Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid – Sida 6 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

19 januari, 202019 januari, 2020

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare.

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019).

Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06.

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren

11 december, 201911 december, 2019

”Vi befinner oss i en djup kris”

”Jag jobbade på en förskola när de sparkade mig.”

María Tránsito Sinbaña avtecknar sig mot en kuliss av hårt brukade berg. Några mil sydöst om huvudstaden Quito vittnar de mjuka kullarna om många generationers slitsamma arbete på fälten.

För tre år sedan fick hon gå från förskolan i San Fransisco Yura. Nu har hon återvänt till fälten där hon växte upp, där hon försöker få livet att gå runt genom att odla majs och spannmål.

2016 införde Ecuadors förre president Rafael Correa en lag tänkt att gynna den unga arbetslösa befolkningen, med syfte att stimulera arbetsgivarna att anställa unga (källa). Konsekvensen har blivit att den äldre delen av befolkningen avskedas i drivor.

”Vi var pedagoger med lång erfarenhet, nu sliter vi på fälten och har inget annat val än att ta våra barn med oss”. María gestikulerar hur barnen kan bli lämnade i ett taggigt björnbärssnår under den stekande solen hela dagen för att föräldrarna måste arbeta. “Jag fick inget nytt jobb fast jag är utbildad och har arbetat hela mitt liv. Om man inte hittar på en ny lösning så kan man inte mata sina barn. Jag har varit där, jag vet hur det är.

Tårar rinner nerför Marías kinder medan hon fortsätter prata.

“Vi befinner vi oss i en djup kris.”

Staten kommer inte med några subventioner till småbrukare, och i detta lynniga klimat är livet som jordbrukare inte lätt. En eftermiddag av hagel, en tillfällig svacka i efterfrågan eller en regnsäsong som kommer för sent och slutar för tidigt, kan vara förödande när man lever utan marginaler.

María hade gjort ett försök att odla björnbär, men igår föll ett centimetertjockt lager av sylvassa iskristaller ner över de små sticklingarna, vars tunna stammar krossades av kylan och tyngden. Nu är hon på besök hos sin syster för att se om hon möjligtvis har några plantor att avvara. Systern har bott här längre än María och har en frodig björnbärsodling med mörkröda, saftiga bär. Hon säger att det trots alla motgångar är möjligt att få det att gå runt ekonomiskt – just nu är efterfrågan på björnbär högre än hon kan tillgodose, och hon är i full gång med att expandera sin verksamhet med tomater och ett nytt växthus.

Stoltheten lyser ur María när hon pratar om sin syster.

“Hur svårt livet än är – när jag tittar på henne och allt hon åstadkommit så ser jag att vi kan.”

av Fanny Klang
praktikant i Ecuador

5 december, 20195 december, 2019

Ett litet paradis

Välkommen hem till Don Hector, Doña Blanca och Sofia.

På den här kaffegården, som ägs av Serraniaguas grundare Cesar, har jag fått spendera de senaste två dygnen. Här bor Hector, Blanca och Sofia, och odlar agroekologiskt kaffe. /Lisa

Hector visar upp lite kaffebönor för Natalie

När solen skiner skjuts plåtskyddet undan och kaffebönorna torkar

Biogas som produceras av avfallet från kaffebönorna

Det är inte alltid det finns rinnande vatten. Då är det tur att det finns en flod

Medans männen är ute och jobbar står kvinnorna i köket. Traditionella könsroller är starka här.

Det är inte bara kaffe som växer på gården

Serraniaguas grundare och gårdens ägare Cesar Franco Laverde blev 2016 utsedd till en Hotspot hero för outstanding conservation efforts av Critical Ecosystem Partnership Fund

30 november, 2019

Julley Från Ladakh

Det är en blå himmel och strålande sol som möter oss så fort vi kommit bort från Delhis avgastäcke. Himalaya breder ut sig under oss, bergstopparna sträckta upp mot flygplanet, upp mot himlen. Långt nedanför ser vi en ansamling moln som ligger tätt i en dal, omringad av snötäckta toppar.

Vi landar på den militära flygplatsen, där stora grå stridsflygplan verkar vanligare än det lilla vita passagerarplan vi åkte med. Namgyal, en av de anställda på SECMOL möter oss vid flygplatsen och vi blir skjutsade till organisationen, en skola bland annat tillägnad elever som inte klarat sina slutprov. På SECMOL får eleverna chansen att studera inför kommande slutprov samtidigt som de får lektioner i engelska, Ladakhisk historia, solenergi samt mer kunskap om ett hållbart levnadssätt.

Vägarna är slingriga och smala, och på båda sidor om oss höjer sig de berg vi nyligen sett uppifrån. Påvägen möter vi dels bussen med studenter som är påväg från SECMOL till det college där merparten av eleverna studerar. Vi möter även tre jakar som vant väjer undan för vår bil.

När vi några minuter senare kommer fram till organisationen är det en liten gård med några små hus som möter oss. Ju längre tid vi är här, desto mer har vi även upptäckt att dessa ”små hus” rymmer bra mycket mer än vad en kan tro vid första anblick. Det finns rum för alla elever att bo, flera aktivitetsrum och ett stort bibliotek.

De första rum vi blev introducerade till var sovrummet, matsalen och toaletten. För att ha ett helt cirkulärt kretslopp använder sig SECMOL inte av vattentoaletter, även om de har en relativt säker vattenkälla i form av en brunn under skolområdet. Istället har de en s.k Ladakhisk komposttoalett, vilket liknar ett vanligt dass. Toaletten är placerad på andra våningen av ett litet hus, och består av ett rum med ett hål i marken. Hålet leder sedan ner till ett rum på första våningen, där avföringen samlas. Avföringen används sedan som gödsel till jordbruk.

På SECMOL drivs all energianvändning av solceller, och husen värms upp med hjälp av passiva soluppvärmningssystem. Den starka solen fungerar utmärkt som energikälla, förutsatt att alla husen är byggda enligt den precision som noga uträknats till fördel för optimal uppvärmning. Den största ytan av huset ska till exempel alltid vara placerad i söderläge, och inuti byggnaden skall de rum som oftast används (sovrum, vardagsrum) ligga längst samma vägg. Utöver det finns det en uppsjö av detaljer som skall stämma för att värmen ska stanna kvar så länge som möjligt (takhöjd, antal soltimmar, material osv). Alltsammans är manuellt och all material som används är från närområdet. Väggarna utgörs av hårt pressad jord hämtad från bergen och tak och golv är tjockt insulerade med pashminaull från lokala får.

Det rum vi bor i ligger i en byggnad som värms upp av en typ av ett sådant passivt soluppvärmningssystem. Ett stort plastskynke är fäst framför byggnaden och fönstren, och mellan skynket och väggen finns en trevlig liten jordplätt. Det ser alltså ut ganska exakt som ett växthus, och effekten är precis densamma. Förutsatt att vi öppnar fönstren på morgonen när solen lyser släpper vi in värmen som alstrats i det lilla växthuset. När vi om kvällarna stänger fönstren och drar för gardinerna lagras värmen inne i rummet och stannar kvar där i upp till en vecka.

Matsalen, som även används som klassrum och uppsamlingsplats, har varken stolar eller bord. För att få rörligare kroppar samt bevara den meditativa traditionen som funnits länge i Ladakh sitter eleverna på golvet och äter. Vid middagen följer både elever och personal ett angivet schema med aktiviteter, något de kallar Dinner Activity. Det inleds alltid med att lyssna till Ladakhiska nyheter som eleverna sen ska översätta till engelska. Därefter väljs det slumpmässigt ut vilka elever som ska hålla kvällens ”talks”, små föredrag om vitt spridda ämnen, alltifrån nutidsquiz till presentationer om av- och återskogning. Sedan sjunger vi alla gemensamt en gammal Ladakhisk sång (vi fick tack och lov texten i handen) och vi avslutar med fem minuters ”introspect”. Under dessa fem minuter reflekterar vi i tystnad över hur dagen har varit, vad som var bra och vad vi hade kunnat göra annorlunda. När en klingande ljudton signalerar att introspect är över vaknar alla ur sin meditativa bubbla. Efter det återgår ljudnivån till det vanliga (normal här på SECMOL är relativt hög), vi småpratar med elever och lärare och stämningen är gemytligt. Såhär ser varje kväll på SECMOL ut, under dagarna är rutinerna mindre fastslagna.

Men mer om vad vi gör om dagarna i kommande blogginlägg, tills dess: Julley!

/Clara och Elvira

21 november, 201911 december, 2019

Socker del 2 ”Söta björnar”

Läs gärna del 1 först.

…och sedan har vi den andinska björnen, el oso andino. Starkt hotad av mänsklig påverkan i form av jordbruk såväl som klimatförändringar, lever hon i en stadigt minskande korridor av molnskog högt uppe i Anderna. Då hennes territorium minskar beger hon sig att söka föda i de odlingar som brer ut sig, alldeles intill hennes naturliga habitat. Favoriterna är banan- och majsplantor och hon tvekar inte för att mumsa i sig även caña om det är det som bjuds.

Hennes stora aptit innebär problem för de lokala bönderna då deras levebröd mumsas upp i rask takt av en hungrig, pälsig fyrfoting – Carlos själv såg en i sina odlingar så sent som i förra veckan. Därför finns ett stort lokalt agg mot denna söta björn, och för några decennier sedan hanterade man problemet genom att helt enkelt skjuta av skadedjuren.

Organisationer och universitetsforskare såväl som statliga myndigheter målar upp lokala jordbruk som ett stort hot mot den andinska björnen, och arbetar därför mot att landsbygdsinvånare ska börja syssla med annat för att försörja sig. Att minska mängden småbruk i molnskogen vore helt klart positivt för björnen på kort sikt.

Men vad är de bakomliggande orsakerna som driver Carlos och hans grannar att avverka björnens habitat för sockerrörsodling? Jo, att de vill kunna delta i det globala ekonomiska system som ihärdigt marknadsförs som ideal. Kanske behöver man inte avverka urskog för att odla mat för familjens konsumtion, men det krävs en viss disponibel inkomst för att kunna transportera sig, betala kläder, förbrukningsvaror, mobiltelefon, el och internet.

Intressekonflikten benämns människa – fauna, men i grund och botten står inte människors intresse emot djurens. Enligt en rapport från REDD+ beror 35% av skogsavverkningen i Sydamerika på små lokalägda odlingar, och 65% på storskalig industri. Marknadsekonomins krav på oändlig tillväxt genom konsumtion är drivkraften till (både lokal och kommersiell) skogsavverkning, oljeborrning, gruvverksamhet och kraftverk som förstör känsliga ekosystem. Följderna av dessa verksamheter – föroreningar, bränder, klimatförändringar och naturkatastrofer – är katastrofala för både människor och björnar.

Att ställa människan mot djuren genom att försöka ändra landsbygdsbornas sätt att leva för att bevara björnens habitat är att behandla symptomet, inte sjukdomen. Låt oss rikta krafterna där de hör hemma, för att skapa en värld där allt som lever har förutsättningar att frodas.

Ekosystemen mot det ekonomiska systemet är den riktiga kampen.

19 november, 201921 november, 2019

Socker del 1 ”Svårsmälta stänger”

Stora bananblad, spretig bambu och lågt hängande valnötsgrenar kommer oannonserat farande över lastbilsflaket. Dalgången i all sin djupgröna härlighet breder ut sig under ett tungt och fuktigt molntäcke. På en uppstickande ås gör den lilla byn Bellavista anspråk för sitt namn, där den blickar ut över de frodiga markerna. I detta bördiga landskap odlas framförallt caña, sockerrör.

Carlos Rodríguez är sockerrörsodlare. Han är född i området och har bott i byn sedan tidigt 00-tal. Jorden här är så pass bördig att ingen svälter men det är svårt att få tag på de pengar som behövs till kläder, transporter och barnens utbildning. För att öka inkomsterna faller valet därför på de lukrativa sockerrören, berättar Carlos.

Topografin ner till hans odlingar är påtaglig då man halvt går, halvt ramlar nerför den smala lerstigen. I början av vandringen är träden helt översållade av klarröd bromelia i blom. Tusentals tillandsior och andra epifyter klänger på grenarna där de samsas med mjuk mossa och lurviga lavar. Luften doftar tungt av söta blommor, klibbiga kronblad och långt gången förruttnelse.

Bellavista ligger på ansenlig höjd och väl framme vid Carlos odlingar känns det som att ha hasat hela vägen ner till havsnivå. För att slippa gå med machete och hugga bort ogräs använder storbönderna giftiga kemikalier, Carlos stoltserar med att han odlar utan bekämpningsmedel. De stora jordägarnas enorma monokulturer är förödande för miljön och ger dessutom en sämre slutprodukt.

Ett högt brummande bryter tystnaden. Mitt bland sockerrören står María och hennes son och pressar juice ur nerhuggna sockerrör. Den vrålande maskinen är dieseldriven och en aning malplacerad mitt i den underbara vegetationen. Juicen ska användas till aguardiente, en romliknande alkohol destillerad från sockerrörsjuice. Panela (farinsocker) är den andra huvudsakliga produkten som byborna tillverkar av caña, men det kräver stora mängder ved och således har panelafabrikerna förlagts vid sidan av vägarna för transportmöjligheternas skull. Den relativt enkla sprittillverkningen sker däremot smidigast i själva fältet.

Fem stänger behövs till en liter, och 40 liter är en dagsskörd. Ett rör leder sockerrörsjuicen ytterligare några hundra meter nerför berget, till en trapiche. Juicen jäser där i två till tre dagar innan den förångas, för att sedan tappas på tunna.

Den tredje medlemmen i kooperationen är Fabian. Han övervakar produktionen, eldar under vaporisatorn och bjuder på ett halvfullt glas med färsk aguardiente. Alkoholhalten är 70% och en klunk känns som bensin i matstrupen.

“HIJUEPUTA” hörs plötsligt mellan sockerrören och Marías man Javier dyker upp. Han försöker få en osamarbetsvillig åsna uppför stigen med gårdagens alkoholproduktion på ryggen. Allt som produceras här nere måste upp till byn, vägarna och kommunikationerna. De leriga stigarna ska nu bestigas åt andra hållet, halsen bränner av spriten och låren av ansträngningen. Carlos säger med ett flin att han sedan länge är van – sockerrörsfältet är hans liv och arbetsplats så det finns inte utrymme att vara gnällig.

40 liter starksprit om dagen är svårsålt i en liten by även om priset är lågt, runt 1 dollar litern. På grund av bristande kommunikationer till Bellavista kan byborna sällan ta sig in till huvudstaden, så de säljer till mellanhänder som troligtvis sedan mångdubblar priset.

Carlos är inte ensam i området om att odla caña. Mitt i urskogen, längs med vägarna, uppför bergsväggarna ligger enorma plantage. Plymerna vajar i den loja vinden. Bara sockerrör så långt ögat når. Oavsett om man använder bekämpningsmedel eller inte så avverkas molnskog, extremt rik på biologisk mångfald, för att odla enorma mängder av något som ingen egentligen behöver…

Läs del 2 här.

Text/bild Fanny Klang

14 november, 20195 december, 2019

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018.

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper.

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna.

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur?

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen.

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?!

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner.

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då?

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig.

PS.

Se dokumentärserien Rotten på Netflix.

Googla på matsuveränitet och agroekologi.

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden.

//Lisa

13 november, 201930 januari, 2020

Välkommen till Peru, Ayacucho!

Hola amigos!

Här på bilden ser ni två glada men lite mörbultade praktikanter som precis anlänt i Ayacucho efter en lång nattbuss från Lima upp till Anderna. Vi blev väldigt fint mottagna med en frukost bredvid kontoret som ligger mitt i centrum. Vid lunchtid var det dags för ett mer formellt mottagande där det bjöds på peruanska småkakor och färskpressad apelsinjuice (typ 7 liter kannan, lyx). Det bjöds faktiskt tillbaka med Kalles kaviar, med positivt mottagande!?

Vi kommer nu att leva och jobba här fram till 20 mars. Organisationen vi jobbar med heter CEDAP och jobbar framförallt med vattenförsörjning, jordbruk och familjerna som lever uppe i bergen och är i behov av hjälp med framförallt detta. Efter 3 veckor här känner vi oss redo att visa er lite om vad vi har varit med om och vi börjar med en tidig morgon i bergsbyn Santa Fe.

Här har vi en av få familjer som bor på 4900 meters höjd. Tillsammans med CEDAP åkte vi upp för att se hur de hjälper dessa familjer att få en högre levnadsstandard. Här fick vi träffa sonen Yordi tillsammans med mamma, pappa och två systrar som delade livet på 10 kvadratmeter. Dock med hela Anderna som bakgrund. Det bjöds på frukost a la buljongsoppa med sött bröd med godbitar i och quinuadryck. Regnet började ösa utanför huset och arbetet som skulle utföras pausades för en stund och vi utbyte skratt och gemenskap. Vi kan lugnt säga att lilla 6 åriga Yordi tog våra hjärtan med storm med sitt leende.

När regnet avtog rörde vi oss utåt för titta närmare på CEDAPS arbete och ingenjörerna som var med denna dag förklarade för oss hur arbetet kommer att förbättra familjens livssituation. Vi antar att ni håller med oss när vi säger att de lever väldigt primitivt, utan el, en säng för hela familjen, vatten från den smältande isen och då det är nästintill omöjligt att odla på denna höjd försörjer sig familjerna här på alpackorna – deras ull, mjölk och kött. Det bör även tilläggas att det var under 0-tecknet och deras enda värme kom från elden i huset och inga vantar syntes till. Därför har ett nytt hus byggts mittemot dom (se bild med vitt hus) där värmen kommer från svarta stenar som värms upp av solen. Stenarna ligger på marken i glashuset i anslutning till huset där värmen sedan stiger och åker in i rören in till det nya huset. Voilá! Ett varmt hus på ett naturligt hållbart sätt. Ingen elektricitet behövs här. Hur innovativt? Inom snar framtid kan Yordi och hans familj flytta in. Vi åkte härifrån med hoppfullhet och nya insikter om hur andra människor lever runt om i världen och hur deras situation kan förbättras.

Fortsättning följer…

P.S. Checka in Framtidsjordens instagram för fler bilder med Yordi, bergen och oss.

Adiós / Kajsa y Jennifer

11 november, 201919 november, 2019

Agroekologisk marknad i Cotacachi

En och en halv timme från Quito, vid foten av vulkanen Imbabura, ligger den lilla staden Otavalo. En tidig lördagmorgon färdades vi dit på slingriga bergsvägar, för att besöka familjen till en kollega på organisationen vi praktiserar på.

Otavalo är känt för sitt hantverk och vi tillbringade förmiddagen med att pruta på fina stenar, vävnader och dukar. Framåt femtiden (nio timmar försenad) anlände vår kollega Cris. Hon växte upp i Otavalo, så när vi väntade på bussen stötte vi ihop med hennes vän, Isobel. Otavalos befolkning består till stor del av urfolk och Isobel var inte ett undantag – hon pratade nästan bara quichua men skratt och ömsesidiga leenden kom vi långt på.

En utebliven buss, en långpromenad och en tur på ett bilflak senare blev vi mycket varmt välkomnade av Cris bror Fabian, och Cris svägerska Rosita. Rosita dukade upp ett kvällsmål bestående av det traditionella brödet guagua samt varm mjölk från familjens ko. En stor korg med gröna bönor plockades fram och medan vi skalade avhandlade jag och Fabian den nationella strejken som bröt ut för några veckor sedan, gruvindustrins påverkan på vattenbristen och vikten av lokal organisering. Rosita visade Astrid hur man tvinnar traditionella armband. I det bleka ljuset av kala glödlampor arbetade vi tills alla bönor var färdigskalade och jag minns att jag tänkte “det är precis det här vi är här för”.

Färdigt! Färdigskalade bönor och färdigt armband.

Mörkret hade sedan länge lagt sig över ägorna när vi fick en visning av familjens lilla agroekologiska granja. Upplyst av mobilernas ficklampor smög vi omkring i deras paradislika odlingar och fick förklaringar av allt – avokadoträd, physalis, persika, körsbär och mango. Kaniner och marsvin för kött och organisk kompost. Taxo med sina enorma rosa blommor klängde i kronorna hos tomate de árbol. Bönor, majs och zucchini grodde i så kallade milpas där alla inblandade plantor drar nytta av varandra. Vi bjöds på björnbär och många olika citrusfrukter.

Familjen sov i ett rum utan dörrar och med mycket tveksamma väggar. Helt golvade av den kärlek, kunskap och engagemang vi mött somnade jag och Astrid direkt, i samma säng.

04:45 ringer alarmet och vi går upp, redo för feria agroecológica. I knäna har vi de nyskalade bönorna och resten av veckans skörd, när Rositas bror skjutsar oss till Cotacachi. Marknadsplatsen skjuder av aktivitet när hundratals små stånd ställs upp i den kyliga gryningen. Bönor, majs och potatis säljs i hundratals olika varianter, mjölk säljs ur colaflaskor. Man kan hitta klotrunda avokados, levande tilapia, majstortillas med kanelsmak, enorma majrovor och juice gjord på physalis. Bönder från den varma dalen i Intag säljer tropiska frukter. Romanesco, miniavokado, färska skalbaggar och tocte, så kallad ecuadornöt, tillhör de mer ovanliga fynden. Efter att ha noterat de mycket låga priserna, betydligt lägre än på de supermercados folk vanligtvis går till, förklarar Rosita anledningen: “en viktig värdering för oss quichuas är solidaritet, därför tar vi inte överpris”.

Kravet för att få sälja sina varor här är att allt måste odlas utan bekämpningsmedel och farliga kemikalier. Vägg i vägg ligger den konventionella marknaden. Här är äpplena importerade från Chile, bananerna bär klistermärken, apelsinerna hårt besprutade och priserna högre. Allt är inplastat, till och med stämningen – den gemytliga gemenskap vi nyss tog del av verkar inte råda här.

Fina bönor på den agroekologiska marknaden.

Plast och bekämpningsmedel på den konventionella marknaden.

Tillbaka på den agroekologiska marknaden myllrar det av folk, konsumenterna småpratar med producenterna, alla hittar hela tiden någon de känner. Vår vän Isobel från gårdagen knackar oss på axeln – hon säljer pumpafrön med sin dotter (som också heter Isobel). När den kommersiella aktiviteten vid niotiden börjar avstanna börjar byteshandeln, då försäljarna byter sitt överskott med varandra så ingen kommer hem med samma varor som de hade innan.

Hemkomna från marknaden äter vi en otroligt god och mycket sen frukost. Med fickor fyllda av tostadas, sinnen fyllda av inspiration och hjärtan fyllda av värme efter detta dygn hos familjen Fueres åker vi hem till Píntag, fast beslutna att återvända. Snart.

Text Fanny

Bilder Astrid, Fanny, Cris

ps ursäkta KASS formatering