Kanske det mest spännande med att lära känna Indien är att på riktigt få se vad föreläsarna på utvecklingsekonomin, statskunskapen och internationella relationer talade om. Inte så charmigt, men många gånger reflekterade jag inte över att det som beskrevs i kurslitteraturen är många människors verklighet. Men att läsa om bortprioriterade döttrar, klimatförändringarnas effekter, microcredit och self help groups är en helt annan sak än att se det med egna ögon. En sådan här praktik är således något av det vettigaste en pol.kandare kan göra under sin studietid. Egentligen något av det vettigaste vem som helst kan göra under sin livstid. Oavsett intresse, utbildning, yrke, bakgrund och ekonomiska förhållanden är det nyttigt att förstå hur livet på andra platser i världen skiljer sig mot det hemma i Sverige.
Att utöka den svenska resursbasen är SIDA:s mål med praktikantprojektet som jag via Framtidsjorden nu är en del av. Förut hade jag väldigt svårt att begripa varför; vad tusan är resursbasen? Vad har det med bistånd att göra? Nu inser jag dock varför detta är så viktigt och varför vi praktikanter består av en sådan härlig blandning statsvetare, företagsekonomer, livsnjutare, miljövetare, fotografer, köttätare, geografer, psykologer, vänster- och högervridna, skribenter, veganer, agronomer, vegetarianer och ideellt engagerade. För att vi i Sverige ska kunna fatta hållbara och solidariska beslut som inte bara gynnar oss själva krävs det att vi, från landets alla håll och kanter, förstår vad detta hållbara och solidariska faktiskt innebär även i andra delar av världen. Vi kan inte längre utgå ifrån oss själva och våra egoistiska begär.
Det gäller även mig själv. Äta vegetariskt, handla ekologiskt och fair trade eller checka kemikaliebeteckningarna på shampooflaskan var inget jag spenderade så mycket tid på innan praktiken. Ändå har jag alltid tänkt att jag nog är rätt så miljömedveten och att jag väl visst bryr mig om människors arbetsförhållanden. Ärligt talat trodde jag nog inte på att en förändring i en persons lilla vardag skulle göra någon skillnad och jag tyckte ju om kött, gillade hur mitt hår luktade så why not liksom?
Nu hade Ozey kanske drämt till mig på huvudet. Han är chef på Kudumbam och talar väldigt ofta om att människor kan göra skillnad TILLSAMMANS. Och det är väl egentligen ganska självklart när jag tänker på min tid som anställd på ICA; kunden har alltid rätt. Vi får inte glömma vår makt som ligger i att butiksägare, politiker och företagare måste förhålla sig till oss. Därför ska vi inte heller glömma den makt den ”lilla” människan har och att det är värt att spendera de extra minutrarna på att leta upp den perfekta eko-produkten eller att engagera sig i den lokala föreningen vars hjärtefråga är något du brinner sådär extra passionerat för (eller bara är lite nyfiken på). Det finns tusen sätt att stötta solidaritet och hållbarhet vare sig det är via donationer, fadderbarn, din vardag och konsumtion eller en period som volontär på en behövande organisation. Allting gör skillnad. Att tro någonting annat är att ge upp och då, om någon gång, är det kört.
I det långsmala rummet står fem symaskiner uppställda. De är av äldre modell, sådana som drivs av en platta som vickas fram och tillbaka med hjälp av fötterna. Det är en varm dag, men aktiviteten i rummet är hög och det rytmiska ljudet från symaskinerna hörs redan på gården utanför lokalen där Kudumbams projekt Nimba har sitt huvudkvarter.
