Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid – Sida 31 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

19 december, 201419 december, 2014

Livet på landet

På 3100 meter över havet, i bergen, ligger Olmedo. Det tar ungefär 45 minuter att åka dit med buss från Cayambe. Nära samhällets kyrka bor vi. Vi är jag, min kollega Janeth på Fundación Kawsay, samt hennes mamma Judith. Till familjen hör även hunden Paco och de två kattungarna Katchin och Rakacha. De var små när jag kom hit i oktober. Nu börjar de bli stora. I trädgården bor även tre kalkoner, sju marsvin och numera två kaniner (innan fanns det bara en). Dessa umgås dock inte med människor särskilt mycket – eller snarare tvärtom. Förutom möjligen när det är dags att bli uppäten. Ute på en av deras tomter i närheten bor även familjens tre kossor, ett får samt en gris, som vilken dag som helst ska få kultingar.

Livet på landet (jag refererar alltså till Peps Perssons klassiska låt): klockan fem varje morgon kliver Judith upp för att mjölka korna och ge dem mat. Även grisen och fåret får mat. Djuren som bor i trädgården får mat lite senare, lagom till när vi brukar äta frukost (runt åtta-nio). Vid halv fem på eftermiddagen är det tid att gå till kossorna och de andra djuren igen. Förutom djuren ska även trädgårdslanden underhållas; det ska odlas, skördas och rensas ogräs. Judith säljer även mjölk och lite andra grödor när det finns.

Janeth jobbar mest hela dagarna och är ansvarig bland annat för ett nytt stort dokumentationsprojekt av samtliga medlemmar i Organisationen för ursprungsfolkssamhällen i Olmedo och Ayora, COINOA (Comunidades Indígenas de Olmedo y Ayora), genom Institutet för ekologi och utveckling av de andinska samhällena, IEDECA. Det är ett sjuttiotal familjer som ska dokumenteras genom att de utplaceras på karta med hjälp av GPS. Janeth dokumenterar också vilka som bor i familjen, hur mycket mark de har, vad som odlas och vilka djur som finns. Familjerna får även rita en plan över hemmet och den eventuella mark som hör till, samt rita upp hur de skulle vilja bo. Allt detta för att stötta dessa familjer, som i stor utsträckning sysslar med självförsörjning.

Olmedo är känt för att vara kallt. Och inte är det så konstigt att det är kallt i bergen. Varje morgon när jag går ut i trädgården ser jag El Nevado på håll. El Nevado är den snötäckta vulkanen Cayambe, som ligger på 5790 meter över havet.
På dagarna kan det dock bli ganska varmt i Olmedo. Kläderna som har tvättats för hand torkar. På kvällarna är det dock tur att det finns en öppen spis i hemmet. Paco smiter allt som oftast in om kvällarna och lägger sig framför brasan i spisen.

På helgerna hör säkert hela samhället predikan och mässor från den katolska kyrkan som bara är ett stenkast från där vi bor. Det är mysigt.

Ingen i familjen talar särskilt mycket kichwa, men när Janeth har tid över sitter hon gärna och pluggar in glosor i sitt kichwa-spanska lexikon. Det vill säga när hon inte syr, stickar, lagar mat eller städar. De två kattungarna har jag och Janeth döpt tillsammans. Katchin betyder gurka och Rakacha är morot på kichwa.

De som har kor, får och grisar brukar placera ut dem där det finns gräs att äta.

Paco leker i Judiths brors trädgård i Olmedo.

Janeth, Paco och Judith tar en paus i arbetet på en av deras tomter.

Så här såg kattungarna ut i början när jag precis hade kommit till familjen.

Det är vanligt att ha (vakt)hundarna på taket.

17 december, 201414 december, 2014

Amchi Sabha – Traditionell Läkekonst

I Ladakh ingår fem organisationer i Framtidsjordens nätvärk. LEHO (där jag och Johanna praktiserar), SECMOL, LEDeG, Women´s Alliance of Ladakh och Amchi Sabha. Under vår tid här ska vi besöka dem alla. Först ut var Amchi Sabha.

Amchi Sabha är en ladakhisk organisation som arbetar med vad som kallas för traditionell tibetansk medicin och ett nätverk för Amchis, traditionella läkare, som utövar Amchi medicin. Organisationen har funnits sedan 1960-talet och registrerades formellt på 70-talet. Padma Gurmet som är president för Amchi Sabha är även direktör för Sowa Rigpa (Amchi) Research Center i Leh.

Amchi medicin eller Sowa Rigpa (science of healing) som det formellt kallas är en mycket gammal tradition som utövas i Ladakh. Sowa Rigpa finns dock i flera kulturer i länder kring Himalaya så som Mongoliet, Butan, Nepal och Kina. Sowa Rigpa praktiseras även i andra delar av Indien i delstaterna Sikkim, Arunachal Pradesh, Västbengalen och i Himachal Pradesh (även hem till den tibetanska exilregeringen). I Indien praktiseras även Sowa Rigpa på andra platser där det finns bosättningar för tibetanska flyktingar. Vissa säger att Sowa Rigpa ursprungligen kommer från Indien, ibland säger man Kina och andra menar man att det ursprungligen kommer från Tibet. Ofta kopplas Sowa Rigpa till buddhismen eftersom en av de mest grundläggande texterna ska ha lärt ut av Buddha själv, men delar av Sowa Rigpa ska vara äldre än den buddhistiska traditionen. De grundläggande principerna inom Sowa Rigpa är de fem elementen (jord, vatten, eld, luft och rymd) och de tre kvalitéerna (vind, galla och slem). Dessa samspelar i kroppen och en obalans bland dessa gör oss sjuka. För att diagnosera sjukdom använder sig en Amchi av främst tre olika diagnosmetoder; syn, vidröring och utfrågning. Genom synen betraktar en Amchi patientens tunga och dess urin för att se om svaret på åkomman kan synas där. Vidrörande är det viktigaste verktyget för en Amchi där de genom avancerad pulsdiagnos kan känna förändringar och obalans i kroppen. Genom att fråga patienten om sjukdomshistoria, vanor och upplevda symtom kan Amchin ytterligare diagnosera patienten. Behandlingar som föreskrivs handlar mycket om förändringar i kost och andra vanor, likväl som medicin i form av dekokter och piller tillverkade av naturliga ingredienser som örter och andra växtdelar.

I Ladakh har Amchi medicin en stark ställning och många väljer att uppsöka Amchis istället för västerländsk sjukvård för råd och hjälp. I de flesta byar finns det en Amchi och i Amchi Sabhas nätverk ingår det över 250 praktiserande Amchis. De flesta är fortfarande av tradition män men det börjar förekomma kvinnliga Amchis, uppskattningsvis är de mellan 15-20 stycken i Amchi Sabhas nätverk. I Indien har yrket traditionellt varit något som gått i arv från far till son, altenativt från lärare till elev i en form av lärlingssystem. Nu mer utbildas Amchis på buddhistiska universitet i till exempel Choglamsar och Dharmsala vilket innebär sex års utbildning. Sowa Rigpa har fått starkare ställning nationellt och regionalt efter att den indiska regeringen 2009 gett systemet legalstatus som erkänt medicinskt system i Indien. Tillsammans med andra traditionella medicinska system som Yoga och Homeopati har nu Sowa Rigpa rätt till statligt stöd. Detta innebär bland annat att det nu finns statliga jobb att få som Amchi vilket har ökat sökandet till utbildningarna stort.

Amchi Sabha fungerar som nätverk för Amchis i Ladakh och ordnar vidareutbildning en gång per år för alla praktiserande Amchis i regionen. De anordnar även andra workshops och kapacitetsstärkande utbildningar. Amchi Sabha driver även en klinik i centrala Leh dit personer kan söka sig för råd och konsultationer. Organisationen bedriver även central tillverkning av medicin. Amchis tillverkar viss medicin själva men all medicin i pillerform tillverkas i Leh av Amchi Sabha. Amchis samlar in olika ingredienser som de sedan byter eller säljer till Amchi Sabha i utbyte mot färdiga piller. Organisationen tillverkar mellan 60-70 olika sorters piller som kan innehålla många olika ingredienser. Amchi Sabha har i nuläget fyra anställda, en kordinator, en Amchi som fungerar som apotekare och två apoteksassistenter. Genom sin försäljning av mediciner och intäkter från kliniken så är Amchi Sabha i månt och mycket självförsörjande i sin dagliga verksamhet.

Amchi Sabha är en del av Framtidsjordens nätverk och samarbete har finansierat byggandet av lokaler och olika former av utbildningar.

De anställda på Amchi Sabha. Från vänster; Amchi Padma Tsetar, Tsering Stanba, Padma Thinles (sitter) och Thupstan Tsering.

Alla ingredienser förvaras i Amchi Sabhas tillverkningslokaler tills de ska användas.

Ingredienserna mals och silas och görs till en deg som formas till piller.

Pillren torkas på nät i solen.

De körs sedan i en centrefugliknande maskin för att formas och torkas ytterligare.

Pillren tar ungefär 5 dagar att göra. Just dessa är för matsmältning och magproblem och innehåller 6 olika ingredienser.

16 december, 201417 december, 2014

Så mycket mer än bara agroekologi

I byarna runt omkring Cayambe där vi bor har termen agroekologi en mer omfattande innebörd än vad vi tidigare tänkt. Agroekologi är något vitalt och centralt i vardagen hos många av de människor vi möter här varje dag. Efter att ha tillbringat en och en halv månad i Cayambe på diverse besök och möten med de agroekologiska jordbrukarna börjar vi förstå vikten av att odla ekologiskt. Inte den vanliga vikten som vi har med oss hemifrån, utan den bredare vikten. Här är det livsviktigt.

Utöver att vara en vetenskaplig disciplin som använder ekologisk teori för att utvärdera jordbrukssystem, så är det även ett levnadssätt. Genom att bruka sin jord med ekologiska metoder som utgångspunkt får alla vara med. Det skapar dessutom jobbmöjligheter för de som har tillgång till jord. Med de rätta kunskaperna kan en komma långt. Agroekologin skapar en framtid, och det skapar gemenskap.

Familj och vänner, barn och vuxna, från olika småsamhällen runtomkring Cayambe, samlas en gång i månaden för att ställa samman 140 ekologiska matkorgar. Detta anordnas av RESSAK, ett nätverk som syftar till att främja agroekologi och ekonomisk solidaritet i ett omtänksamt, rättvist och hälsosamt samhälle. I varje korg finns 18-20 olika produkter, odlade och skördade av samma personer som packar korgarna. Producenterna är med från det att fröet sås till det att alla gemensamt hjälps åt att packa lastbilen full som därefter kör varorna vidare till huvudstaden. I Quito säljs korgarna till personer som arbetar på jordbruksministeriet för $20 styck. I korgarna finns allt ifrån färska kryddor, sallad, bönor, trädtomater och vanliga tomater till ostar, avokados, majs, ärter, rödbetor och potatis. Allt är närodlat, och allt är ekologiskt.

Barnen är med. De får se hur det går till när varorna vägs och kvalitetskontrolleras. De får smaka på jordgubbar och leker bland mängder av skimrande grönsaker. De är med för att de kan. Här finns nämligen inget gift, inga kemikalier. En kvinna förklarar att hon slipper vara borta från sina barn dagarna i ända när hon sköter sina grödor. Barnen kan ju nämligen vara med. De får ett gyllene tillfälle att lära sig allt om de traditionella metoderna av att framställa ekologiska gödningsmedel och jordförbättningsmedel. De får veta vilka grödor som passar klimatet, och vilka som är de viktigaste grödorna för att den traditionella matkulturen ska leva vidare. På så sätt förs kunskapen vidare, inget glöms bort, och folket lyckas hålla kvar vid de genialiska disciplinerna som brukats av förfäderna i hundratals år.

Jordbrukarna värnar om naturen. Allt görs i enlighet med Pachamama, moder jord. Naturliga processer, fria från kemikalier och utan att exploatera jorden. Ta inte mer än vad du behöver, visa tacksamhet.

Agroekologin medför bevarande av kulturen och kunskapen. Det medför en hälsosam och giftfri kost, och en enorm gemenskap. Framför allt medför det hållbarhet.

Agroekologi är familj. Det är att bibehålla de ursprungliga traditionerna, att respektera Pachamama. Agroekologi är att minnas sina förfäder och att aldrig glömma var en kommer ifrån. Det är roten till liv. För producenterna bland ursprungsfolket runtom Cayambe är agroekologi så mycket mer än bara agroekologi.

Utanför byggnaden väntar producenterna på att få väga och kvalitetskontrollera sina produkter.

Mariana åker varje månad runt till producenterna för att kvalitetskontrollera jordbruksprocessen och se till att de möter de krav som ställs av RESSAK för att få vara med i det agroekologiska nätverket.

Norma ansvarar för att väga produkterna och se till att de är rena och av god kvalitet innan de packas i korgarna.

Det är viktigt att alla korgar innehåller samma mängd av varje vara.

Rengöring av lök som inte passerat kontrollen.

Grönsakerna staplas på bord när de passerat kontrollen.

En grupp producenter ansvarar för fördelning av varor i korgarna.

140 korgar ska packas med samma innehåll.

Varorna lastas upp i lastbilen för att skickas till Quito.

12 december, 201412 december, 2014

”Det är vid köksbordet du förlorar din identitet”

För en tid sedan var vi på ett möte för utbyte av erfarenheter och kunskaper mellan två samhällsorganisationer: Pueblo Kayambi och Pueblo Karanki. Som vi har nämnt i tidigare inlägg är Pueblo Kayambi bara en av organisationerna som utgör RESSAK (Red de economía solidaria y soberanía alimentaria del territorio Kayambi), som är ett nätverk för solidarisk ekonomi och självförsörjning i Cayambe. Vår organisation, Kawsay, har ett nära samarbete med Pueblo Kayambi.

Del flesta aktiva i Pueblo Kayambi tillhör den etniska folkgruppen kayampi, som också är kichwafolk. Karanki är en annan etnisk folkgrupp som är kichwa och många bor kring Ibarra (ungefär en och en halv timme norrut från Cayambe med buss). Det var också i Ibarra mötet var.

Det inleddes och avslutades med en ceremoni för att hylla Pachamama – Moder Jord. Ceremonin bestod som sig bör av en chacana (på kichwa tawa chakana ”de fyra trapporna”); en flertusenårig symbol som ursprungsfolk i Anderna använder. Inkakulturen utvecklades bland annat i de centrala delarna av Anderna. Chacana vill visa på enigheten mellan det låga och det höga, marken och solen och människan och gudarna.

Utbytet fortsatte sedan med att ledarna (en kraftig majoritet cis-män) från de olika organisationerna presenterade sig på scen. Det fortskred på ett intressant vis. Samtliga, även barn, fick ställa sig upp och presentera sig inför en publik på hundratalet deltagare. Sedan höll olika personer och ledare tal. Några hade även anordnat en festlig teater om ursprungsfolkens historia i Anderna i Ecuador.

Några av ämnena som togs upp är det ständiga hotet mot ursprungsfolkens identitet. En talare menade att du lär dig din identitet vid matbordet, genom språket och genom ditt sätt att klä dig. ”Det är vid köksbordet du förlorar din identitet”. Med det menade talaren att många slutar producera sin egen föda, köpa lokalproducerat och laga traditionella rätter för att köpa ”modern” mat som från McDonald’s och coca cola. Hen pekade vidare på problematiken med genmodifierade grödor och transnationella företag som konkurrerar ut småproducenter. Det finns en vit typ av böna som håller på att dö ut. På så vis kommer även kichwan bli allt torftigare – i takt med biodiversiteten blir mindre. Ju mer av den ”moderna” maten folk konsumerar desto fler blir också sjukdomarna som drabbar folk. Talaren beskrev en diabetesepidemi bland ursprungsfolken.

Floresmilo Simbaña, som är ansvarig för politiska frågor i CONAIE (Konfederationen för ursprungsfolks nationaliteter i Ecuador), höll ett anförande om den nya lagen om mark. Lagen handlar om att staten ska fördela mark. Problemet är bara att då de har räknat bort all mark som tillhör det militära, privata företag och liknande, blir det bara 1,5 % mark kvar till folket. Med andra ord kommer staten inte alls att dela ut någon mark till vanliga människor.

Enligt Simbaña är tre slags produkter idag de främsta monokulturerna i Ecuador: soja, sockerrör och raps. Samtliga av dessa används dessvärre inte som föda utan för att producera biogas, som går på export. Och – som han säger – här är arbetskraften billig, precis som i många länder i Afrika och Asien.

För att transnationella företags positioner på marknaden ska framhävas, har staten tvingats kliva åt sidan. På detta vis blir den lokala utvecklingen begränsad på grund av den nationella utvecklingen. Genom att den ekonomiska makten blir allt mer centraliserad, blir bland annat de sociala näten svagare. Ett exempel på detta är lagen om vatten. Det sägs att ”vattnet privatiserar vi inte”, men om ett företag och en kommun inte är ense vad gäller vattenfrågor kan företaget ta sig till rätten och överklaga. Vattenresurser kan således hamna i enskilda företags händer.

Simbaña berättar vidare att marknaden för jordbruksprodukter består till 55 procent av två företag som föder befolkningen: Pronaca och Corporación Fabril. Som tidigare nämnt är det många ursprungsfolk som väljer att överge det mer traditionella livet med att odla själv, för att handla på stora kedjor. På så vis riskerar bland annat små lokalproducerande jordbrukare slås ut när konkurrensen blir för hård. Ett annat exempel på negativa konsekvenser av få aktörer på matmarknaden är att när Pronaca blev större, fick vanliga människor inte längre döda sina djur i hemmet, utan var tvungna att ta sig till ”hygieniska slakterier”.

Därför är organisering så viktigt. ”Vi måste skapa vägen”, som en talare sade.

Längst fram i randig tröja står César Pilataxi, vår handledare och chef på Kawsay.

12 december, 201416 december, 2014

Eucalyptusplantage och fabriker

Häromdagen fick jag följa med till Guichón i Paysandú departementet i Uruguay. Det ligger 4/5 timmars bilresa norrut från Montevideo. Paysandú gränsar till Argentina. Med fullpackad bil fick vi därför tillfälle till att umgås och diskutera på vägen dit samt tillbaks.

Under eventet i Guichón samlades journalister, radiotalare, lantbrukare och samhällsinvånare till ett möte om giftiga bekämpningsmedel för jorden vi odlar på och alternativet av ekologisk odling – talare från samtliga närvarande aktörer.

Dagen efter var en heldag med olika vittnesmål om hur fabrikerna flyttar olagligt nära markerna och förgiftar med konsekvens av allergier, luftrörsproblem och cancer. Det ska finnas regler för hur nära fabrikerna får lov att vara, men tydligen så stämmer detta inte överens med verkligheten.

Det var mycket känslor och starka berättelser. Under hela dagen fottade och spelade vi in små videosnuttar för att kunna bearbeta till något större. Därför var det stående direktivet att fotta så fort det var någon eller något intressant.

Detta hände även på vägen till Guichón, då det mest akuta var att fotta de många eukalyptusfälten på vägen. Nyfiken över de många skogar över de annars öppna landskapen, blev förklaringen att ”det är Eucalyptus träd, sådant som det där företaget Stora Enso odlar, det är inte inhemskt, utan hämtats hit för att odlas här, men träet duger inte till annat än att göra anteckningsböcker till er i Europa, vilket ju inte är ditt fel, men det är så det är.”

Det hela väcker till tanke. Nästa år har FAO utlyst som året för jorden och marken, kanske rätten till mark och att få leva frisk och hälsosam kan förstärkas i och med det också.

10 december, 201410 december, 2014

Utökade samarbeten i Framtidsjorden-nätverket

Som jag tidigare nämnt finns fem organisationer i Ladakh som är kopplade till Framtidsjordens nätverk, LEHO, LEDeG, SECMOL, Women’s alliance och Amchi Sabha. I år har dessa kommit överens om att utöka sitt samarbete och försöka dra mer nytta av varandras kunskap, bland annat anordnas gemensamma kampanjer likt trekkingen jag var med på i november. De samarbetar även med ett gemensamt radioprojekt och LEHO har fått ansvar att distribuera ett nyhetsbrev till alla Framtidsjordens medlemsorganisationer i Indien ett par gånger per år. Dessutom har organisationerna här i Ladakh bestämt sig för att besöka varandras projekt ute i fält för att öka kunskapen om vad alla organisationer jobbar med. Utöver detta hoppas LEHO kunna påbörja ett gemensamt aprikos-projekt tillsammans med LEDeG och ytterligare en organisation, Leh Nutrition Project.

LEHO var först ut att visa upp sina projekt, vi begav oss därför tillbaka till Takmachik. I Takmachik jobbar LEHO med att ställa om till helt ekologiskt jordbruk samt med att utveckla arbetet med aprikosodlingar. Bönderna jobbar i så kallade PGS-grupper (Participatory Guarantee System), där man hjälps åt att kontrollera varandra.

Jag och Erica åkte med Tashi på söndag eftermiddag för att förbereda lite, kvällen spenderade vi sen i Domkhar som är Tashis hemby. Domkhar ligger precis efter Takmachik utmed Indus och det var väldigt kul att få följa med Tashi och träffa hans familj och se hur han bor när han inte är i Leh. Det är vanligt att de som jobbar i Leh hyr ett litet rum nära kontoret och sedan åker hem till sina byar och familjer när tiden finns.

På måndag morgon var vi tillbaka i Takmachik och träffade Stanzin, som vi bodde hos vid vårt förra besök, igen. Hon och LEHOs andra kontaktperson Sonam hade förberett fest-tältet och var i full gång att koka te och laga lunch till alla bybor. En representant från LEDeG och en från SECMOL var på plats tillsammans med ett 40-tal Takmachik-bor. Under mötet fick representanter från Takmachik berätta om sina PGS-grupper, om paketering och gradering av aprikoser samt om processen att ställa om till helt ekologiskt jordbruk. Det berättades bland annat om växthus, jordkällare och komposter. För LEDeG som också jobbar med ekologiska byar, aprikoser och PGS-grupper verkade graderingssystemet vara nytt vilket innebär att dessa möten faktiskt fungerar för att dela kunskap mellan organisationerna. Näst på tur är LEDeG som imorgon ska visa upp sina projekt i byn Ledo.

Tsering Norbo, Head of organic marketing i Takmachik, hälsar välkomna och berättar lite om det ekologiska jordbruket i Takmachik

Tsultim från LEDeG och Tsering Norbo från Takmachik i en diskussion om apkrikos-graderingssystemet

_DSC1342 — Stanzin är LEHOs kontaktperson i Takmachik gällande Framtidsjorden-projekt

Sonam som är en av LEHOs kontaktpersoner i Takmachik berättade om PGS-grupperna och arbetet med att ställa om till ekologiskt jordbruk i hela byn

Damerna hade klätt upp sig i fina smycken dagen till ära

Det var varmare att lyssna från fönstret

Tashi är en av våra handledare på LEHO och den som höll i mötet

10 december, 201410 december, 2014

De ”onda” vegetarianerna

För att uppnå en hållbar förändring i världen är det viktigt att nå ut till den yngre generationen, då det är dem som är framtiden. Därför arbetar CIRHEP aktivt med att utbilda unga inom miljö genom att bjuda in olika skolklasser till sin kursgård. Barnen får lära sig om alla CIRHEPs projekt samt delta i olika praktiska övningar. Denna vecka fick CIRHEP besök av elever från en skola vid namn Vidyaranya, Hyderbad. Barnen har bland annat fått lära sig om CIRHEPs vattenprojekt runt om kadavakurichiberget och om hur ekologiskt jordbruk går till.

På CIRHEPs kursgård kan bönder komma och lära sig hur de själva kan skapa biologiska bekämpningsmedel istället för att köpa kemiska på marknaden. Dessa bekämpningsmedel är helt ekologiska och härstammar från gammal traditionell kunskap, där ingredienserna lätt går att hitta i naturen. Detta fick även eleverna från Vidyranya skolan lära sig under sin vistelse här. Barnen fick göra 3 olika biologiska bekämpningsmedel och en kompost. De delades in i fyra grupper på ca 10 personer.

Banchakkaviya

En grupp blandade ihop Banchakkaviya som fungerar både som ett bekämpningsmedel för skadeinsekter och för svamp, samt främjar plantors tillväxt genom näringstillförsel. Banchakkaviya kallas på engelska för ”five” då det består av fem huvudingredienser som alla kommer från kor. Dessa är:

Komjölk (Cow milk)
Smörolja (Ghee)
Ostmassa (Curd)
Kogödsel (Cow dung)
Kourin (Cow urine)

I Banachakkaviyan som barnen fick göra tillsattes även ruttna bananer. Bananerna mosades till en massa och blandades ut tillsammans med kogödsel. Kourin hälldes i en stor tunna där även smöroljan, ostmassan och banangröten tillsattes. Utöver de fem huvudingredienserna tillsattes även socker. Alltsammans blandades ordentligt och var redo att användas med en gång.

Banchakkaviya kan strös ut på växterna med hjälp av en kvist tagen från ett neemträd.

Biologisk bekämpningsmix på löv

En annan grupp fick i uppgift att skapa ett biologiskt bekämpningsmedel med hjälp av fem olika lövsorter. Dessa var:

Neemlöv
Papayalöv
Aloe vera
Ailanthus excelsa
Holopteria integrifolia

Löven hackades i små bitar och blandades i en tunna tillsammans med 15 liter vatten och 5 liter kourin. Alltsammans skulle sedan stå och processas under 7-10 dagar samt röras om i jämna intervaller. Efter att mixen har stått till sig ska det filtreras för att sedan kunna användas.

Bekämpningsmedlet kan antingen sprayas ut eller appliceras med hjälp av en neemkvist. Löven som var utvalda har alla en mycket bittersmak och äts varken av människa eller djur. Den bittra smaken fungerar på samma sätt för skadeinsekter.

Många kemiska bekämpningsmedel dödar både ”onda” och ”goda” insekter. De goda insekterna, även kallade ”ickevegetarianer” är bra för växter då de äter upp de ”onda vegetarianerna” och inte växten. Biologiska bekämpningsmedel dödar varken de onda eller de goda insekterna men håller borta vegetarianernas angrepp.

Kompost

En annan grupp fick lära sig att göra en kompost av organiskt material.

Komposten skulle vara fyra och en halv kvadratmeter stor och placeras på en hög punkt. Placeringen var viktig eftersom höjden gör att det överblivna vattnet som tillsätts lätt kan rinna åt sidorna. Barnen började med att vattna marken för att göra den sval och mer mottaglig för det organiska materialet att brytas ner. När marken blivit blöt skulle ett lager av torrt gräs läggas på. De placerade det torra gräset i kanterna och arbetade sig sedan inåt. Detta för att få en stabil grund.

Det torra gräset var det första lagret av komposten och placeras närmast marken för att det lättast bryts ner. För att hjälpa nedbrytningen ännu mer vattnades också detta lager, bevattningen motverkar även risken för brand. På det lades ett lager av kogödsel och kourin i syfte att föra in bakterier och maskar i komposten. Därefter byggdes lager på lager upp där det torra gräset varvades med torra kvistar eller grönt material. Även aska och borrdam tillfördes för att tillsätta mineraler. Mellan varje lager så vattnades det och barnen fick pressa ihop komposten genom att stampa och hoppa på den.

Efter tre timmar hade komposten 22 lager och inom tre månader är det organiska materialet omvandlat till jord och färdig att användas.

Ingefära och vitlöksmix

En fjärde grupp fick i uppdrag att göra ett biologisk bekämpningsmedel med hjälp av vitlök, ingefära, grönchili, kaktus, neemfröolja. Ingredienserna hackades, maldes och krossades och blandades ut med peppervatten. Vätskan kunde sedan sprays ut och håller med hjälp av sin starka doft borta skadeinsekter.

9 december, 2014

Festival Amazonía Indomable

Nyligen deltog Zanja Arajuno i en festival med temat ”Rädda Amazonas”, ett återkommande event som drivs av ett gäng ungdomar, bland annat Andrés från vår organisation. Tanken med festivalen är att samla folk som arbetar inom många olika sektorer i Ecuadorianska Amazonas och skapa långsiktiga planer för en hållbar framtid. Festivalen, som firar 5 år i år inleddes med ett antal föreläsningar och avslutades med livemusik och annat kul.

Bakgrunden till varför denna festival, samt upproret existerar ligger i den tveksamma behandlingen av ursprungsbefolkningen i Amazonas. Lokal maffia och nationella samt transnationella företag har under lång tid, med start sen kolonialtiden åsidosatt ursprungsbefolkningens rättigheter att verka fritt i Amazonas. Om kolonialherrarna på den tiden lockades av guld, kryddor och gummiplantor så är det idag gruvdrift, olja och trä som dominerar och stora områden i Ecuadorianska Amazonas är idag bortom räddning på grund av föroreningar och avskogning. ”Amazonía Indomable” samlar gräsrotsorganisationer och för samtal med både fiender och medkämpar i en kreativ arena präglad av kultur och musik samt kunskap och framåtanda.

Det festivalen varje år bjuder på är bland annat:

* Medverkan av personer och organisationer på scen och i olika stånd/workshops.
* Medverkan av olika artister, dans, teater, måleri
* Video -och fotoutställning
* Bjudning av traditionell mat och dryck, t ex Guayusa Amazon och Chicha Area

Vi praktikanter hade som första uppgift att dokumentera kalaset i bild och video.

Här kan du se videon från festivalen! –> https://vimeo.com/114035627

Tack för oss!

R&A @ CEZA

4 december, 201416 december, 2014

Nosotras tenemos la palabra!

Anamuri Kongress Chile — Vi har ordet! Nosotras tenemos la palabra!

Så lydde det stående ordet under ANAMURIs kongress i Chile under helgen. Jag var där som representant för Radio Mundo Real. Tillsammans med kommunikatörsgruppen i ANAMURI dokumenterade vi helgen genom att direktsända radio, fotta och skriva. Ett arbete som nu fortsätter väl tillbaka i Montevideo.

Kommunikationsgruppen och presidente de ANAMURI

Det var representanter från flera olika delar och organisationer i sydamerika. Samtalen handlade om vattensäkerhet, kvinnors rätt att höras och vara delaktiga, fröer som inte var genmanipulerade, politiska situationer, jordtillgång, utbildning och hälsa. Stort fokus var på olika regioner i Chile, men i mindre grupper samtalades det även intensivt internationellt över olika problem och lösningar.

Den 10-17e april 2015 kommer Cloc – Via Campesina ha ett stort möte i Buenos Aires där flera av samma organsationer och länder kommer närvara. Då kommer också mycket av dessa slutsatser av diskussionerna från ANAMURIs kongress att läggas fram.