliga Tekniska Högskolan, under review.

(Mannen som uppfann denna konstruktion är franska Ingenjören Félix Trombe och därav namnet Trombe Wall).

LEDeG har tidigare haft projekt där de har byggt mer än 1000 solar passive hus i Ladakh. Rigzin Dorge som är ansvarig på LEDeGs Rural building center (RBC) berättar att genom olika projekt har de byggt mer än 1000 solhus runt omkring i Ladakh. Mest har fokus legat på att bygga hus till fattiga familjer i byar där det är väldigt kallt på vintern och där det finns lite träd. Fördelarna med att bygga solhus är att kvinnorna kan lägga mindre tid på att samla ved och kodynga uppe i bergen vilket annars tar upp mycket av deras tid. De kan istället lägga mer tid på till exempel hantverk som sedan kan säljas eller användas för eget bruk. Andra positiva aspekter är att det blir mindre rök som påverkar hälsan negativt och som påverkar att glaciärerna smälter, men även mindre bränsle behöver importeras till Leh för att hålla husen varma.

När husen byggs används material som är lokalt tillgängligt i byarna. Det kan vara sten, soltorkade ler-block och för isolering används hö, halm eller om man har tillgång till sågspån så är det en bra isolering. Rigzin och hans kollegor uppmuntrar byborna till att använda miljövänligt material. Cement används endast i vissa fall i Trombe väggen som ska absorbera solens värme.

Rigzin berättar också att många väljer att inte bygga solar passive house på grund av det anses vara för dyrt. Det kostar ungefär 10-15% mer än ”vanliga” cement hus. Han säger dock att med vanliga hus behöver du mycket bränsle, speciellt på vintern, för att hålla huset varmt. Han berättar att han använder upp till 800kg ved som impoteras från Kashmir. Till ett solar passive house behöver du ingen ytterligare energi eller bränsle till huset så på 3-4 vintrar har du tjänat igen de extra pengar du lagt på att bygga ett solar passive hus. För att fler ska välja solar passive så har LEDeG varit ute i byar och drivit kampanjer. De har haft bymöten, tagit med posters, visat filmer för att tydligt påvisa fördelarna. Rigzin menar att det tyvärr inte gett någon effekt, att byborna inte tagit efter deras exempel. När jag frågar honom varför han tror att det är så, säger han att han inte riktigt vet men att det kanske behövs återkommande besök för att prata om fördelarna med byborna. Han berättar också att LEDeG skulle behöva göra en ny projektansökan för att fortsätta arbetet då de idag inte har något pågående projekt.

LEDeG har jobbat med flera olika solenergi tekniker, så som solar water heater – värma vatten med solenergi, solar lightning systems – solenergi för att ge ljus, solar green houses – växthus där man kan odla på vintern samt solar lamb chacks – använda solljus för att hålla hyddor för djuren varma på vintern.

I dessa sol-vatten-värmare värmde vi alltid vårt vatten vid dusch och tvätt.

Vi är så tacksamma för att vi bott i ett solar passive house på LEDeG Ecology Hostel i Leh. Det har gjort att vi knappt frusit alls under de vinternätter vi befann oss där, trots minusgrader ner mot -20.

Tack vare KTH studenternas mätningar kan man här se att trotts kalla utomhustemperaturer på nätterna så höll sig temperaturen varm i våra sovrum.

Ett jättestort tack till Leo, Rita och Sebastian studenter på KTH, Industrial Engineering and Management, för hjälp med information om hur solar passive house fungerar och med dom tekniska detaljerna! Vill man få en djupare förståelse kring solar passive houses så får man hålla utkik efter deras kandidatexamensarbete i ämnet (se titlar ovan). Även ett stort tack till Rigzin på RBC.

/Maria Nyström, LEDeG

The following is an analysis of how the coronavirus pandemic lays bare the complex web of crises facing modern society, originally written in a shorter version for the Future Earth newsletter. While brutally short given the topic, it can seem rather long and dense for a blog post like this. I make no apologies for this. I am trying to illustrate a systemic way of thinking about our predicament, whether your attention span is up to it or not. Complex systems are emergent; they are irreducible to the sum or the operation of their individual parts. It’s therefore in their nature that looking at one part independently of its relationship to the whole will yield not just simplified, but directly false and delusional conclusions. The evidence of that is all around us.

I am a young person from a highly “developed”, industrialized country, born into extraordinary privilege. Along with my friends and peers, however, I am inheriting a world on the brink of ecological ruin. I consider some kind of civilizational collapse to be likely, and the widespread faith in technological salvation to be delusional and irresponsible. I now find myself in a “developing” country for the first time during the coronavirus pandemic, an event that raises fundamental questions about the direction of industrial society; where people live, how they produce food, how they conduct exchange, and how they relate to the natural world. From this vantage point, based on a systemic understanding of the unfolding crisis, I argue that my generation of activists and policymakers back home has a lot to learn from communities and grassroots organizations in the global South.

In the Ladakh region of northern India, where I’m currently volunteering, adaptation to the new reality has been relatively straightforward. With the onset of lockdown, much of the urban population has joined their families in the rural villages. Community bonds and local food production remain strong enough to sustain the population quite easily even when there is no work in the city (although local food is complemented by government-subsidized rations for things like fresh vegetables and eggs). The temporary de-urbanization may well linger beyond the physical presence of the virus, especially if the number of tourists visiting Ladakh falls as a result of reduced disposable income and economic uncertainty.

There are plenty of recent examples of economic crises being accompanied by a re-population of the countryside, and in some cases even de-industrialization. In Cuba after the fall of the Soviet Union, an interesting and remarkably successful transformation took place. The country was financially dependent on sugar exports to the Soviet bloc and relied on Russian oil to power its industrial agriculture. When the Soviet Union collapsed and Cuba lost this critical trading partnership, draft animals had to take the place of tractors and other farm machines, synthetic fertilizer was replaced with organic methods and large farms were broken up into small ones often working together in cooperatives.

The example shows a reversal of a near-universal trend in modern society, which can be described as a replacement of local ecological (and human) complexity with global industrial complexity and local homogeneity. When agriculture expands towards large-scale monoculture production, the diversity of functions performed by soils, plants, animals and humans is supplanted by synthetic inputs, machines and (mostly fossil) energy. This causes the agricultural system to grow in complexity, becoming increasingly interlocked with other sectors and dependent on large-scale flows of throughput. Flows of energy and materials for equipment, transport and inputs (e.g. natural gas and phosphorus as fertilizer feedstock); flows of credit necessary to sustain increasing capital investments, and access to big markets to justify and repay them (agricultural products are often traded on global commodity markets). And with a growing distance between producers and consumers comes a greater need for transport, processing and storage. The feedback between the farm and the state of the natural world is broken, and agriculture becomes the embodiment of an industrial metabolism in which finance makes up the arteries and fossil fuels the bloodstream. The energy required to power all of these components and link them together makes industrial agriculture a vast energy sink, expending many times more energy upstream than it places on the dinner table. In many cases it runs an energy deficit at the farm level alone, not even considering the supply chain.

While it is cost-efficient in a context where people’s time is expensive relative to energy (one barrel of oil is equivalent to several years of human labor), the replacement of local ecological complexity with energy-guzzling global industrial complexity is a risky proposition in a much more disruptive, energy-constrained, and local future. Agriculture becomes entwined in long supply chains made up of large, interdependent systems through which a shock that takes out one part can easily ripple through the rest. Village-scale farmers in Ladakh can more or less carry on as normal while their larger colleagues in the rest of India must now worry not only about the lack of mobile migrant labor, but also about the domino effects the current recession will have on the cost of capital on the financial market and investment in future oil supply.

The same basic pattern outlined above can also describe the evolution of industrial society at a larger scale, modern cities being the most extreme expression of this.  The complex global, energy-guzzling metabolism of the emerging human “superorganism” has enabled the concentration in densely populated urban areas of ever more layers of complexity on top of each other; more goods, services and occupations, more demand for food, energy and materials, more infrastructure to circulate it all. The accumulation  of financial surplus lets cities grow longer tentacles to expand their ecological footprint, laying claim on (and laying waste to) larger and larger chunks of biocapacity around the world. When a crisis ripples through the economy, there is a shedding of excess layers of complexity. Choking supply chains render some occupations physically unsustainable. A lack of credit, the unravelling of financial wealth, and a loss of disposable income pulls the economic rug out from underneath others. (Tourism is a prime example of a clearly vulnerable industry). As the global supply chains of industrial capitalism choke and splutter, those financial tentacles suddenly grasp thin air for many urban residents(starting with the most vulnerable), stranded in an ecological desert. The radical separation between people and the means of subsistence is exposed as a source of fundamental vulnerability, and the relentless push towards cities is revealed to be contingent on the relentlessly circulating metabolism of the global human “superorganism”. As such, it will be reversed – in much the same way as the agricultural system of Cuba had to be – when the ecological Ponzi scheme of industrial capitalism breaks down for good and nature once again dictates the economics and settlement patterns of human societies.

A formidable convergence of crises already places the global economy in an extremely vulnerable state. Most obviously, it is driving hard into a web of ecological limits; climate breakdown, mass extinction, costly energy extraction, topsoil loss, collapse of marine ecosystems and water scarcity are testament to that, and are increasingly being felt economically. These physical sources of risk are multiplied by a bloated financial system kept afloat by an unsustainable belief today in unsustainable growth tomorrow. Economic growth has been sustained globally by a vast expansion of private and public debt in relation to GDP; this has occurred over several decades but gone into overdrive since the 2008 financial crisis. We see it when central banks buy enormous amounts of debt issued by governments to keep the economy and the financial sector afloat. That keeps interest rates artificially low and asset values artificially high while further inflating the public and private debt bubble. This strategy is highly depletable and will not be as effective in the future. Claims on future growth, resources and wealth cannot be expanded indefinitely; certainly not in a crisis-ridden economy running into ecological limits. And the risk of financial collapse is in turn compounded by uncertainty about the future. If there is a lasting loss of faith in the global economy and financial system, the outcome would be a lasting reduction in spending, investment and credit issuance by individuals, companies, banks and governments. Continuous growth is the impossible self-fulfilling prophecy of capitalism. And by its nature, if capitalism doesn’t grow, it crashes.

Some of these underlying vulnerabilities are evident in the recent convulsions of the oil industry. As lockdowns caused Chinese oil demand to collapse, Saudi Arabia tried to get Russia on board to cut production to keep prices from falling. Russia, however, saw an opportunity to undercut the US oil industry and kept the taps open. This had the intended effect, pushing prices towards rock bottom and sending struggling American oil producers sliding towards bankruptcy. Russia’s strategy worked because oil production in the US is dominated by fracking, a complicated and costly process relying on high oil prices to be profitable. American oil producers have relied on cheap post-recession credit to go into massive debt since the start of the fracking boom about a decade ago. The enormous current over-supply is even turning oil prices below zero in places but risks translating to under-supply as investment in future supply is cut, sending prices spiking once again. Such violent fluctuations are to be expected from a system smashing its head against the wall of its own unsustainability.

The factors outlined above act as multipliers on each other and are fundamental enough to bring down civilization, several of them single-handedly. But the example underlines the fact that they become sources of political instability and economic volatility way before they have the chance to do so. Impending collapse can consequently be hard to discern in the midst of a crisis since the ramp-up of underlying vulnerabilities (e.g. oil extraction costs) are triggered by external shocks (e.g. epidemic-induced economic shutdowns) as well as obscured by short-term fluctuations (e.g. geopolitics and market dynamics) and temporary fixes (e.g. bailouts and debt expansion). The need for resilience thinking, which deals with the fundamental vulnerabilities and not just the one-off trigger, has never been clearer.

The writer and activist Shaun Chamberlain captures the essence of the concept in an intuitive way. Resilience is not, he says, about “predicting the future the best we can and then adapting to that”. Instead, it’s about choosing “the course of action which makes sense across the widest possible range of possible futures”. Much of mainstream sustainability discourse implicitly assumes that the fundamental trajectories of industrial civilization (mechanization, globalization, urbanization, monetization) will continue, and as a result gets stuck in detailed technological scenarios. In contrast, Chamberlain’s understanding of resilience calls us to broaden and simplify our thinking instead of trying so hard to envision “sustainable” ways to keep doing what we want, paying heed to the underlying vulnerabilities of global industrial capitalism and the disastrous consequences should those scenarios fail to keep its wheels turning. With this in mind, how can we embed our thinking in a world where collapse is not even the worst-case scenario?

Modern agroecological approaches like permaculture seek to learn from and mimic natural systems, acknowledging that with far lower access to cheap energy and external inputs, farming systems will have to depend on their immediate surroundings and use existing relationships between soil, plants and animals to perform the diverse functions necessary to sustain agriculture (like pest control, nitrogen fixation, soil nutrient cycling) instead of replacing them by artificial means (through synthetic pesticides and fertilizer). In other words, global industrial complexity must be replaced again by local ecological complexity.

In the same way, a society with fewer external sources of food, energy, materials and finance – a society with a leaner metabolism – will have to exchange much more of its energy and material throughput with its immediate surroundings. It will have to produce a diversity of food and provide for a range of other energy, material and social needs locally. Human labor will have to replace machines and energy again. Personal relationships between people will have to underpin the exchange of goods, services and labor and provide economic safety nets. In place of specialization and reliance on global industrial complexity, social and economic complexity will have to be maintained at a local level.

We may then look to societies and cultures that are still shaped by such conditions and have retained characteristics that evolved when coexisting with the local environment was a matter of survival. Ladakhi society, for example, has a rich heritage of practices formalizing cooperation and sharing in harvesting, livestock keeping, water distribution, use of water mills, maintenance of infrastructure, support networks among groups of families, to name a few. Differences in climate, ecology, culture and other factors will yield different means of adaptation, but (just like in permaculture) underlying patterns and structures can be applied in different contexts. What are the means of exchange, and the rates of exchange between different goods and services? How is surplus controlled? What is traded outside the community? How are obligations repaid, and how are they viewed culturally? How is labor divided between activities? How are common resources governed? How are ecological limits respected? How are behaviors enforced? What are the sources of status and respect? In a future where global markets implode, national governments fail, and local communities must shoulder the burden of their failed states, these questions can offer insights for the design of institutions that rebuild cooperation, reciprocity, trust and diversity in the global North where social capital has been hollowed out.

This may sit uncomfortably with modern fetishes of progress and “green” technology. But our specialized, sophisticated manipulation of nature and our quest for control, productivity, efficiency and growth have an emergent effect; they are adding up to an assault of life on earth, the result of millions of actions taken (by ignorance or necessity) in defiance of a basic fact that is coming back to haunt us: we are embedded in and inseparable from nature and ultimately have to play by its rules. In the name of progress, our actions have created a “human superorganism” that we don’t really understand, let alone control.

It would be arrogant and irresponsible for the global North not to look to cultures in the global South that have sustained themselves for vastly longer than it has taken industrial capitalism to annihilate much of the living world. Technological, financial, and institutional innovation can still be applied, but within much the much tighter material and social constraints of a smaller, simpler, more local society. For example, modern initiatives such as local currencies, time banks, food cooperatives, interest-free community banks, and income-sharing communities can be said to mimic (intentionally or not) economic structures and relationships existing that are embedded in the informal economy of such cultures. 

The underlying question to explore can be framed as how societies sustain and retain complexity at a local level, with limited resources and within ecological limits. When localities and communities are homogenized as complexity is globalized – as the current crisis shows – they lose the capacity to meet most of their needs independently of the global system, the power to control their lives, and their relationship to the place they inhabit. It turns human society into a superorganism that rips through the fabric of the natural world in pursuit of its own growth. Rather than awaiting technological salvation and worshipping hope, we should draw inspiration for a resilient way of organizing society and relating to the natural world from flesh and blood communities that already provide food, energy, materials, safety, culture and community within the means of the planet.