Organic Ladakh

I Ladakh hoppas man att regionen i framtiden ska kunna förklaras en ekologisk zon och organisationer, däribland LEHO, jobbar tillsammans med den lokala regeringen för att göra detta verkligt. De har redan kommit en bit på väg i och med förbud mot plastpåsar och liknande ställningstaganden och på de populära trekking-lederna är flaskdryck såsom läsk och mineralvatten förbjudet för att minska avfall.

För drygt två veckor sedan var det dags att ta ytterligare ett stort kliv, då förklarades nämligen Takmachik en ekologisk by. LEHO har under flera år jobbat för detta genom att hjälpa jordbrukarna att ställa om till ekologiskt jordbruk genom bland annat PGS-grupper och nya komposter.

Så ett av de sista evenemangen Erica och jag deltog på innan vi åkte hem var alltså den stora ceremonin som anordnades i Takmachik för att fira att de utnämnts till regionens första ekologiska by. Den lokala regeringen i Ladakh stod för kalaset och säkert 300 gäster var på plats. Att ceremonin ägde rum just nu spekulerade många kunde bero på att det är valår och den nuvarande regeringen vill visa upp lite handlingskraft i hopp om omval. Så må det mycket väl vara, men trevligt var det i alla fall.

Vi har tidigare skrivit mycket om varför ekologiskt jordbruk är viktigt i Ladakh så jag går direkt på att berätta om festen istället. En hel karavan med bilar köade nämligen in i lilla Takmachik och i LEHO-bilen konstaterade vi att samåkning kanske hade varit passande till den här typen av event. Det är i alla fall 11 mil mellan Leh och Takmachik, vilket tar mellan 2,5 och 3 timmar att köra på de ladakhiska vägarna.

Eventet, som faktiskt kom igång på utsatt tid, började med att hedersgästen, en väldigt högt uppsatt lama som intresserar sig för ekologiskt jordbruk, symboliskt planterade ett aprikosträd. Vi förflyttade oss sedan upp till festområdet som var otroligt fint dekorerat med färgglada tältväggar, mattor att sitta på, förmodligen alla byns småbord och en mängd böneflaggor. Byborna var klädda i traditionella kläder och de äldre kvinnorna bar dyrbara dräkter med hattar täckta av turkoser. Rigzin Spalbar, chief Executive Councillor of Ladakh Autonomous Hill Development som titeln så fint heter, höll ett tal på dryga timmen vilket var lite segt för oss men enligt Tharchin väldigt inspirerande. Förutom det var evenemanget helt fantastiskt och avslutades med en enorm buffé.

Min resa hade med andra ord inte kunnat sluta på ett bättre sätt! Det LEHO, andra organisationer och framförallt lantbrukarna arbetat hårt för fick äntligen ett storslaget, offentligt erkännande och sett ur en personlig synvinkel fick jag delta på ett evenemang som var så genuint ladakhiskt att jag aldrig kommer glömma det. Föreställ er själva en mängd vackert klädda människor som utför traditionella danser under klarblå himmel och med makalösa berg som kulisser…

Nu hoppas vi bara att arbetet verkligen fortsätter även från regeringshåll och att detta inte bara var ett valkampanjsjippo.

Kvinnor i fina dräkter under ett uppträdande. Det är riktiga turkoser på hattarna vilket gör dem jättetunga att bära.
Även männen bar fina dräkter.
Även männen bar fina, traditionella dräkter. Här under ett uppträdande.
Laman täcker av monumentet som förkunnar att Takmachik är Ladakhs första ekologiska by. Rigzin Spalbar är närmast i bild.
Här utförs dagens förmodligen svåraste dans.

 

 

På besök i Guichon

Bloggpost Guichon Jag och Åsa reste till Uruguay och Montevideo för att hälsa på Redes praktikanterna Carin och Sofie.

Vi följde med Carin till Guichon, en liten by med 6000 invånare i västra Uruguay. Omkring Guichon finns bördig mark och många små- och storskaliga jordbruk. De stora jordbruken som odlar soja och majs använder sig av starka bekämpningsmedel. En del invånare har fått kräkningar och diarré från kranvattnet som har rester av bekämpningsmedel. Carin gjorde intervjuer med några som påverkats och kommer att skriva mer om det i sitt efterarbete.

 I Guichon träffade vi många fina och intressanta personer som arbetar för en hälsosam jordbruks- och landsbygdsutveckling. Vi träffade även några ungdomar som studerar agronomi på en skola med teknisk inriktning. De tyckte att det är kul att studera något som är så användningsbart i det området de bor i, samtidigt som de tyckte att det var trögt att starta skolan efter sommarlovet som precis slutat.

Vi fick hjälp och vägledning av Marcelo Santa Cruz som arbetar på lokalradion Han passade på att intervjua oss i radio om vårt arbete i Argentina och om våra liv i Sverige. Resan blev en bra förberedelse inför frö- festen (fiesta de semillas) som hålls i Guichon i slutet av April, som vi kommer åka till med Pereyra.

Att sponsra ett skolbarn

Nu är vi hemma i Sverige igen, vilken resa det varit!

Många by-besök i kombination med dålig internetuppkoppling när vi varit på kontoret har gjort att bloggandet legat nere den sista tiden. Det finns dock fortfarande ett par saker vi känner att vi vill hinna berätta innan vi lägger ner. En av dessa är skolsituationen i Ladakh, ett orättvist system som jag tror för många negativa effekter med sig. LEHO jobbar inte med utbildningsfrågor så skolan är något vi diskuterat med andra när vi varit ute på olika saker.

Barn har rätt att gå i skolan i Ladakh och det finns statliga skolor i de flesta byar, dessa är dessutom gratis. Så här långt verkar allt jättebra. Dessvärre finns det inte så många lärare i Ladakh, och de som finns är ofta inte intresserade av att jobba i byskolorna utan jobbar hellre i Leh eller någon av de större byarna. Resultatet av detta är att lärare från andra delar av Jammu & Kashmir flyttar till Ladakh och börjar jobba i byskolorna. Dessa lärare är naturligtvis inte sämre, men de pratar inte ladakhi, barnens språk. Det finns dessutom väldigt få böcker skrivna på ladakhi vilket innebär att nästan alla skolböcker är skrivna på engelska, urdu eller hindi. Så här sitter alltså barnen med böcker de inte kan läsa och en lärare de inte förstår.

Det verkar heller inte bli några direkta konsekvenser om läraren inte kommer till skolan utan skoldagen blir helt enkelt inställd, något som verkar vara vanligt förekommande. Det låga intresset för att jobba i byarna gör också att det är hög omsättning på lärarna då de flyttar om de får ett bättre jobb.

Dessutom är det så att testet som avgör om en elev får fortsätta studera efter tionde klass eller inte bara ges på urdu, har du som elev då inte fått tillräcklig utbildning i språket har du ingen chans att klara provet och få fortsätta studera.

Föräldrar i Ladakh vill precis som föräldrar i Sverige ge sina barn de bästa möjliga förutsättningarna för framtiden, därför hägrar privatskolorna allt tydligare. Problemet med detta är att det inte är så många som har råd med privatskola, särskilt inte bland jordbrukarna på landsbygden. Det man som dedikerad förälder då gör är att leta sponsorer bland turister och andra mer välbärgade personer. Många föräldrar lyckas skaffa en sponsor till i alla fall ett av barnen, vilket är fantastiskt för det barnet, hen får nu en riktig utbildning.

Men vad händer med de barn som inte får någon sponsor, de som har äldre eller mer lovande syskon eller de vars föräldrar inte haft möjlighet att skaffa en sponsor? De blir kvar i en skola som nu fungerar sämre än någonsin. De flesta andra barnen har lämnat byn så undervisningen försämras och det sociala umgänget bryts ner. Det är lätt att tänka att undervisningen blir bättre med få elever men om läraren var ointresserad innan är det knappast någon hjälp att eleverna försvinner. Det blir dessutom så få kvar att alla får gå i samma klass oavsett ålder.

Vi hade till exempel ett by-möte i Skiu-Kaya Government Primary School. Mötet hade inget med skolan att göra men jag passade ändå på att fråga lite om skolan. Det går barn från bägge byarna Skiu och Kaya där, sammanlagt är de fem stycken elever. Övriga barn har fått en sponsor och flyttat. Skiu och Kaya ligger utmed den populära trekking-leden i Markha-dalen vilket gör att många turister passerar varje år. Skiu och Kaya är dock inte de enda byarna, det är ett växande problem att en hel generation saknas i byarna. När vi åker på by-besök ser vi nästan bara vuxna och småbarn, alla ungdomar är borta.

Barnen som fick en sponsor då? De lämnar byn för att bo på internat redan vid fyra års ålder. Många kan bara komma hem till sin familj en gång om året. Tänk själv att flytta hemifrån som fyraåring.

I förlängningen bidrar detta till en växande urbanisering då de flesta ungdomar inte vill flytta tillbaka till sin hemby efter att de studerat klart. Det är egentligen inte så konstigt, de har ju inte längre någon koppling dit, de har inte levt där sedan de var småbarn. De har vant sig vid en viss livsstil och vill inte flytta tillbaka ut på landet och ta över gården. Genom detta dör livet på Ladakhs landsbygd ut.

Det här är svårt, man vill ju väldigt gärna att barnen ska få en bra utbildning och som det ser ut nu är möjligheten till det väldigt liten i byarna. Vad man dock kan tänka på om man som turist blir ombedd att sponsra ett barn är att undersöka möjligheten att lämna ett bidrag till den lokala skolan istället, genom det gynnas fler. Det kan så klart kännas som att det är lite pengar för en hel skola men om många gör på samma sätt har man snart gjort stor skillnad tillsammans.

Självklart ligger mycket ansvar hos den lokala regeringen och det går inte att komma ifrån att det är de som till slut måste agera. Jag har dock hört om exempelbyar där bidrag lett till stora förbättringar. Bidraget har täckt startkostnaden och sedan har alla i byn kommit överens om att betala en liten skol-skatt varje månad för att inte göra sig beroende av bidrag. Pengarna går bland annat till att betala vikarie de dagarna läraren inte dyker upp och så vidare. De har också kommit överens om att alla barn ska stanna i byn till och med femte klass.

Det går alltså att förbättra situationen lite tills dess att myndigheterna får fart, och detta utan att favorisera vissa barn.

Nya medlemmar till frönätverket

Igår var jag med agronomen Silvana Machado ut till departementet/kustområdet Rocha för att presentera frönätverket. Tillsammans med Nandi som arbetade statligt med jordbruksfrågor, åkte vi till två olika grupper om vardera ett tiotal personer.

Den första träffen hölls i närheten av Paloma. Där pågick sopsortering och kompostering. Silvana berättade om frönätverket och passade på att tala om fröfesten som ska hållas i april. Hon fortsatte att säga att agronomerna kan stötta med rådgivning, men det är fröet som är det centrala. ”Fröet kommer inte ensamt, det är en social kunskap.”

En viktig del att vara med i utbytet av fröer är att vara ekologisk producent. Frönätverket är inte kommersiellt och är inte till för att hjälpa till med försäljning, även om kontakter kan knytas genom nätverket. Det uppmuntras med lokala arter och produkter som trivs i området. Medlemmarna får gärna göra ett register sinsemellan om vad som gror och vilka som är med, om de vill.

Densamma informationen gällde för andra gruppen lite närmare orten Rocha. Där blev vi också bjudna på asado.

Båda grupperna fick broschyrer och ett par ovanliga arter från andra delar av Uruguay, som vit gurka, en slags chili, olika slags tomater och röd basilika. Under dagen hann vi också se en giftig orm, vibra, som slingrade iväg bland snåret.

Studiebesök hos Naturaleza Viva

remo
Remo, med vit hatt på bilden, förklarar hur deras jordbruk fungerar.

Att besöka det ekologiska jordbruket, Naturaleza Viva, gjordes som en avslutningsresa för en grupp studenter som gått en kurs i agroekologi. Jag, Klara och Franco från Pereyra fick följa med och videodokumentera deras tre dagars resa. De två till tre timmar som vi trodde det skulle ta att åka till slutdestinationen i Santa Fe visade sig ta fjorton timmar, ett tecken på att avstånden och hur man kommunicerar tid skiljer sig från Sverige.

Naturaleza Viva producerar och säljer diverse produkter, både från djur och grönsaker. Allt odlas utan bekämpningsmedel och egen kompost används för att fertilisera jorden. De strävar efter att producera så näringsrik mat som möjligt och bidra till en stor biologisk mångfald. De tar även stor hänsyn till den biodynamiska kalendern och månens faser.

Att odla ekologiskt är inte vanligt förekommande i Argentina men gruppen fann något gemensamt med deras odlingssätt, som många gånger bygger på ideologiska ideér. En student som vi åt lunch med berättade att det kooperativ som han jobbade på sålde sina ekologiska grönsaker till samma pris som kommersiellt odlade, trots att det ger mindre avkastning och att efterfrågan var stor. Jag och Klara tyckte att man kunde höja priset med några procent, men han menade på att det var viktigt att även folk med mindre pengar och utbildning åt näringsrik mat. Han sa att de rika redan äter nyttigt medan många i dom lägre klasserna som konsumerar skräpmat.

De vi lärde känna delade med sig av sina berättelser och under de gemensamma pratstunder som hölls både skrattade och grät gruppen där dom flesta inte kände varandra sedan tidigare. Paret som drev gården delade en kväll med sig om deras historia. De tvingats fly undan diktaturen när de var i tjugoårsåldern och fick bo hos olika bönder, och fick även fly undan i bergen under några år. Många som de kände försvann i det smutsiga kriget. Dessa minnen och historier framkallar fortfarande extrema känslor hos många Argentinare. Nu återstår att klippa ihop någon sorts video av det material vi spelat in.

Internationella kvinnodagen

I söndags var det som bekant internationella kvinnodagen, något som Women’s alliance of Ladakh uppmärksammade här i Leh. De bjöd in till seminarium med tal, diplomutdelning, dikter, sång, lunch och det obligatoriska teet.

Jag och Erica blev inbjudna till evenemanget och tackade självklart ja. Ajaz från LEHO följde med oss och var en av få män som närvarande utan att ha en specifik roll, så som inbjuden talare eller journalist.

Till en början var vi väldigt tveksamt inställda då det i princip bara var kvinnor i salen förutom på scenen och på hedersplatserna längst fram i publiken där det nästan bara satt män. Att ha fler manliga än kvinnliga talare och att dessutom ge männen de bästa sittplatserna med första tjing på teserveringen kändes lite märkligt.

I Ladakh är bannern bland det viktigaste på hela eventet

Det hela blev i alla fall mycket bättre när programmet kom igång. Det var väldigt många kvinnliga talare, även om alla inte fick plats att sitta på scen när de pratat klart. Under programmet uppmärksammades starka kvinnor både lokalt och nationellt, exempelvis Indra Gandhi nämndes. Det delades också ut diplom till Ladakhi-kvinnor som utmärkt sig särskilt under året.

Evenemanget och alla tal hölls såklart på ladakhi så för mig och Erica blev det mest att le, sippa te och klappa när andra klappade. Vi fick dock en översättning av Ajaz efteråt.

En av de mest engagerade talarna. Vi trodde att han pratade om body language, men det visade sig att det var Bodhi language

En av hedersgästerna pratade om sjukvården i Ladakh och hur man hela tiden försöker stärka sjukvården för mammor och deras småbarn. Det gjordes i de flesta talen många jämförelser mellan kvinnor i Ladakh och kvinnor i övriga Indien. Kontentan av det hela var att situationen för kvinnor är bättre i Ladakh än på många andra platserna i Indien.

Jag och Erica har ju fått möjlighet att resa runt lite här i Indien, vi har besökt sammanlagt fem stater utöver Jammu & Kashmir. Det har visserligen varit korta besök men den initiala känslan vi fått tillsammans med det vi läst i olika media gör att vi är ganska benägna att hålla med om påståendet. Ladakh är en förhållandevis säker plats för kvinnor. Vi känner oss själva trygga med att vistas ensamma utomhus och vi ser hela tiden kvinnor i alla åldrar röra sig ute ensamma, även under tidig kväll och skymning. Vi upplever också att det finns plats för kvinnor att uttrycka sig. Detta har vi särskilt lagt märke till när vi varit i byarna på by-möten och vid arbetstillfällen. Det är många fler män som uttalar sig men när kvinnorna pratar så lyssnar alla och deras idéer värdesätts på samma sätt. Det finns också en särskild respekt för äldre kvinnor, dessa benämns ofta ’ama-ley’ vilket är ett respektfullt sätt att kalla någon för mor. Bland de familjer vi träffat har vi inte sett någon särbehandling av pojkarna utan uppväxten sker på ungefär lika villkor.

En av många kvinnliga talare

Däremot är det mycket som lever kvar från förr när det gäller det här med att kvinnorna ansvarar för hemmet och köket. Det ska dock tilläggas att männen ofta hjälper till. Det är också så att kvinnan oftast flyttar hem till mannen och hans familj efter giftermål.

Kvinnorna här i Ladakh har det alltså relativt bra, det betyder dock inte på långa vägar att det inte finns saker kvar att jobba på. Det är på den punkten vi skiljer oss lite i synen på internationella kvinnodagen. Vi hade hoppats att det skulle vara mer fokus på att stärka kvinnans roll ytterligare och att man skulle ta tillfället i akt att prata om rättigheter. Riktigt så verkar det inte ha blivit, men vi tycker ändå att det är väldigt bra att dagen uppmärksammas och att eventet verkade uppskattat av besökarna.

Värdinnorna var väldigt finklädda i traditionella dräkter

Mjölkkollektiv ger bättre priser

I byn Nallathangalpatti börjar dagens hetta äntligen avta. I skuggan av ett stort träd bakom byns tempel är temperaturen behaglig. Den stora dammen bakom mig är torrlagd, jorden i botten är sprucken. Framför mig sitter Pazhaniyammal. Hon ser trött ut och verkar lite stressad. Något motvilligt har hon gått med på att svara på mina frågor innan korna ska mjölkas.

Skillnaderna mellan indiska mjölkbönder och svenska är många. De bönder jag träffar har i genomsnitt två kor. Pazhaniyammal är med sina fyra kor en av de mer välförsedda. Mjölkningen ger ungefär sju liter mjölk per dag. Fodret utgörs till största del av halm från ris och gräs och örter som odlas på de små fälten. De som äger mark har runt en halv till en hektar. Mjölkrobotar och sojaproteinfoder har de aldrig hört talas om. Men de stora skillnaderna till trots finns en likhet – varken i Indien eller Sverige är livet som mjölkbonde en dans på rosor.

PazhaniyaSONY DSCmmal är sekreterare i en grupp av kvinnor som för ganska exakt ett år sedan startade ett mjölkkollektiv. Då var de bara fem, nu har gruppen femton medlemmar som tillsammans levererar runt 2200 liter mjölk per 15 dagar. Det var främst på grund av det låga priset de fick för sin mjölk som Parzhaniyammal tillsammans med fyra andra kvinnor bestämde sig för att starta projektet tillsammans Kudumbam. När de började var mjölkpriset på 15 rupees/l. Genom att gå ihop och sälja sin mjölk gemensamt har de lyckats förhandla upp priset från köparen till runt 25 rupees/l. Gruppen har bestämt att medlemmarna får 23 rupees/l. Skillnaden mellan priset från köparen och betalningen till gruppens medlemmar sätts in på ett gemensamt konto. De pengarna används dels till att betala lön till de som lägger ner tid på projektet men de kan också användas till att ge medlemmarna lån, eller delas ut som bonus. Hur de används bestäms av medlemmarna.

Även om Pazhaniyammal pratar mycket om hur mycket det högre priset har förbättrat hennes liv, verkar också säkerheten vara en viktig del. Att hon nu vet vilket pris hon får för mjölken, och att utbetalningarna kommer regelbundet har inneburit en större trygghet.

SONY DSCMjölkkollektivet har förbättrat mycket för de här indiska mjölkbönderna, men de har fortfarande stora problem att tackla. Det största av dem är klimatförändringarna. Området har lidit av torka de senaste fyra åren. När jag träffar Pazhaniyammal har det inte fallit en droppe regn på över två månader. Kvinnorna i gruppen har ingen tillgång till bevattning och kan därför inte odla ris längre, en gröda som kräver mycket vatten. Istället tvingas de köpa dyr halm till foder. De odlar gräs och örter, men skördarna är låga. SONY DSCOm en månad börjar den indiska sommaren. Jag frågar kvinnan framför mig vad hon tänker om det. Pazhaniyammal ser bekymrad ut och berättar att hon kommer att få gå långt för att hitta vatten till korna. Vissa väljer att sälja sina djur när vattenbristen blir för stor. Hon säger också att det på grund av de här svårigheterna är extra viktigt att få tillräckligt betalt för mjölken.

Med de orden skyndar Pazhaniyammal iväg. Utanför skolbyggnaden har gruppens medlemmar börjat samlas för dagens leverans. Kring deras fötter springer barn i alla åldrar. Mjölken mäts noggrant upp med litermått och temperaturen kontrolleras innan två stora behållare lastas på mjölkbilens flak, 46 liter idag. När bilen rullar iväg har solen nästan gått ner, och kvinnorna skyndar hemåt med skramlande mjölkhinkar.

SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC SONY DSC

Ett (tillfälligt?) farväl av världens fattigaste president

Fredagen den 27 februari var en speciell dag i Montevideo. Tusentals uruguayaner (och vi andra – jag var lyckligtvis på besök i Uruguay!) deltog i den största avskedsfesten på länge. Det var en glädjens och sorgens fest. Hoppet finns om att han – ex-president José ”Pepe” Mujica – ska kandidera till nästa presidentvalskampanj år 2019. Om han har hälsan. I maj fyller han nämligen 80 år. I söndags, den första mars, tillträdde den nya presidenten; Tabaré Vázquez, blott 74 år gammal. Vázquez tillhör samma parti och var president innan Pepe tillträdde. Vázquez är dock inte lika populär. Han har bland annat fått mycket kritik för sin negativa inställning till abort.

Både Pepe och Vázquez tillhör koalitionspartiet Frente Amplio, som “i snitt” kan sägas vara socialdemokratiskt.

Pepe har gjort sig känd som världens fattigaste president. Han gav alltid 90 procent av sin presidentlön till fattiga människor och småentreprenörer. På stan brukar folk se honom köra omkring i sin ljusblåa bubbla till bil. Montevideo är för övrigt fullt av väldigt vackra gamla folkvagnsbussar och -bilar.

Pepes historia är intressant. Han har inte bara utbildat sig inom jordbruk, utan var i sin ungdom en revolutionär gerillaledare. 1970 blev han skjuten sex gånger när han gjorde motstånd mot polisen, som försökte gripa honom. Han fängslades efter det. 1971 lyckades han, tillsammans med andra fångar, gräva sig ut ur fängelset Punta Carretas. Han tillfångatogs snart igen. Året därpå lyckades han dock rymma igen, för att åter fängslas. 1973 drabbades Uruguay av en militärkupp. Pepe släpptes fri 1985. Sammanlagt satt han fängslad i 13 år.

Under sina fem år som president har Pepe legaliserat marijuana för att bekämpa drogrelaterat våld, legaliserat abort, samt gjort det möjligt även för homosexuella att gifta sig. Förra året tog han emot hundra syriska flyktingbarn och lät dem bo i presidentens sommarresidens, som han ändå inte ansåg sig ha behov av.

Pepe vägrade bo i presidentpalatset under sin presidentperiod. Då, liksom nu, bor han med sin fru Lucía Topolansky i ett hus på landet, tillsammans med den trebenta, före detta gatuhunden Manuela. Det sägs likaså att Pepe är vegetarian.

Kanske är det olämpligt för mig som praktikant att skriva ett hyllningsinlägg om en före detta president. Pepe har naturligtvis även han sina brister, som alla andra. Men för mig var det stort att få närvara vid hans avskedsfest. Det var ju inte vilken president som helst. Det var en president av folket, med folket och för folket. Avslutningsvis ett citat från Pepe:

”Kampen en förlorar, är den kamp en överger.” (Min översättning). Kom ihåg det.

Banderoll
I
 väntan på den avgående presidenten.

 

Bubblan
En modell av Pepes ”bubbla” på avskedsfesten.

Mujica-Uruguay
Pepe med sin bubbla.

Pepe i bilen
Det närmsta jag kom Pepe. Han sitter i bilen! På banderollen står det ”Pepe, hoppas de klonar dig! Hälsningar från Chile”.

Skymning
Demonstration för att visa tacksamhet och uppskattning för åren med Pepe.

Sofie och Pepe
Med Pepe på ryggen.

Källor:
http://www.cubadebate.cu/noticias/2015/02/27/jose-mujica-pronuncio-su-discurso-de-despedida/#.VPkw-UvKwV5
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18944886.ab
http://en.wikipedia.org/wiki/José_Mujica

Foto på Pepe med bubblan:
http://www.cbc.ca/news/world/jose-mujica-uruguay-s-president-offered-1m-for-1987-vw-beetle-1.2828868

Palacio Legislativo

Det är inte många veckor kvar här i utlandet för oss praktikanter, så det gäller att planera den tid som finns för att samla in det sista materialet till informationsarbetet i Sverige. Samtidigt insåg jag häromdagen att det finns vissa saker en bara bör ha gjort innan en reser tillbaka. Ett par av dessa ting som varit på min lista är att ta mig upp i el mirador, tornet vid historiska konstmuseet med utsikt över hela staden. Passande också för att spela in panorama vyer för framtida filmredigering. Det kostar ingenting och en åker upp till 22e våningen för att skåda ut över hustaken.

För den som reser till Montevideo, kan också varmt rekommenderas ett besök till Palacio Legislativo (typ regerinshuset) med den guidade turen klockan 15. Huset byggdes i början på 1900talet och arkitekten var italienare. Det innebar bland annat att hela bibioteket fraktades färdigbyggt med skepp från Italien för att sättas ihop på plats. Böckerna är tillgängliga för allmänheten och väl uppdaterade. Det finns allt möjligt i sortimentet. Med min akilles för böcker och vackra salar för detsamma kände jag mig med alla 52 000 skrifter runtomkring som Belle i sagan om Skönheten och odjuret…

All marmor var från Uruguay och träet kom bland annat från Paraguay, Jugoslavien, Europa och Italien. På innergården var väggarna karvade i olika mönster. Det var inte målat, utan materialet kom från olika jordmåner som skapade varierande nyanser. Det var en blandning mellan italiensk och grekisk konst. I salarna inomhus fanns en förgyllning av art nouveu stil. Mycket imponerande. Kanske kommer hela palazio legislativo snart att bli ett världsarv.

I ett par salar finns en sköld med ön utanför Montevideo som symboliserar makt (fuerza), tjuren för oberoende, hästen för frihet och vågskålen för jämlikhet och rättvisa.