Torsdag 5/3 2020, klockan 17:00 lämnar vi El Cairo, Valle del Cauca, Colombia.
25 timmar senare, varav 17 timmar uppdelat på resa I chiva, kollektivo, och buss, samt 8 timmars mat- och sov-paus i Cali, var vi framme vid grinden till värdgården i byn Chachagüí. Efter en 5 minuters promenad under klar stjärnhimmel möts vi av sång och dans. Vid gryning skulle nätverkssammankomsten påbörjas, men intill dess var kvällen tillägnad nya möten, gitarrtoner och aguadiente.
Som en del av min praktik hos Serraniagua har jag fått möjligheten att ta del av ett projekt som riktar sig mot att bevara inhemska och traditionella fröer i området. I samband med utvecklingen av en systematisk process för att kategorisera fröer, och arbeta med att bevara de lokala variationerna, skulle min handledare på en nätverksträff, och jag fick följa med.
Red de Guardianes de Semillas de Vida (RGSV), eller på svenska; Nätverk av beskyddare över livets frön, más o menos, är ett nationellt nätverk som sedan 2002 arbetat lokalt för att rädda och bevara inhemska och traditionella grödor i Colombia. RGSV är en gräsrotsrörelse som grundar sitt arbete på hållbara jordbruksmetoder, mer precis enligt principer grundat på agroekologi, matsuveränitet, samt bevarande av natur och kultur. Förra veckan höll de sin årliga nätverkssammankomst, där vi fick delta i diskussion, inspiration och kunskapsutbyte.
Träffen som ägde rum över två dagar bestod av ett brett deltagande som representerade flera olika knytpunkter av nätverket. Inte bara geografiskt, men även på tvärs av generationer och genus. Mellan lärorika samtal och värdefulla möten samlade jag insikter. Bland annat om vikten av att bevara lokala fröer och traditioner, men också om hur människor har upplevt och lever livets olika faser runtom i Colombia.
På vägen tillbaka försökte jag samla mina tankar, med mindre framgång än önskat. Men ett par saker kan jag konkludera. Jag är nu ännu mer nyfiken på att lära mig mer; att skapa mig en djupare förståelse och en personlig sammanfogning av problematik och tillvägagångssätt; men jag undrar samtidigt över de röster som inte blev representerade under helgen. Vad var grunden till det? Hur påverkas då det narrativ som förs? Och varför oroade det mig?
Om inget annat, så kommer min nästa text handla om kanske just det. Eller vill du läsa om något annat? ¡Dime!
Med tre veckor i bagaget drygt tre kilometer upp i Himalaya i Leh, Ladakh, Indien, tänkte jag sammanfatta de inledande intrycken. Jag har ärligt talat inte mycket att berätta om mitt arbete på Ladakh Environment and Health Organisation än. Men förväntningar, farhågor, hopp och förtvivlan har konstant studsat mellan mig och min nya omgivning. Så jag tänkte bjuda på en inblick i en privilegierad, trädkramande västerlännings trevande försök att börja förstå en plats som är radikalt annorlunda, men ändå inte helt.
På sistone har det som ett tag känts uppenbart på ett abstrakt plan börjat sjunka in: troligtvis har jag klimatets, ekosystemens och den så kallade civilisationens gemensamma kollaps att se fram emot under min livstid. Visst lär min tidsmässiga och geografiska tur bespara mig det värsta, men för nån med en droppe samvete spelar det mindre roll. Då insikten retfullt långsamt sipprat ner till det känslomässiga planet har min oro strömlinjeformats, mitt intresse för detaljer bleknat, och ett ord med växande kraft ekat i huvudet: Resiliens. Hur säkrar vi mat, vatten, mark, energi, hälsa, trygghet och sammanhang när den ekologiska skuldbubblan spricker och lämnar efter sig en enklare, mindre, lokalare ekonomi (på de platser där vi alls kan bo och odla)? Hur behåller vi kylskåp, internet och modern sjukvård men lösgör våra livsuppehållande system från det globala korthuset av pengar, olja, plast, teknik, prylar, överflöd och självbedrägeri så att det inte begraver rubbet? En förenklad och stiliserad berättelse, men jag känner mig rätt trygg i att den är bäst lämpad att vägleda mina och samhällets val i den framtid som väntar. Typ att 1,5-gradersmålet lär vara rökt när jag fyller 30, massutrotningen rullar på, och tillväxten fortsätter krossa planeten (även om en stoppar in solkskensscenarier i modeller).
Och som blåögd (i dubbel bemärkelse) 22-årig wannabe-hipster har jag nu kommit hit från Sverige i prickig ylletröja och färgglad yllemössa med ett naivt men oundvikligt mellanting mellan förhoppning och förväntning att få bevittna återstoden av ett enklare samhälle präglat av samarbete och sammanhållning, försörjt av ett balanserat jordbruk anpassat efter den lokala ekologin. Där pengarnas logik inte dominerar. Att få åka ut i byar och uppleva strukturer, värderingar, försörjningssätt som på riktigt är ”recessionssäkra” (en användbar version av resiliensbegreppet som jag lånat av en god vän). Sörja över det som håller på att förloras, samla lärdomar och kraft att kämpa vidare. Nu är det förvisso svinkallt, det händer lite och det växer inget; än så länge får jag mest grubbla vidare bakom en datorskärm i Indien, istället för bakom samma datorskärm i Sverige. Men jag börjar iaktta, ställa frågor och orientera mig.
Med upphetsning får jag höra om de institutionaliserade samarbetsformer som finns kvar i byarna, som Rares – där bybor turas om att ta varandras boskap upp i bergen på sommaren – och Faspoon – grupper av omkring fem familjer som hjälper varandra med allt mellan himmel och jord. Om hur den som ägde byns vattenkvarn brukade få arbete i utbyte mot att mala bybornas korn, hur familjerna turades om att hjälpa varandra med skörden. Och ofta gör det fortfarande. Sånt bygger in ekonomiskt svängrum i människors försörjning, istället för att den hänger och dinglar från marknadens spända gummiband. Resiliens! Men såklart är dessa praktiker utrotningshotade.
Militären skojar du inte med
En bräcklig, ensidig ekonomi, geografisk isolering och ett kargt klimat sätter Ladakh i ett utsatt läge. Ett stenkast härifrån kontoret ligger en av flera massiva militärbaser i området. Tillsammans rymmer de fler människor än Leh. Och på väg in till centrala marknaden passerar jag en hel drös tomma hotell som står och väntar på sommaren. Där har ni de överlägset största inkomstkällorna och arbetsgivarna: militären och turismen. Och så blir jag bokstavligen varenda lunch serverad vitt ris på indiska statens bekostnad. Lokalt odlade grödor som bovete och korn har inte en chans att konkurrera. Tanken är att alla ska ha mat så det räcker, men det blir ju knäppt när det lokala jordbruket slås ut. Samtidigt som det i allmänhet är dyrt att importera mat, särskilt på vintern när vägarna till Ladakh är stängda. Drivor av näringsfattigt influget ris, en krigsapparat och medelklassens Instagramkonton känns sådär att vara alltför beroende av.
Boskapen har länge minskat i antal. Här uppmuntras bybor åter integrera korna – och deras avföring – i jordbruket
Den ekologiska balansen är delikat och lättrubbad här. Landskapet (det fysiska, kulturella och ekonomiska) har förändrats snabbt sen dörrarna till Ladakh plötsligt sparkades upp på vid gavel i mitten av 1970-talet. Befolkningen har växt medan jordbruksmark övergivits och boskap försvunnit då det är ont om folk i byarna att ta hand om den. Arbete, maskiner, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, frön och foder är idag betydande kostnader för bönderna. Och även om de flesta ännu har starka rötter i landsbygden säger alla att den är hotad.
Jordbruket har mäkta svårt att konkurrera om ungas framtider. Mer fokus på lönsammare grödor (och lite mindre på traditionella stapelfödan korn) skulle hjälpa. Det börjar till exempel odlas svamp och vattenmeloner på somrarna. Det finns också potential att bättre kapitalisera på efterfrågan för ekologiska produkter genom bättre marknadsföring och mer förädling (typ aprikossylt också, inte bara aprikoser). Och en större marknad för lokalt odlad mat här i Leh skulle inte vara fel. Vid sidan av vägen där jag tar bussen in mot stan sitter ett tiotal äldre kvinnor och säljer potatis, morötter, kålhuvuden, lök om en har tur. Ett tiotal till sitter vid centrala marknaden. Och så finns en rad med stånd i närheten där ett tiotal äldre män säljer torkade aprikoser och aprikoskärnor. Men i affärerna är det idel plastförpackningar med importerade varor som gäller.
Nedanför de mäktiga bergen syns ett vintrigt jordbrukslandskap, tro det eller ej, men allt mer odlingsbar mark får stå obrukad
Självklart är det grymt om lantliga försörjningssätt kan stå sig bättre ekonomiskt och locka fler unga. Men det krävs försiktighet och systemtänkande. En jakt på ökade intäkter som en del av en självförstärkande spiral av skuldsättning, mekanisering, konkurrens och kommersialisering skulle bidra till att urholka byarnas livskraft, mångfald och gemenskap. Och jag tycker mig se en risk för en uppdelning mellan producenter och konsumenter. När de flesta har (direkt eller indirekt) tillgång till mark och försörjer sig delvis genom direkt, informellt utbyte och band av ömsesidigt beroende, behövs det inte nödvändigtvis en massa jättebilligt ris för att alla ska bli mätta. Folk är inte helt utlämnade åt matpriser åt ena eller andra hållet. Resiliens! Men om utvecklingen fortsätter bort därifrån kan vi hamna i en situation där lokal ekologisk mat blir lite av en nischmarknad där priserna drivs upp av en liten grupp konsumenter. Och där många inte kan klara sig utan det billiga riset.
När jag lyfter mina farhågor påminns jag om att jordbruket ligger så illa till att de flesta tyvärr redan är beroende av det subventionerade riset, att de flesta ändå odlar flera olika grödor, att terrängen inte lämpar sig för storskaligt jordbruk, att marknaden för ekologiskt och lokalt är väldigt liten. Hur som helst finns det win-win-lösningar. Som handelskooperativ för ekologiska produkter, eller självhjälpsgrupper som skapar och säljer lokalt hantverk tillsammans, som sparar och återinvesterar gemensamt. Och olika typer av ”appropriate technology”: artificiella glaciärer, solvärmda växthus, jordkällare, komposttoaletter, bättre torkutrustning för aprikoser. Enkel, billig, småskalig och lättillgänglig teknik som minskar löpande kostnader, ökar intäkter, stärker lokala kretslopp. (Allt detta är saker som LEHO jobbar med, mer om det utlovas i ett senare skede.)
Frågan är om dessa lösningar kan hålla tillbaka stormen. De ökar lönsamheten och stärker den gemensamma välfärden, men på ett känsligt och försiktigt sätt. Syftet är att förändra lite för att bevara mycket. Men krafterna som sliter isär det resilienta jordbrukssamhället känns klart starkare än de som försöker hålla ihop det. Så länge de strukturella förutsättningarna ser ut som de gör lär utvecklingens järnstövlar fortsätta sin blinda framåtmarsch. Vi skulle väl behöva riva ner lite av det som står i vägen, inte bara bygga upp det vi vill ha mer av? ”Empowerment requires disempowerment”, som jag en gång hörde en vis person säga.
Politiskt går det åt helt fel håll. (Låter det bekant?) Ladakh lösgjordes förra året från delstaten Jammu & Kashmir och blev ett Union Territory. Det innebär att den administrativa makten flyttas från Srinagar i Kashmir hit till Leh (ett klipskt sätt för hindu-nationalistiska BJP att få majoritet i en region dominerad av buddister och muslimer). Men också att individer och företag utifrån nu får köpa mark och fastigheter, vilket kan leda till långt mycket värre än fler onödiga hotell med vattentoaletter vars innehåll inte har nånstans att ta vägen. Det talas om uran och andra mineralfyndigheter.
Alright, det var mitt fragmenterade försök att få en första helhetsbild. Näst på tur ska jag plötsligt skriva utkast till en slags handlingsplan för luftkvalitet i Leh som ska bli en del av en övergripande miljöpolicy för stan. Utan att på något sätt ha gjort mig förtjänt av det. Fortsättning följer.
* For summary in English, scroll down. ** Por Español, lo siento por el momento no se dispone.
Biologisk mångfald, eller biodiversitet, är ett samlingsbegrepp som beskriver den naturliga existensen av variation inom och mellan allt liv på jorden. Mer precis brukar man tala om alla de växter, djur, gener och livsmiljöer som existerar på vår planet. I sin helhet så utgör biologisk mångfald grunden för vårt ekosystem och alla dess essentiella funktioner.
Vår nutid, dåtid och framtid, samt samhällets växande efterfrågan av materiellt välstånd är beroende av biosfärens kapacitet att förse oss med resurser och tjänster. Det betyder att vårt liv är i direkt korrelation till en välmående och produktiv jord, alltså en planet med rik biologisk mångfald. Detta är inte ny fakta, det har varit internationellt erkänt sedan förra århundradet, ändå verkar det som att vi inte riktigt förstår att biologisk mångfald är livsviktigt.
Det industriella jordbruket och globaliseringen, med växande per capita konsumtion i spetsen, är av de största bakomliggande faktorerna till förlust av global biologisk mångfald. De exakta effekterna av förlust av biologisk mångfald har inte blivit fastställda, men forskare har konstaterat att dem är tillräckligt stora för att kunna jämföras med effekterna av till exempel global uppvärmning, ultraviolett strålning och vissa typer av föroreningar. Överkonsumtion är inte ingående i själva mänskligheten, ändå lever omkring 86% av hela världens befolkning i länder som exploaterar mer resurser än vad naturen kan regenerera. Det som kanske ändå gör allra mest ont i själen är faktumet att det är regioner med den högsta koncentreringen av biologisk mångfald som genomgår den snabbaste och allvarligaste förlusten av biologisk mångfald. En av dessa regioner är de Colombianska Anderna i Sydamerika.
De tropiska Anderna i Colombia är hem till både en exceptionell biologisk och kulturell mångfald, samtidigt är de bägge under stort hot. Vid millenniumskiftet återstod bara 39,5% av naturligt bevuxet jordyta i Colombia, och av landets 102 urfolksgrupper var 35 närmast försvunna. Jag blir obekväm när jag tänker över de siffrorna. Min reaktion? Att ifrågasätta det nuvarande globala systemet och mitt deltagande i det. Men visst är det svårt. Jag tror dock att det är viktigt att försöka. Genom att erkänna att vi människor bidrar med otaliga miljökonsekvenser, att jorden har ekologiska gränser och att biologiskt mångfald är livsviktigt, så skapar vi en dialog för att lyfta vikten av att bevara vår mångfald, både den biologiska men också den sociokulturella. Vad tror du?
Som praktikant på Serraniagua i Colombia har jag redan efter bara tre veckor lärt mig otroligt mycket om vikten av att bevara den biologiska mångfalden, och vill du läsa hela min text kan du göra det här: Bevarare av mångfald och livet som vi har.
Vi som ska praktisera på Fundación Kawsay i fyra månader heter Adama och Alicia. Vi har varit i Ecuador i en vecka, men eftersom dagarna har varit fullspäckade med intressanta möten, kultur- och naturupplevelser så känns det snarare som en månad. Organisationen Kawsay har sitt kontor i Cayambe som ligger på 2800 m höjd i de vackra ecuadorianska Anderna. Staden är omringad av bergstoppar och när molnen lättar på sig uppenbarar sig den snötäckta vulkanen Cayambe över hustaken.
Vi bor i två olika familjer på landsbygden på varsin sida av Cayambe, som man enkelt når med buss eller gröna pickup-trucks. Här är det vanligt att familjen bor bredvid varandra eller i samma hus. Det skapar ett skyddsnät som vi ibland saknar i Sverige. Där vi bor tillhör majoriteten av folket Kayambi. Förut försörjde sig folket i byarna på jordbruket, men nu jobbar allt fler på rosplantagen, i servicearbeten eller inne i staden. Vardagen här är två skilda världar som smälter ihop på ett för oss förvånansvärt naturligt sätt. Ena stunden mjölkar man kossan, skördar majs och rensar linser, andra stunden sitter man på ett kontor med ny teknisk utrustning och publicerar material på Facebook. Vissa lyckas behålla sin kultur och traditioner i en förändrad värld med globalisering, neokolonialism och sociala medier. Dock är det här tyvärr långt ifrån det normala. Många vi har pratat med berättar om hur de unga glömmer deras ursprung och att det kapitalistiska samhället lockar mer än att leva traditionellt och hållbart. Detta är en av sakerna Kawsay jobbar med, sprida kunskap om traditioner och de rättigheter som Kayambi folket har.
Minga med Kawsays producenter
Hittills har vi fått ta del av en av de två träffarna varje månad, där Kawsay har skapat en mötesplats där man delar kunskap och tankar. Under 20 år har de utbildat Kayambikvinnorna inom det traditionella odlingssättet som har fokus på kemikaliefri odling, självförsörjande matproduktion och en stor mångfald av grödor. Tack vare det kan de odla ekologiskt, äta mer näringsrikmat och bli mer oberoende av systemet.
Under dessa månader hoppas vi få lära oss mer om ekologiskt jordbruk, Kayambifolkets kosmovision och kampen för jämställdhet och urfolkets rättigheter. På bloggen kommer ni kunna följa vår resa och ta del av litet som stort. Inlägg som kommer komma framöver är konsekvenserna av den växande rosexporten, klimatförändringarnas påverkan på samhället och vad som har hänt i Ecuador efter protesterna i oktober. Om det är något som väcker intresse får ni gärna komma med önskemål på framtida inlägg!
Skörd av de små plantorna som planterades förra veckanMöte med producenterna
I Maharashtra, den indiska delstat som vi Srushtidnyan-praktikanter befinner oss i, ryms en stor mångfald av både livsstilar och biodiversitet. I den nordvästra delen av kartan ligger Mumbai placerad, där vi delvis bor, som med sina aldrig tystnande taxitutor räknas till en av världens största städer. Växelvis befinner vi oss också på landsbygden söderut, som ligger en ungefär åtta timmars tågresa från Mumbai. Geografiskt sett är det inte mycket mer än järnvägen som förenar dessa platser. Bara efter några timmars tågresa i sydlig riktning från storstaden öppnar sig ett grönskande landskap med djupa dalar och bergskedjor som står på led efter varandra. Utöver järnvägen förbinds förstås dessa platser också av den strida ström av människor som sätter sig på tågen för att resa in till storstäderna, dit de åker för att arbeta eller utbilda sig. Kunskapen som lärs ut i det indiska utbildningssystemet, där elever på grundskolenivå testas årligen för att de ska få gå vidare till nästa årskurs, är även den väldigt stadscentrerad.
Det är här problemet kommer in. Det är förstås inte bara delstaten Maharashtra som har en vid och bred diversitet; hela den enorma staten Indien innefattar tusentals olika grupper av människor och språk. Att på regeringsnivå administrera över och skapa standarder som inkluderar alla dessa vitt skilda grupper och kulturer har i vissa fall varit ett pågående misslyckande, där det ännu väl levande kastsystemet är det kanske kändaste exemplet. Skolsystemet är ytterligare en institution där detta gör sig särskilt påmint. För ett tag sedan fick vi besöka två olika utbildningsverksamheter, belägna uppe i bergen, som på olika sätt jobbar för att tackla de ojämlikheter som finns i det indiska utbildningssystemet.
Utsikt från Sevasadhana camp.
Runt 13:00 på lördagseftermiddagen rullade vår familjekombi upp över gräset utanför Sevasadhana camp i Ketki village, där ett 30-tal ungdomar övernattade mellan fredag och söndag för att lära sig mer om kultur, miljö och spiritualitet. Grundarna bakom Sevasadhana camp, som nu är inne på sitt tredje år, hade som huvudtanke att skapa en mötesplats för de ungdomar i trakten som annars inte skulle ha råd att åka på läger. Srushtidnyan reste dit för att prata om klimatförändringar och hur vi kan göra för att förmildra och mäta dem. Fram med plastmuggar, tejp, knappnålar och pennor – här skulle vädermätningsverktyg knåpas ihop:
Framåt kvällskvisten blev vi inbjudna att lyssna på ett seminarium om klassisk indisk musik, som sista programpunkt för dagen. Sedan skulle vi, precis som ungdomarna, spendera natten i Kietki village. Efter att kvällens ökända mosquito hour (mellan 17:30 och 18:30) som vi lärt oss frukta passerat ställde vi upp våra tält jämte uteplatsen där vi just blivit bjudna på mat.
Klockan 05:30 följande morgon ljöd rösterna från ungdomarnas morgonbön in genom tältduken som en mjuk väckarklocka. När vi väl öppnade upp tältet hade ungdomarna redan hunnit övergå till nästa aktivitet: morgonyogan. Vi hade knappt hunnit dricka dagens första kopp chai innan vi sömndrucket fick vinka hejdå, då de på lätta fötter var på väg ut i den täta djungeln för en fältexkursion.
Medan morgonen så sakteliga övergick i förmiddag körde vi sedan ännu längre in i bergsområdena på väg mot vårt nästa besök, hos Prayogbhumi Study and Resource Center. Barnen som kommer hit vandrar till sin skola, ibland flera kilometer (eller till och med mil), uppifrån bergen och ner till dalen där skolan byggts upp mitt i djungelväxligheten. Om eleverna vill får de promenera tillbaka till sina familjer över helgen; om de vill är de välkomna att stanna. Prayogbhumi beskriver sin utbildning som experimentell, skapad i samråd med eleverna från två av de olika stamfolken området, dhangar och katkari. Översatt betyder deras namn ”shepard tribe” respektive ”people who live in the Forest of Western Ghats”, vilket är den bergskedja som går längs med Indiens västra sida.
Söndagssysslor på Prayogbhumi: upprustning av uteplatsens golv.Omgivningen runt Prayogbhumi Study and Resource Center.Läraren Mangesh Mohite.
För att återgå till de nationella proven, nämnda ovan, berättade vår kollega Kunal Anerao om hur testerna i ämnen som engelska, matte och geografi bestäms på en nationell nivå och utfärdas årligen från Delhi. Testerna distribueras sedan på delstatsnivå på det lokala delstatsspråket – vilket i Maharashtras fall är marathi. Men vad händer med dem som inte har marathi med sig hemifrån, då? Och med dem som inte kan relatera till den kunskap som de nationella proven testar? Grundaren till Prayogbhumi, Shramik Sahyog, menar att omkring 90% av barnen och ungdomarna från de närliggande områdena blir underkända i de nationella proven. I dhangar- och katkarisamhällena pratas nämligen de egna stamspråken dhangari och kathodi. På många ställen har man exempelvis god kunskap om hur man förflyttar buffelflockar, men inte om hur tåg förflyttar alla de otaliga människor som reser mellan storstäder. Det tidigare är dock inget som testerna tar hänsyn till, eller ens värderar. Tåget, å andra sidan, råkar istället vara ett av alla exemplen som ingår i de nationella ordkunskapstesterna. ”Men hur ska man ens kunna veta att ’T is for train’, om man aldrig någonsin sett ett tåg?” menade Kunal.
Dhangar och katkari är bara ett axplock av människor som på grund av institutionernas utformning redan har oddsen emot sig. I någon mån känns det mer osannolikt att 10% av eleverna faktiskt lyckas godkännas, än att 90% inte gör det. I syftet att uppvärdera bortprioriterad kunskap har Prayogbhumi gjort ’empowerment’ till grundstenen i sin verksamhet. De beskriver i sin broschyr hur de, översatt, “ställt in siktet på att uppfinna ett utbildningssystem som ska passa samhällena med deras unika identitet, ett system som skulle bevara deras språk, deras historia, deras upplevelser och resurserna i deras omgivningar.”
Jakt efter småfisk vid den intilliggande floden.Dagens fångst.
Det märks att de lyckas med sin vision. Barnen är till en början lite reserverade, men snart springer de före oss och visar hur de fångar fiskar med sina bara händer – något då vi aldrig kommer lära oss – och hur de odlar på sätt som passar i den lokala miljön. Här har de skapat egna sätt att utvinna energi bland annat från vattnet som strömmar från bergsväggarna under monsunperioden, eller från kodyngan som de samlar upp och förbränner i specialgjorda tankar.
Energitankar som drivs av komocka.Energiutvinningssystemet som drivs av monsunens nederbörd.Sandip, elev vid Prayogbhumi, som just visat oss hur monsun-generatorn fungerar.
Att alternativa skolämnen ges utrymme betyder inte att konventionella ämnen strukits från schemat; när vi frågar om deras favoritämnen svarar en liten kör av röster: ”maths!” Med både marathi, hindi och engelska på schemat – utöver sina egna språk – kan vi konstatera att de studerar dubbelt så många språk som vi gjorde när vi var i 10-årsåldern. När de presenterar sig reser de sig upp med korslagda armar och benen brett isär som står stadigt mot marken, och berättar sitt namn, kön, sin sysselsättning och ålder: ”I am Mangal. I am girl. I am a student. I am nine years old.”
Mangal, elev vid Prayogbhumi.Samtal om klimat och geografi. Barnen berättar om alla djur de möter hemma och på vägen till skolan i ett av klassrummen. Bufflar, anakondor, apor och rykten om leoparder rör sig vant i omgivningarna.Utsikt från klassrummet.
Här är inte utbildning bara utbildning, punkt. Om kunskap är makt kan omdefinierandet av kunskapens självaste innebörd bli ett sätt att rubba de maktstrukturer som understödjs av staten själv. Utbildning kan vara förtryckande, reducerande och nedvärderande – eller så kan den, som den lilla skolan Prayogbhumi lyckas visa genom att spegelvända praktikerna, vara självbestämmande, ’empowering’ och sist men absolut inte minst: uppvärderande.
Text: Julia
Foto: Julia, Frida och Prashant Shinde (Srushtidnyan).
Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.
Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.
Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.
Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.
Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.
Fotogenisk kalv.
Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.
Två kalvar som leker.
Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.
Skalzang säljer kompostjord till bönderna
Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!
Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.
Fanny och Astrid med utsikt över provinsen Pastaza.
Ecuadorpraktikanterna bor numera i Arajuno i östra Ecuador, och jobbar med en organisation som heter Puka Rumi.
Vi har varit här i knappt två veckor. Hittills har vi kört vår handledares jeep över floder och nedlagda flygfält. Delat våra dagar, måltider och konversationer med våra nya kollegor som tillbringar sina liv i regnskogen. Släpat möbler tillsammans genom leriga berg i ösregnet, och sprungit tillbaka över samma berg för att hinna över floderna innan de stiger.
Lyssnat till otaliga lokala legender med orörd skog som utsikt. Legat på rygg på konstgräsplanen efter träningspass och tittat på stjärnfallen. Sett vinden föra med sig döda löv, himlen svartna av regnmoln, blixtarna smattra över trädtopparna och förstå att det kommer att bli en strömlös kväll.
Åkt kanot över Rio Arajuno för att förnya visum i Tena. Pratat med männen som skövlar skogens högsta träd. Sett oljeföretagens varningsskyltar, tankbilar och pumpstationer, och deltagit i möten med urfolk som organiserar sig för att inte låta olje- eller träbolagen få en enda millimeter till av skogen.
Burit korrugerad plåt och säckar med sten över mjuk lerjord. Planterat träd och rensat sly med machete med solen i zenit. Överraskats av insekter stora som kräftor mitt bland bananklasarna. Druckit fermenterad yucca, te på guayusa–plantan och varm bananjuice, och ätit banan, kanel, vilda vindruvor, kokablad, avillo och guayaba direkt från träden.
Drivits nära gränsen av allestädes närvarande myggbett, fukt och lera. Lärt oss tvätta för hand. Delat kök, badrum och privatliv med 6 andra människor. Somnat till ljudet av TV, reggaetón och kvällskonversationer och vaknat mitt i natten av regn som för tankarna till syndafloden.
Det är oavbrutet svettigt, smutsigt, blött.
Astrid sa igår “nu är jag kär i Arajuno” och jag kan inte annat än hålla med.
Amazonas är magiskt.
/Fanny
Arajuno är byggd runt ett gammalt oljeflygfält.”FARA” – varningsskylt från oljebolaget AGIP.Skövling av Amazonas pågår.
Julley! Livet rullar på här på SECMOL, vi har inte sett solen på snart en vecka och eftersom campuset mer eller mindre är beroende av solen för både värme och el så börjar det bli lite kyligt i byggnaderna. I övrigt har hockeysäsongen dragit igång och det spelas turnering på turnering här i Ladakh. Det råder riktig hockeyfeber på campus, både tjej- och killaget spelar matcher dagligen och däremellan tränas det flitigt på den nybyggda ishockeyrinken. Till och med jag har gett mig ut på isen ett par gånger. Men största delen av förra veckan har ägnades åt något helt annat – nämligen att arbeta på en Ice Stupa som vi anlagt i grannbyn Umla.
Bergen som omger Umla. Här såg jag, Elvira, Asma, RN och P Namgyal en SNÖLEOPARD när vi skulle leverera rören till byborna. Vi var alla alldeles för upptagna av den för ens tänka på att ta upp mobilerna och fota, så ni får helt enkelt lita på oss.
En Ice Stupa är en typ av artificiell glaciär, namnet härrör från själva utformningen av glaciären, den liknar nämligen en Stupa – ett buddhistisk monument som man hittar lite överallt här i Ladakh och på ställen där man följer den tibetanska buddhistiska läran. Själva ordet stupa betyder “att bygga på”, varpå namnet Ice Stupa är ganska talande för hur tekniken funkar.
Själva konstruktionen av en Ice Stupa är intressant, den följer en noga uträknad kalkyl som tillåter smältvatten från glaciärer att helt organiskt skjuta upp en artificiell glaciär utan något tekniskt hjälpmedel som kräver el eller liknande. Man bygger helt sonika upp ett skal kring vilken isen fryser. Smältvattnet från de riktiga glaciärerna fångas upp i rör som följer bergväggen (ofta svåråtkomliga områden där det inte går att hämta vatten till fots) och sedan vinklas i 90 grader, längst med skalet. På så sätt får man till en process som kanske bäst kan liknas vid en snökanon, vattnet katapulteras upp i luften och fryser sedan på vägen ner. Själva grundtanken med en Ice Stupa är att de ska förse jordbrukare med vatten lagom till att skördesäsongen börjar i mars/april, eftersom vattentillgångarna från de tidigare så pålitliga glaciärerna nu är nyckfull på grund av klimatförändringarna. Idéen är utvecklad av SECMOLs grundare Sonam Wangchuck tillsammans med ett gäng elever vid skolan och har visat sig vara enormt framgångsrik. Vill man läsa mer om det så är det ett ämne som blivit föremål för en del artiklar, de flesta går att hitta online via en liten googling.
Själva kupolen som utgör skalet till stupan. Den är konstruerad av byborna och gjord av träpinnar som man hämtat från byn. I mitten ser man järnröret där vattnet kommer upp ur och på marken kan man skymta plaströret som leder vattnet.
SECMOL arbetar på ett projekt tillsammans med de fyra andra organisationer här uppe som också är en del av framtidsjordens nätverk (Amchi Saba, Ledeg, Leho och Womens Alliance). Projektet har flera punkter som ämnar förbättra villkoren för befolkningen i Ladakh, och en av dem ringar in problematiken med vattentillgången som under åren blivit försämrad. På grund av smältande glaciärer, en direkt konsekvens av klimatförändringar, så har jordbrukare inte länge tillgång till vatten i samma utsträckning som man tidigare haft. Till det ska tilläggas att den växande turismen medför sina problem med vattenförsurning, eftersom plast slängs i Indusfloden som rinner genom Ladakh. Flera personer har berättat att för bara 15-20 år sedan kunde man dricka direkt ur floden, idag är det helt otänkbart. Och eftersom så gott som nästan alla hushåll åtminstone har en liten jordplätt i självförsörjningssyfte så är det ett riktigt problem.
Rent praktiskt innebär arbetet med Ice Stupan ganska hårt arbete för att få snurr på hela apparaten. Här ser RN över vattenkällan.
I grannbyn Umla genomförde SECMOL en enkätundersökning kring hållbart jordbruk och det mest återkommande problemet under ”issues” var just den bristande tillgången till vatten. Eftersom projektet också jobbar mot det mer långsiktiga målet att hela Ladakhs jordbruk skall vara hållbart vid 2025 (vilket innebär inga kemiska gödsel – eller bekämpningsmedel) så är vatten en enormt viktig parameter som måste säkerställas för det målet ska kunna uppnås. Och det är där Ice Stupan kommer in.
På grund av det kalla vädret har arbetet med stupan haltat lite, eftersom alla rör korkats igen av fryst vatten. Under hela förra veckan var vi därför i Umla för att försöka få igång vattenflödet igen. Omkring 450 meter rör behövde tömmas och kopplas ihop, och källan där ifrån vattnet hämtas behövde stoppas upp. Rören kopplas till en vattenkälla en bit upp i bergen, men för att få till ett stadigt flöde genom rören behöver vattnet stanna upp i en liten reservoar. Större delen av arbetet gick därför ut på att täppa till alla läckande hål med hjälp av jord och säckar.
Källan som den såg ut när vi först kom.Och så här ser källan ut när den är full.Vi använde säckar och jord för att fylla igen hålen och täppa till.
För att tömma rören drog vi upp dem längst bergväggen varpå vi helt enkelt bankade ur isen 🙂
Nästa steg var att tömma rören från all is, och när vi dag tre kom tillbaka för att koppla ihop alltihop så funkade det smärtfritt! Just den här stupan skall nu arbetas på varje dag i en månad, och vid slutet av februari beräknas den vara klar. I början av mars kommer den sedan smälta och förhoppningsvis kunna fungera som kompletterande vattenförsörjning åt de omkring 50 hushåll som finns i Umla.
Vattenflöde!
Ice Stupas är ett fantastiskt sätt att fånga upp det smältvatten som annars går till spillo, och visst har det visat sig funka riktigt bra. Men alla är överens om att det här bara är en del av det stora arbetet som måste fortgå. Ladakhierna själva menar att stupan bara är en del av lösningen, men deras förhoppning är att deras arbete ska uppmärksammas internationellt och inspirera andra lokala samhällen till innovativa åtgärder mot klimatförändringar. Men för att på riktigt sätta stopp för smältande glaciärer måste en stor omställning ske globalt, vi MÅSTE i enlighet med parisavtalet hålla den globala temperaturen nere och förhindra att glaciärer runt om i världen riskeras försvinna. Det innebär inte bara att lokala samhällen ska få bära arbetsbördan, utan också att stora industrier och länder tar sitt ansvar och sätter stopp för utsläppen. En så självklar del av livet, kretsloppet och identiteten hos Ladakh och bergsfolket är glaciärerna, försvinner de så riskerar vi förlora en hel kultur.
Semesterns sista dag, efter jul, nyår och mittmöte. Jag hade en hel dag själv i Bogota framför mig innan det var dags att ta nattbussen till Pereira och påbörja den långa resan tillbaka till El Cairo. Av en slump fick jag syn på en poster på hostelet: ‘Free War and Peace Tour’. Mer behövdes inte, klockan 10 var jag på plats på mötesplatsen.
Idag är det den 21a januari, exakt två månader efter den 21a november, och generalstrejken #ParoNacional #21E är tillbaka på Colombias gator.
På Twitter har folk publicerat långa listor på sina egna anledningar att gå ut på gatorna och demonstrera, protestera, slå på kastruller och visa att de har fått nog.
Det handlar bland annat om morden på sociala ledare (19 mord årets första 14 dagar!) falsos positivos, skattereform, korruption, fracking, arbetslöshet, ojämlikhet, polisbrutalitet, regeringens långsamma implementering av fredsavtalet, med mera, med mera.
Hur kunde det bli så här illa? Det går såklart inte att svara ordentligt på i en bloggpost.
Kanske började det redan 1828 med mordförsöket på Simon Bolivar, bara 18 år efter självständigheten. Sedan dess har mord på sociala ledare och politiska motståndare blivit så gott som normaliserat.
Ingen vet vem som låg bakom mordet på den väldigt populära vänsterliberalapresidentkandidatenJorge Eliécer Gaitán den 9 April 1948, men två teorier pekar ut den konservativa regeringen, och CIA, som vid den tidpunkten gjorde allt de kunde för att förhindra någon som helst form av socialistisk utveckling i världen.
Följden av den här avrättningen blev 10 års brutalt våld och inbördeskrig (‘La Violencia’). 1961 implementeras en landreform, menad att förbättra situationen för landets fattiga bönder, men som i slutändan ledde till att de rika fick mer, och de fattiga mindre. 1964 grundas FARC som ett självförsvarsinitiativ och ELN som var inspirerat av Fidel Castro och den kubanska revolutionen. På 80-talet blir den industriella tillverkningen och exporten av kokain enorm. 1993 dödas Pablo Escobar. Från 1990 exploderar droghandeln, och likaså gör konflikten. 1997 grundas den paramilitära gruppen AUC. 2000 sätts Plan Colombia i verket av USA. 2006 slutar AUC att existera i sin ursprungliga form. Undan för undan tar den Colombianska staten tillbaka makten över landet. 2005 blir det säkert att resa längs med vägarna igen. 2012 påbörjas fredsförhandlingar i Havanna.
På pappret är det fred i Colombia nu, sedan 2016. Och i mångt och mycket är det fred i praktiken också. Men det är fortfarande en lång väg kvar att gå. Det vittnar protesterna om idag.
Man kan inte få varaktig, djupgående fred så länge folk har en anledning att tro att de kan få det bättre genom att ta till våld. Men varför skulle man någonsin tro att man behöver det? För att staten inte lyssnar, inte bryr sig, för att den rika eliten är mer intresserad av att bevara sitt eget privilegium och status quo än att se till befolkningen får ett drägligt liv. Men det är också svårt att investera i infrastruktur och utbildning på landsbygden om stora områden är ockuperade och kontrollerade av beväpnade gerillagrupper eller knarkkarteller. Och utan infrastruktur blir det svårt att överleva på något annat än att odla coca, som växer bra, betalar sig bra, är lätt att transportera – och finansierar konflikten.
Serraniagua är ingen politisk organisation, och det är nog tur. Det de gör handlar inte om konflikten i sig, men jag skulle vilja påstå att deras arbete ändå indirekt adresserar lite av konfliktens root causes. Det handlar om land, och om att kunna bruka sitt land och få en inkomst som går att leva på, utan att för den sakens skull exploatera naturen eller förstöra den. Men det handlar ännu mer om gemenskap, och om att ta hand om sig själva och sina ekosystem när staten inte räcker till.
Det är mycket som är åt helvete, inte bara i Colombia, utan också i Sverige, i Europa, i hela världen. Men det finns också så mycket vilja, och så otroligt många som jobbar för förändring och förbättring, på allt från gräsrotsnivå till globalt. Och allt hänger ihop. Om det är nånting jag har sett här, så är det hur mycket man kan åstadkomma med väldigt lite. Är det någonting man kan bli inspirerad och fylld med hopp av, så är det väl ändå det.
//Lisa
PS. För mer om strejken, spana in den här grymma filmen mina kompisar gjorde för två månader sedan när den bröt ut för första gången.
