Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

Turisthak i Kerala och två veckors semester, det är då verkligheten slår till. Vad som skulle vara vila och avkoppling från allvaret blev istället ett brutalt uppvaknande.

De små butikerna ligger tätt mellan restauranger på strandpromenaderna. I över hälften av dem jobbar nordindier från såväl Rajasthan som Jammu & Kashmir och Himachal Pradesh, de har följt turisterna till Indiens sydligaste spets. Majoriteten är unga killar i 20-25 års åldern, vissa är lite äldre män, men nästan inga kvinnor syns till. De är pratsamma, skämtar mycket och ler ständigt. De har sina inövade repliker för att locka in mig i just deras butik som i övrigt är smått identisk med grannens. De talar tre, fyra ibland fem språk och kan ett par fraser på ytterligare fem. De är så väl driftiga och kreativa som intelligenta och charmiga.

Jag låter mig luras in i butiken, vi börjar prata om sjalarna, smyckena, väskorna, tavlorna, elefanterna eller vad det än kan vara, jag får det vanliga säljsnacket. För att vinna lite sympati ser de till att nämna att det varit dåligt med turister i år, ryssarna sviker tydligen den här säsongen. I de allra flest fall köper jag ingenting.

Eftersom det bara finns en gata går jag förbi nästa dag igen, de hejar glatt och jag stannar till en stund, vi pratar om hur trevligt Kerala är, vädret, hur bra livet är i stort och vilken fin butik han har. Jag går vidare, upprepar samma procedur utanför nästa butik och hamnar slutligen på stranden. Senare på eftermiddagen eller kanske nästa dag möts vi igen. Jag blir då inbjuden på en kopp te vilket jag tackar ja till på premissen att jag inte kommer att handla något. ’Det gör inget, det är trevligt att bara prata lite. Berätta lite om ditt land’ blir svaret.

Vi sitter ner, te hälls upp och vi börjar småprata. Ibland avbryts vi av kunder och jag observerar hur de med samma goda humör tar emot varje ny person, hur de drar några skämt, hur de köpslår om priser och hur de ibland får sälja sina produkter.

Vi återgår till samtal om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag släpper de ner sin putsade fasad och verkligheten hinner ikapp mig som ett slag i magen. Det innan så muntra ansiktsuttrycket är som bortblåst, ibland ersatt av sorg, ibland av ilska, ibland av avund och ibland av skam.

Allihop jobbar de veckans alla dagar, de öppnar tidig morgon och stänger sen kväll. Lunchrast är inget att tala om och även om det ibland är helt okej att sitta ner med en kopp te, snacka lite skit med grannen eller äta sin lunch bakom disken är butiken aldrig stängd och de är aldrig lediga. Efter stängning är middag och sömn allt som hinns med, så ser livet ut vecka efter vecka.

Några jobbar dubbla säsonger, en i söder och en i norr med endast en vecka eller två att vila där i mellan, andra jobbar halvårsvis i butiken och halvårsvis med att tillverka produkterna. De lyckligt lottade jobbar en lång period om nio månader och sedan tre månaders vila. Alla lever de långt från sina hem och familjer.

Någon berättar att han jobbar sex till åtta månader i Kerala. Resten av året måste han jobba nästan ännu hårdare för att hinna med att tillverka produkter till nästa säsong. Han föredrar ändå den perioden för då får han vara tillsammans med sin familj och sina vänner. En annan förklarar att han bara träffar sin familj två veckor om året.

Många är arga över att situationen ser ut som den gör och att det inte finns något de kan göra. Någon pratar om att han skulle kunna sticka, bara lämna butiken och dra. Men hur skulle det då gå för hans familj, hans föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar, alla är de beroende av de inkomster butiken bringar.

För en annan brister det nästa, ’det här är inget värdigt liv’ säger han med en blick som skär genom mig.

Alla menar att arbetsbördan i sig inte är ett problem, alla indier jobbar hårt. Det som tynger dem är ensamheten, att de lever isolerat från sina familjer och har svårt att komma in i det nya, lokala samhället. De saknar kontext och tillhörighet. De som har barn är sorgsna över att inte finnas nära dem och andra längtar helt enkelt bara efter något att komma hem till vid dagens slut.

Det går inte att komma ifrån att de alla avundas mitt liv och de förutsättningar jag fötts med. Det tar sig olika uttryck hos dem, vissa fäller en spydig kommentar men de flesta är bara nyfikna på världen utanför det Indien de känner. Det är första gången jag verkligen känt mig vit och första gången jag upplevt en så stark känsla av orättvisa så nära inpå.

Några har drivit sina butiker sedan tonåren. Jag pratar med en kille, några år yngre än mig. Han berättar att han aldrig gått i skolan och inte kan läsa. Han tittar på mig med en blyg blick full av skam och jag mår fortfarande, tre veckor senare, dåligt över att jag inte kom på något vettigt att säga. Det är kanske naivt att bli överraskad, men framför mig sitter en kille som helt på egen hand sköter tre butiker, har personalansvar på en plats där det innebär ett dygnet runt-ansvar för dessa personer, en kille som kan kommunicera på ett flertal språk, en kille vars hela familj är beroende av honom.

Verkligheten är så långt ifrån vad den verkade vara, en känsla av hopplöshet och någon form av tomhet i att hur jag än gör så blir det fel kommer över mig. Jag inser att om vi handlar bidrar vi till att barn behöver jobba med att tillverka produkter istället för att gå i skolan, handlar vi inte förlorar familjen sin inkomst och barnen kommer inte att kunna äta sig mätta. Hans föräldrar menade inget illa, helst av allt önskade de säkert att deras barn skulle få gå i skolan, det var bara inte en möjlighet som fanns.

Det värsta är att han skäms när han berättar sin historia, som att han är misslyckad och mindre värd för att han inte kan läsa. Allt jag känner är beundran över allt han åstadkommit trots att han aldrig fått chansen att lära sig läsa eller skriva.

Oftast hittar vi tillbaka till lättsammare ämnen igen. Vi pratar om familjesituationer, politik, karma, musik, kärlek, vänner, religion, sport, skillnader mellan Indien och Sverige, väder och mycket mer. Vi pratar om drömmar och om framtiden. För en stund befinner vi oss som i en bubbla där tid, rum och sociala konstruktioner inte spelar någon roll och vi är fullkomligt jämlika.

Men vi vet bägge två att när teet är slut är det bara en av oss som har möjlighet att lämna butiken och följa sina drömmar.

Idag vaknade vi som barn på julafton då snön äntligen nått Leh. Det känns faktiskt som att äntligen är rätt ord, lite kallare blir det men det känns mer rättfärdigat med kyla om vi får lite snö på köpet. Vi skyndade ut för att fota lite innan solen smälter det lilla som lägger sig inne i stan. Kallt var det men också riktigt fint och lite mysigt med snön. Efter vår lite överdrivna glädje och reaktion kommer det nog bli svårt att vidhålla att det faktiskt blir kallt i Sverige också och att det inte på något sätt är första gången vi ser snö.

Än så länge har kylan inte varit något problem när den håller sig där den ska, det vill säga utomhus. Värre är det när den letar sig in i de, milt sagt, dåligt isolerade husen. Vår glädje över snön när vi vaknade kantades av att vattnet frusit i köket som ligger vägg i vägg med vårt rum, att det var is på insidan av vårt fönster och att det ryker ur munnen på oss när vi andas. Det ska tilläggas att vårt rum ändå tillhör de varmare i Ladakh, då förstår ni hur hårdhudade människorna här är.

Så här års brukar bilvägen till Delhi vara stängd men eftersom det inte snöat förrän idag är den fortfarande öppen. Allra troligast är att den stänger inom kort nu när vi börjat få lite mer snöfall. Stängd bilväg betyder att det enda sättet att ta sig till och från Ladakh är via flyg. Detta gör att ”importerad” mat, såsom grönsaker blir svårtillgängligt och väldigt dyrt. Då är det väldigt bra att det finns växthus.

I lördags besökte Erica, jag och Tharchin två växthus i byn Shey. LEHO har arbetet med växthus sedan 2005 och tillsammans med andra lokala NGOs har ungefär 500 växthus byggts. Standardmåtten på växthusen är 32 feet. Den bakre väggen målas svart för att ta upp värme under dagen för att sedan avge värmen under natten. Den västra sidoväggen (Breakfast wall) målas vit för att reflektera morgonljuset. Över den bakre halvan läggs ett isolerat tak och resten täcks av en plastduk. Ladakhs starka sol gör att växthusen fungerar väldigt bra och det är ordentligt varmt i växthusen. Tänk bara att det kan odlas jordgubbar i januari! Jordgubbarna är ett relativt nytt projekt och bägge jordbrukarna vi besökte provade på jordgubbar för första gången. Det som främst odlas i växthusen är mangold eftersom det fungerar bra att odla i växthus samt växer snabbt vilket gör att man kan skörda många gånger.

På vägen hem från Shey stannade vi till i byn Choglamsar för att besöka ännu en smart solenergi-lösning. LEDeG, en av de andra organisationerna i Framtidsjordens nätverk, har ett showroom-område i Choglamsar där bland annat ett modell-solhus finns. Solhusen, Passive Solar Buildings, är framtagna genom ett samarbete mellan många olika organisationer, däribland LEDeG, LEHO och SECMOL. Ett solhus är ett hus byggt för att på bästa sätt ta till vara på värmen från den starka solen i Ladakh. Huset måste vara vänt mot söder med högst 20° avvikelse möt öst eller väst. Huset måste vara byggt så att de får minst 6 timmars direkt solljus varje dag, det är alltså viktigt att det inte skuggas av exempelvis berg eller närliggande hus. Husets alla ytterväggar samt golvet och taket isoleras med det man kan få tag på, gärna EPS, sågspån eller tidningspapper. Ytterväggarna måste vara dubbla. Bland det viktigaste i solhuset är att fönstrens storlek matchar rummets storlek. Fönstren vetter mot söder och måste byggas så att de under vintern får direkt solljus men under sommaren, när solen står högre, hamnar i skydd från solen.

Det finns tre typer av solhus, Direct Gain Passive Solar House, Solar Wall Passive Solar House och Attached Greenhouse Passive Solar House.

Direct Gain PSH går alltså ut på att man bygger fönster i söderläge med fönsterstorlek i relation till rummets storlek, likt den mittersta miniatyren.

När ett Solar Wall PSH (modellen till höger) byggs är fönstren betydligt större. Själva fönsterhålet i väggen är lika stort som vid Direct Gain PSH. Däremot är den yttersta delen av dubbelväggen samt isoleringen borttagen runt om fönsterhålet. Den inre delen av dubbelväggen målas svart och fönsterglas sätts över såväl fönsterhålet som det svartmålade området som omger fönstret. Detta fungerar på samma sätt som den svarta väggen i växthusen, under dagen absorberas värme i väggen samt det lilla tomrum som skapas mellan glasfönstret och innerväggen och avges sedan under kvällen och natten.

Av dessa två typer är Solar Wall PSH det bättre alternativet rent värmemässigt men det är också dyrare och ryktet säger att ladakhierna inte är stormförtjusta i den estetiska delen vilket gör Direct Gain PSH till det vanligaste solhuset. Bland annat LEHOs kontor är byggt enligt Direct Gain PSH-modellen.

Det tredje alternativet, Attached Greenouse PSH (den vänstra modellen), byggs enligt Direct Gain-modellen och sedan fästs en plastduk utanpå huset precis som i växthusen. Detta värmer upp huset väldigt bra men är ett dyrt alternativ och även här är ladakhierna osäkra på den estetiska designen. Plasten används endast under vinterhalvåret. SECMOL har byggt många av sina lokaler enligt den här modellen och det är de varmaste rummen vi varit i sedan vi kom till Ladakh.