LEDeG, Ladakh Ecological Development Group, är den sista av Framtidsjordens fem nätverkspartners i Ladakh. I det här fallet passar sig verkligen uttrycket ‘sist men inte minst’ då LEDeG är både den största och äldsta av organisationerna. LEDeG startades 1983 av en grupp ladakhier samt svenska Helena Norberg-Hodge och dess syfte har hela tiden varit att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. LEDeG adresserar också de miljö- och kulturrelaterade angelägenheter som uppkommer vid snabb samhällsutveckling.
Här i Ladakh är dilemmat mellan att bevara Ladakh traditionellt och att följa med i den moderna utvecklingen ständigt närvarande. LEDeGs vision ligger således i att bevara den lokala kulturen och miljön samtidigt som de leder utvecklingen i en hållbar riktning. Förändringen och utvecklingen måste få ta sin tid och de resurser som finns bör utnyttjas på bästa sätt.
LEDeG hoppas kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden utan att påverka den känsliga miljön på ett negativt sätt, till exempel är förnyelsebar energi en av LEDeGs hjärtefrågor. Organisationens arbete går ut på att upplysa Ladakhs befolkning om fördelarna med traditionellt och ekologiskt jordbruk och om konsekvenserna av en snabb samhällsutveckling. Det ligger också i organisationens uppdrag att intressera befolkningen i förnyelsebar energi samt att testa och utveckla nya metoder inom området.
LEDeG har 35 anställda samt en ’working committee’ bestående av åtta personer. Det är dessa åtta som har det operativa ansvaret i organisationen och väljs av en ’general body’ bestående av 100 medlemmar. LEDeG har huvudkontor i Leh samt två lokala kontor i Kargil och Zanskar. Varje år tar organisationen emot såväl utländska som inhemska volontärer till olika projekt.
På huvudkontoret har LEDeG ett bibliotek, en hantverksbutik, konferensrum och en utställning om traditionell ladakhisk livsstil. LEDeG driver också ett hostell och ett utställningsområde där de visar upp modeller av olika projekt. Både huvudkontoret och hostellet drivs av solenergi.
LEDeG arbetar med projekt inom många olika områden tillsammans med partners och finansiärer från olika delar av världen, såväl Indien som Sverige och Tyskland samt Canada, Kina och Japan.
Bland annat jobbar LEDeG för att decentralisera energiproduktionen och fokusera på lokal, förnyelsebar energi så som sol- och vattenkraft. Detta görs genom en rad olika projekt, till exempel Solar Passive Housing, som LEHO också jobbar med, och Solar Active Housing som sätter den varma luften i rörelse och på så sätt, genom en sorts ventilationssystem, möjliggör uppvärmning av rum som inte ligger i direkt solljus.
LEDeG engagerar sig också i lantbruket genom att uppmuntra ny teknik baserad på traditionella metoder. Deras projekt inkluderar bland annat utveckling av växthus och komposter. De har också tagit fram solhus för får och getter att bo i under de kalla vintrarna samt liknande byggnader för höns och kycklingar. Projekten inkluderar också marknadsföring av lokala produkter.
LEDeG jobbar också med vattenkonserveringsprojekt, avfallshantering samt med att stötta och marknadsföra lokalt hantverk och mycket mer.
Under åren har LEDeG uppmärksammats med många fina utmärkelser, däribland Right to livelihood award, 1986. Vill du veta mer om LEDeG, besök gärna deras fina hemsida där de utförligt berättar om sitt arbete.
I ett tidigare inlägg berättade vi om hur Montevideo står still under sommarmånaderna. I takt med de friska vindarna som drar in alltmer, börjar aktiviteterna också komma igång. Förra veckan hade REDES en planeringsträff där vi gick igenom årets kommande projekt. Min medverkan blev, förutom att lyssna, också berätta om de nya praktikanterna som FramtidsJorden nu har i Buenos Aires på organisationen Pereyra. Kanske finns möjligheter för samarbete på Via Campesina CLOC möte senare i April. Vidare talade vi bland annat också om ’Fiesta de la Semilla’ (fröfesten) i Uruguay, mellan 24-26 April i år som står på agendan. Jag är också glad över att folk börjar komma tillbaks i sina arbetsrutiner. Fick bland annat ett återstående radioprogram från ANAMURI kongressen publicerad.
Två stora högtalare är fastknutna på autons tak. Den åker genom gårdarna, snart har alla hört meddelandet om den bortlivne mannen. Tankarna går till mannens sörjande familj. Var han gift går tankarna också till hans fru, kvinnan som ger otur. Kvinnan som i framtiden borde hålla sig inomhus på mornarna för att skydda sina grannar. Här är det många som tror att hela dagen kommer vara otursdrabbad om man ser en änka tidigt på morgonen. Frun skuldbeläggs nämligen för sin döde makes öde.
Ungefär tvåhundra år sedan hade änkan bränts på bål under mannens begravning så att hon kan följa honom även efter detta liv. För inte mer än tio år sedan var alla änkor klädda i vita saris, utan smycken och utan den röda bindin i pannan. Änkorna jag och Jonna mött de senaste dagarna bär färgglada saris, guldiga bangles och det var längesedan någon tvingades bli bränd till döds. En av kvinnorna vi träffade, Lakshmi, berättar om några av de svårigheter som ännu finns kvar:
– Vi blir sällan inbjudna på bröllop och andra fester, jag fick exempelvis inte komma när min dotter gifte sig. Lakshmi berättar om byborna som pratar illa om änkor bakom deras ryggar, om samtalen som tystnar när hon närmar sig.
– Jag blir arg av hur människor beter sig mot mig, men det finns inget jag kan göra, säger Muthukannu.
Hon är en av de andra änkorna vi talat med. Precis som många andra kvinnor flyttade hon efter bröllopet hem till sin make och hans familj, ibland flera timmar bort från sin hemort. Om maken sedan dör är det inte ovanligt att frun ses som en ekonomisk börda av svärfamiljen. Några verkliga rättigheter till hemmet hon levt i som gift finns oftast inte utan äganderätten ligger hos den döde makens familj.
Meena, ytterligare en änka, försöker själv få äganderätten till det hem hon levt i de senaste decennierna. Det, tillsammans med den mark hon lever av, tillhör idag hennes svärbror som enbart besöker huset någon gång per år. Han har dock möjlighet att ge bort eller sälja huset hemmet om han så önkar vilket sätter Meena i en osäker situation. En del fruar tvingas flytta när hennes make dör. Förhoppningsvis har de då sitt föräldrahem eller annan familjemedlem att få bo hos. Ibland upplevs de dock som en börda även för den egna familjen och tvingas finna en annan bostadslösning.
En ny make kan tyckas vara en lösning på åtminstone bostadsproblematiken men änkan Angurani, som själv inte gift om sig, känner inte heller till någon annan som gjort det. Istället beskriver hon en egen affärsverksamhet som lösningen för änkor att bli oberoende och få respekt.
Det är en av anledningarna till att änkorna vi talat med valt att ingå i Valiyampattis självhjälps grupp (self-help group, SHG) för just änkor. Med möten en gång i månaden får kvinnorna en möjlighet att öppna sig, diskutera problem, utbyta ideér och livsöden.
SHG är ett internationellt fenomen och via gruppen kan medlemmarna ta lån med fördelaktig ränta där gruppen fungerar som en säkerhet gentemot banken. De kan också ta snabba smålån från den gemensamma besparingspotten. Gruppen är således en oerhörd tillgång för människor med lite kapital och små möjligheter att få individuella lån från banken.
Angurani, Meena and Lakshmi.
Lakshmi, Meena, Muthkannu och Angurani har alla fått lån via sin SHG. Några har valt att ge utbildning till sina barn, andra har byggt ett hus till sig själva och en del har köpt kor för att via mjölkförsörjning generera en egen inkomst. I framtiden planerar de alla att ta fler lån via gruppen för att förändra sin vardag, öka sitt oberoende och stärka sin ekonomi.
I måndags fortsatte frönätverkets kurs med dess andra part. Den är uppdelad i tre delar, där sista delen blir praktisk med kompostering.
Den här gången var det agronomen Silvana Machado som fortsatte med att beskriva fröers biologi och förvaring. Silvana är agronom och åker ofta ut till olika deltagare i frönätverket för att stötta med rådgivning. Hon är också med och informerar genom föreläsningar på olika tillfällen.
Under kvällen talades det bland annat om att fröer gror bättre om de blötläggs 24h före, om att de stora feta bönorna är de som har störst reserver. Deltagarna fick åter igen titta på olika slags fröer, bland annat mangold och koriander. Sen berättades det om hur de mest vanliga trädgårdsgrönsakerna kan förökas. Jordgubbar kan exempelvis föröka sig själva genom en sladd till ny planta, eller också går det att dela i två tuvor. Potatis går bland annat att använda frukten från blomman. Tomater har sina fröer inuti och dessa hålls fuktiga tills grodd. Lökar har extra lökar som växer upp bredvid. Morötter har sina fröer i fröklasarna och kan också använda toppen av moroten för att odla en ny.
Det talades om att fröer bör tvättas och hållas torra, gärna på mörk plats och mindre än 10 grader. Det är viktigt att sätta på en etikett där fröerna förvaras som beskriver vad det är och när det plockades. Sen talade vi om hur länge fröer höll sig och hur plantor och fröer väljs ut beroende på ändamål, motståndskraft och vad en föredrar.
Att få chansen att vara i Indien, i Ladakh, i fem månader gör att man får chansen att uppleva och se mycket. Många fantastiska saker, naturen, kulturen och människorna men även saker som är jobbiga som fattigdom och orättvisor. På sätt och vis har vi tur som är här i Ladakh. Här lever människorna tuffa liv och får jobba hårt i en karg och isolerad miljö men jag ser sällan eller kanske aldrig den typen av påtaglig fattigdom som jag har sett i andra delar av Indien. Det här inlägget kommer inte gå djupare in på varför det ser ut som det gör, kanske kulturen, kanske den relativa isoleringen, det får bli en annan gång. Istället kommer det handla om en av de sakerna som ständigt gör mig illa berörd i vardagen här.
Jag har haft turen att växa upp omgiven av djur, inte bara katter och hundar utan även djur i försörjningssyfte. Sedan jag var liten har mina föräldrar drivit en gård med mjölkproduktion och jag har kliat många tacksamma kor på ryggen och blivit halvt uppäten av nyfikna kalvar. Jag har en stor medkänsla och respekt för djur och det finns inget som skär i mig så som djur som far illa. Här är det dock något jag får lära mig att hantera. Jag som är van att se kor äta gräs och ensilage, upprörs av kor som i sin jakt på mat äter plastpåsar och annat skräp. Kor har ju som bekant fyra magar och idisslar sin mat. (Eller ja, egentligen är tre av magarna delar av matstrupen, men varför förstöra den bilden?) När korna äter tuggar de maten ganska dåligt, istället sväljer de maten som hamnar i första ”magen”, våmmen. Maten bryts delvis ned av bakterier och mikroorganismer och stöts upp för att tuggas igen. Problemet med plasten som korna får i sig är att den inte kan stötas upp. Alltså blir den kvar i våmmen. En veterinär i Indien opererade för några år sedan bort 19 kilo plast ur våmmen på en ko. 19 kilo plast!
En av våra ”office dogs” som solar här på dagarna och äter ur våra sopor.
Förutom korna, som så klart berör mig extra, så är den enorma mängden herrelösa hundar här i Leh ett problem på många sätt. Precis som kon så är hunden ett djur som varit ovärderlig för människor och fortfarande är i de flesta kulturer. Här i Leh är det mycket få hundar som ägs som hus- eller bruksdjur. Istället lever de närmast vilda på gatorna. Man kan tycka att detta inte är något speciellt, där det finns människor finns det oftast gatuhundar. Ett av de större problemen med detta är förekomsten av rabies och Indien är då inget undantag då 36% av världens rabiesrelaterade dödsfall sker i Indien enligt WHO. Här i Leh blir dock situationen speciell på grund av klimatet och den säsongsbetonade turismen. Under sommarhalvåret fylls Leh av turister som när på dubblar befolkningen i staden. Då blommar hotell- och restaurangbranschen och över blir gott om matrester som hundarna kan leva på. Sen kommer dock vintern med minusgrader som kan gå ned till minus 30 på nätterna.
När jag och Johanna kom hit i oktober var hundarna här inte jobbigare än någon annanstans jag varit. Visst var det jobbigt att se att några av dem var väldigt magra och halta men det är först nu, efter december månad, som hundarna har blivit ett verkligt problem. Bristen på mat och den extrema kylan får hundarna att bete sig på ett sätt som är helt främmande för mig. En hund är för mig en familjemedlem, någon man leker med och vars päls kan torka alla tårar. Det är någon man har respekt för och för vars välmående man ansvarar. Visst finns det farliga hundar, hundar som farit illa och inte uppfostrats ordentligt, men här är nu varje hund ett hot och hoten finns på varje gata och i varje gränd. Det skulle vara lätt att avfärda detta som en västerlännings ogrundade rädsla i obekanta omgivningar. Men en händelse denna vinter har gjort att hundfrågan hamnat högt på agendan.
Enligt det lokala sjukhuset här i Leh behandlas 45-50 personer i månaden för hundbett bara på det sjukhuset. Då ska man komma ihåg att det endast bor 27 000 personer i hela Leh. Förra året dog ett barn till följd av en hundattack. Men det var en händelse i en by ungefär en timme bort som nu väckt diskussionen till liv. I slutet av december förra året blev en kvinna attackerad och uppäten av ett gäng hundar. Hon fick identifieras med hjälp av hennes mobiltelefon, kroppen gick inte att känna igen. Nyheten om detta chockade så klart människor men både jag och Johanna förvånades över bristen på handlingskraftighet.
Det är svårt för mig att förstå mig på reaktionerna, eller kanske bristen på dem. Jag kan inte sätta fingret på vad det är inom kulturen här, men det gör att de flesta mest verkar tycka att hundarna är ett problem som man får leva med, något som är en del av vardagen. Att den stora populationen av hundar är något som invånarna här själva har orsakat verkar inte riktigt sjunka in. För några årtionden sedan hade de flesta familjer en hund men när urbaniseringen ökade lämnades de åt sitt öde. I takt med att armén och turismen ökade, växte även hundpopulationen. Enligt vissa uppskattningar finns det mellan 4000 – 6000 gatuhundar i själva Leh. Själv skulle jag uppskatta dem till minst det.
Efter dödsattacken höjdes ändå röster om att den lokala regeringen borde ta tag i problemet. Enligt representant från den lokala regeringen jobbar de dock med problematiken, främst genom kastreringsprogram, och kommer lansera ytterligare åtgärder. När vi pratat med personer som bor här om hundarna så är dock regeringens insatser inget de lagt märke till.
Tips på hur man ska uppträda bland gatuhundarna.
Den senaste månaden har jag dock börjat se tecken på att något håller på att hända. Både vid firandet av Spituk Gustor och Republic Day stod det personer och delade ut flygblad till besökare. Flygbladen har titeln ”Dos and Don´ts –when you encounter street dogs” och innehåller riktlinjer om hur man bör uppträda om man stöter på gatuhundar, till exempel att hundar uppfattar leenden som hotfulla och ögonkontakt som en utmaning. Bakom initiativet står två NGOs; Snow Leopard Conservancy och Ladakh Animal Care Society samt polisen. Ladakh Animal Care Society är en organisation som funnits här i nästan tio år och arbetar med att kastrera hundar och vaccinera dem mot rabies. Enligt deras hemsida kan de sommartid behandla upp till 15 hundar per dag.
Ett annat initiativ som jag så sent som i söndags fick upp ögonen för är projektet’ Live To: rescue’ som drivs av en ladakhisk NGO, Young Drukpa Association. I söndags var jag och Johanna och besökte Hemis, det största och rikaste klostret i Ladakh. Där hade det under flera dagar pågått gemensamma böner ledda av klostrets överhuvud Gyalwang Drukpa, en stor lama som leder Drukpa-ordern. Den här laman är beskyddare till Young Drukpa Association (YDA) som arbetar inom flera olika områden så som hälsa, utbildning och miljö. Denna organisation driver alltså projektet Live To: Rescue. När vi var i Hemis fanns det representanter på plats med information och för att samla in donationer. På parkeringen fanns även en bil och personer som fångande in hundar. Enligt YDAs hemsida har det funnits planer på ett projekt rörande de hemlösa hundarna under en tid men det har saknats pengar. Nu verkar dock projektet vara i full gång. Gyalwang Drukpa har själv skänkt ungefär 20 hektar mark (motsvarar slarvigt räknat 40 fotbollsplaner) för att kunna bygga ett center där hundar inte bara kan behandlas utan även bo i en form av reservat. Projektet vill på ett humant sätt hantera det växande problemet med hundarna och skapa bättre relationer mellan människa och djur. Hundar ska fångas in kastreras och vaccineras och sedan få ett nytt hem på centret. Projektet vill även utbilda i ämnet och en långsiktig lösning är att få familjer att adoptera hundar och på så sätt minska problematiken. Är man mer intresserad av deras arbete har de en bra Facebook-sida som är värd att kolla in!
Det känns skönt att det verkar finnas personer som jobbar med hundfrågan som i mina ögon verkligen behöver tas tag i. Kanske kan jag tycka att jag har sett så pass mycket lidande hundar att det vore mer humant att avliva några av dem. Det verkar inte vara aktuellt alls här, trots hundarnas lidande och det mänskliga lidande deras situation leder till. Men mycket hellre kastrering och omhändertagande än passivitet. Om det kan göras i tillräckligt stor skala och tillräckligt snabbt så kanske hundproblemet i Ladakh kan få sig en hållbar lösning.
Jag, som aldrig förut varit rädd för hundar, ser framemot att komma hem och på börja kognitiv beteendeterapi med Bella till hjälp!
På den indiska landsbygden är migrationen av människor från land till stad påtaglig. I nästan varenda familj har en eller flera medlemmar lämnat de torra fälten för att söka lyckan i Chennai, Singapore, Delhi eller Dubai.
För att ta reda på hur ungdomar tänker om detta, vilka orsaker som ligger bakom och vilka konsekvenserna blir hade vi i helgen workshops med skolungdomar mellan 14 och 16 år. På lördagen flickor, på söndagen pojkar.
Redan klockan nio på lördag morgon började det välla in flickor. Vi hade väntat oss runt 20 deltagare, men fick mer än det dubbla! Jag (Jonna) som väntade på att Anna skulle komma med bussen från Trichy blev en aning stressad och försökte på ett nervöst sätt fördriva tiden med kallprat. Det gick sådär.
När vi väl fått teknik och deltagare på plats var workshopen i alla fall jätterolig! Alla hade verkligen kloka och intressanta åsikter, och deltog med stort engagemang, så att åtminstone vi tyckte att det var väldigt givande. Förhoppningsvis lärde sig deltagarna också något nytt, men svar på det får vi först när vi lyckats muta någon att översätta alla utvärderingar 🙂
IntroduktionI grupper diskuterades orsaker och konsekvenser av migrationLördagens deltagarePresentation av gruppdiskussionerTemometer-övning på liten ytaGruppdiskussion med söndagens gängoch redovisning
Förra veckan, den 26 januari närmare bestämt, firades Republic Day i Indien. Republic Day firas för att minnas Indiens självständighetsförklaring från Storbritannien 1950 och de prestationer som åstadkommits sedan dess. President Mukherjee kallar, i sitt Republic Day-tal, den 26 januari för ”the day when modern India was born”.
Kampen för självständighet började betydligt tidigare än 1950 och under 1920-talet fördes diskussioner i och mellan de indiska politiska partierna. En av de drivande krafterna var Mohandras Gandhi, eller Mahatma Gandhi som vi känner honom som nu. Mahatma betyder Stor själ eller Stor ande på sanskrit och var ett hedersomnämnande som tilldelades honom 1914.
Den stora brytpunkten kom den 26 januari 1930 då The Declaration of Independence, Purna Swaraj, utfärdades. I och med detta startade Gandhi och National Congress-partiet på allvar den långa kampen mot Indiens självständighet fån Storbritannien.
Under kampen blev Gandhi och ett stort antal andra Congress-ledare fängslade av britterna efter att de krävt omedelbar självständighet 1942. Gandhi hann också innan sin död avfärda de villkor britterna upprättade för Indisk självständighet 1947. Den 15 augusti 1947 skedde dock den officiella självständighetsförklaringen efter att britterna delat landet mellan Indien och Pakistan, eller som man också kan se det, mellan hinduer och muslimer.
Det dröjde tills den 26 januari 1950 innan den Indiska konstitution infördes och även om Gandhi mördats två år tidigare menar President Mukherjee i sitt Republic Day-tal att konstitutionen formades ur Gandhis filosofi och kamp. Bland det viktigast i konstitutionen är indiernas rätt att välja en regering.
I och med detta firas Independens Day i Indien den 15 augusti och Republic Day den 26 januari. Under Independence Day firar indierna sin självständighet från Storbritannien och under Republic Day firas de prestationer nationen åstadkommit som en självständig stat.
Republic Day firas traditionellt i New Delhi med deltagande av såväl president som premiärminister och de som inte har möjlighet att befinna sig på plats följer evenemanget via TVn. Firandet består av tal, parader och uppvisningar. Alla Indiens prestationer ska visas upp och hyllas. Militären har väldigt stort fokus, nya uppfinningar och vapen visas upp och medaljer delas ut. Den indiska flaggan har också en central plats under så väl Independence Day som under Republic day.
Den indiska flaggan har genomgått ett par olika designer men den nuvarande accepterades i juli 1947. Flaggan består av tre lika stora, vågräta fält. Det översta fältet är orange, eller saffran som de säger här, vilket representerar landets styrka och mod. Mittenfältet är vitt och representerar fred och sanning. Fältet längst ner är grönt och representerar landets fertilitet och tillväxt. Mitt i flaggan, i det vita fältet, finns en blå hjul-liknande symbol vilket representerar Dharma Chakra, wheel of law, vilket indikerar att rörelse är liv och stagnation är död.
’Make in India’, en kampanj initierad av premiärminister Modi under 2014 uppmärksammades också under årets firande. Make in India är en internationell kampanj för att stärka tillverkningssektorn i Indien samt öka dess attraktionskraft utomlands.
Varje år bjuds en hedersgäst in att delta i Republic Day-firandet. I år besöktes Indien av USAs president Barack Obama. Bland tidigare gäster finns bland andra Japans premiärminister Shinzo Abe (2014), Bhutans kung Jigme Khesar Namgyel Wangchuck (2013), Frankrikes president Nicolas Sarkozy (2008) och Rysslands president Vladimir Putin (2007).
Här i Leh anordnades ett Republic Day firande på marknaden som Erica besökte tillsammans med Tharchin. Det var många och långa tal så väl som en parad och ett ’cultural programme’. Även om det lockade många deltagare verkade det dock som att höjdpunkten även för Ladakhierna var TV-sändningarna från Delhi.
En av de stora snackisarna efter årets Republic Day var premiärminister Modis jacka som var broderad med hans namn som kritstrecksränder. Hybris eller var han bara orolig att Obama skulle glömma?
Det har alltid varit ett starkt intresse för mig med seder och kulturer. Därför också som jag studerade kulturgeografi i min kandidatexamen och också hur jag kommit in på det här med kommunikation och vara en världsmedborgare.
Jag gillar att interagera med människor, förstå hur vi tänker och varför vi lever som vi gör. Uppvuxen nära havet, har jag också en dragningskraft till vågorna, gärna mera när det är mindre folk för att hylla de krafter som finns på plats. Så därför hade jag snappat upp att det längs västkusten av Sydamerika finns en tradition som utvecklats genom influenser och kulturer från Afrika; firandet av havsgudinnan Yemaya. Jag var väldigt intresserad av att få vara med. Efter ett uppdrag den 2e februari med min organisation REDES (se föregående inlägg), för att fotta och dokumentera, tog jag därför kustvägen ”la rambla” tillbaks.
Det var som vanligt matedrickandes människor och månen lyste upp havet. Rätt som det var, började jag notera alla dessa små båtar av vitt flytande material, ibland med små ljus på. ”Plocka blommor, önska inget specifikt” hade instruktionerna varit tidigare från personer på Ecotienda. Så jag passade på att hylla Yemaya i havet med blommor jag plockat på vägen. Men ju närmre parque rodo jag kom och sandkanten där nedanför, desto mer folk fanns på plats. Hela stranden var full. Vid havskanten vadade folk med sina ljus, vita och blå blommor och satte ner sina offergåvor till havsgudinnan. Vita och blå julgransljus fyllde små sandhål. Musiken vibrerade av trummor, sång och dans. Försäljare fyllde vägkanten med alla möjliga souvenirer i form av planscher, ljus, armband, halsband, klistermärken, blommor, nyckelknippor, snäckor… Allt i blått och vitt.
En bit bort, fanns ett monument, osäker på om det alltid stått där, med kvinna på ett snäckskal, som var omringad av ljus, blommor och en del foton på personer som saknades. Tillsammans med en nyfunnen vän tog vi in atmosfären med varsin patchouli rökelse.
Ett tiotal personer, lika många kvinnor som män, samlades på måndagskvällen i CEUTA’s lokaler på calle Santiago de Chile i centrala Montevideo. Tillsammans med REDES och frönätverket började en kurs för allmännheten.
Deltagare tittar på olika fröer som skickas runt. Bland annat olika sorters bönor och majs.
Åldersgruppen på plats var från 17 år och uppåt, men många tycktes vara i 23 års åldern,kanske var det studenter som hade sommarledigt. De flesta hade kommit dit för att veta mera om fröer och dess förvaring, ekologiska produkter och marknadsföring av egen produktion. Det talades om olika slags inhemska och importerade fröer, hur de förvarats av kvinnor genom generationer och hur olika internationella samt nationella lagar samt konventioner påverkat.
Mariano Beltrán, kursledare, lär deltagarna om lika fröer.
Mariano, som höll i kursen, berättade också om hur fröer utvecklats under mera fuktiga förhållanden runt ekvatorn. Han skickade runt olika varianter av fröer som lagrats och utvecklats på olika sätt. Alla tog anteckningar och följde med lika intresserat som den energirika matekoppen delades mellan oss som var där (en av deltagarna, bjöd lika välkomnande kursansvarig som oss andra).
