Blixtaktion för barnen – En vädjan till er i Sverige!

För att fler barn ute på landsbygden ska få möjlighet att gå i skolan, grundades barnhemmet Vidivelli 1996. Barnhemmet förvaltas av Kudumbam och ligger på den ekologiska gården Kolunji i Tamil Nadu. Vidivelli översätts till morgonstjärna på tamil och har under många år varit organisationens hjärta.

Med hjälp från utomstående sponsorer startades ett projekt på Kolunji för barn som av olika anledningar har hoppat av skolan och har familjer med ekonomiska svårigheter. Programmet startades för ett år sedan och möjliggjorde att åtta barn både flickor och pojkar i åldrarna 6-10 år fick komma till Kolunji och gå i skolan.

Idag fick vi reda på att projektet oväntat och hastigt avslutats. Pengarna från sponsorerna har dragits in. Motiveringen till att projektet avslutades var att det var alldeles för få barn som varit antagna till programmet.

För två dagar sedan skickades samtliga åtta barn hem till sina familjer i byarna runt om Kolunji. Två av barnen har allvarliga psykiska funktionshinder och föräldrar som tidigare har hållit dem gömda. Alla barnen har växt upp under svåra omständigheter. I förgår rycktes barnen upp ifrån deras enda trygghet på Kolunji.

Tioåriga Pazhaniyammal grät och vägrade släppa taget om en av kvinnorna som jobbar på Kolunji. Tidigare i höstas intervjuade jag henne.

Hon berättade för mig hur lycklig hon var att få komma och bo på Kolunji. Att hon får 3 mål mat om dagen vilket hon aldrig får hemma. Att alla som bor på Kolunji är som en stor familj, hennes familj. Att hon i framtiden drömmer om att bli lärare.

Pazhaniyammal 10 år. I bakgrunden står också en liten flicka i vitt. Hon har ingen mamma och hennes pappa är gammal och har tidigare sagt att han inte klara av att ta hand om henne.

Pazhaniyammal 10 år. I bakgrunden står också en liten flicka i vitt. Hon har ingen mamma och hennes pappa har tidigare sagt att han inte klarar av att ta hand om henne. Flickorna är hemskickade till sina byar. 

Jag sitter just nu i ett bedövande varmt Indien på ett kontor som bemannas av en organisation som kämpar för sina medmänniskor. De jobbar för de mest marginaliserade och utsatta människorna i samhället. För både barn och familjer som aldrig annars skulle få någon hjälp. För en liten stund sen kom Poppy förbi mitt lilla skrivbord som jag delar med Kelly. Hon berättade att Pazhaniyammals pappa skickat iväg henne för att ta hand om boskap istället för att gå till skolan. Jag vet hur ledsen hon måste vara i detta ögonblick.

Kära medmänniskor hemma i Sverige. För ungefär 30.000 rupies (3142 SEK) i månaden kan alla åtta barn (393 kronor per barn) fortsätta att få bo på Kolunji och gå i skolan. Alla bidrag, stora som små, är guld värt. Tillsammans kan vi se till att dessa barn får komma tillbaka till en trygg miljö och få gå i skolan. Sätt in ditt bidrag på PG 57 26 80-7 och märk betalningen ”Children’s home”. Besök gärna Vängruppen till Kudumbam på: http://kudumbam.wordpress.com/

DSC_1006

dsc_0828

 

Om förväntningar och inspirerande kvinnor

I det här landet stöter man minst sagt på en del utmaningar, både i vardagslivet och i arbetet. Om det är något jag lärt mig efter fem månader i Indien så är det att tackla det faktum att saker oftast inte blir som man tänkt sig. Hur mycket man en planerar och förbereder är det alltid något oväntat som dyker upp någonstans ifrån. Det har gått så långt att jag och Maddis fått in en rutin att stanna upp och påminna oss själva om att släppa alla förväntningar så fort vi börjar bli exalterade.

När vi kom tillbaka efter nätverksmötet och semestern började jag jobba med min studie av Kudumbams mikrolånsprojekt på riktigt. Jag hade skrivit intervjufrågor och planerat in i minsta detalj vad jag skulle undersöka. När min handledare Poppy frågade mig hur många självhjälpsgruppsmedlemmar jag ville intervjua svarade jag ”så många som möjligt”. Jag märkte snabbt att det är rätt knepigt att få till så många intervjuer som man tänkt sig, och framför allt under den tid man tänkt sig. Första dagen åkte jag ut med Viji till en by där ungefär trettio kvinnor skulle delta i en halvdagsutbildning i djurskötsel. Perfekt tillfälle tyckte hon, då kommer massa kvinnor vara samlade på samma ställe! Innan utbildningen kom igång började jag min första intervju, men halvvägs in var vi tvungna att avbryta. ”Det är klart att du inte ska missa utbildningen!” sa jag och vi bestämde att avsluta intervjun senare. Det kom jag att ångra. Vi satt och väntade, timmarna gick och plötsligt var klockan lunchdags. Efter två och en halv timme  hade jag en halv intervju när jag egentligen hade kunnat hinna med minst fyra under den tiden. Frustrationen! ”Att jag inte förstod att det skulle bli så här från början, det är så typiskt Indien!” tänkte jag. Effektivitet är inget som prioriteras särskilt ofta. ”Oroa dig inte, vi får göra intervjuerna när utbildningen är slut” sa Viji och tittade på mig lite ursäktande. När utbildningen var slut hade halva dagen gått och deltagarna var både trötta och hungriga. Dessutom hade de bråttom hem till hushållssysslorna och kossorna som väntade. Hungriga och trötta stressade vi igenom tre intervjuer innan lunch. Vi åkte ut till andra byar på eftermiddagen och hela dagen efter och det slutade med att jag hade tio riktigt bra intervjuer. Det vara bara tvunget att börja lite krångligt.

before I only depended on my husband but now I can do anything

DSC_0925

Trots att det inte blev som jag tänkt mig, blev studien riktigt lyckad. Den undersöker om kvinnor som är med i självhjälpsgrupper upplever ökad ekonomisk, kulturell och politisk självständighet, varför och på vilket sätt. Jag tittade på förändring av ekonomisk kontroll, kunskapsnivå,  traditionella könsroller, självkänsla, socialt nätverk, mobilitet och politiskt deltagande. Studien pekar på att mikrolån är mest effektiva när kvinnan använder  pengarna till att starta en egen inkomstgenererande aktivitet utanför hushållet. Det leder till att hon spenderar mer tid utanför hemmet, hennes inkomst ökar och hon får mer ekonomisk kontroll. När kvinnan bidrar till familjens ekonomi blir hon generellt mer respekterad av männen i hushållet och får således mer makt att ta ekonomiska beslut. Åtta av tio tillfrågade svarade att de aldrig tidigare varit med och tagit ekonomiska beslut i familjen, men att de nu beslutar tillsammans med andra familjemedlemmar. Den ekonomiska aktiviteten verkar också påverka både familjemedlemmarnas och bybornas perception av kvinnan, eftersom synen på henne som endast kapabel till att göra hushållsarbete förändras.

Now I am more respected by my husband and people in my village. Before my family and people in my village thought that I couldn’t do anything. Now all ask me for advice and they know I gained knowledge from trainings about agriculture.

Men även om de ekonomiska aktiviteterna är viktiga för kvinnors ökade makt, säger den här intervjustudien att de sociala aktiviteterna är essentiella. Kudumbams utbildningsprogram har en stor påverkan på förändringen av traditionella könsroller, kvinnans kunskapsnivå, mobilitet, sociala nätverk, självförtroende och intresse av politiska frågor. Enligt de tillfrågade kvinnorna har deras nya kunskaper haft en stor påverkan på andra människors perception av dem. Efter att ha deltagit i olika utbildningar upplevde de att familjemedlemmar och bybor såg dem som kapabla till att bidra med idéer och kunskap till områden som allmänt anses viktiga. Dessa kvinnor har fått mer respekt och status och ökat inflytande i familjebeslut. Sju av tio tillfrågade svarade att deras man eller far tog alla familjebeslut innan de gick med i självhjälpsgrupper, men att de nu diskuterar och bestämmer tillsammans.

Before I was only doing the housework and staying at home. Now I am a board member in my village and have a job. I don’t have to depend on others.

Enligt studien har självhjälpsgruppsmöten spelat en central roll i kvinnornas utveckling. Alla kvinnor som tillfrågades berättade att de inte bara diskuterar ekonomi under mötena, utan även bypolitik och vad de vill förändra i samhället, känslor och familjeproblem. Mötena har alltså blivit en plattform för politisk diskussion, utbyte av idéer och emotionellt utryck. Dessa möten har visats väldigt viktiga för kvinnornas utveckling, de har bidragit till en förändring av traditionella könsroller, ökat kvinnornas aktivitet utanför hushållet, deras sociala nätverk, självförtroende och politiska deltagande. Alla tillfrågade svarade att de inte gick utanför huset innan de började i självhjälpsgrupperna, men att de nu deltar i sociala aktiviteter utanför hushållet. De svarade även att de inte kunnat resa själva tidigare men att de nu kan resa till närliggande storstäder som Trichy, Chennai, Madurai och Bangalore. Alla deltagare har tillsammans med sina självhjälpsgrupper  kollektivt agerat för att påverka politiska beslut i sina byar. De har bl.a. krävt renare dricksvatten, bättre sjukvård, frekventare busstransporter och dagis. Traditionellt är det bara män som deltar på politiska möten i byarna och kvinnor förväntas visa männen respekt genom att inte lägga sig i. Trots detta har sex av tio tillfrågade vågat delta i dessa möten efter att de gått med i självhjälpsgrupperna. Med stöd från sina självhjälpsgrupper har två av dessa kvinnor till och med kandiderat och valts in i den politiska styrelsen. Under sin tid har de lyckats påverka politiska beslut rörande utbildning och dricksvatten.

Before I was only doing the housework and staying at home. Now I speak to people more often, dare to speak in front of a big group, and I have courage to do things on my own.

De sociala aktiviteterna lett till ökat mod att säga sin åsikt, att diskutera tankar och idéer i stor grupp och framför allt, att kommunicera med män utanför hushållet. Nio utav tio var rädda för att prata med män utanför hushållet tidigare, men pratar idag med män i byn och under utbildningstillfällen. De vågar till och med konfrontera manliga politiska ledare. Dessa förändringar har varit grundläggande för kvinnornas möjlighet att kräva sina rättigheter och förhandla i genusrelationer. Studien pekar på att även om de ekonomiska aktiviteterna är viktiga för kvinnors ekonomiska självständighet är de sociala aktiviteterna essentiella för kvinnors ökade makt i samhället.

Det har varit så inspirerande att möta dessa starka kvinnor och få ta del av deras livsberättelser. Jag hoppas att den positiva utvecklingen fortsätter och att jag får möjlighet att göra en mer utförlig studie i framtiden!

DSC_0974DSC_0986

 

Kvinnor och politik

Som världen ser ut i dag ses kvinnor alltför ofta inte som kompetenta nog att ta ett jobb inom politik. Också i Indien är detta mer regel än undantag. Nationella regeringar snittar 20 procent kvinnor, Indien 10 procent. En väldigt låg siffra.

I Indien finns sedan länge ett lagförslag om att minst 33 % av platserna i politiska organ ska vara reserverade för kvinnor – kvotering. Förslaget varit har varit nära att gå genom flera gånger, men alltid stoppats.

Angmo jobbar på Women´s Alliance of Ladakh och enligt henne skulle en väl implementerad lag kunna ändra den låga siffran av kvinnliga politiker i både Indien och Ladakh.

–          Många kvinnor i Ladakh har både vilja och intresse till att delta i politiken, men det får inte chansen, berättar hon.

Ladakh är isolerat från resten av Indien med många tusen meter över havet mitt i Himalaya och även om kvinnor inte blir lika diskriminerade i Ladakh som i många andra delar av Indien så är det långt ifrån jämställt. För precis som i de flesta delar av världen är könsrollerna tydliga och mycket bestämda, och det är dessa som många gånger hindrar kvinnor till att ta plats eller intressera sig för politik.

–          De flesta unga kvinnor eller flickor är upptagna i hemmet med att ta hand om barn, matlagning och städning och det finns ingen tid eller ork över för dem att engagera sig politiskt också, fortsätter Angmo.

Och ju högre och mer inflytelserika poster desto ovanligare är det med kvinnor, berättar hon. Men hon tror att det kan komma att ändras i framtiden, även om det just nu står ganska still. Den yngre generationen är mer medvetna och jobbar för en förändring på området.

Precis som överallt i världen är kvotering kontroversiellt och en person (man) förklarade att kvotering inte alls behövs. För kvinnor är intresserade av politik här i Ladakh, och kvotering skulle leda till att ointresserade kvinnor skulle hamna på dessa poster, och det är väl inget bra? Ett väldigt ohållbart argument som bara ser till ytan, och som dessutom, enligt Angmo, inte stämmer. Om inte kvinnor är intresserade av politik måste vi ju fråga oss varför? Svaret är väl ganska enkelt: För att de inte blir uppmuntrade till det. För att det inte förväntas av dem. För att de inte tror att de klarar av det. För att de sociala strukturerna inte tillåter det.

Jag ser flera anledningar till varför kvotering kan hjälpa Indien.

De kvinnor som faktiskt är intresserade får en chans att delta och ha inflytande. Och de kvinnor som inte är intresserade kan komma att bli uppmuntrade och förstå att deras åsikter är precis lika viktiga som en mans och i slutändan kanske bli intresserade.

Kvinnor och män är annorlunda, oavsett om de har samma utbildning och är av samma ålder, av den enkla anledning att de har blivit behandlade olika genom livet (förväntan på kvinnor att de ska ta hand om barnen, som Angmo berättade) och en lagstadgad kvotering skulle alltså bidra till olika perspektiv, vilket ju alltid är bra.

Genom att öppna upp för kvinnor genom lagstadgad kvotering i politiken skulle kvinnor åtminstone ges chansen att delta. Huruvida deras intressen tas tillvara på, och huruvida de blir lyssnade till – det är en annan diskussion, men en lagstadgad kvotering skulle vara ett första steg i rätt riktigt för en mer demokratisk politik i Indien.

DSC_0296

 

När vatten är en bristvara

Vi rusar upp på taket för att öppna locket till vattentanken. Regnet öser ner och det är bäst att passa på. Det är vattenbrist i Kotagiri och vår vattentank går tom i stort sett varje dag. I hushållet snålar vi med varenda droppe. Använder så lite disk som möjligt, ransonerar duschdagarna och spolar i toaletten endast när det krisar. Det är en nyttig erfarenhet och något som alla borde tänka på, överallt.

De senaste två till tre åren har det regnat alldeles för lite i Indien. Det drabbar alla och är ett stående problem.

– Om det inte vore för vattenbristen skulle jag inte ha några större problem, förutom elefanterna då, säger Murghen Chengolur, när jag träffar honom i en av hans bananodlingar.

Han berättar stolt att han använder kodynga att gödsla med eftersom konstgödsel är för dyrt. Men bananer kräver otroliga mängder vatten och nu söker han ekonomiskt stöd hos Keystone för att ha råd med en vattenpump.

 

Bananfält

murghen

SECMOL ger studenterna en andra chans

Denna vecka har vi spenderat på SECMOL, en internatskola som ligger en bit utanför Leh där elever som inte klarade den statliga skolan får chansen att gå ett så kallat ”foundation year” för att sedan kunna fortsätta med sina studier. Tyvärr är det inte ovanligt att ungdomar i Ladakh misslyckas i ett eller flera ämnen i grundskolan, eftersom skolorna inte är tillräckligt anpassade till den ladakhiska kulturen.

SECMOL drivs som en NGO och är medlem i Framtidsjordens nätverk. Campuset på SECMOL är verkligen imponerande. Miljötänket och kreativiteten flödar! All elektricitet och varmvatten kommer från solenergi, alla byggnader är designade som solhus (= varmt och skönt inomhus), skolan odlar en stor del av sina grönsaker själva och det senaste projektet går ut på att producera egen biogas.

Här hjälps alla studenter åt med de dagliga sysslorna. Några lagar mat, några diskar, några mjölkar korna, några städar, och så vidare. Stämningen på skolan är verkligen på topp och vi har haft en underbar vecka på campuset.

Höjdpunkten varje dag var ”conversation class”. Under de här timmarna fick alla volontärer sitta med en grupp på tre-fyra ungdomar och prata engelska. Ämnena varierar från dag till dag, det kunde till exempel vara sport eller självreflektion. Studenterna får öva sin engelska och samtidigt en chans att lära sig om kulturen i andra länder. Ibland var det svårt att hålla sig till ämnet eftersom studenterna hellre bombarderade oss med frågor om hur saker och ting fungerar i Sverige.

Det var så fint när jag frågade en av tjejerna vad hon har lärt sig under sitt foundation year på SECMOL. Då svarade hon:

– Jag lär mig massor av saker. Men den kunskapen jag får här kan jag ta mig utanför Ladakh. Nu kan jag ge mig ut i världen, helt själv!

DSC_1274
Ett par utav solcellspanelerna som driver skolans elnät.
DSC_1280
Tedags!
Sopsortering1947483_10153840370830156_1864096514_n
Skolans återvinning.

 

Mount_SECMOL1925053_10153840366640156_1768432086_n
Utsikten från Mount SECMOL, berget intill skolan.

 

Många gånger krockar våra synsätt

– Whats your husbands name? frågade den lilla flickan, efter att ha gått igenom namnen på hela min familj.

– I´m not married, sa jag, och skrattade till.

– Oh, I´m so sorry. Hennes medlidande var genuint.

Jag hajade till, trots att jag borde vant mig vid det här laget. Vant mig vid att jag i deras ögon borde vara gift för länge sedan. Att jag borde bo i ett hus med min man och hunnit få flera barn. Jag gjorde en ansats men hejdade mig. Orkade inte för tusende gången förklara att där jag kommer ifrån spelar det inte någon roll.

Vi närmar oss byn där kvinnorna tillverkar traditionell keramik. Chauffören tar oss till en plats som förut har använts till att bränna krukorna över öppen eld. Lite längre bort står en hög sten som liknar en runsten och vi går bort för att titta.

– Ni får inte gå på andra sidan stenen, säger mannen.

Han pekar på området som ligger nära templet. Kvinnor är inte tillåtna där och stenen utgör en gräns. Vi undrar varför och får svaret att sådana är traditionerna. Enligt dem får kvinnor inte heller äntra byn utan att först ta av sig skorna. Vi noterar en grupp äldre kvinnor som är på väg in i byn. Alla är barfota och bär sina skor.

Vid ingången ligger en liten byggnad som skiljer sig ifrån de andra. Vår tolk berättar att där bor flickorna under sina mensperioder. Då är de inte tillåtna att gå in i de vanliga husen. Tre dagar varje månad.

– På andra ställen är det sju dagar. Vissa byar är striktare, då sover flickan på mattor utanför husen. Men hon får ju mat såklart, förklarar han, när vi undrar hur en sådan behandling kan vara möjlig.

Två dagar senare sitter vi hemma hos vår vän Gunasekaran. Han hjälper oss med information till ett reportage men är väldigt nyfiken på att höra om hur vår svenska kultur ser ut. Vi intervjuar varandra om tankar, livsstil och framtidsplaner. En timme senare är han mållös. Han är ledsen över hur vi i vårt land byter partners så ofta och ibland väljer att leva ensamma.

Vi försöker förklara att det handlar om att få bestämma själv. Att inte någon annan ska avgöra vem man ska leva sitt liv med och att ha möjlighet att gå skilda vägar om saker inte funkar.

– För oss är det lika konstigt att människors liv är förutbestämda redan innan de lär sig gå. Att föräldrarna utser ens partner och att alla förväntas föda barn, säger jag.

– Jag kan bara inte förstå det. Vad finns det att leva för om folk inte vill gifta sig och skaffa barn? Det är ju där man finner lyckan.

 

Lane Kvinna vid tvätt Kvinna med ris Kvinna stickar

 

Jag ska plantera ett Mangoträd för min dotter

På fredag ska jag hålla i en workshop för 30 kvinnor på Sydindiens landsbygd. Igår bestämde jag mig för att öva på upplägget genom att testa den för tjejerna som jag bor med.

Workshopen handlar om kvinnors rättigheter i enlighet med den internationella konventionen från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Indien ratificerade konventionen 1993 och har därmed erkänt kvinnor och mäns lika rätt till sjukvård, utbildning, arbete och politiskt deltagande.

Inledningsvis berättade jag om bakgrunden till framväxten av Förenta Nationerna (FN), varför vi har rättigheter och vilka olika konventioner som finns. Sedan delade jag ut fyra kort med fyra olika rättigheter från konventionen CEDAW. Tjejerna kategoriserade korten i fallande ordning med den viktigaste rättigheten först. Rätten till sjukvård på lika villkor fick den högsta placeringen, följt av bildandet av självhjälpsgrupper för en ekonomisk självförsörjning. På tredje plats kom lika möjlighet till lån och kredit för finansiering av jordbruk. På sista plats hamnade rätten till tillfredsställande levnadsförhållanden i förhållande till bostad, vatten och tillgång till toalett.

Sedan fick tjejerna ställa sig i olika hörn av rummet beroende på om de svarade ja, nej, eller kanske på frågan om de ansåg att de hade alla fyra rättigheterna tillgodosedda idag.

Samtliga ansåg att de INTE hade samma tillgång som män gällande sjukvård och ekonomisk självförsörjning.

Samtidigt som alarmerande rapporter från olika organisationer berättar om det ökade våldet mot kvinnor inom hemmet, jobbar Indien på både gräsrotsnivå och statligt för att minska våldet och förstärka flickors status i samhället. Ett exempel på detta är delstaten Bihar som ligger i norra Indien. Där planterar ett flertal byar mangoträd varje gång en flicka föds och frukten från trädet går sedan till familjen. Trädplanteringen har visat sig fått flera positiva effekter. Bland annat har det motverkat att flickor gifts bort i ung ålder och dessutom har byråden (Panchayats) berikats med fler kvinnliga ledare än någon gång tidigare.

En av tjejerna utbrast: jag ska också plantera ett Mangoträd om jag får en dotter.

Avslutningsvis fick jag frågan om hur kvinnors rättigheter ska förverkligas. Då kom jag att tänka på en berättelse som jag fick höra av en beundransvärd person en sommardag på Visingsö för två år sedan.

Den handlar om en fånge som blir lovad att bli fri om denna lyckas ta ner det enorma berget utanför fängelsefönstret. Ja, svarar fången. Jag ska börja ta ner berget, sedan ska mina barn ta över, sedan mina barnbarn och sedan mina barnbarnsbarn. En dag var berget borta.

Kontentan av berättelsen är att kampen måste påbörjas någonstans för att sedan övertas av någon annan. På det sättet hoppas jag att kampen för kvinnors rättigheter i Indien och hela världen också ska fortsätta. Och den pågår för fullt idag.

1616414_10153741495140034_473397187_n 1781504_10153741495125034_863312887_n