Det är nu måndag och precis en vecka sedan vi landade på Leh flygplats. Höjdsjukan är ett minne blott även för Erica och vi mår riktigt bra. Det här med höjdsjukan förresten, det känns som att vi lät oss skrämmas lite för mycket innan avresan, det är verkligen inte alls så farligt. Visst det var lite jobbigt i början, vi var lite trötta, hade lite huvudvärk och en släng av andfåddhet vid ansträngning, men det är verkligen inte en anledning att hoppa över Ladakh på Indienresan, vill bara klargöra det.
I början av veckan fick vi stränga order om att vila och lämnade därför inte kontoret på några dagar, vilket nog var bra då vi fick chansen att prata mer med personalen här på LEHO. Organisationen har 7 anställda, 4 kvinnor och 3 män. Vi har också färdigställt vårt schema för tiden här hos LEHO. Vår handledare Tharchin har verkligen lagt ner ett gediget arbete med dag för dag-planering. Det innehåller besök i alla byar LEHO har verksamhet i, träff med alla närliggande organisationer samt utflykt till alla tänkbara turistattraktioner. Vi får hoppas att det håller till viss del, Dr. Deen som är en av LEHOs grundare och även ordförande har i alla fall gett sitt godkännande.
De senaste dagarna har vi rört oss lite mer i stan, vi har varit på poliskontoret och registrerat oss som permanenta besökare i Leh fram till mars, gått en sväng på marknaden samt besökt Shanti Stupa som är en av de största turistattraktionerna här i Leh. Det är en Buddistisk tempelplats med utsikt över hela Leh-distriktet. Där fick vi bland annat lära oss att man alltid går i klockans riktning när man tar sig runt Buddistiska tempel, bönehjul etcetera. En väldigt viktig kunskap då bönehjul finns lite överallt här i Leh. De flesta ladakhier är nämligen buddhister eller muslimer till skillnad från på många andra ställen i Indien där hinduismen är vanligast.
I lördags fick vi följa med Tharchin, när han registrerade sin dotter i skolan. Medan vi väntade fick Erica och jag en guidad rundtur av en anställd. Skolan var riktigt fin och klassrummen inte helt olikt ett svenskt lågstadieklassrum med bänkar, svart tavla och alfabetet på väggarna. I Ladakh börjar man i skolan när man är 4 år och skolterminerna ser lite annorlunda ut här jämfört med i Sverige. Höstterminen slutar någon gång i december och sedan börjar man inte vårterminen förrän i mars, detta eftersom det är väldigt kallt här på vintern. För att kompensera för detta är sommarlovet bara några veckor långt.
På tal om vädret så är det fortfarande riktigt varmt ute, vi sitter ute i T-shirt varje morgon. Inomhus är det lite kallare men vi klarar oss fortfarande på två tröjor och endast ett par strumpor i skorna.
Imorgon åker vi till Takmachik, en liten by cirka 11 mil väster om Leh. Där får vi chansen att delta när familjer ska paketera årets ekologiska aprikosskörd i fina LEHO-påsar som sedan ska ut till försäljning. Vi kommer att stanna där hela veckan och får då verkligen känna på livet på Ladakhs landsbygd.
Jullay!
