Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

I Ladakh hoppas man att regionen i framtiden ska kunna förklaras en ekologisk zon och organisationer, däribland LEHO, jobbar tillsammans med den lokala regeringen för att göra detta verkligt. De har redan kommit en bit på väg i och med förbud mot plastpåsar och liknande ställningstaganden och på de populära trekking-lederna är flaskdryck såsom läsk och mineralvatten förbjudet för att minska avfall.

För drygt två veckor sedan var det dags att ta ytterligare ett stort kliv, då förklarades nämligen Takmachik en ekologisk by. LEHO har under flera år jobbat för detta genom att hjälpa jordbrukarna att ställa om till ekologiskt jordbruk genom bland annat PGS-grupper och nya komposter.

Så ett av de sista evenemangen Erica och jag deltog på innan vi åkte hem var alltså den stora ceremonin som anordnades i Takmachik för att fira att de utnämnts till regionens första ekologiska by. Den lokala regeringen i Ladakh stod för kalaset och säkert 300 gäster var på plats. Att ceremonin ägde rum just nu spekulerade många kunde bero på att det är valår och den nuvarande regeringen vill visa upp lite handlingskraft i hopp om omval. Så må det mycket väl vara, men trevligt var det i alla fall.

Vi har tidigare skrivit mycket om varför ekologiskt jordbruk är viktigt i Ladakh så jag går direkt på att berätta om festen istället. En hel karavan med bilar köade nämligen in i lilla Takmachik och i LEHO-bilen konstaterade vi att samåkning kanske hade varit passande till den här typen av event. Det är i alla fall 11 mil mellan Leh och Takmachik, vilket tar mellan 2,5 och 3 timmar att köra på de ladakhiska vägarna.

Eventet, som faktiskt kom igång på utsatt tid, började med att hedersgästen, en väldigt högt uppsatt lama som intresserar sig för ekologiskt jordbruk, symboliskt planterade ett aprikosträd. Vi förflyttade oss sedan upp till festområdet som var otroligt fint dekorerat med färgglada tältväggar, mattor att sitta på, förmodligen alla byns småbord och en mängd böneflaggor. Byborna var klädda i traditionella kläder och de äldre kvinnorna bar dyrbara dräkter med hattar täckta av turkoser. Rigzin Spalbar, chief Executive Councillor of Ladakh Autonomous Hill Development som titeln så fint heter, höll ett tal på dryga timmen vilket var lite segt för oss men enligt Tharchin väldigt inspirerande. Förutom det var evenemanget helt fantastiskt och avslutades med en enorm buffé.

Min resa hade med andra ord inte kunnat sluta på ett bättre sätt! Det LEHO, andra organisationer och framförallt lantbrukarna arbetat hårt för fick äntligen ett storslaget, offentligt erkännande och sett ur en personlig synvinkel fick jag delta på ett evenemang som var så genuint ladakhiskt att jag aldrig kommer glömma det. Föreställ er själva en mängd vackert klädda människor som utför traditionella danser under klarblå himmel och med makalösa berg som kulisser…

Nu hoppas vi bara att arbetet verkligen fortsätter även från regeringshåll och att detta inte bara var ett valkampanjsjippo.

I söndags var det som bekant internationella kvinnodagen, något som Women’s alliance of Ladakh uppmärksammade här i Leh. De bjöd in till seminarium med tal, diplomutdelning, dikter, sång, lunch och det obligatoriska teet.

Jag och Erica blev inbjudna till evenemanget och tackade självklart ja. Ajaz från LEHO följde med oss och var en av få män som närvarande utan att ha en specifik roll, så som inbjuden talare eller journalist.

Till en början var vi väldigt tveksamt inställda då det i princip bara var kvinnor i salen förutom på scenen och på hedersplatserna längst fram i publiken där det nästan bara satt män. Att ha fler manliga än kvinnliga talare och att dessutom ge männen de bästa sittplatserna med första tjing på teserveringen kändes lite märkligt.

Det hela blev i alla fall mycket bättre när programmet kom igång. Det var väldigt många kvinnliga talare, även om alla inte fick plats att sitta på scen när de pratat klart. Under programmet uppmärksammades starka kvinnor både lokalt och nationellt, exempelvis Indra Gandhi nämndes. Det delades också ut diplom till Ladakhi-kvinnor som utmärkt sig särskilt under året.

Evenemanget och alla tal hölls såklart på ladakhi så för mig och Erica blev det mest att le, sippa te och klappa när andra klappade. Vi fick dock en översättning av Ajaz efteråt.

En av hedersgästerna pratade om sjukvården i Ladakh och hur man hela tiden försöker stärka sjukvården för mammor och deras småbarn. Det gjordes i de flesta talen många jämförelser mellan kvinnor i Ladakh och kvinnor i övriga Indien. Kontentan av det hela var att situationen för kvinnor är bättre i Ladakh än på många andra platserna i Indien.

Jag och Erica har ju fått möjlighet att resa runt lite här i Indien, vi har besökt sammanlagt fem stater utöver Jammu & Kashmir. Det har visserligen varit korta besök men den initiala känslan vi fått tillsammans med det vi läst i olika media gör att vi är ganska benägna att hålla med om påståendet. Ladakh är en förhållandevis säker plats för kvinnor. Vi känner oss själva trygga med att vistas ensamma utomhus och vi ser hela tiden kvinnor i alla åldrar röra sig ute ensamma, även under tidig kväll och skymning. Vi upplever också att det finns plats för kvinnor att uttrycka sig. Detta har vi särskilt lagt märke till när vi varit i byarna på by-möten och vid arbetstillfällen. Det är många fler män som uttalar sig men när kvinnorna pratar så lyssnar alla och deras idéer värdesätts på samma sätt. Det finns också en särskild respekt för äldre kvinnor, dessa benämns ofta ’ama-ley’ vilket är ett respektfullt sätt att kalla någon för mor. Bland de familjer vi träffat har vi inte sett någon särbehandling av pojkarna utan uppväxten sker på ungefär lika villkor.

Däremot är det mycket som lever kvar från förr när det gäller det här med att kvinnorna ansvarar för hemmet och köket. Det ska dock tilläggas att männen ofta hjälper till. Det är också så att kvinnan oftast flyttar hem till mannen och hans familj efter giftermål.

Kvinnorna här i Ladakh har det alltså relativt bra, det betyder dock inte på långa vägar att det inte finns saker kvar att jobba på. Det är på den punkten vi skiljer oss lite i synen på internationella kvinnodagen. Vi hade hoppats att det skulle vara mer fokus på att stärka kvinnans roll ytterligare och att man skulle ta tillfället i akt att prata om rättigheter. Riktigt så verkar det inte ha blivit, men vi tycker ändå att det är väldigt bra att dagen uppmärksammas och att eventet verkade uppskattat av besökarna.