Hockeyfeber i Ladakh

Januari är verkligen hockeyns månad i Ladakh. Eftersom skolorna har vinterlov i januari har många av ungdomarna massor av tid att ägna sig åt vintersporten. På skolan SECMOL kan studenterna knappt fokusera på något annat än hockeyträningen under januari månad, har Becky som driver skolan berättat för oss. Militärerna och scouterna tränar för fullt på den lilla dammen som ligger precis utanför Leh. Förra helgen fick till och med jag och Camilla prova på att åka skridskor på lånad utrustning som vår kollega Tashi hade fixat fram.

I lördags fick vi se en hockeymatch mellan två lag i byn Domkhar. Matchen var avslutning på det Winter Camp (ett slags vinterläger där barnen får chans till kompletterande utbildning) som har pågått under januari. Utrustningen i Domkhar är skänkt från Kanada och vi träffade även tre glada kanadensiska volontärer som var där för att hjälpa till med hockeyträningen. Hela byn samlades och stämningen var på topp när matchen gick av stapeln!

DSC_0815 DSC_0858 DSC_0878 DSC_0906

Ord säger mer än tusen bilder?

Jag och Kelly tittade på varandra. Hur ska vi någonsin kunna glömma detta?

 Utan bildbevis hoppas jag på att mitt inlägg ändå kan ge er en visuell bild av den verklighet som jag och Kelly fick uppleva.

En kväll blev vi hembjudna till vår kollega Revidis hem. Hon bor i ett område där kontrasterna är oerhört tydliga. Storslagna hus med vackra färgglada ingångar ligger jämsides med små dunkla skjul utan elektricitet. Hon tar oss med till hennes kyrka. De här är ett område med en kristen majoritet. Den hinduiska skördehögtiden Pongal har precis firats. Utanför kyrkan serveras den söta traditionella rätten med samma namn bestående av sockrat ris och smak av kardemumma.

Mitt emot kyrkan pekar Revidi på en plåtdörr,

 ”här bor jag med min dotter” säger hon glatt.

Innanför dörren under ett plåttak finns ett litet utrymme där hon lagar sin mat. Vi ställer av oss skorna utanför som vi nu har som vana att göra oavsett om vi är på kontoret, i affären eller hemma hos någon. Vi blir genast tillsagda att sätta oss på två platsstolar som Revidi snabbt letar fram. Nu har också två flickor iklädda rosa prinsessklänningar och blommor i håret kommit för att umgås med oss. Vi får veta att de är barn till Revidis hyresvärd.

Huset som hon hyr består av ett rum med ett lysrör som enda ljuskälla. En grön plåtsäng utan madrass står inklämd i ena hörnet och en liten tv står på ett rangligt bord. En fläkt snurrar i taket och tre skåp med kläder står längs ut med de gråa väggarna. I rummets enda hylla står flera platsburkar och grytor. I huset finns ingen toalett. Plötsligt kommer Revidis dotter inspringandes. Hon är så otroligt söt med håret i två tofsar och en kopia av sin mamma. Bredvid de två välklädda och välnärda flickorna ser hon trots sina åtta år väldigt liten ut. Vi förstår att hon måste vara kroniskt undernärd som många andra barn här.

”Får jag dansa för er?” frågar hon mig och Kelly! ”Ja gärna”, svarar vi!

I sin finaste klänning som hon efter mycket övertalande har klätt på sig visar hon upp en tamilsk traditionell dans. Hon är otroligt duktig och vi förstår inte hur hon kunde få ihop alla svåra rörelser med sina armar och ben.

Efter dansen går vi över vägen till ett av de största husen i området som har en färgglad och inbjudande ingång. Vi får veta att här bor hyresvärden och hans familj. Flickorna i prinsessklänningar springer ivrigt uppför trapporna och vi kommer in till ett ljust och fräscht vardagsrum. Vi upptäcker snart att huset består av tre våningar, det här är en välbärgad familj.

Flickorna visar oss runt i det ljusa och moderna bostaden, mest förvånade blir vi nog över att de har ett helt eget rum för den stationära datorn. Längst upp på taket ligger mängder av rödlök och i ett av hörnen står alla möjliga sorters plantor. Barnen förklarar vilka olika trädsorter det är, de pekar bland annat på ett mangoträd.

Vi går ner en trappa och kommer in till sovrummet där också alla leksaker förvaras. Flickorna visar upp sina dockor som de har fått av sin pappa. Dockorna förvaras i sina ursprungliga förpackningar och när de packas upp spelar de glada melodier. Revidis dotter leker också med leksakerna. Det verkar som hon är väl medveten om att hon lever i en annan verklighet. För inte en enda gång hör vi henne klaga för sin mamma om allt det som flickorna har, men inte hon.

Synen av barnen som är grannar och lever i helt olika världar, är en sådan kontrast som är svår att förstå. Men det räcker med att blunda så är jag tillbaka i Revidis område.

Jag känner lukten av tända ljus, den inbjudande varma atmosfären i kyrkan, den stora folksamlingen och den söta doften av Pongal.

Men mest av allt minns jag Revidi dotters uttryck när flickorna packar upp dockorna ur förpackningarna.

Tankar från ett trettiotimmarståg

När tåget äntligen lämnar Delhis station med slutdestination Mumbai är det närmare fyra timmar försenat. Men vi är tacksamma att vi äntligen tagit oss iväg. Klockan är 18 och eftersom det enda vi ätit sedan frukost är varsin apelsin ser vi fram emot de försäljare av olika ätbara saker som brukar hoppa på de indiska tågen med jämna mellanrum. De kommer aldrig.

Mannen som sitter bredvid oss undrar var vi har våra filtar. ”Vi har inga”, säger vi, och funderar på var sjutton vi skulle fått filtar ifrån. Ju senare kvällen blir desto hårdare får vi känna på att vi inte är i södra Indien längre. Medan folk ligger i tjocka filtar och mössor har vi våra tunna reselakan. Och flera lager kläder. Jag vrider på huvudet och ser plötsligt Kelly böja sig ner mot britsen under. ”Finns det plats att skeda? Jag fryser ihjäl!” Hon och Madelen klämmer ihop sig på den cirka 70 centimeter breda britsen. Jag drar lakanet över huvudet. Det hjälper inte mot de lampor som tänds med jämna mellanrum, natten igenom.

När det som börjar likna morgon äntligen kommer känns det som att vi inte har sovit en blund. Matbristen gör sig påmind genom en sugande känsla i magen och ett fruktansvärt dåligt humör. Men när den första försäljaren till slut hoppar på tåget och jag får en kopp med chai i handen känns den som en liten lycka i misären. En samosa senare förundras jag , som många gånger förut, över hur snabbt välmåendet infinner sig så fort jag får en bit mat i magen. Sedan tänker jag på de vars kroppar är alltför bekanta med det där tomma hålet, och vars vardag består av att fylla det.

Konstnärscamping i Miramar

Jul- och nyårshelgerna spenderade jag och Olivia på en ekologisk konstnärscamping utanför Miramar, ca 7 timmar söder om Buenos Aires, Argentina.

Här kommer en bildserie från mina bilder och upplevelser under de två veckor som vi spenderade där.

Färg

27122013-DSC_0195

 

24122013-DSC_0089

 

 

 

 

02012014-DSC_0297

02012014-DSC_0299

02012014-DSC_0412

02012014-DSC_0384

02012014-DSC_0391

 

Svartvitt

02012014-DSC_0411

 

02012014-DSC_0275

02012014-DSC_0264

 

02012014-DSC_0237

02012014-DSC_0241

30122013-DSC_0037

30122013-DSC_0016

30122013-DSC_0031

27122013-DSC_0230

 

23122013-DSC_0028

 

 

De vill rädda Santiagos dricksvatten

I en dalgång alldeles utanför Santiago är man ifärd med att etablera ett stort vattenkraftsprojekt, det största i landet av sitt slag. Dalgången, som kallas Cajón del Maipo, är ett populärt naturområde och besöksmål för många Santiagobor som åker dit för att promenera, cykla, klättra och fiska.

Projektet ser ut såhär:

En 7 mil lång tunnel kommer att samla in vattnet från tre älvar och ett antal vattendrag uppe på bergssidorna och leda det till några kraftcentraler i dalen. Efter att vattnet passerat turbinerna kommer det att släppas ut igen i floden längre ner.  Det här innebär en total torrläggning av ett flera mil stort område där det nu finns många vattendrag. Torkan kommer att leda till ett förändrat lokalt klimat som naturligtvis kommer att påverka hela ekosystemet. Dessutom är 8000 småjordbrukare i regionen beroende av de här vattendragen för sin bevattning.

Den elektricitet som produceras i kraftcentralerna var från början tänkt att gå in i stadens elnät, men sen bestämde sig elbolaget att sälja hela produktionen till jättebolaget Luksic som ska använda elen till en av sina gruvor.

Men det som är mest omdebatterat när det gäller det här projektet är frågan om Santiagobornas vatten. Av allt dricksvatten som konsumeras i regionen kommer 70-80% från just det här området. Det privata företag som sköter leveransen av dricksvatten till Santiago var från början motståndare till projektet, på grund av oro för att vattnet inte skulle räcka till, men sedan ett kontrakt skrivits mellan dem och elbolaget kommer de nu mot en präktig summa pengar att tillåta att vattnet istället används till elproduktion.

DSC_0174

Sedan projektets planer blev kända i 2007 har det funnits en rörelse av medborgare som försökt uppmärksamma farorna och stoppa bygget av vattenkraftverket. Gruppen Coordinadora Ciudadana Ríos del Maipo har med hjälpt av juridiska processer, information till politker och befolkning, manifestationer och bloggande försökt hindra elbolagets planer. Deras främsta argument är just faran för dricksvattnet. De menar också att om något skulle krångla i kraftcentralerna så finns en stor risk att stora vattenmassor plötsligt kan rusa ner för bergsidan, vilket skulle vara en livsfara för de som bor i eller besöker området.

Men trots att de har många sympatisörer så har organisationen ännu inte nått sitt mål, och nu är tiden knapp: Den stora tunneln är planerad att börja byggas om några veckor.

DSC_0295

Vad säger myndigheterna då? frågar jag en kompis som jobbar på en av miljömyndigheterna här. Han svarar att det är ett politiskt beslut att projektet godkänts, och att de tekniska utredningar som gjorts i slutändan inte behöver spela någon roll.
karta alto maipo Så här blev anteckningen jag gjorde när jag försökte få en bild av situationen.

Vi följer utvecklingen och fortsätter rapporteringen i nästa inlägg.

Karnevaldemonstration

Skogen Panul är allas!
Skogen Panul är allas!

Några dagar innan jul gick tre olika organisationer som alla kämpar för att bevara olika naturområden i Santiagos omnejd ihop och genomförde en gemensam demonstration med avslutande musikunderhållning och tal i stadsdelen Florida. Trots de viktiga frågorna som bland annat handlar om framtiden för Santiagos dricksvatten och exploateringen av den sista skogen innan Anderna tar vid i det metropolitanska området så var uppslutningen inte så stor som förväntat. Arrangörerna hade hoppats på minst 4000 deltagare och underskrivande uppskattade antalet till upp mot hälften av det. Trots detta var arrangörerna nöjda och hoppades att dessa frågor ska börja tas på mer allvar av stadens befolkning.

Karnevaldemo
Karnevaldemo
Dans och trummor
Dans och trummor

 

Panuls symbol
Panuls symbol
Utan vatten, ingen stad
Utan vatten, ingen stad

Tradition av organisering förs vidare

Uppladdning inför demonstrationen med sång och skanderande.
Uppladdning inför demonstrationen med sång och skanderande.

En torsdag i samband med den veckovisa marknaden upprätthöll dagiset Mi mundo feliz i Villa Francia stadsdelens stolta tradition av organisering. För att visa upp dagiset i området gick barnen i 3-5-årsåldern ut i ett demonstrationståg som brukligt med plakat och med slagorden skallande. Villa Francia har en lång tradition av social organisering och motstånd, stadsdelen började som en ockupation och de långa åren under Pinochets diktatur var stadsdelen ett frirum polisen inte kunde ta sig in i då de möttes av barrikader upprättade av lokalborna. Det var i denna anda barnen tågade och möttes av stolta blickar av föräldrar och andra besökare på marknaden.

Barnen demonstrerar
Barnen demonstrerar

Efter demonstrationen var över var det dags för pyssel. Gamla petflaskor som Helene och jag hade klippt itu skulle målas och användas till krukor att plantera frön i. Topparna av flaskorna hade vi klippt i blomform och dessa blev också förgyllda med färger av alla de slag och kommer snart att vara dekoration kring trädgården på dagiset.

Pysseldags
Pysseldags
Krukor ska målas
Krukor ska målas
Grabb med nyligen färdigmålad blomma.
Grabb med nyligen färdigmålad blomma.

Juletid

Jag vandrar ensam nedför Delhis gator. Det är tidigt på morgonen, klockan är strax efter sex, och få är ute så här dags. Det är en annan sida av Indien som syns här och nu, en lugn sida. En sida som man inte får se så ofta, när stämningen är annorlunda.

Några rickshawförare står och dricker te vid New Delhis kanske tidigast öppna tevagn, men i övrigt är det nästan bara hundarna som springer gatorna upp och ner. Klockan är ju bara barnet och många ligger fortfarande och sover lite överallt. Längs med vägarna, i sin bil, på sin träkärra. Jag påminns om skillnaderna mellan våra länder mer än tidigare under den här vistelsen. Ibland verkar våra länder så lika och jag har vant mig att leva i ett Indien. Delhi kan verka så likt ett stökigt Stockholm. Stora rena gator och folk som faktiskt följer reglerna. Men just nu känns det långt ifrån hemma. En man duschar på trottoaren trots att det är kyligt ute. Det är som en helt annan värld. Annorlunda från hur kaotiskt och hektiskt det brukar vara i Indien där det nu är lugnt. Även annan värld än min verklighet, mitt hemma.

Staden börjar vakna till liv och det blir skolbarnens timma. Alla de små bokstavligt talat springer iväg mot skolan i sina skoluniformer och alldeles för stora ryggsäckar. Möjligen har de något hål i tröjan eller trasiga byxor, men håret är alltid frenetiskt kammat. Jag har förstått att utbildning är viktigt, otroligt viktigt. Utbildning är framtiden och barnen hoppet inför densamma. Men alla går inte till skolan. En kille har redan öppnat fruktvagnen och jag känner på mig att det kommer att bli en lång dag för honom. Utan skola. Trots att skolan är gratis här upp till 12:e klassen och det bjuds på skolmat kan inte alla gå. Tankarna påminner mig igen om skillnaderna i våra verkligheter.

Nu när jag har lyckats få ner det här på papper har Delhi helt vaknat till liv. Det är i sin vanliga stökiga form med folk som kryllar på gatorna. Det känns mer som det brukar nu och bekvämt på något sätt. Nu syns inte de som borstar tänderna i gathörnet eller barnen som hänger i föräldrarnas affär. Inte lika tydligt.

”When you destroy nature, you destroy yourself and then you have no future”

C. Rajasekharan bor i den lilla byn Vetaikarrenirrupu som under 2005 drabbades hårt av Tsunamin. Han är jordbrukare och odlar över 100 olika sorters grödor, däribland läkande örter, cashewnötter, bananer, mango, citron och kokosnötter. Hans främsta drivkraft är tron på ett ekologiskt sätt att odla.

Vid 19 års ålder tjänstgjorde C. Rajasekharan inom flygvapnet. Tio år senare tog han över jordbruket efter sin far och har sedan 1985 varit jordbrukare. Det enda kemiska medel som han då använde var för att bekämpa skadedjur på cashewträden. Detta bidrog till att många bin dog och C. Rajasekharan visste att det var ett mycket dåligt tecken. Genast slutade han använda bekämpningsmedel och började odla helt organiskt. Bina kom tillbaka och pollinerade växterna vilket bidrog till en större skörd och de naturliga insekterna som tidigare hade dött av gifterna, fungerade nu som ett naturligt bekämpningsmedel.

Genom att konvertera sitt jordbruk från konventionellt till ekologiskt och därigenom påvisade alla fördelar, blev C. Rajasekharan en förebild bland de andra bönderna i byn. Detta trots att han tidigare blivit retad av samma bönder som menade att det är omöjligt att odla utan bekämpningsmedel. De allra flesta har idag övergått till organiskt jordbruk.

Vidare menar C. Rajasekharan att samtliga bönder bör utbildas inom organiskt jordbruk och han vill att staten ska främja det ekologiska sättet att odla. Till sist klargör han:

 When you destroy nature, you destroy yourself and then you have no future.

C. Rajasekharan
Fotograf: Kelly RichardssonDSC_1154 DSC_1120 DSC_1127

C. Rajasekharan Fotograf: Kelly Richardsson