Nu har vi kommit till det 6e och sista avsnittet av Ladakh snack, Livet efter Ladakh.
Efter att ha spenderat fyra månader i Ladakh så har vi landat hemma. Det är svårt att inte jämföra Sverige med Ladakh så vi kommer att reflektera mycket över detta i avsnittet. Det finns också ett syfte med praktikantprogrammet, att Globala nord ska lära sig av det globala syd och dra lärdomar av hur livet i en annan kontext kan se ut, till skillnad från livet i Sverige. Så vi hoppas att vi kan bidra till det med detta avsnitt.
Frågor vi kommer att diskutera och lyfta i detta avsnitt är: hur det är att komma hem, hur livet förändrats efter denna upplevelse, lärdomar generats, vad vi vill se mer i Sverige efter att ha levt i Ladakh, men också vad vi önskar se mer av i Ladakh/Indien.
Detta avsnitt spelades in den 27 juli genom zoom-länk, detta betyder att vi befann oss på olika platser i Sverige och vi hoppas att ljudet ska vara okej!
En första reflektion när man landat hemma och varit hemma ett tag är hur märkligt det är att komma hem, fast ändå inte. Man kommer hem med en ganska ovanlig och annorlunda erfarenhet i ryggen men ändå så är livet hemma som vanligt, fast ändå inte som vanligt. Vi upplevde att det var väldigt skönt att komma hem men upplevde av att Corona var ganska frånvarande och att man snabbt ramlar tillbaka i samma rutiner och snabba tempo. Ibland glömmer man bort att man faktiskt varit borta. Vi trodde nog att det skulle vara mer konstigt att komma hem.
Det som har tagit tid att anpassa sig till att vara hemma igen är alla intryck och tempot. Eftersom att vi har befunnit oss i Lockdown i ca två månader så har antal intryck, personer man träffat och upplevelser varit väldigt begränsat. Så att komma hem och snabbt utsättas för många intryck, mer människor, snabbare tempo upplevdes för några av oss ganska stressande. Det blev svårt att bearbeta alla intryck och låta hjärnan anpassa sig.
Vi reflekterade också över att ha levt ett ganska enkelt liv, till att komma hem till ”lyx”. Man har fått ett annat perspektiv på hur man kan leva, mer avskalat och enkelt och trivas med det men att man ändå är så van vid det här hemma. Så att ta en vanlig dusch, gå på en vanlig vatten toalett blev inte en lika stor upplevelse som vi kanske trott, eftersom att det är något som är så normaliserat och självklart här hemma.
Ofta påverkas vi av sin omgivning, och i Ladakh upplevde vi att man blev mer lugn med mindre krav på sig själv. Vi upplevde att det fanns mindre prestationskrav. Man är också väldigt beroende av klockan i Sverige, den styr våra liv och kan bli en stress. I Ladakh kollar man inte mycket på klockan det är inte så ”noga”. Det är inte alls samma tempo, dom har mer en helhetsbild. En sundare kultur som inte är lika fixerad vid att hålla tider och prestation. Dom är mer accepterande och har mer fokus på dom sociala banden. Så tips till framtida praktikanter, det tar tid att vänja sig vid den kulturen. Hur vi lärde oss att anpassa oss till det va inte helt lätt, det var en utmaning! Så in och lyssna på podden för att höra hur vi anpassade och adopterade den mer avslappnade kulturen kring klockan. Vad kan man göra med den tid man får i väntan? Det kan du också höra i podden!
Dom ser på effektivitet på ett annorlunda sätt. Inte fokus på att tjäna pengarbara utan mer fokus på traditionella traditioner. På de organisationer vi varit på så handlar det mycket om att bygga relationer och grunda projekt i samhällena. Det måste få ta tid för att det ska vara förankrade och hållbara i längden.
Vi pratar också om att i Sverige så definieras ens person mycket genom det man gör. Finner sitt värde i det man presterar. I Ladakh under lock-down så hade man mer tid att verkligen lägga tid på det man intresserar sig för. Att finna ro i att inte göra något också. Hitta tid till för att ”inte göra någonting”. Hemma hittar man lätt hundra nya projekt att fylla sin tid med. Hemma kan man få dåligt samvete om man inte gör något en hel dag. Det var alltså något vi fick lära oss, att finna nytta i att inte göra någonting. Med lätt att tappa det igen, väl hemma i Sverige och tillbaka till rutiner och ”måsten”. Men något vi vill fortsätta påminna oss själva och andra om!
Livet i Lock-down medförde sig många lärdomar och insikter och vid begränsad tillgång till det mesta så lärde vi oss uppskatta saker som inte har med konsumtion att göra, man lär sig uppskatta sina sociala relationer mer och att utforska sin omgivning. När vardagen skalas av, minimalistiskt, då blir det tydligt vad som är viktigt i livet, relationer, hälsan och så vidare.
En rolig men också jobbig lärdom, som man uppskattar nu väl hemma, är att våga ha obekväma tystnader. Hur vi fick lära oss om det? Det jobbiga och lite (för oss svenskar) generande upplevelsen pratar vi om i podden. Vi svenskar har en tendens att vara rädda för dessa obekväma tystnader, men det fick vi öva bort i Ladakh. In och lyssna hur det gick till!
Vad ser vi i Ladakh som vi skulle vilja ta med oss till Sverige?
Ladakh är duktiga på att bevara det traditionella livet, bevara traditioner, gamla sätt att utföra saker på. Att hitta dom sakerna i Sverige, inte tappa tillvägagångsätt som man gjorde i Sverige förr som va bra. Hur man producerade mat, transport, byggde hus. De gamla men bra sätten.
Maten begränsad i Ladakh (mycket på grund av det ligger avlägset) men det är naturligt att man äter enligt säsong. Traditionellt har Ladakh ett jordbrukssamhälle och förvarar mat för hela vintern, tex potatis och morötter. Dom tänker i ett helhetsperspektiv, året runt. Vi upplever att Sverige borde äta mer säsongsbaserat, att tänka mer på vad som växer just nu och på så sätt kunna äta och förhoppningsvis kunna producera mer lokalproducerat. Återigen ställer vi oss frågan, är det rimligt att 365 dagar om året ha tillgång till Ananas på ICA?
Vi fortsätter vår diskussion om konsumtion kopplat till mat. Vi upplever en orimlighet med det överflöd av mat vi har i Sverige. Det ska självklart finnas mat så alla får ordentligt med mat, men det ska inte heller vara detta överflöd så att mycket behöver slängas. Vi diskuterar att kunna använda mer av det som finns i naturen, visste ni att det finns massor av växter man kan plocka och äta ute i naturen, fråga Lukas så kan ni få tips 😀 Eller gå en kurs för att lära er mer. Tex I Sverige går vi till Ica och köper ruccola som längre bak i tiden ansågs som ogräs. Mer söder i Europa köper man maskrosblad för att använda i salladen som i Sverige är ett ”ogräs”, som vi inte använder alls. Kanske vi måste fråga oss är mat bara det man kan köpa i mataffären? Vi behöver bli bättre på att se de resurser vi har ute i skogen och på våra fält. Men en problematik i storstäder är tungmetaller i växterna så man får ta sig ut på landsbygden och plocka. I Ladakh kommer denna kunskap mer traditionellt, den går från generation till generation.
Det är många i Leh stad som har små trädgårdsodlingar för att förse sig själva med en del grönsaker och potatis främst. Vi önskar mer småskaliga odlingar hemma i Sverige, även om det börjar bli mer populärt.
I Ladakh sker även en del ransonering av mat. Det är som sagt begränsad tillgång av bla grönsaker, men via ransonering kan man få tillgång till vissa matprodukter. Man delar begränsade produkter jämt över befolkningen genom ransonering. Kan man använda detta mer för att göra maten mer jämlik, att alla ska få samma tillgång till mat, speciellt nu under denna förändrande värld? Lyssna på våra resonemang i podden. Och varför det kan vara en bra idé i dagens värld. Att inte ta för givet att alltid ha tillgång till alla olika typer av produkter och mat, radikalt eller nödvändigt?
Vi har otroligt lättillgänglig mat I Sverige, man får tag på mat överallt (mackar, kiosker, mataffärer osv). Medan i Ladakh saknade vi under lång tid färska grönsaker. Vilket också lärde oss att uppskatta maten på ett helt annat sätt, man smakade på maten mer, det blev en riktig upplevelse där ganska starka känslor blev kopplat till att äta och smaka på maten. Just för att det inte var något man dagligen fick.
Utan tvekan har det globala nord otroligt mycket att lära av Ladakh, Indien och det globala syd! För att förenkla frågan diskuterar vi vad Ladakh och Indien skulle kunna lära av Sverige eller saker som inte fungerade helt önskvärt. Något vi nämner är byråkratin och rollfördelningen i detta och vilken frustration det kan skapa. Vi har ett exempel från när vi skulle lämna Ladakh och blev informerade om att vi var tvungna att gå och fixa ett utresetillstånd för att ens kunna få åka hem. Detta innebar att vi fick besöka ett kontor för att få detta, två dagar innan vi skulle flyga! Det visade sig dock efter att vi pratade med X antal personer att vi inte alls behövde detta eftersom vi hade gällande visum. Mycket förvirrande och med ett stort hopp att vi hade fått den rätta informationen och att personalen på flygplatsen inte krävde ett utresetillstånd för oss.
Det blir ibland även en krasch mellan viljan att ha det gamla och traditionella kvar mot att faktiskt få det mer bekvämt och ett enklare liv. Ett exempel är från när vi var i Nubra valley och fick sova i ett rum med minus-grader när det finns möjligheter att använda solen för att värma upp husen. Läs Marias blogginlägg Vem behöver element när man har solen? om hur man i runt Ladakh utnyttjar solen för att värma upp husen genom ”solar passive house”. Där finns även lite funderingar kring varför inte alla bor i såna hus och hur bl.a. LEDeG och Secmol jobbar med frågan.
En annan sak är att det ibland var svårt att få klara besked kring saker och ting. Och att saker och ting både tar tid och ofta inte händer i tid. Vi hade blivit förvarnade om detta innan men det var ibland jobbigt med väntan, men vi försökte vara kreativa genom att exempelvis sticka.
I Ladakh är det väldigt ovanligt att män eller killar har långt hår och Jakob med sitt svall hamnade i situationer där människor omkring inte var helt säkra på hans könsidentitet och därför blev förvirrade. Bland unga i Ladakh börjar homosexualitet bli mer och mer accepterat men flera av de vi pratade med menade att homosexualitet inte är något problem men att det mer eller mindre inte finns i Ladakh. Detsamma verkar gälla för transpersoner och även frågor kopplade till mens och sex är ganska tabu i samhället. Men med förändringen som verkar hända hoppas vi på en ökad mångfald och öppenhet kring det som avviker från normen.
Med allt detta sagt så finns det inte en lösning som fungerar överallt på exakt samma sätt utan det kan finnas många rätta sätt att göra saker och ting på. I Ladakh finns det fortfarande stora utmaningar kopplade till exempelvis genus och mänskliga rättigheter men i Sverige är problemen andra och lösningarna har därför ett annat fokus och kan då inte kopieras rakt av, man måste alltid förstå och sätta in saker i kontexten. Vi hoppas på att både Sverige & Ladakh fortsätta inspireras av varandra för att driva frågorna framåt.
En fantastisk grej med det ladakhiska samhället är känslan av ett kollektiv och gemenskapen. Ute i byarna när det är dags för skörd så samlas man och hjälper varandra genom att ena dagen skörda hos en familj och sedan går man vidare till nästa. Att inte känna sin granne, såsom de flesta av oss i Sverige lever, är i Ladakh helt otänkbart. Man gör heller inte skillnad på familj, släkt och vänner utan är det en liten kille så kallar man denne ”nono” vilket betyder lillebror.
Som sist grej reflekterar vi kring vad vi tar med oss från denna resan och några av de saker vi nämner är att dra ner på tempo och låta saker och ting ta sin tid, tänka kring vad är det man behöver i livet, att ta hand om sociala relationer framför materiella saker och är utifrån säsong. Vi tar med oss värmen från människorna vi mött och att man som människa är otroligt anpassningsbar. Vi har fått många verktyg till vår verktygslåda i livet.
Vi vill tacka alla som har lyssnat på våran pod och läst tillhörande blogginlägg! Vi har tyckt att det har varit superkul att både lära oss mer och fått berätta för er hur vår upplevelse har varit!
Tack till Framtidsjorden, LEHO & LEDeG, men framförallt tack till alla de människor vi har fått möjligheten att träffa genom denna upplevelse. Det är många möten i Ladakh som vi kommer bära med oss för resten av våra liv!
Julley!
/Ladakh-snackarna; Karolin, Maria, Jakob, Lukas & Caroline! <3
