Hirsfrossa!

De senaste fyra dagarna har det rått hirsfeber i byarna runt Kolunji. Om vi tidigare var obekanta med detta spannmål, kan vi numera kalla oss experter. Och aldrig hade vi kunnat ana att det kunde anta så många former, färger och smaker. Varför då detta frosseri?

Kudumbam bedriver, i samarbete med Framtidsjorden, ett projekt vars mål är att återinföra hirs som en given del i växtföljden och kosten hos lantbrukare och deras familjer. Hirs har historiskt sett varit en huvudgröda och det viktigaste livsmedlet här i Tamil Nadu. I och med den gröna revolutionen, och via statlig support, har istället ris tagit över och idag äter majoriteten av människorna här ris till både frukost, lunch och middag.

Problemen med risdominansen är många. Odlingsmässigt är de moderna rissorterna mycket vattenkrävande och känsliga för torka. I och med klimatförändringar som inneburit mindre regn och längre torkperioder här i Pudukkottai distriktet har det blivit väldigt svårt och osäkert att odla ris. De nya rissorterna är också dåligt anpassade till områdets sjukdomar och skadeinsekter, vilket gör att odlingen kräver stora mängder kemiska växtskyddsmedel. Dessa kemikalier skadar både de människor som hanterar dem, naturen och jorden med alla de organismer som är nödvändiga för att hålla marken bördig. Som om inte detta vore nog har riset även lågt innehåll av näringsämnen och fibrer. Hos människor vars huvudföda är ris har man därför kunnat se ökade problem med diabetes, hjärtproblem och näringsbrist.

Det är med bakgrund av detta som projektet ”Millet revival” startats. Hirs har ett högt innehåll av näringsämnen och fibrer, och är dessutom väl anpassat för att odlas i ett torrt klimat med lågt behov av externa insatsmedel. En del av projektet är att i anordna matlagningstävlingar i skolor. Tre och tre paras barnen ihop i lag. De blir sedan tilldelade en typ av hirs och en receptbok. Dagen därpå dukas rätt efter rätt gjord av hirs upp på skolbänkarna. Utrustade med plastskedar går sedan alla runt och smakar på skapelserna, till dess att ett vinnande lag kan utses. Slutligen delas certifikat och trädplantor ut till alla tävlingsdeltagare.

Efter de här dagarna känner vi oss helt övertygade om att hirs är ett förträffligt livsmedel, och glada över att både flickor och pojkar deltog i projektet. Det ger hopp om att nästa generation är både hälsosammare och mer jämställt än dagens. Vi är också mäkta imponerade av matlagningskunskaperna hos de fjortonåringar som medverkade i projektet, nivån var helt klart högre än den potatis- och purjolökssoppa vi minns från hemkunskapen. Sist men inte minst är vi otroligt mätta och kommer nu att fasta fram till jul.

Ha det bra!

Anna och Jonna

SONY DSCSONY DSCSONY DSCSONY DSC

SONY DSCSONY DSCSONY DSCSONY DSC

 

 

 

 

 

 

 

Val-tider i Jammu & Kashmir

Bild: IBN Live

Indien har både premiärminister och president. Presidenten är landets statschef och ämbetet infördes 1950, två och ett halvt år efter självständighetsförklaringen från Storbritannien. Presidenten har egentligen inte så mycket makt över hur landet styrs utan det är mer en ceremoniell roll likt den svenske kungen. Presidenten har dock höga militära befogenheter. Mandatperioden är på fem år och en president kan bli omvald. 2012 valdes nuvarande presidenten Pranab Mukherjee efter Indiens första kvinnliga president Pratibha Patil.

Premiärministerposten infördes direkt efter Indiens självständighetsförklaring 1947 och som jag förstår det är mandatperioden på 5 år men val kan i vissa fall utlysas innan mandatperiodens slut. Premiärministern och regeringen har, i presidentens namn, den formella makten i landet. I maj valdes Narendra Modi till Indiens nye premiärminister, det innebar att partiet BJP (Bharatiya Janata Party) tog över efter Congress (Indian National Congress). Alla medborgare över 18 år har rösträtt i de indiska valen.

I och med att Indien är ett så pass stort land har delstatsregeringarna stor makt över de dagliga frågorna. Nu är det, efter några veckors intensivt kampanjande, val till Jammu & Kashmir State Assembly. Jammu & Kashmir är staten Ladakh tillhör och regionen Ladakh har sammanlagt fyra av de 87 platserna i delstatsregeringen (Regionen Jammu har 37 platser och regionen Kashmir har 46 platser).

Av Ladakhs fyra representanter väljs en från Leh district. Här är det just BJP och Congress som duellerar om platsen men i hela Jammu & Kashmir finns ytterligare två stora partier, PDP (Peoples Democratic Party) och NC (National Conference), samt ett antal mindre partier.

BJPBJP leder som sagt den centrala indiska regeringen med premiärminister Narendra Modi i spetsen. BJP har utvecklat något som de kallar ModiMantra och som innehåller tre av partiets nyckelfrågor infrastruktur, elektricitet och utbildning.

Utöver ModiMantra är partiet känt för sin slogan ”The party with a differcence” och uttalanden som ‘”Indians before everything else”. Partiet beskriver sig som nationalistiskt för samtliga indier, oavsett kast och religion. Dock har president Modi utanför Indien tidigare anklagats för att vara hindunationalist.

Indian National Congress leds av Sonia Gandhi och partiets nyckelord är Secularism, Democracy, Inclusive development, Social justice och Nationalism.

CongressThe Indian National Congress has always represented a secular, democratic, just and inclusive India – an India that is empowering the disadvantaged and the discriminated; an India that is blending tradition with modernity; an India that is anchored in unity amidst its many diversities”. – Sonia Gandhi

Partiet fokuserar över lag mycket på att säkra en social och ekonomisk trygghet för låginkomsttagare.

Likt BJPs slogan har valkandidaten här i Leh, Shri Chering Dorge, gått till val med budskapet ’BJP for change’. Congress-partiet och kandidaten Nawang Rigzin Joras budskap lyder ’Development and prosperity for Ladakh’.

När vi hört oss för om valet har vi träffat på anhängare till bägge partierna. Vi har kunnat utläsa att BJP verkar vara det populärare partiet men att av de två representanterna verkar Congress-partiets man populärare. Många tror att det kommer bli ett jämt resultat och vi tycker oss känna av ett litet favoritskap för Congress här i Leh.

När man ser till den större bilden är det dock BJP som innehar favoritskapet i hela regionen. Partiet har gått ut med den lite kaxiga visionen ”Plan 44+” eller ”Mission 44+” som syftar till att partiet vill ha minst 44 mandat i delstatsregeringen och på så sätt inneha ensam majoritet. Vid förra valet erhöll BJP endast 11 av de 87 platserna. Congress har 17 platser, PDP 21 stycken och NC som fick flest antal platser slutade på 28. Övriga 10 platser delades mellan ett antal mindre partier. Enligt tv-kanalen NDTV har BJP störst support i Jammu-regionen.

Igår var den stora valdagen här i Leh district och det verkade onekligen som att valdeltagandet var ganska stort. Jag och Erica gick ut en sväng för att kolla stämningen men fann att hela stan i princip var folktom. De enda personer vi såg stod utanför vallokaler. Alla affärer var stängda och dagen räknas som holiday, vi tyckte nästan att det var lite obehagligt tomt då vi vant oss vid det organiserade (?) kaoset som normalt råder här. Anledningen till detta är att de flesta åker till sina hembyar för att rösta. Vi har inte riktigt förstått hur det fungerar men det verkar som att man inte folkbokför sig i Leh utan att röstkorten kommer hem till föräldrarnas adress och man tillhör den valkretsen även om man inte bott där på flera år.

När vi frågat om valdeltagandet har vi fått olika svar men de flesta verkar tycka att det är ett högt valdeltagande i Leh district. Av en person fick jag höra att det tidigare varit problem med att vissa lyckats rösta flera gånger i samma val. Det verkar som att detta varit ett problem i hela landet då man infört så kallat ’Election Inc’. Det innebär att när en person lagt sin röst målas ett streck på personens pekfinger för att markera att personen redan röstat. Bläcket som används sägs vara omöjligt att tvätta bort inom en vecka. Vissa källor menar dock att med någon timmes skrubbande i aceton går det att få bort nästan allt bläck. Vi funderade lite på det här med att märka folk men det verkar som att man lyckats marknadsföra det hela på ett positivt sätt, att det är ett tecken på demokrati och att man är stolt över att ha deltagit och lagt sin röst.

The Hindu rapporterade idag att gårdagens valdeltagande landade på strax över 70% i Jammu & Kashmir.

Politik är alltid närvarande här i Jammu & Kashmir med tanke på områdets oroliga placering med gränser till både Pakistan och Kina. Ladakh räknas inte som konfliktområde men regionen fullkomligt kryllar av militäranläggningar. Detta på grund av att det är bra att stationera militären i ett område som inte är konfliktdrabbat men ändå ligger väldigt nära två stora konfliktzoner. Ladakhierna verkar positivt inställda till militärnärvaron då de sysselsätter sig med sociala projekt så som att förbättra vägar.

Konflikterna handlar i stora drag om vilket land som har rätt till Jammu & Kashmir. De ladakhier vi pratat med är alla överens om att av de tre vill man fortsätta tillhöra Indien. Vissa är dock inne på spåret att Ladakh skulle vara en självständig stat, något andra bara ler åt då de menar att Ladakh inte skulle klara sig då de bland annat saknar värdefulla naturresurser.

Utöver gränskonflikterna är Jammu & Kashmir en av få delstater i Indien där hinduerna inte är i majoritet. Muslimerna är i majoritet i både Jammu och Kashmir medan buddhisterna är i majoritet i Ladakh. Detta skulle kunna ställa till konflikter men ladakhierna menar att det för det mesta inte är några problem. Ladakh inhyser dessutom ett stort antal tibetanska flyktingar, vilket skulle kunna göra relationerna till Kina ännu känsligare.

Som sagt är politik av olika slag alltid närvarande här i Ladakh och nu väntar vi med spänning på gårdagens resultat. Det kommer dock dröja veckor innan den totala röstningen i Jammu & Kashmir är genomförd då distrikten röstar i fem omgångar.

 Omslagsbild: http://static.ibnlive.in.com/ibnlive/pix/sitepix/05_2014/repoll-in-52-polling-booths-in-three-states-on-wednesday_130514040311.jpg

På tal om ekologiskt jordbruk, svält och så

Att som agronomstudent på SLU och för tillfället praktikant i Indien följa den senaste veckans debatt om huruvida ekologiskt jordbruk leder till svält (läs här) eller inte har varit både engagerande, förvirrande och frustrerande.

Förvirrande, eftersom att jag står med ena foten i en värld där konventionellt jordbruk med kemisk bekämpning och mineralgödsel som självklara insatsmedel generellt förespråkas och anses vara det normala. I mitt Facebook-flöde delas SLU-forskarnas artikel gång på gång, följt av kommentarer som ”äntligen någon som vågar säga sanningen”. Jag läser artikeln och känner igen argumentationen, mycket av det har forskarna själva förklarat för mig i detaljerade diagram och tabeller. Jag förstår deras resonemang, tänker att de kanske ändå har en poäng.

Dagen efter att jag läst artikeln åker jag en skumpig och välfylld buss ut på den indiska landsbygden. Utanför fönstret syns mest obrukade fält och marken är en hård skorpa. Bristen på regn har gjort att många lantbrukare lämnat sina fält obearbetade den här säsongen, hellre än att investera i en gröda som de sedan får se torka bort. Vattenbristen har blivit allt mer påtaglig här. Skogsavverkning har fått grundvattennivåerna att sjunka och regnet kommer inte som det brukar till följd av klimatförändringarna.

Organisationen Kudumbam, där jag är praktikant, jobbar mycket med att utbilda bönder i ekologiskt lantbruk. De får lära sig vikten av att ha boskap för att få tillgång till organiskt gödsel, hur man tillverkar organiska bekämpningsmedel av vilda örter och hur en ökad diversitet i fälten leder till lägre angreppsrisk, högre och säkrare skördar och en mer varierad och hälsosam kost. Och det fungerar. Här, på den regnfattiga indiska landsbygden, är det ekologiska jordbruket räddningen för de som faktiskt svälter. Böndernas vittnesmål går emot de svenska SLU-forskarnas diagram, men bekräftar de rapporter som visar hur ekologiskt jordbruk faktiskt kan öka livsmedelssäkerheten på många ställen. (läs här). I konventionellt jordbruk är vi idag beroende av ändliga resurser som fosfor och fossilt bränsle. Det är inte hållbart. För de indiska lantbrukarna innebär det konventionella jordbruket dessutom skuldfällor, hälsorisker och en ensidig, näringsfattig kost.

Jag sitter på den varma bussen, svettig och frustrerad, och önskar att de där forskarna satt bredvid mig, att de också fick prata med kvinnorna som står hukade på fälten. Kanske skulle de då förstå att svält inte botas genom rekordskördar av höstvete i Skåne. Anledningarna till svält är mer komplexa än så. Därför kan inte svenska skördedata användas som bevis på att ekologiskt jordbruk leder till global svält.

Som så många andra kloka människor skrivit under veckan som gått, tror jag att vi i framtiden måste kompromissa och ta tillvara all kunskap, gammal som ny. Då kanske vi kan hitta hållbara lösningar för hur alla människor ska kunna äta sig mätta på hälsosam mat utan att vi förstör den jord som föder oss.

31102014-IMG_0417
Viji på Kudumbam och en ekologisk pumpa

 

 

Bland gröna teblad, på toppen av ett berg

Man vänjer sig fort. Det märktes i helgen när Jonna och jag tog nattbussen (som gick sönder två gånger under resan) till bergstaden Ooty. Efter bara en månad i södra Indiens värme frös vi riktigt ordentligt när vi klev av bussen. 13 grader kändes som -20. Människor, bilar och kor tycktes röra sig långsammare av kylan där uppe på berget. Saris och lungis var utbytta mot jeans, tjocktröjor och mössor.

Under helgen var vi riktiga turister – besökte en botanisk trädgård, strosade runt på de smala, branta gatorna och förundrades över hur rent det var och tog ett sk ”toy train” över berget till staden Coonoor. Trots att vi åkte i 10 km/h så skrek folk som i den värsta svängen av berg-och-dalbanan varje gång vi åkte igenom en tunnel. Det är något jag imponeras av med de indier vi mött; de är duktiga på att göra saker spektakulära. Är det inte att göra en tågresa i 10 km/h till ett nöjesfält så är det en stadsbuss pyntad liksom en festlokal med blinkande ljusslingor och högtalarsystem.

Botaniska trädgården, Ooty
Botaniska trädgården, Ooty
Botaniska trädgården, Ooty
Botaniska trädgården, Ooty

 

 

 

Glada tågåkare
Glada tågåkare lämnar Ooty för nya äventyr i Coonoor!
Kryddor
Kryddor på en marknad i Coonoor.

Väl i Coonoor trängde vi oss på en buss för att komma till utsiktspunkten Dolphin’s Nose där vi, förutom att skrämmas av nyfikna apor, njöt av den fantastiska utsikten som berget bjöd på! Nilgiribergen, som både Coonoor och Ooty ligger på, är täckt av utspridda städer där en stor del av befolkningen arbetar med teplockning. De stora plantagen är väldigt vackra, men har blivit till på bekostnad på stora delar av den djupgröna skogen som täcker berget. Diversifierad skog har bytts ut mot homogena plantage vilket bla lett till minskad nederbörd. Dessutom är ersättningen för teodlare låg i en världsmarknaden med ett tiotal köpare (som sedan säljer vidare till inhemska marknader) och tusentals producenter som således tvingas prispressa för att locka konsumenterna.

En apa vid Dolphin's Nose
En apa vid Dolphin’s Nose
Glad praktikant
Glad praktikant bland allt te.
Bostäder omringade av teplantagen
Bostäder omringade av teplantagen

Många ur den inhemska befolkningen på bergskedjan arbetar som just teodlare. Keystone Foundation är en NGO som arbetar för att stärka dessa människor via eko-vänliga initiativ. Istället för den ensidiga teodlingen vill de få människor att se värdet i buskar och träd som kan användas till mer än en sak, inte bara gröna teblad utan ett hållbart ekosystem som ger frukt, grönsaker, foder och virke.

Maja, praktikant på CIRHEP, var också där
Maja, praktikant på CIRHEP, var också där.
PME-workshop
PME-workshop.

 

 

 

 

 

 

 

Keystone är en del av Framtidsjordens nätverk och höll i början av denna vecka i en workshop om hur planeringen, övervakningen och utvärderingen (Planning, Monitoring and Evaluation) ska skötas av nätverkets medlemmar. Jag och Jonna följde med vår handledare Poppy och kollegan Suresh Kanna till mötet där även TEDE-trust och CIRHEP, inklusive praktikanterna Maja och Denice, deltog. Det var väldigt intressant att få inblick i alla olika typer av rapportering och data som organisationerna måste ha för att bestyrka sina olika projekt för allmänheten och donatorer samt för ett externt och internt utbildningsverktyg. Med tanke på den debatt gällande ekologiskt jordbruk som pågår hemma i Sverige känns det extra relevant att samla bevis i form av data och kvalitativa intervjuer på att ekologiskt jordbruk är gynnsamt för lokalbefolkningen i södra Indien.

”Kvinnorna är pionjärer i kampen för ursprungsfolkens rättigheter”

Härom veckan fick vi äran att vara med på ett möte i Quito med ECUARUNARI i samarbete med Acción ecológica. Mötet var för att ursprungsfolkskvinnor skulle få utbyta information och erfarenheter. Eftersom den som är genusansvarig i Pueblo Kayambi inte kunde vara med, fick vi åka. Något vi reagerade på är att genusansvarige är en cis-man*, vilket även många på mötet tyckte var problematiskt.

En förklaring till hur organisationerna hör ihop:

* ECUARUNARI (Ecuador Runakunapak Rikcharimuy, dvs. Rörelse för ursprungsfolken i Ecuador) är en organisation för kichwafolken. Kichwa är ett av flera ursprungsfolk i Sydamerika som är belägna i höglandet i Ecuador. Tolv etniska grupper utgör ECUARUNARI, däribland kayampi, den grupp som de flesta på vår organisation tillhör. Samtliga etniciteter pratar således kichwa. Kichwafolken finns inte bara i Ecuador, utan även i Peru, Bolivia, Colombia, Argentina och Chile.
ECUARUNARI är en av de tre stora regionala grupperna som utgör Konfederationen för ursprungsfolks nationaliteter i Ecuador (CONAIE).

* Acción ecológica är en av de större miljöorganisationerna i Ecuador.

* Pueblo Kayambi är en av organisationerna som vi i Fundación Kawsay har ett nära samarbete med. Organisationen består av jordbrukarfamiljer som är urpsprungsfolk i byar och städer i distriktet Cayambe. Inom Pueblo Kayambi finns åtta huvudpersoner som har ansvar för olika områden, till exempel ungdomar, organisation, genus och så vidare. En klar majoritet av dessa är (cis)män.

* Pueblo Kayambi är bara en av organisationerna som utgör RESSAK (Red de economía solidaria y soberanía alimentaria del territorio Kayambi), som är ett nätverk för solidarisk ekonomi och självförsörjning i Cayambe. Pueblo Kayambi har ett nära samarbete med Kawsay, som vi gör praktik på. Deras kontor ligger bara några meter ifrån varandra.

Nu till mötet. De flesta workshops och en del möten, liksom detta, inleds med en ceremoni med rökelser, välsignelser av Pachamama (Moder Jord) och frukt och rosenblad för att hylla henne.

Ett tjugotal personer från hela landet deltog i mötet, varav en från Acción ecológica fungerade som ordförande. Det var dock ursprungsfolkskvinnorna som var huvudpersoner. Det talades mycket om genmodifierade grödor (GMO), kemiska bekämpningsmedel och monokulturer, vilka förstör Pachamama och alla människor som tvingas leva med dem. Ordet var fritt när ordföranden ställde frågor. Någon kvinna pratade om att det i stor utsträckning är multinationella företag som äger det mesta av marken i Ecuador, medan staten äger mindre. Enligt en annan berättade att det sitter 3000 ursprungsfolksrättskämpar fängslade för att de har försvarat sina rättigheter.

Cayambe är känt för sina rosplantager. Tidigare fanns det en som var ekologisk i Cayambe, men numera odlas alla med kemiska bekämpningsmedel. Ecuador är en stor rosexportör. Ett antal rosor hamnar i Sverige.  Många, kanske en majoritet, av de som jobbar på plantagerna, är kvinnor. Varje dag kommer gamla skolbussar och hämtar upp rosenarbetare i hela distriktet. En av deltagarna berättade om konsekvenserna av att arbeta på de kemiska plantagerna: en vän till henne dog för en tid sedan, till följd av de bekämpningsmedel hon arbetade med. Många barn föds med funktionsnedsättningar. Det är inte ovanligt med cancer, medan andra får psykiska problem. En annan på mötet sade sig vilja engagera sig för att hindra kvinnor från att arbeta på rosplantagerna.

Många av mötesdeltagarna var också kritiska till president Rafael Correa, som 2008 införde en ny konstitution för ett plurinationellt land med stärkta rättigheter för bland annat ursprungsfolken. ”Fina ord med ett surt hjärta”**, sade en av kvinnorna om staten. Många menar att konstitutionen är viktig och fin, men att det i praktiken inte har hänt mycket för ursprungsfolkens rättigheter.

En av deltagarna berättade också att barn och unga enligt lag ska ha rätt till en tvåspråkig skola (med både kichwa och spanska), men då detta på vissa håll har införts har kichwalektionerna varit samtidigt som engelsk- och datorkunskapslektionerna. På så vis får inte dessa unga den undervisning de har rätt till.

Dagen avrundades med att deltagarna tillsammans skapade en modern tidslinje med händelser ur deras historia. Slutligen bad ordföranden kvinnorna att komma med strategier och förslag på vad de skulle kunna göra för att stärka sina rättigheter. Flera av dem berörde undervisning för unga vad gäller de äldre generationernas kunskaper och värderingar; dessa går lätt förlorade i en värld där kapitalism och imperialism får styra. Flera ansåg vidare att kvinnor måste kräva sina rättigheter att vara ledare av olika slag, samt att de måste organisera sig.

Avslutningsvis ett citat från en av deltagarna: ”Kvinnorna är pionjärerna i kampen [för ursprungsfolkens rättigheter]”**.

Av: Amanda Chavarría Persson och Natalie Morén James.

* En cis-person: är motsatsen till transperson. Det innebär att för en person som är cis är hens könsidentitet och det könsuttryck hen tilldelats vid födseln (även socialt och juridiskt) i linje med vår kulturs könsnormer – det vill säga att det bara finns två kön.

** Vår översättning.

Feminism i Uruguay

Den första feministiska konferensen i Uruguay tog plats i november i år i Montevideo. Två dagar var fyllda med workshops för endast personer som identifierar sig själva som kvinnor. Över 400 deltagare var på plats för att diskutera, analysera och berätta för varandra om sina erfarenheter och upplevelser kring att identifiera sig som kvinna i Uruguay. Den gemensamma tråden var hur den feministiska kampen i Uruguay skulle enas och bli stark – hur kampen skulle samordnas för gemensamma mål.

Historiskt har den feministiska rörelsen i Uruguay sett annorlunda ut jämfört med andra latinamerikanska länder. Feminismen har varit mindre av en social rörelse och snarare mer arbetat närmre den politiska makten genom lobbyism och politisk påverkan. Jämfört med andra länder i Latinamerika har Uruguay kommit mycket längre gällande rättigheter för kvinnor och har en mer inkluderande lagstiftning. En teori som diskuteras vara en del av förklaringen på detta är att kyrkans inflytande hos staten har varit relativt litet och Uruguay är ett relativt sekulärt land. Kyrkan separerades från staten redan i början på 1900-talet.

Magdalenas Uruguay
Magdalenas Uruguay

Målet med ”den första feministiska konferensen” var att hitta en gemensam plattform för den feministiska rörelsen och utbyta erfarenheter och förstärka den gemensamma kampen för ett mer feministiskt Uruguay. Seminarierna behandlade en rad ämnen som” Vår kropp som ett territorium – problematiserandet av kroppen som det område där maktrelationer spelas i relation till en patriarkal ideologi” och ”Klasskamp, patriarkat och feminism – om kvinnors plats i kapitalismen, synliggörande av logiken och systemet av dominans”. Under det senare seminariet framfördes diskussioner kring hur kvinnorollen historiskt har lämnats utanför det kapitalistiska systemet genom att bära den reproducerande – inte den producerande vinstdrivande rollen i samhället.

Konferensen avrundades med en fest och demonstration på Montevideos gator.

Borgmästarfjäsk och besök från Kawsay Bolivia

Nu har det gått en månad sen vi kom till Ecuador. Vi har varit på Zanja Arajuno ca 3 veckor och har nu senaste tiden kommit igång med de två projekt vi har här i centret. 

Efter ett möte då borgmästaren av Santa Clara (kommunen som vi tillhör) besökte comunityn blev vi introducerade och fick möjlighet att fjäska lite för att veckan efter kunna besöka kommunhuset i Santa Clara. Där sitter alla som arbetar med områdets infrastruktur, stadsutvecklare och politiker. Perfekt för oss som ser ett gyllene tillfället att be om all geografisk information som vi inte hittat på egen hand! Vi blir presenterade för ingenjörerna som sitter med bland annat områdets VA och avfallshantering, och bestämmer att vi kommer tillbaka dagen efter för att kolla på ritningar och få del av deras GIS-data.

Det var lättare sagt än gjort.

meetingwithmayor

Då vi ännu inte anpassat oss till de tidiga dagarna (som börjar innan 05.00 på morgonen) väljer vi att inte åka med skolbussen som åker kl 05.30, utan försöker ta oss till staden på egen hand. Vi beger oss mot den större vägen där bussar passerar och får ofrivilligt sällskap av Mapuche, en av hundarna som vi bor med. Vi hade hoppats på att det skulle passera en bil längs med den 5 km långa vägen och försöka lifta. Men nej. Ingen bil passerade och istället fick vi känna på en brännande ekvatorsol på maximal effekt. När vi äntligen kommit fram till den stora vägen har Mapuche vägrat gå hem och hans tvångsbeteende av att skälla och jaga varenda bil blir värre än någonsin. Det slutar med att vi måste vända och gå tillbaka i den stekheta solen för att göra ett bättre försök dagen efter. Det försöket går betydligt bättre, efter en lång dag med att gå igenom oändligt många ortofoton hittar vi tillslut de som omfattar vårt område, och med dem tar vi ett stort steg in i våra projekt.

Förra veckan fick vi besök av Ministerio del medioambiente, Ecuadors miljömyndighet. De har ett pågående projekt med att märka de djur som landets olika räddningscenter tar hand om. Det görs dels för att minska riskerna för att djur som tas hand om i räddningscenter inte hamnar i olaglig djurhandel och för att ha större kontroll över rehabiliteringen av djuren. Det var spännande att se detta gäng människor med ett högt tempo och imponerande vana gå in och märka alla djur. 

Monkeyhanging  turtlechip2

Solnedga?ng El Altar

Några dagar senare fick vi höra att medlemmar från Kawsay Bolivia som var på väg mot Cayambe även skulle besöka centret. Det korta besöket var en trevlig krydda i vardagen i djungeln, där vi för det mesta är ensamma med djuren. Vi fick tyvärr inte tillfälle att prata så länge då alla apor och papegojorna stal den mesta uppmärksamheten, men det var kul att få träffa delar av organisationen från Bolivia. 

KawsayPPL

Utöver alla dessa besök fick vi ett sista besök av en svensk tjej, Helena, som åker runt i Colombia, Ecuador och Peru och besöker olika organisationer som jobbar med agrobiologisk mångfald och landsbruksutveckling. Då vi inte hade speciella helgplaner så hängde vi på Helena till Riobamba där vi passade på att besöka Central Ecuatoriana de Servicios Agricolas, CESA, som är en organisation som bland annat arbetar med förvaltning av vattenresurser. Perfekt tillfälle att se staden och dessutom skapa kontakter inom liknande organisationer.

Over and out.

Alejandra och Robert

Let us pray for the rain

 

Denna vecka är vi ute och intervjuar bönder. Vi har fått i uppgift att dokumentera bönders jordbrukstekniker samt deras kunskap kring det ekologiska och traditionella jordbruket. Vi ställer bland annat frågor om vilka grödor bönderna odlar samt vilka bekämpningsmedel som används och om de är kemiska eller organiska. Vi ställer även frågor om hur jordbruket såg ut innan den gröna revolution jämfört med idag samt om medellivslängden har ändrats. Vi ska sammanställa informationen till en rapport som CIRHEP senare kan använda för att få en överblick över vilken kunskap bönderna besitter.

Den gröna revolutionen bröt ut i Indien runt 1960- 1970.  Det traditionella jordbruket övergavs då på många håll och nya ”effektivare” jordbrukstekniker tog över.  Konstbevattning, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel och högproducerande arter tog över jordbruksmarknaden. Detta i hopp om att få slut på svälten i världen, men på bekostnad av naturen och människans hälsa. Utarmade jordar, jorderosion,  förorenat samt sjunkande grundvatten är bara några exempel på de negativa konsekvenser som det konventionella jordbruket har bidragit till.

Vi har träffat bönder som berättar om tiden före den gröna revolutionen när inga kemikalier användes, när den uppskattade (enligt bönderna) medellivslängden var 99 år istället för 57 år.  Då kosten var mer näringsrik än vad den är idag.  Idag äter många enbart ris till frukost, lunch och middag.  Vi får höra om olika hälsoeffekter som kemikalier har orsakat, astma, ögon- och hudirritation samt cancer är några exempel.

CIRHEP arbetar tillsammans med Framtidsjorden i att utbilda bönder runt om Kadavakurichi berget om ekologiskt jordbruk.  Många har gått över till att odla ekoligist och trenden ser ut att sprida sig. Flera av de bönder vi har träffat som inte odlar ekologisk har velat komma till CIRHEPs kursgård för att lära sig om hur de kan ändra sina jordbruksmetoder.

 

DSC_4302

Detta är Boothumani och hon odlar bland annat jasmin- och pitchiblommor, tomater och durra. Hon berättade för oss att uteblivet regn är det störta hotet för hennes skörd.

DSC_4359

Detta är Pushbam och han odlar bland annat durra och jasminblommor. Han berättade för oss om fördelarna med att sommarploga. Ökad grundvatten nivå, näringsrikare jord och minskad jorderosion är några exempel.

DSC_4343

 Detta är G. Arokkiyamari, på bilden visar hon upp sin maskkompost som förvandlar organiskt material till bördig jord. Innan vi lämnade hennes gård bad hon oss be för regnet.  Hon sa ” Let us pray for the rain”.

Maja & Denise

 

Folkfest när Cayambe får 13 nya traktorer

Den 14 november var en speciell dag i distriktet Cayambe, vars ”huvudstad” också heter Cayambe. Amanda bor i Olmedo, som ligger 40 minuter norr om staden med buss och Natalie i Cangahua, som ligger 25 minuter söderut. Vi kommer berätta mer om livet i värdfamiljer så småningom.

Cayambe ligger ungefär en och en halv timme norr om huvudstaden Quito i provinsen Pichincha. Tusentals människor befann sig i parken i centrala Cayambe för en vecka sedan när borgmästaren Guillermo Churuchumbi, så väl som en av distriktets präster, välsignade inköpet av tretton traktorer och lastbilar. Dessa ska användas för att minska ojämlikheterna mellan stan och de mer rurala områdena, samt stärka banden mellan dem. I Cayambe bor över 110 000 personer, varav 58 % i urbana områden och 42 % på landet.

“Vi vill att till och med de områdena allra längst bort i Cayambe ska ha drickbart vatten och avloppsnät, eftersom detta garanterar trygghet”, sade borgmästare Churuchumbi i sitt tal till folket. Guillermo Churuchumbi är den första ursprungsfolksborgmästaren i Cayambe och blev vald i maj i år. Han tillhör Pachakutik, ett ursprungsfolksparti som är socialdemokratiskt.

Banco de Estado, en bank som instiftades för att finansiera samhällsservice, har lånat ut pengar till Cayambe för att kunna finansiera fordonen. Klyftorna vad gäller tillgången till vatten på landet respektive i stan är enorma – 20 % av de som bor långt ute på landet har tillgång till vatten, medan siffran för de som bor i urbana områden ligger på 95 %. En stor del av dricks- och avloppsvattnet åker rätt ut olika vattendrag.

Vi ser fram emot att se ett mer jämlikt Cayambe så småningom. Under tiden fortsätter vardagen som vanligt.

Av: Amanda Chavarría Persson och Natalie Morén James

 

Källor: Guillermo Churuchumbi, Cayambe, 2014-11-14. Banco de Estado (http://www.bancoestado.com/index.php/noticias/388-maquinaria-para-cayambe-con-credito-del-banco-del-estado).